tag:blogger.com,1999:blog-99933392024-03-19T05:08:21.911+01:00Samhällsfilosofiska tankarEn livsuppgift vi borde tillägna oss är att hänge oss åt tänkandet. Platon, Aristoteles, Hume, Kant m fl levde i en tid långt före oss och hade inte samma möjligheter som vi har idag att veta saker om vår omvärld. Vi har ett enormt försprång för att lösa en mängd filosofiska frågor för individens och samhällets bästa. Låt oss ta tillvara på den möjligheten: Hur vill vi att samhället ska se ut? Vilka tankar ska styra?
Homines dum docent discunt. © Anders EkmanUnknownnoreply@blogger.comBlogger136125tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-25555167411657633902014-05-11T22:06:00.004+02:002014-05-11T22:10:42.499+02:00Det behövs goda filosofer - även i klimatdebattenUnder ett tag har jag diskuterat med diverse personer som i många avseenden har en väldigt annorlunda världsbild än vad jag själv har. Många gånger har jag undrat över hur de överhuvudtaget får ihop sina tankar, och någonting säger mig att deras filosofiska ställningstaganden inte är särskilt bra. Jag tycker helt enkelt de tänker fel och ja, filosofiskt dåligt. <br />
<br />
Å andra sidan tycker jag inte själv att jag har någon heltäckande filosofi (utan snarare filosofier och grova vägledningar), och när jag tar ställning till ett filosofiskt problem så är det sällan helt klart vad mitt svar egentligen blir. Jag vill ju gärna tro att jag har ganska bra utgångspunkter i allmänhet, men samtidigt inser jag att inte heller mitt eget tankesystem håller måttet för någon slags universell filosofi. <br />
<br />
Ändå så tror jag ju att det faktiskt gör skillnad att ha tänkt strukturerat kring ett problem och att inte ha tänkt alls (fast även här har vi ett filosofiskt problem gällande kausalitet: Att någon har tänkt strukturerat betyder inte att det automatiskt blir bra i slutänden.). <br />
<br />
Så vad skiljer egentligen en riktigt bra filosof från en väldigt dålig filosof? Några utgångspunkter som jag tänker mig: <br />
<br />
En bra filosof är <br />
- tydlig med begreppsbildningen. Begreppen ska, med språkets hjälp (och begränsningar), göras så tydliga som möjligt. <br />
- öppen med vilka fel och brister som finns i resonemang och definitioner. Och då menar jag inte en generell hänvisning att det finns fel och brister, utan den gode filosofen måste anstränga sig att förklara exakt vilka bristerna är. Och varför de finns där. <br />
- öppen med sina utgångspunkter och klargör dessa så tydligt som möjligt. <br />
- intresserad av att lära eller lära ut någonting. Men inser sina begränsningar. <br />
- konsistent och följer logiska regler för sig själv och andra. <br />
<br />
En dålig filosof är följaktligen otydlig med sina definitioner, vill inte öppet visa fel och brister i resonemangen eller utgångspunkterna och har en annan agenda än att lära eller lära ut någonting viktigt. <br />
<br />
Det behövs fler bra filosofer i samhällsdebatten. Ett exempel på detta fick jag idag när jag läste den eminenta bloggen <a href="http://haggstrom.blogspot.se/2014/05/om-lennart-bengtssons-beklammande-fard.html"> Häggström hävdar</a> som tar upp en forskare som, vad det tycks, ha blivit "klimatförnekare" (dvs. en person som förnekar att förekomsten av global uppvärmning beror på mänsklig inverkan eller förnekar risker med sådan inverkan). <br />
<br />
Hur vi ska hantera risker är i grunden ett filosofiskt problem. Inte i första hand ett tekniskt. <br />
<br />
Så är personen i Häggströms exempel en god eller en dålig filosof? Det kan vi ju egentligen inte veta utifrån hans ståndpunkter i enbart klimatfrågan, men vi kan åtminstone inse att frågan gäller den filosofiska frågan om ansvaret för kommande generationer och om hur vi ska handla moraliskt avseende risker (stora som små) för vårt eget och andras bevarande. Och att denna filosofiska fråga hänger ihop med vad personen faktiskt vill ha för politiska åtgärder i framtiden. <br />
<br />
Man kan tänka sig att en god filosof kommer fram till endera att vi har ett moraliskt ansvar för kommande generationer, men en god filosof kan också komma fram till motsatsen. Att vi överhuvudtaget inte borde bry oss om kommande generationer. Dvs. även den för mig obegripliga läran om "etisk egoism" kan ju företrädas av någon som har ett tydligt och konsistent resonemang. Och då är man alltjämt en god filosof, även om man företräder en lära som av andra uppfattas som rentav stötande.<br />
<br />
Den dåliga filosofen skulle däremot knappt ha reflekterat över frågan, utan gör det hela till en teknisk fråga där det överhuvudtaget inte spelar någon större roll om det finns risker eller inte och där det heller inte spelar någon roll vad som händer i framtiden - eftersom det inte angår oss i nuet. <br />
<br />
Sedan inses förstås att alltså även goda filosofer kan företräda dåliga filosofier. Men det är ju trots allt en annan sak, och har man med en god filosof att göra så kan man ju i alla fall föra diskussionen på en rationell och begriplig nivå. <br />
<br />
Huruvida den nämnda personen är en god eller en dålig filosof vet vi som sagt inte. Inte heller har vi så mycket vetskap om hans filosofiska grunder för att inte bry sig om framtida generationer. <br />
<br />
Men vi kan i alla fall sluta oss till att de filosofiska ståndpunkter som man har i en sån här fråga kan få stor betydelse för andra människor. Och för den gode filosofen gäller det också att då försöka ta ställning till vad man faktiskt anser om ansvaret för jorden och kommande generationer. Och varför man tycker så. För uppenbarligen kan det ha väldigt praktiska konsekvenser.Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-25902277961283489552013-06-17T22:55:00.001+02:002014-05-11T21:00:20.919+02:00Religion och vetenskap är olika saker!<div class="MsoNormal">
<i><span style="font-family: inherit; line-height: 18px;"><b>1. Ofelbar filosofi – snarast ett tecken på dålig filosofi</b></span></i><br />
<span style="font-family: inherit;"><span style="line-height: 18px;"><br /></span>
Det här inlägget skriver jag med anledning av att jag på Facebook inledde ett filosofiskt samtal med Mats Molén. Mats är bl.a. geovetare och ämneslärare i naturvetenskapliga ämnen. Men han skiljer sig från de flesta andra naturvetare på ett intressant sätt: Han är kristen och avvisar evolutionsteorin. Han vill istället ersätta denna teori med idén om att allt levande har kommit till genom ett gudomligt ingripande, s.k. skapelsetro.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Efter att jag ifrågasatt en kortare filosofisk text han skrivit, svarade han mig att ingen klagat på hans filosofi i något sammanhang och att det han skrivit har faktagranskats av många så att fel eliminerats innan något publicerats.</span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Jag ville därför ta mig an uppgiften att visa att något sådant som en felfri filosofi närmast låter som dålig filosofi och att det snarast är en förlust än en vinst för hans filosofi att ingen klagat på den tidigare.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Filosofin är - som jag ser det - ett verktyg för analytisk klarhet. Inte en tro på att det vi håller på med är någonting ofelbart som inte kan kritiseras. I mitt tycke är det i så fall inte filosofi man håller på med. Filosofin handlar om att visa upp sina argument och - utan fördomar - granska dem noga, oavsett var man i slutänden hamnar. Allt detta med den gode Wittgenstein i tankarna: ”Filosofin skall göra tankar, som eljest är så att säga dunkla och suddiga, klara och skarpt avgränsa dem.” (Wittgenstein, L., Tractatus logico-philosophicus, Thales, Stockholm, 1992, p. 4.112, s. 63).</span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="font-family: inherit;"><i><br /></i>
<i><b>2. Närmare om utmaningen</b></i></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Jag har med anledning av ovanstående bett Mats att presentera en filosofisk text om vetenskaplighet som han har skrivit, för att undersöka om jag kunde ifrågasätta den.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Mats hänvisade mig till följande text, som jag alltså fick i uppgift att försöka ifrågasätta.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<a href="http://www.matsmolen.se/index.php?sida=51" rel="nofollow"><span style="font-family: inherit;">http://www.matsmolen.se/index.php?sida=51</span></a><br />
<span style="font-family: inherit;"><i><br /></i>
<i><b>3. Att ta ställning för god vetenskap är ett moraliskt ställningstagande!</b></i></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Vetenskap och vetenskaplig metod har en hög status i vårt samhälle. Och det är inte så konstigt eftersom det trots allt är den absolut bästa metod vi för tillfället har för att försöka ta reda på fakta.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Men vetenskaplighet är inte bara något som kommer av sig självt, och att vilja värna eller främja en vetenskaplig samhällssyn är därför i högsta grad ett moraliskt ställningstagande. Karl Popper skriver att rationalismen är ”nära besläktat med tron på människosläktets enhet” (Popper, Karl R., Popper i urval av David Miller, Thales, Stockholm, 1997, s. 37; hädanefter Popper) och de många upptäckter som görs i forskningen gagnar ju ofta mänskligheten på ett eller annat sätt.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">För att veta vad vi moraliskt tar ställning för när vi önskar uppnå vetenskaplighet, så krävs också kunskap om vad vi talar om – dvs. vetenskapsteorin. Det finns ju trots allt människor som gör anspråk på att verka vetenskapliga trots att det inte ens är vetenskap de sysslar med.</span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="font-family: inherit;"><br /></span></div>
<div class="MsoNormal">
<i><span style="font-family: inherit; line-height: 18px;"><b>4. Låt oss börja med att svara på frågan: Vad är vetenskap?</b></span></i><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Det första jag noterar är att Mats ställer frågan ”Vad är vetenskap?” redan som rubrik för sin text, men att frågan inte får något klart svar i texten. </span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Det finns komplexa svar på frågan, men det finns också ett väldigt grundläggande och enkelt svar. Vi börjar därför med det enkla svaret: Vetenskap är det systematiska sökandet efter kunskap. (1) Det handlar alltså om att försöka lägga pussel utifrån den begränsade erfarenhet som vi människor har.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Till sin hjälp har vetenskapen den vetenskapliga metoden. Metoden behandlar dels</span><br />
<span style="font-family: inherit;">1) <i>sådant vi kan se</i> (dvs. vi kan pröva hypoteser, teorier och olika slags modeller genom observationer, experiment och mätningar) och dels</span><br />
<span style="font-family: inherit;">2) <i>sådant vi kan beräkna</i> eller <i>logiskt härleda</i> (deduktion, logik, formulera hypoteser m.m.).</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><i><br /></i>
<i><b>5. Vetenskap är bristfällig – men det bästa vi har för att nå kunskap</b></i></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Det ovan sagda innebär tydligt att vetenskapen <b>inte alls</b> nödvändigtvis uttalar sig om sanningen. Vetenskap är en mänsklig verksamhet, och är således också bristfällig. Precis som alla mänskliga verksamheter. Som Karl Popper skriver: "I de empiriska vetenskaperna, vilka är de enda som kan förse oss med information om den värld vi lever i, förekommer inga bevis om vi med 'bevis' menar ett resonemang som en gång för alla säkerställer sanningen hos en teori." (Popper, s. 98).</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">För att en teori ska ses som vetenskaplig kan det räcka redan med att den är falsifierbar, dvs. att teorin kan ge förklaringar eller förutsägelser som kan prövas och att teorin är formulerad på ett sådant sätt att den kan motbevisas ifall den är felaktig.</span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="font-family: inherit;"><span style="line-height: 18px;"><br /></span>
<span style="line-height: 18px;">Mats skriver: </span></span></div>
<blockquote class="tr_bq">
<span style="font-family: inherit;"><i><span style="line-height: 18px;">”När man inte kan göra så många experiment och observationer är det svårt att kalla något för fakta eller teori. Det blir mer av typen hypotes, spekulation eller tro."</span></i> </span></blockquote>
<span style="font-family: inherit;">Mats har bett mig att förtydliga citatet och menar med detta att det "finns saker utanför den vetenskapliga metoden, dvs. att vi människor inte kan hitta på en metod och sedan säga att det finns saker som inte kan bestämmas med metoden.". För egen del anser jag att det går alldeles utmärkt att ha olika metoder för olika ändamål. Det är ofta själva metodernas ändamål att de tjänar ett visst speciellt syfte, och avgränsar sig från andra saker. Ta t.ex. metoden att följa ett recept i en kokbok. Det har ett visst särskilt syfte och lämpar sig väl om man ska laga en god söndagsstek. Däremot lämpar det sig dåligt om man tänkt använda sig samma metod för att laga sin bil.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Själv tolkade jag hans uttalande tidigare som att skiljelinjen mellan vetenskap och metafysik inte alltid är skarp – och det är i alla fall min egen uppfattning. Så var t.ex. fallet med atomismen, där några grekiska filosofer ansåg att världen var uppbyggd av små atomer. Detta var på den tiden förstås en ren gissning, som långt senare visade sig vara korrekt i stora drag. Men likafullt var det en teori. Detta alldeles oavsett man vid den tiden kunde göra experiment och observationer eller inte.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Och det är just detta som är både tjusningen - och problemet - med vetenskapen. Den är inte klart avgränsad. Men det är inte alls svårt att kalla en teori för en teori enbart av det skälet att du inte kan göra så många experiment eller observationer. En teori kan faktiskt även vara en slags gissning - en idé om hur någonting kommer att utvecklas och varför. Popper igen: ”Vad vetenskapsmannens och galningens teorier har gemensamt är att de båda hör till den kunskap som grundas på gissningar. Men vissa gissningar är mycket bättre än andra; och detta räcker som svar till Russell, och det är tillräckligt för att undvika radikal skepticism.” (Popper, s. 121). För Popper, och för vetenskapen i stort, är det intressanta är om hypoteserna som ställs upp är falsifierbara eller inte. Och ju mer falsifierbar en teori är, desto bättre är teorin. Är den prövbar (och ännu inte falsifierad förstås), ja, då kan vi också kalla det en <i>vetenskaplig</i> teori (jfr Popper, s. 133).</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Naturligtvis vill vi – om det går – ha sanna teorier. Kan vi inte uppnå det, så bör vi åtminstone alltid föredra den bäst prövade teorin. Står valet mellan olika konkurrerande teorier bör vi välja den teori som ger oss mest informationsvärde och är mest falsifierbar, men ännu inte är falsifierad.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Alvar Ellegård skriver vackert på temat: ”Teorier är helt enkelt oundgängliga medel att utforska det okända. De bygger bryggor ut i Sanningens ocean. En del, rentav de flesta, av bryggorna spolas snart bort, men andra förstärks, åtminstone vid basen, och bildar utgångspunkt för nya konstruktioner. Slutresultatet blir att vetenskapen tränger allt längre ut i den outforskade oceanen. Men ingen tror att oändligheten någonsin skall bli fullständigt kartlagd.” (Ellegård, A., Kan vi lita på vetenskapen?, Natur och kultur, Stockholm, 1989, s. 8).</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><i><br /></i>
<i><b>6. Vetenskap och religiös tro har inte samma metoder</b></i></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><i><br /></i>
Mats skriver:</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><i><br /></i>
</span><br />
<blockquote class="tr_bq">
<i><span style="font-family: inherit;">"Vad är omöjligt att bevisa? Det som inte kan undersökas med vetenskap kan kallas tro."</span></i></blockquote>
<span style="font-family: inherit; line-height: 18px;">Som jag har framhållit ovan innehåller även vetenskapen ett mått av tro, eftersom tro är en nödvändig - men inte tillräcklig - förutsättning för kunskap. Och som Popper framhöll, så är egentligen alla teorier omöjliga att "bevisa". Vetenskapsmän sysslar huvudsakligen heller inte med att verifiera sanningar. </span><br />
<span style="font-family: inherit;"><span style="line-height: 18px;"><br /></span>
<span style="line-height: 18px;">Vad som däremot är någonting helt annat än vetenskap är <b>religiös </b>tro. </span></span><br />
<div class="MsoNormal">
<span style="font-family: inherit;"><span style="line-height: 18px;"><br /></span>
<span style="line-height: 18px;">Mats skriver:</span></span></div>
<blockquote class="tr_bq">
<i><span style="font-family: inherit; line-height: 18px;">”Men, det man tror kan vara sant. Man kan inte mäta ljus med en bullermätare och man kan inte mäta styrkan på kärleken eller upptäcka om Gud finns eller inte med hjälp av en linjal (eller med någon annan vetenskaplig metod). Olika metoder fungerar på olika fenomen. Man kan dock indirekt lista sig fram till om det finns en skapare eller inte, ungefär på samma sätt som en arkeolog undersöker stenar för att se om de är utformade av människor eller har uppkommit på naturlig väg.”</span></i></blockquote>
<span style="font-family: inherit; line-height: 18px;">Mats säger här att det inte finns någon vetenskaplig metod för att upptäcka om gud/gudar finns eller inte, och så långt är jag helt med honom. Så länge vi inte har definierat vad gud/gudar är för något, så inses att en teori som innefattar gud eller gudar överhuvudtaget inte är falsifierbar. Frågan som direkt infinner sig är förstås – vilken metod fungerar då på att upptäcka om gud/gudar finns eller inte?</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Frånvaron av möjligheter att mäta eller observera någonting innebär ju inte i sig att vi kan anta att det finns gud/gudar, lika lite som enhörningar blir verkliga enbart därför vi inte kan mäta dem med linjal. Kvar som metod för att upptäcka gud/gudar (beskrivet såsom något övernaturligt) blir väl då i så fall snarast den personliga uppenbarelsen, tradition eller att ha en ”känsla” av gud/gudar. Jag känner många som är religiösa och har själv varit kristen en gång i tiden. Jag har stor respekt för att man kan ha en tro på gud/gudar, även om jag inte själv har det i dagsläget. Men religiös tro på ett övernaturligt väsen är en icke-falsifierbar tro, och utgör inte i sig vetenskap.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><i><br /></i>
<i><b>7. Hur bör jag välja mellan konkurrerande teorier?</b></i></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Eftersom vetenskap som vi har idag mycket väl kan ändra sig imorgon, så inses att det kan finnas konkurrerande teorier inom vetenskapen.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Mats skriver:</span><br />
<blockquote class="tr_bq">
<i><span style="font-family: inherit;">”Fantasier är något man drar till med utan att veta säkert om det fungerar eller finns i verkligheten. (Exempel: ’Anledningen till att det inte finns några mellanting mellan reptiler och fåglar, är att en liten dinosaurie en gång fick fågelungar.’…”</span></i></blockquote>
<span style="font-family: inherit;">Detta exempel kan tjäna väl till att visa att en teori inte alls behöver vara fullständig för att vara den rimligaste vetenskapliga teorin. Tvärtom hör det snarast till vanligheterna att en teori är ofullständig. För att konkretisera: Vi ställer upp en hypotes om att för fenomenet A gäller ”x, y och z”, där fynden x, y och z är enskilda komponenter som tillsammans visar att A är en rimlig teori. Hittar vi något av motsatsfynden ”icke-x”, ”icke-y” eller ”icke-z” så är vår teori falsifierad och slängs obarmhärtigt på den vetenskapliga sophögen.</span><br />
<div class="MsoNormal">
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Låt säga att vi får reda på att x och y stämmer överens med en observation eller härledning som vi har gjort. Innebär avsaknaden av fyndet z att vår teori måste överges? Nej, inte alls faktiskt. Det kan ju rentav vara så att en sådan teori fortfarande är den bästa förklaringen som vi hittills har. Och då antar vi den teorin tills vidare.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Så om vi har två konkurrerande teorier, där den ena teorin är falsifierbar och kan förklara mönster i vår värld, och den andra teorin bygger på en icke-falsifierbar tro som inkluderar personlig övertygelse om gud/gudar, vilken ska vi då välja?</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Ur ett vetenskapligt perspektiv är frågan lätt. Vi väljer den teori som har bäst stöd, som har testats, faktagranskats och är falsifierbar men som ännu inte har falsifierats. Det är i all enkelhet hur vetenskap fungerar.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">Detta kan vi förstås göra och ändå ha en personlig tro på gud/gudar. Problemet uppstår först när vi tror att personlig religiös övertygelse handlar om vetenskap. Religionen är ett system för sig, vetenskapen är ett system för sig. Att blanda ihop dem gynnar inte någon.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><a href="file:///D:/Anders/Documents/religi%C3%B6s%20tro%20och%20vetenskap.docx#_ftnref1" name="_ftn1" title=""><br /></a>
<a href="file:///D:/Anders/Documents/religi%C3%B6s%20tro%20och%20vetenskap.docx#_ftnref1" name="_ftn1" title="">______________________</a></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
<span style="font-family: inherit;">(1) Platons uppfattning om att kunskap innebär ”sann, berättigad, tro” har länge tjänat som en utgångspunkt för kunskapsbegreppet. I artikeln ”Is Justified True Belief Knowledge?” från 1963 har emellertid Edmund Gettier pekat på att denna definition inte är tillräcklig, utan det synes också krävas att vi känner till det verkliga förhållandet som berättigar vår tro.</span><br />
<br /></div>Unknownnoreply@blogger.com25tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-89804529686519561982013-01-15T12:54:00.004+01:002013-01-15T12:54:39.331+01:00Värden och preferenser som kollektiva drivkrafter <br />
<div class="MsoNormal">
Jag har läst ut Amartya Sens bok Kollektiva beslut &
social välfärd (Thales, 1988). Boken har några år på nacken, men stimulerar
till tänkande kring hur vi människor fattar beslut i grupp. Våra individuella
preferenser kommer kanske inte alltid att få genomslag, ibland kanske
överhuvudtaget inte alls trots att vi kan vara nöjda ändå. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Sen utgår från Arrow (1959), som låter individernas
rangordning i en grupp utgöra grunderna för kollektiva beslut. Tesen är att
individerna gör rangordningar av sina alternativ och fattar beslut utifrån
rangordningen (kallas svaga ordningar och innebär alltså att den rangordnar
alla alternativ visavis varandra). Tre villkor ställs upp för rangordningarna: <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
1. De måste vara transitiva, dvs. om a är minst lika bra som
b och b är minst lika bra som c, så är också a minst lika bra som c. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
2. Relationen i rangordningen måste vara reflexiv. Varje
alternativ a måste uppfattas som minst lika bra som sig självt. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
3. Relationerna i rangordningen måste vara fullständig, dvs.
för varje alternativpar a och b som jämförs så gäller antingen att a är minst
lika bra som b eller att b är minst lika bra som a (eller båda). <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Amartya Sen pekar sedan på att inte är nödvändigt att anta
att samhällets rangordning av alternativen uppfyller transivitetskravet i punkt
1. Även om a, b och c uppfattas som lika bra, kan fortfarande ett konstistent
beslut fattas, trots att alltså kravet på transivitet inte är uppfyllt. Inte
heller behöver vi kräva fullständighet för preferensrelationen i vissa
beslutssituationer: Om a kan föredras framför b och c, men b och c inte kan
jämföras, så kan vi ändå välja a. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Amartya Sen fortsätter också att ifrågasätta om inte de
individuella preferensernas styrka kan vara av större betydelse för ett
gruppbeslut, snarare än en mängd olika individuella rangordningar som är mer
eller mindre meningslösa för det slutliga beslutet. Olika personer har ju olika
starka önskningar. Sedan kan även interpersonella jämförelser bli intressanta –
har det betydelse <i>vem</i> man är i en
beslutsprocess? Han tar också upp andra svårigheter, som t.ex. vilken institutionaliserad
mekanism för beslutsfattande vi ska ha, ska majoritetsregler gälla eller ska
poängsättnings- och rangordningsmetoder gälla? Utfallen kan ju bli högst olika
beroende på vilket system man väljer. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Ett par andra tankar tas också upp som jag tycker man kan ta
med sig när det gäller individ kontra samhällsbeslut: Då det gäller att
formulera regler för gruppbeslut kan de individuella preferensernas ursprung ha
relevans. För en nyliberal tänkare kanske detta också skulle kunna
uppfattas kontroversiellt. Sen skriver: ”Det samhälle en person lever i, den
klass han tillhör och den relation han har till den sociala och ekonomiska
strukturen i samhället är relevant för hans val, inte endast för att allt detta
berör hans personliga intressen utan också för att det påverkar hans
värdesystem, inklusive hans uppfattning om hur stora hänsyn det är befogat att
ta till andra medlemmar i samhället.” (Sen, 1988, s. 6). Jag tolkar det hela
som att uppfattningen om individen som en konstant oförstörd tabula rasa, med
ständig fri vilja att fatta beslut, inte verkar falla Amartya Sen i smaken.</div>
<div class="MsoNormal">
<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Några andra tankar som jag tog med mig från Amartya Sens bok
var frågan om grundläggande och icke-grundläggande värden för en individ. Med
grundläggande värden avser han att omdömet alltid gäller under alla tänkbara
omständigheter (utan att nödvändigtvis vara någon yttersta princip), men han
gör skillnad på dem på så sätt att grundläggande värden inte kan ges skäl för
vetenskapligt, medan icke-grundläggande värderingar kan ges vetenskapliga skäl.
Han konstaterar dock själv att det kan vara svårt att avgöra om ett värde är
grundläggande eller ej. Det hela kan sluta i ett enkelt: ”Jag värderar detta för
att det är värdefullt.”. Med bestämdhet tillbakavisar han nihilismen, i vart
fall som drivkraft för kollektiva beslut. Det må vara rätt som lära, men för
att studera beslutsmekanismer verkar det sannerligen som att nihilismen är värdelös (lol). Värdeomdömen bidrar till nya regler, nya
institutioner och håller igång samhället hela tiden. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Boken innehåller många andra intressanta tankar kring
paretoprincipen, rättvisa och normbildning, men dessa avsnitt låter jag bero
tills vidare. Boken rubbade i vart fall något av min nihilism, och fick mig att
tro på att det faktiskt går att finna vägar att förstå mänskligt beslutsfattande. Boken rekommenderas varmt, särskilt till mina nyliberala vänner.<o:p></o:p></div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-66037609297536207242012-05-27T12:02:00.001+02:002012-05-27T12:16:13.927+02:00Är det moraliskt att sprida uppfattningar som kanske inte ens är sanna?Jag fortsätter på spåret Harris, och vill ställa mig frågan om det kan vara moraliskt att sprida felaktiga uppfattningar.<br />
<br />
Det är ju annars en tämligen vanlig föreställning bland människor att man inte ska ljuga och rent vetenskapligt verkar det ju onekligen dumt att hävda någonting som inte är sant. Men om man inte huruvida uppfattningarna är sanna eller inte, ska man sprida dem ändå? Eller kan det vara så att vi rentav ibland har en moralisk skyldighet att göra det?<br />
<br />
Tanken slog mig när jag läste Sam Harris bok "The Moral Landscape"; han presenterar en idé om att värden hänger samman med fakta om mänskligt välmående och att det går att finna rätt och fel svar på moraliska frågeställningar: "Questions about values — about meaning, morality, and life’s larger purpose — are really questions about the well-being of conscious creatures. Values, therefore, translate into facts that can be scientifically understood."<br />
<br />
Jag måste säga att han argumenterar rätt väl för saken, även om jag kan tycka att det är svårt att bestämma sig för om det han skriver egentligen bara är rena banaliteter (att vetenskap kan användas för att uppnå vissa kloka moraliska riktlinjer i livet känns ju inte som någon nyhet) eller om det ligger någonting väldigt klokt i det han skriver.<br />
<br />
Hans målsättning med projektet verkar vara följande: “As we come to understand how human beings can best collaborate and thrive in this world, science can help us find a path leading away from the lowest depths of misery and toward the heights of happiness for the greatest number of people.”. Vetenskaplig förståelse för att uppnå förståelse för hur vi undviker största möjliga olycka och största möjliga lycka för största möjliga antal människor. (Jag ställer mig frågan om inte här en variant av utilitarismen förutsätts i hans moraliska argumentation?). I sig en högst eftersträvansvärd idé, således.<br />
<br />
Nu skriver Harris uttryckligen att moral kanske inte nödvändigtvis handlar om sanning: "It is easy to see why the study of the evolutionary origins of “morality” might lead to the conclusion that morality has nothing at all to do with Truth. If morality is simply an adaptive means of organizing human social behavior and mitigating conflict, there would be no reason to think that our current sense of right and wrong would reflect any deeper understanding about the nature of reality.". Denna passus är intressant, men samtidigt svår att förstå mot bakgrund av det han vill visa.<br />
<br />
Har han rätt, så verkar moral i första hand vara ett socialvetenskapligt projekt snarare än ett filosofiskt (även om vi fortfarande kan ställa oss frågorna: Men är det RÄTT då? Är det GOTT? osv.). Kan vetenskapen hjälpa till med att ge oss redskap för att förstå vilka moraliska idéer som är bättre än andra och hjälpa samhällen att se till att de goda moraliska idéerna får fotfäste i det vardagliga livet, så verkar även det rimligt att sträva mot.<br />
<br />
Detta verkar förstås rimligt, men ändå kan jag inte låta bli att tro att det finns någonting felaktigt i hans argumentation; övergången från "är" till "bör" är inte uppenbar, det är ju inte nödvändigtvis så att utilitarismen i Harris version är "den mest korrekta etiken" och någon egentligen diskussion kring vad värden egentligen representerar i människan förs heller inte. Som emotivist skulle jag t.ex. kunna invända att vi kan ha känslor inför fakta och att det egentligen är dessa känslor som utgör de värden som vi uttalar (dessa känslor bygger förstås också på evolutionär utveckling...).<br />
<br />
Men så kvarstår ändå frågan: Bör jag sprida Harris idéer? Har jag rentav en moralisk skyldighet att göra det - även om de kanske inte ens är sanna?<br />
<br />
Den första frågan har i och för sig redan besvarats eftersom jag skrivit detta inlägg (hade jag nu kunnat besvara första frågan på annat sätt än ja...?), men jag tror att svaret är ja: För även om han har fel, så är det rimligt att anta att någon som tycker som han tillför någonting till mänsklig samverkan.<br />
<br />
Utilitaristiskt sett borde det vara bättre att bra moraliska idéer får fotfäste i samhällslivet, snarare än dåliga moraliska idéer. Emotivistiskt sett kan jag säga "hurra" för att mina känslor för mänsklig samverkan och för respekt för människovärdet sprids. För dygdetikern ges, om Harris idéer vinner genomslag, fler metoder för att förstå huruvida hon handlar dygdigt eller inte (även för Kant borde ju en idé om att vetenskapen kan vara till hjälp för att verkligen få oss att förstå vad som bör upphöjas till allmän lag - om än jag inte är säker på hur Kant hade besvarat min frågeställning om vi har en moralisk skyldighet att sprida Sam Harris skrifter, med tanke på att det skulle innebära att utilitarismen i Harris version skulle upphöjas till allmän lag och därigenom göra Kants egen deontologi tämligen onödig). För den etiske egoisten torde det i och för sig verka märkligt med en lära som går ut på att öka samverkan med andra människor - men vid närmare eftertanke så är det ju högst rimligt eftersom Harris idé skulle innebära ökad livskvalitet, och även den etiske egoisten kan förstås tänka sig att samarbeta med andra för att uppnå det.
Ett annat skäl till varför Harris idéer här faktiskt bör spridas, är att de öppnar en ny dimension i den filosofiska diskussionen: Även om han har fel, så kan hans tankar inspirera andra och få människor att söka andra "sanna" svar. Det är kanske dock mer en fråga om att finna sanningen än att agera moraliskt dock.<br />
<br />
Men på dessa grunder torde i vart fall kunna konstateras att man ibland för att agera moraliskt korrekt bör sprida idéer vars sanningshalt man ännu inte känner till, eller ens aldrig kommer att få veta. För även om det kan vara falskt, så kan det ju leda till ett bättre liv för fler människor.
Och här är jag ense med Harris; det är väl trots allt en ganska rimlig uppgift för det mänskliga projektet att sträva efter?Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-50149359503949336152012-04-06T16:28:00.004+02:002012-04-06T18:57:06.869+02:00Moral som systemJo, jag vet att det var ett tag sedan jag skrev... Å andra sidan ska också noteras att jag redan för flera år sedan skrev att bloggen inte existerar för att påverka andra människors tankar, utan för att pröva mina egna synsätt och utmana dem (genom antingen diskussion eller genom att tiden och erfarenheten för mig till andra platser i tanken). <br /><br />Jag fick ett antal frågor kring objektiv moral utifrån Sam Harris <a href="http://www.ted.com/talks/sam_harris_science_can_show_what_s_right.html">föredrag </a>(utdrag från föredraget finns <a href="http://dotsub.com/view/bda8b283-118a-4c15-954c-7a6d31b62fef/viewTranscript/eng">här</a>). <br /><br />Sam Harris hävdar bl.a. följande: <br /><br /><blockquote>And, consequently, most people -- I think most people probably here -- think that science will never answer the most important questions in human life: questions like, "What is worth living for?" "What is worth dying for?" "What constitutes a good life?"<br /><br />So, I'm going to argue that this is an illusion -- that the separation between science and human values is an illusion -- and actually quite a dangerous one at this point in human history.</blockquote><br /><br />Han hävdar vidare att när vi talar om värden så talar vi egentligen om fakta. Om så är fallet borde vi också kunna välja vilka fakta som är de mest rationella fakta att välja i varje given situation, ungefär som att välja mellan om vi ska ha kokande vatten eller kallt vatten för att koka en potatis. Det vore naturligtvis otroligt bekvämt att kunna välja moral eller rentav moraliska system baserat på en vetenskaplig ståndpunkt. För då avgörs ju fakta direkt av metoden, och resultatet blir egentligen mindre intressant så länge metoden för att ta reda på faktaresultatet blir det väsentliga. <br /><br />Detta är en högst intressant och utmanande tanke. Jag utesluter inte att det skulle vara möjligt att bygga ett moraliskt system baserat på vetenskaplig metod. Men för att göra det krävs åtminstone att vissa grundläggande behov axiomatiseras och anses som något eftersträvansvärt i sig (att komma fram till detta på vetenskaplig grund kan dock vara något av en tuff utmaning) och att vi verkligen kan ha kunskap om moraliska "fakta" samt att dessa fakta går att återföra i konkreta mänskliga situationer. Allt detta blir naturligtvis problematiskt, även om det är intressant. <br /><br />Men jag utesluter som sagt inte att det verkligen går att bygga ett sådant system, ungefär som människor har byggt upp matematiken som system (man bör påminna sig om att Gödel på 1930-talet visade att matematiken inte kan bevisa sin egen sanning), även om matematiken sannolikt kommer att vara ett mycket mer exakt system än det moraliska system som skisseras av Sam Harris. Det är dock här som jag tycker att Harris tanke blir intressant: Kan vi lära oss att döma ut vissa moraliska system som undermåliga? Kan vi precis som när vi väljer matematiken, även välja moraliska system med nästan samma självklarhet? Och hur gör vi för att välja mellan olika moraliska system? (Rymmer även frågan hur stora moraliska system egentligen är - går de in i varandra eller går det att skilja moraliska system åt i verkligheten?)<br /><br />Nå, kan då moralen vara - eller måste den vara - "objektivt korrekt" i ett dylikt system? Nja. Egentligen inte. Det räcker kanske med att konstatera att moral <span style="font-weight:bold;">inom systemet</span> är korrekt. Ungefär på samma sätt som "1+1=2" inom matematiken. <br /><br />På så sätt kanske det också är möjligt att ha kunskap om moral, dvs. en kognitiv inställning som innebär att man inom ett visst moraliskt system kan säga "det här är rätt" på samma sätt som 1+1=2 inom matematiken. <br /><br />Men kan man då ha kunskap om detta moraliska system verkligen är det rätta? <a href="http://rationallyspeaking.blogspot.se/2010/01/humes-guillotine.html">Julia Galief</a> anser att vi inte kan använda vetenskapen för att avgöra vilket moraliskt system som är det rätta.<br /><br />Och här tror jag att hon har rätt. Det finns ingen vetenskapligt belagd metod för att nå fram till vilket av konkurrerande moraliska system som är det rätta. För detta krävs helt och hållet den mänskliga hjärnans känsliga system: Hur känns det? Vad vinner vi på detta? Hur ser alternativen ut?<br /><br />Och att det inte blir bättre än så kanske egentligen gör så mycket. Kanske är det alldeles tillräckligt för att våra moraliska intuitioner ska leda oss rätt.Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-68929199169809990762011-07-23T10:07:00.003+02:002011-07-23T10:17:40.146+02:00När döden blir politikDet är svårt att förstå att över 80 människor, de flesta ungdomar, fått sätta livet till för att en enskild person bestämt sig för att driva sin egen politiska agenda med våld. Det är också svårt att hålla tillbaka tårarna när man tänker på hur alla de där ungdomarna åkte iväg för att diskutera, ha kul, bli förälskade - men hur det slutade med att många av dem mördades och hur deras döda kroppar blev internationell politik.<br /><br />I en mening var deras död totalt meningslös. Nationalisten Behring Breivik hade kunnat mörda vilka personer som helst, för honom var inte diskussion och förståelse viktigt. Det hade kunnat vara vilken människa som helst som han tänkte hade fel åsikter. Det bara råkade vara de människor som var där.<br /><br />I en annan mening kan deras död få en stor betydelse. Kanske kan händelsen ge en insikt om hur extremism kan påverka människor och hur farligt det är när extrema åsikter - oavsett i vilken form de än framträder - förvandlas till politik som innebär terror, lidande och död för enskilda. Kanske kan det också ge insikt om hur mycket bättre demokratins arbetsmetoder är än våldets ideologier, där våld och mord inte är en främmande metod för att uppnå sina mål.<br /><br />Och jag kan inte tänka mig ett bättre straff för Behring Breivik än att han varje dag tvingas veta att hans handlingar fick fler människor att ta ställning för demokratin och för ökad individuell frihet.Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-2378632401028079202010-07-04T10:23:00.003+02:002010-07-04T10:41:47.426+02:00Var finns framtidsberättelsen?"Regeringens problem bland de unga är nog att man inte har någon framtidsberättelse att komma med. De tycker inte skatterna är viktigast, de är intresserade av de stora vyerna och vill prata om sin framtid, säger Toivo Sjörén, ansvarig för Sifos opinionsundersökningar, till SvD."<br /><br />I en <a href="http://www.expressen.se/Nyheter/val2010/1.2046189/socialdemokraterna-storre-an-alliansen-bland-de-unga">artikel </a>i Expressen den 30 juni i år så uttalar sig en ansvarig för Sifos opinionsundersökningar och hävdar att regeringens problem bland de unga är att alliansen saknar framtidsberättelse. <br /><br />Jag tycker inte riktigt att svaret är tillfredsställande. Ärligt talat är väl framtidsberättelserna ett problem för såväl den sittande alliansregeringen såväl som för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet? <br /><br />Visst är det sannolikt så att regeringens vision bortom mandatperioden är det nog få som har någon koll på; kanske för att moderaterna saknar partiprogram och heller egentligen inte vill tala om sådant som ligger längre bort. Moderaterna har trots allt på ganska kort tid under Reinfeldts ledning blivit ett hyfsat pragmatiskt mittenparti, i såväl retorik som i praktisk politik. Otydligheten har därför i det närmaste blivit total om vad partiet vill på längre sikt. Ingen vet, men strategin att bli mer som socialdemokraterna själva har varit framgångsrik, varför man fortsätter på den inslagna vägen även om man förlorar i tydlighet på sikt.<br /><br />Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har motsvarande problem. Välfärdssamhället är i stort sett "färdigt", och Sverige har en internationellt hög standard. Det stora flertalet har det ganska hyfsat, Sverige klarar sig väl vid jämförelser om barnadödlighet, läs- och skrivkunnighet, boendestandard, miljö, hälsa, utbildning, vård och omsorg m.m. Så vad vill man göra nu? Är miljön och omtanken om kommande generationer det som kommer att frälsa oss? Är det höjda skatter som blir lösningen för att rädda välfärdsstaten? Svårt att veta. <br /><br />Inte helt oväntat tycker jag att de stora frågeställningarna idag, i mer eller mindre grad, saknas hos samtliga partier. Naturligtvis finns de heller inte hos småpartierna, som i regel bara har en frågeställning på agendan och heller nog inte mäktar med andra samhällsfrågor vare sig organisatoriskt eller kunskapsmässigt. <br /><br />Så vad vill egentligen dagens partier? <br /><br />Finns det någon som kan ta bladet ur munnen och bara ge lite anvisningar om de stora dragen? Hur vill man att skattesystemet ska se ut för att vara både effektivt och rättvist utformat? Hur vill man möta de globala utmaningarna på arbetsmarknaden? Hur ska framtidens sjukvård och äldreomsorg se ut med fler och fler äldre som ställer allt högre krav på sin vård? Hur vill partierna utveckla demokratin och öka inflytandet för människor i en tid där allting gå enormt snabbt och beslut fattas på fler och mer komplexa nivåer än tidigare? Var finns ideologierna och tankarna som ska föra samhället i den tänkta riktningen?<br /><br />Såvitt jag kan bedöma verkar svaren saknas på frågorna även bland de mest seriösa och etablerade partierna idag. Som väljare kan man visserligen rösta, men inte välja. Två alternativ som egentligen ter sig tämligen lika tornar upp sig alltmer, och ingen pratar om vad man tänkt sig bortom horisonten. Alliansen för att det knappast skulle gagna deras väljarsiffror, de rödgröna för att de egentligen mer eller mindre tvingats in i ett samarbete utifrån omständigheterna. <br /><br />Kanhända är det också så att vi nu egentligen inte kommer längre med välfärdsstaten, politiska beslut reduceras till förvaltarskap och den socialliberala pragmatismen gick slutligen ur som segrare över samhällsordningar och ideologiska tankesätt?Unknownnoreply@blogger.com27tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-20078605866803198282010-05-24T21:59:00.003+02:002010-05-24T22:02:10.002+02:00Rätt och rättvisa är inte samma sakFör en tid sedan hade jag en diskussion om domstolarnas uppgift, och personen jag diskuterade med menade att domstolarnas uppgift är att skipa rättvisa. Att få ett rättvist resultat skulle därmed vara själva syftet med domen. <br /><br />Jag vill mena att så inte alls är fallet. Syftet med en dom är att skipa rätt, dvs. att avgöra ett fall utifrån vad lagen stadgar. Huruvida lagen är rättvis eller inte är normalt sett inte en fråga för den enskilde domaren i ett enskilt fall, utan fråga är om rätt skipas eller inte. Vad rättvisan kräver är snarare teoretiskt sett filosofins uppgift, och praktiskt sett politikens domäner.Unknownnoreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-20046240297423485742010-03-24T21:05:00.003+01:002010-03-24T21:29:48.292+01:00Någon objektiv moral behövs inteIgår var jag på ett seminarium som handlade om moral. Eller närmare bestämt om frågan huruvida moral kan existera utan gudar. Paneldeltagarna ansåg samtliga att det finns en objektiv moral. Jag anser att de sannolikt har helt fel, och att de under alla omständigheter inte kan bevisa att det skulle vara sant att någon objektiv moral existerar. Att då hävda att det verkligen finns objektiva sanningar framstår som ett direkt falsarium. <br /><br />Den ene personen var kristen och hävdade att gud/gudarna garanterar moralen. Genom att göra som gudarna gör så gör vi det goda - i gudarna finns det moraliskt goda. Detta är i sig ett mycket intressant påstående eftersom det innebär att man för att hävda vad som är den rätta moralen ständigt måste vara beredd på att bevisa att gud/gudarna faktiskt existerar. Annars finns förstås ingen anledning att tro att dessa ting skulle garantera någon objektiv moral, om de inte finns. Och det räcker faktiskt inte med att för sig själv konstatera en slags personlig gud - utan vill man göra anspråk på att det finns en objektiv giltig moral får man nog också vara beredd på att visa grunden för denna. <br /><br />Många religiösa verkar här börja i helt fel ände - dvs. de tror gärna att EFTERSOM vi har en god moral, så måste gudarna finnas. <br /><br />Men ska man grundlägga moralen, måste man börja från rätt håll. <br /><br />Att vi har moraliska dispositioner eller moraliska tankar i hjärnan betyder dock ingenting annat än att vi har en hjärna med sådan förmåga. För min del gör det ingenting om världen saknar objektiv moral, världen har sin gilla gång ändå. <br /><br />Och vad alla tycktes missa i diskussionen är att man kan klara sig alldeles utmärkt utan objektiv moral i världen: Man kan tänka sig att moralen tillkommit av rent psykologiska mekanismer, genom överenskommelser, genom konvention, genom uppfostran, genom mängder av historiska händelser, genom evolution m.m. Man kan grunda moralen i sina egna känslor, och sedan med förnuftets hjälp utsträcka dessa känslor till andra. <br /><br />MEN?! Tänk då om man är en ond galning, invänder objektivisten. <br /><br />Ja, tänk om. Då är man det. <br /><br />Men så länge de flesta människor har en hjärna, känslor och vill skydda och värna vårt liv och våra medmänniskor lär det inte vara något större problem att det också finns onda personer. Då finns ju alltid möjligheten att säga att den onda personen har moraliskt fel. För att vi tycker det. För att det motverkar de känslor som vi upplever är de rätta för att värna de värden vi vill skydda. Och vi kan straffa den personen på alla tänkbara sätt, t.ex. genom lagar. <br /><br />Fördelen med detta synsätt är att man kan nöja sig med att konstatera att människan är som hon är, och man behöver inte anta några övernaturliga tingestar som producerar "objektiva moraliska sanningar" eller liknande. Inte heller behöver man konstruera ett förnuft bortom det mänskliga förnuftet. Utan det räcker med människan, hennes psykologi, kultur och hennes hjärnas funktionssätt. <br /><br />Varför ska man göra det svårare för sig än nödvändigt...?Unknownnoreply@blogger.com18tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-3608507428288341702010-02-09T21:25:00.002+01:002010-02-09T22:29:25.949+01:00BNP mäter inte välfärdDe senaste dagarna har man kunnat läsa om att Sverige faller i välståndsligan, bland annat <a href="http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=3423571">här</a>. Inte alla verkar göra skillnad på välstånd och välfärd. Det kan därför vara väsentligt att reda ut begreppen, då dessa har en högst väsentlig samhällsfilosofisk betydelse. Sveriges framtida tillväxtförutsättningar och välfärdsnivå måste diskuteras på ett sakligt sätt, och en start kan ju vara att förstå vad de är tänkt att de olika måtten egentligen är avsedda för.<br /><br /><span style="font-weight:bold;">Välståndsligan</span>: OECD mäter här BNP/capita i de ledande industriländerna och måttet handlar om den aggregerade produktionen per person i ett land. Ett land med hög BNP/capita har goda förutsättningar att skapa goda livsvillkor för människor, men behöver inte göra det. Samtidigt ska man också ha i åtanke att BNP och BNP/capita är mycket grova mått. En nionde plats kan lika gärna vara en elfte plats och tvärtom, nationalekonomin är ingen exakt vetenskap även om den kan ge oss hjälpmedel för att förstå vad som bör göras.<br /><br />Då måttet indirekt i hög grad handlar om strukturer i ekonomin, bör sägas att eftersläpningseffekterna kan vara enorma. Somliga strukturförändringar från 1980-talet kanske vi ser först idag. Några direkta slutsatser av den nu förda politiken kan vi inte dra utifrån dagens placering på OECD:s välståndslista.<br /><br />Det är helt riktigt att Sverige har fallit i välståndsligan. Nationalekonomen Lennart Erixon framhåller att Sveriges relativt låga tillväxt i BNP/capita sedan 1990-talet i stor utsträckning speglar en nedgång i landets arbetskraftsdeltagande samt ett försämrat bytesförhållande som var en följd av bl.a. en försvagad krona samt sjunkande priser på telekomprodukter (Erixon, Lennart, Ekonomisk tillväxt, ur Persson, Mats, Skult, Eva, Tillämpad makroekonomi, SNS Förlag, s. 157) <br /><br />Den viktigaste poängen jag vill göra är dock att BNP eller BNP/capita faktiskt inte säger något om hur välståndet i en stat fördelas eller hur livskvalitén uppfattas av människor i landet. Därför har det uppstått andra mått, som försöker ta in andra aspekter än enbart BNP.<br /><br /><span style="font-weight:bold;">Välfärdsligan</span>: Ett sådant mått, som försöker mäta välfärdsnivån i ett land, är UNDP:s mått <a href="http://hdrstats.undp.org/en/countries/data_sheets/cty_ds_SWE.html">Human Development Index</a>. Detta mått är medvetet bredare och tar med bl.a. förväntad livslängd, läskunnighet, gymnasie- och högskoleutbildningarnas omfattning, inkomstfördelning m.m. Sverige har, och har under en lång tid haft, en hög placering i UNDP:s mätningar. Det bör nämnas att BNP/capita är en del av detta mått, men den viktiga poängen här är alltså att även andra värden undersöks. Det intressanta i detta mått är således att finna en bredare förståelse av hur det ser ut i länder där människor mår bra. Inte heller detta mått är emellertid komplett, bland annat undersöker man inte olika sociala rättigheter eller respekten för mänskliga rättigheter. <br /><br />Sammanfattande kommentar<br /><br />Man bör vara noggrann och undersöka vad olika index egentligen mäter när man kritiserar Sveriges välstånd eller välfärd. Vill man hävda att svenska befolkningens välfärd har minskat är OECD:s välståndsliga inte ett bra mått för att hävda det. Både välstånd och välfärd behövs. Man kan heller inte omedelbart kritisera nuvarande eller tidigare regering enbart på grund av att tillväxten faller just nu. Tillväxten beror på många olika komponenter och strukturer i samhället. <br /><br />Ett mått som bättre fångar in välfärdsbegreppet är UNDP:s mått HDI, men inte heller detta mått är komplett. Bland annat saknas mått på respekten för mänskliga rättigheter, sociala rättigheter och självupplevd lycka. <br /><br />De olika måtten vi använder oss av är dock av stor betydelse för när vi utformar politiska beslut. I grunden är detta högst väsentliga filosofiska frågor om vår samtid och framtid: Vad ska samhället sträva efter? Hur når vi dit?Unknownnoreply@blogger.com14tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-25514593049147727422009-12-31T11:33:00.002+01:002009-12-31T11:36:11.521+01:00Berättelsen om gårdagenEtt nytt år närmar sig, och vad kan då vara mer passande än ett historiskt tankeexperiment?<br /><br />Jag börjar tro att Heiddegger hade en poäng i att historien är det som sker nu, det som vi skapar själva. Att tro att vi skulle kunna "se" eller "förstå" hela historien är ett lönlöst företag. Vi ser bara i bästa fall genom nyckelhålet till det som en gång varit. Kan vi någonsin förstå historien? Kan vi ens begripa ett enda skeende i dåtid?<br /><br />Gör följande tankeexperiment: Beskriv din gårdag så exakt som möjligt. Beskriv exakta tider du gjorde vissa saker, vad som skedde, hur saker sades, hur saker gjordes, vad som inträffade omkring dig, vad som hände i världen när du vaknade, vad du fick veta om detta, berätta om tekniken som fanns omkring dig, berätta om människorna där, berätta om deras ursprung, modet, viljorna, berätta om hur du tänkte, berätta om hur du hamnade just där du var igår.<br /><br />Berätta historien om gårdagen.<br /><br />Gott nytt 2010!Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-70004829199289934432009-12-24T10:21:00.002+01:002009-12-24T10:39:37.844+01:00En rättvis jul?Jag gjorde färdigt mina julklappsinköp igår. Förhållandevis tidigt för att vara jag faktiskt. Igår väcktes också ånyo en diskussion kring begreppet rättvisa, då min mamma tyckte att jag skulle köpa för lika mycket åt mina brorsbarn. Varför då?, frågade jag.<br /><br />För att det är mest rättvist så, menade min mamma. Jag följde också hennes råd för att det spontant verkade rimligt och riktigt, men det var fortfarande någonting som gnagde mig. Jag lämnades med en känsla av att hon nog rent filosofiskt sett inte hade rätt. Eller så hade hon det, och då borde radikala förändringar ske ifall julen bör handla om att ge alla lika. <br /><br />För någon socialistisk rättviseprincip är det ju inte. En socialist skulle väl ha talat om behoven främst. Och då skulle jag ju inte alls ha köpt för lika mycket till mina brorsbarn. Det äldsta barnet kanske hade ett mer kostsamt behov för att bli glad än det yngsta. Det yngsta barnet är ju för övrigt bara snart två år, varför han nog egentligen hade kunnat nöja sig med omslagspappret. <br /><br />Fast jag erkänner att det hade känts olustigt att ge bort omslagspapper i present. Hans föräldrar kanske inte varit helt nöjda, även om den yngstes behov varit väl tillgodosedda. <br /><br />Inte heller hade det ju varit den konservativa/liberala rättviseprincipen "Åt envar sitt", då skulle ju julklapparna ha varierat beroende på vem som verkligen förtjänat julklapparna. Det låter i och för sig mer som en princip i julens anda - "ho ho, finns det några snälla barn?". De barn som inte är snälla, förtjänar helt enkelt inte några klappar. Och den allra snällaste ungen bör få allra mest. <br /><br />Inte heller detta kändes dock helt tillfredsställande. Jag insåg att jag inte hade någon bra metod för att mäta snällheten hos respektive barn. Dessutom gissar jag att det inför föräldrarna inte varit helt accepterat att säga "Nej, jag ger bara presenter till Lisa, för hon har varit snällast. Till er andra säger jag bättre lycka nästa gång. God jul."<br /><br />Så det fick helt enkelt bli att ge alla lika mycket. Om det var rättvist? Nä, antagligen inte. Men det var enklast och mest socialt acceptabelt. <br /><br />Filosofin segrar inte alltid. Men kanske kan det vara klokt för att få en god jul i stillhet och god familjeanda. <br /><br />GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-60007011553048524752009-12-19T00:59:00.002+01:002009-12-19T01:15:33.528+01:00Övermänniskan eller flocken?Hade ett mycket givande samtal om Nitzsches "Zarathustra" häromdagen. Har inte tagit mig tid att läsa den förrän nu, och måste säga att den verkligen inspirerade. <br /><br />Vem är egentligen övermänniskan? Och vad har övermänniskan för samhällsfilosofisk betydelse idag? <br /><br />Övermänniskan är, som jag ser det, en tanke att sträva efter snarare än någonting rent faktiskt. Övermänniskan finns hos oss alla och är den som inser att hon är fri och fri att själv bestämma sin egen moraliska kompass. Hon kan närsomhelst slita sig fri från flockens gemensamt bestämda moral, och träda fram i all sin egen moraliska prakt. <br /><br />I alla de fall där vi någon gång bryter oss loss från gemensamma konventioner och normer, där är vi övermänniskan. Inte för att vi är bättre, utan för att vi agerar. Om agerandet är rätt eller fel kan vi bara själva avgöra. Nietzsches världsbild är påtagligt subjektiv. <br /><br />Övermänniskan är alltså inte bättre. Hon handlar bara annorlunda. Är hon därmed eftersträvansvärd? Ja, om människan är ett självändamål, vilket jag tror, så måste jag nog erkänna detta. <br /><br />Samtidigt verkar samhällets/flockens moral i många avseenden fullt rimlig och genomtänkt, lite för välanpassad för att bara vifta bort och istället bara göra som man själv vill i alla lägen. Övermänniskan inser att moral är makt, men kan för den sakens skull också välja flockens moral alldeles av egen vilja. Men hon behöver inte - utan gör det i så fall därför att hon vill det. <br /><br />Kanske behöver inte övermänniskan vara ett motsatsförhållande till flocken. Kanske är det bara nödvändiga komplement i en mycket komplex värld. För vad vore ett samhälle utan övermänniskor som faktiskt ibland bröt mot samhällets och gruppens normer?Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-57900904573192681032009-10-31T17:43:00.003+01:002009-10-31T17:58:47.531+01:00Det "enda" vetenskapliga...?Jag läste häromdagen en mycket bisarr artikel, som fick mig att fundera. En "forskare" hävdar att "<a href="http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=191124">Gudstro är det enda vetenskapliga</a>" i den kristna tidningen Dagen. <br /><br />Det uppstår en hel del intressanta frågeställningar kring artikeln. Min första tanke är vad det betyder att just en s.k. "forskare" tycker någonting. I regel brukar vi tillmäta forskares åsikter en ganska stor betydelse. Problemet är när forskare säger saker som de alls inte har belägg för, eller sådant som uppenbarligen inte ligger inom deras forskningsfält. Här har vi t.ex. en person som tidigare varit anställd på Universitet och hållt på med kemi. Av artikeln så framstår det som att personen senare inte bara varit fil. dr. i kemi, utan även expert i antika språk, kvantfysik och evolutionslära. Inte illa, kan tyckas. <br /><br />Vad som inte framgår i artikeln är att personen sannolikt - i forskarvärlden - torde vara mycket ensam om sin uppfattning att gudstro skulle vara det enda vetenskapliga. Lite ödmjukhet hade man väl kunnat förvänta sig...<br /><br />Den vetenskapliga metoden handlar om att systematiskt söka sanningar. Man kan göra det genom att falsifiera påståenden, genom att verifiera tidigare försök eller t.ex. genom logiska operationer visa att man har stöd för det man säger. Därför blir det i sig absurt att hävda att den enda vetenskapliga sanningen är gudstron. Det skulle ju innebära slutet för vetenskapen som den idag ser ut.<br /><br />Lyckligtvis fungerar inte vetenskapen på det sättet. Inom vetenskapen, men inte i religionen, tillåts saker vara oförklarliga. Fast där religionen säger "Det är våra gudar X och Y som gjort det här", så frågar vetenskapsmannen öppet: "Hur ska jag ta reda på vilka fakta som gäller här?"<br /><br />Jag har därför utmanat några kompisar att komma med en gedigen och genomtänkt vetenskaplig metod som gör att man kan undersöka huruvida gud existerar eller, för den delen, att "gudstro är det enda vetenskapliga". <br /><br />Den som lyckas bjuder jag på en middag. <br /><br />/AUnknownnoreply@blogger.com72tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-78256119835247599012009-10-07T21:38:00.003+02:002009-10-07T21:51:16.256+02:00Sannolikhetsargument för en naturlig världReligion är en samhällsfråga i högsta grad. Naturligtvis kan religion ske som en privat yttring också, men det förtar inte det faktum att det faktiskt är en samhällsfråga. Om religioner får stor makt så påverkar det andra människor och ytterst hur samhället är utformat. Religioner har traditionellt sett påverkat såväl familjerättslig lagstiftning som straffrätt och andra lagar. Grunden för religionens påståenden om världen grundar sig i regel på att gudarna existerar. <br /><br />Därför är det likaså en intressant fråga ur ett samhällsperspektiv att fundera på om gudarna existerar. En vän till mig gav mig följande argument för en naturlig värld:<br /><br /><blockquote>Det finns fler sätt att inte vara en gud på än det finns sätt att vara en gud på. Så rent statistiskt, om vi har något okänt, bör vi anta att det inte är gud, eftersom det antagandet utesluter minst möjligheter: Att vara en gud är mer specifikt än att vara en icke-gud.</blockquote><br /><br />Jag tyckte att det var ett ganska intressant argument. Det förutsätter förstås att vi definierar "gud" som en mer traditionell "gud", dvs. en övernaturlig kraft som är allsmäktig och som har skapat universum m.m. Som ignostiker är jag naturligtvis tveksam till en sådan definition (eftersom hela gudsdiskussionen tenderar att vara ett språkligt spel snarare än en fråga om verklighet), men tycker ändå att argumentet är intressant. <br /><br />Om egenskaperna "skapat universum" och "allsmäktighet" gäller för gud X, så är det förstås mer specifika egenskaper än att tillhöra gruppen icke-X, dvs. något/någon som inte "skapat" universum och något/någon som inte är allsmäktig. <br /><br />Vi kan inte veta om gudarna existerar. Det är något okänt för oss. Det mest sannolika torde därför vara att det okända tillhör gruppen icke-X, eftersom vi inte vet någonting om gudarna - definitivt inga egenskaper annat än dem vi tillskriver dem. <br /><br />Ganska briljant i all sin enkelhet.Unknownnoreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-50731302152537773552009-08-09T18:26:00.006+02:002009-08-09T18:55:47.924+02:00En rockring och en vis flickaIdag har jag varit ute på en kortare cykeltur. Stannade till vid en sandstrand och fick till min glädje höra ett samtal mellan två barn som badade. <br /><br />Pojken: "Jag kan snurra den här rockringen så snabbt att du inte hinner se när den snurrar."<br />Flickan: "Nähä, det tror jag inte alls!"<br />Pojken: "Joho. Kolla då!"<br /><br />Pojken står stilla med rockringen, som inte rör sig en tum.<br /><br />Flickan: "Men den stod ju helt stilla - du kunde ju inte alls!"<br />Pojken: "Joho. Den gick så fort att du inte hann se att den rörde sig!"<br />Flickan: "Nä, det tror jag inte på."<br /><br />De flesta skulle nog tycka att flickan på stranden förhöll sig ganska klokt i frågan. Detta utifrån vad hon kunde erfara om objektet, baserat på vad hon kände till om sådana objekt i allmänhet och tidigare erfarenheter av liknande objekt. Därtill kommer naturligtvis olika vetenskapliga förklaringar, som med all sannolikhet skulle stödja flickans inställning att objektet faktiskt inte alls rörde sig så snabbt att man inte skulle ha kunnat uppfatta det. <br /><br />Så långt sandstranden. <br /><br />Om någon skulle säga åt oss att "Det finns En Övernaturlig Varelse, som kanske bestämmer över hela universum, fast Han syns inte och ingen kan ge något bevis för att Han verkligen existerar eller ens har existerat, men vi måste följa Hans regler som några människor har skrivit ihop i en mycket auktoritativ källa.", så låter det onekligen som pojken med rockringen. <br /><br />Inga erfarenhetsbelägg för att påståendet är sant. Inga rationella belägg för att påståendet är korrekt. Och inga fysiskaliska eller andra vetenskapliga stöd för att påståendet är sant. <br /><br />Och tills jag fått bevis eller något skäl för att rockringen verkligen rör sig när den i själva verket står stilla för min syn, så gör jag detsamma som den vetenskapliga flickan och förhåller mig skeptisk till att pojken hade rätt i sitt påstående...Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-84166362636503052422009-07-25T09:38:00.004+02:002009-07-25T19:57:59.591+02:00Agnosticism och sanningsrelativismStefan Einhorn har skrivit något som han kallar ett <a href="http://www.dn.se/opinion/debatt/har-ar-det-agnostiska-manifestet-1.910694">agnostiskt manifest</a>, där han lyfter fram det aktiva tvivlet. Det har noterats (bl.a. <a href="http://www.sturmark.se/?p=191">här</a> i en snygg jämförelse) att hans manifest huvudsakligen är identiskt med förbundet Humanisternas program för ett mänskligare och mer sekulärt samhälle.<br /><br />Många medlemmar i Humanisterna, däribland jag själv, uppfattar sig själva som just agnostiker. Jag vill därför peka på en brist i Stefan Einhorns resonemang; nämligen definitionen Gud. <br /><br />När jag kallar mig agnostiker så är det i förhållande till om någon uttalar "gud finns", eftersom det i denna stund inte finns en möjlighet för mig eller någon annan att förstå vad personen menar. Det är ett uttalande jämställt med "X finns", där X är en okänd faktor. Självklart kan den okända faktorn finnas, men den kan också inte finnas. <br /><br />Däremot skulle jag naturligtvis kalla mig ateist i förhållande till nu kända religiösa auktoritativa källor. Det finns för mig - mot bakgrund av vetenskapliga landvinningar de senaste hundra åren - alltför goda skäl för att hävda att det inte är möjligt att födas av en kvinna utan föregående samlag eller assisterad befruktning, det är inte möjligt att väcka hjärndöda människor till liv, det är inte möjligt att förvandla vatten till vin (tyvärr...), en kaka och lite vin blir inte kropp och blod rent faktiskt m.m.<br /><br />Så vad är nu alltså problemet? Jo, det är förstås att varken Einhorn eller någon annan som intar perspektivet "allt kan vara sant" har definierat vad de faktiskt tror på. Och då kan man lura vem som helst. Till och med en programledare på SVT, som när hon frågade Stefan Einhorn idag sa "Vad har du för förhållande till Vår Herre?" precis som om hon vidimerade att det verkligen fanns något sådant som "En Herre" i Himlen. <br /><br />Och kulturellt sett så är det ingenting konstigt. Vi har ju matats med bilder av att det finns en "Herre" i himlen i flera hundra år. Våra förfäder har tvingats till kyrkbänkarna och husförhör. Vår lagstiftning har genomsyrats med religiösa tvångsbestämmelser.<br /><br />Men Einhorns perspektiv "allt kan vara sant" är med all sannolikhet felaktigt. Redan Sokrates ifrågasatte mycket skickligt denna typ av sanningsrelativism, men alltjämt synes den alltså leva kvar. <br /><br />En god utgångspunkt kan vara: Tro främst på sådant du har goda skäl att tro på, och vet med dig när du tror på något du inte har goda skäl för.Unknownnoreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-82775633833491457162009-06-19T10:39:00.002+02:002009-06-19T11:01:35.496+02:00Det mänskliga projektetDe senaste dagarna har jag diskuterat tro och vetande en hel del. Jag har pratat med människor som vill att religiösa övertygelser ska prägla hela samhällslivet, och att de lagar som gudarna har bestämt ska genomsyra samhällets lagar. Huruvida gudarna existerar eller inte är ingenting som vi kommer få svar på. Det mest troliga förstås är att de inte gör det, precis på samma sätt som det mest troliga är att älvor eller Näcken inte finns. Nå, det spelar nog inte så stor roll om gudarna finns eller inte.<br /><br />Men diskussionerna har fått mig att fundera över en sak.<br /><br />Idag, med modern vetenskap och mängder av framsteg för det mänskliga projektet, så borde vi ju veta bättre. Vi borde förstå hur viktigt det är att människor får vara fria i tanken. Vi borde förstå hur viktigt det är att ha ett fritt forskningsklimat. Vi borde inse att gudarna inte är några objektivt bevisbara enheter, och att de därför inte kan ge oss några förmaningar. <br /><br />För en del känns detta läskigt, främmande och otryggt.<br /><br />Men borde vi inte bara kunna säga: "Jamen, det räcker nu gott att vi bara har varandra. Och det räcker gott med att vi kan på olika sätt bidra till att stärka det mänskliga projektet - genom kulturen, filosofin, vetenskapen, lyckan och kärleken."<br /><br />På så sätt tror jag vi kan bli bättre människor, och på sikt få en bättre mänsklighet också. Visst, det är ett enormt jobb framför oss. På de flesta håll i världen är utbildning och kritiskt ifrågasättande fortfarande bristvaror. <br /><br />Men man måste ju börja någonstans. Ett sätt är att <a href="http://www.uturkyrkan.se/">gå ur Svenska Kyrkan</a> (gamla kyrkbyggnader betalas ju via vanliga skatten) och därigenom i normalfallet spara ca 3-5 000 kr varje år. Ett annat sätt är att gå med i <a href="http://www.humanisterna.se/">Förbundet humanisterna</a> för att göra världen lite mer mänsklig. Och det mänskliga projektet lite mer kunskaps- och vetenskapsinriktat.<br /><br />Trevlig midsommar!<br /><br />/AUnknownnoreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-67085632859302454292009-06-06T13:44:00.006+02:002009-06-06T14:41:49.371+02:00Brev till SDÄven om det kanske i mitt förra inlägg lät som att jag inte alls engagerat mig i valet, så stämmer det inte riktigt. Jag har skrivit brev till bl.a. Sverigedemokraterna (SD), och försökt få svar på frågan om SD verkar för att maximera lyckan. Av svaret jag först fick framgick bl.a. följande.<br /><br /><blockquote>Vi är ett svenskt parti som i första hand värnar om svenskarnas intresse. Världen är idag uppdelad i suveräna stater med eget självbestämmande, och därför ser vi det som vår uppgift att skapa ett så tryggt och stabilt samhälle som möjligt inom våra gränser. Självklart ska man bevilja asyl, bistå med utlandshjälp och verka för demokrati, fred och marknadsekonomi i andra länder, men vårt primärsyfte är inrikespolitiska frågor.</blockquote><br /><br />I klartext: Vi vet inte riktigt vad vi vill göra i EU, men ställer upp ändå. Det primära är inte i första hand total lycka i världen, utan lyckan för gruppen "svenskarna".<br /><br />Mina följdfrågor är naturligtvis 1) vad är svenskar? och 2) varför vill inte SD uppnå total lycka för andra än svenskar? Av det tålmodiga svaret jag fick framgår bl.a. följande. <br /><br /><blockquote>SD anser att grunden för ett fungerande samhälle är ett stort mått av solidaritet människor emmellan. Detta förutsätter, anser vi, i sin tur att dessa människor känner gemenskap med varandra, vilket i nästa led försutsätter att de i hög grad kan identifiera sig med varandra kulturellt. Detta tror vi inte bara gäller för Sverige och svenskar, utan för samtliga av jordens folk. Hög grad av kulturell homogenitet leder till ett välfungerande samhälle. Det är ingen teori, utan ett reellt faktum. Detta välfungerande samhälle borgar naturligtvis för trygghet och välstånd, och kanske också för det du menar med "lycka".<br /> <br />Svenskars intressen är ju olika i olika frågor, men det kan till exempel handla om att bekämpa brottslighet, drogmissbruk eller att värna sveriges befolkning i händelse av krig eller naturkatastrof. Det som gör människor till svenskar, annat än i juridisk mening där det ju handlar om medborgarskap, är att de identifierar sig själva som svenskar.<br /></blockquote><br /><br />I klartext: Människor måste bo i samma land och kalla sig samma sak för att solidaritet ska gälla. Ju mer kulturellt homogena människor är, desto mer välfungerande blir samhällena. "Svensk" får å andra sidan vem som helst i hela världen kalla sig oavsett vem personen är. <br /><br />Jag undrade om jag skulle våga skriva ännu ett brev till SD:s partikansli, som nog redan här tyckte att jag ställde alltför jobbiga frågor. Men mina följdfrågor nu var ju uppenbara: 1) Vad är ett "välfungerande samhälle"? 2) Vilket stöd för ett samband finns mellan "kulturell homogenitet och välfungerande samhällen? samt 3) Om alla i hela världen kallar sig svenskar, och därmed är svenskar enligt SD:s definition, faller då inte hela idén med kulturell identifikation?<br /><br />Jag ville ha svar. Så det fick bli ett brev till. En sverigedemokrat svarade:<br /><br /><blockquote>Jag vet inte riktigt vad du är ute efter. Vi är mitt i en valspurt här och har lite halvtajt med tid, som du säkert förstår. Jag står fast vid min hållning vad gäller att en högre grad av gemenskap borgar för en högre grad av solidaritet, samt att detta är en grundförutsättning för varje sunt och framgångsrikt samhälle, i historien, idag och i framtiden. Du får naturligtvis ha en annan åsikt, vilket jag noterat att du har. Just nu intresserar den mig dock föga.</blockquote><br /><br />I klartext: Vi förstår inte frågorna som ställdes. Dessutom bryr vi oss föga, eftersom vi är handlingens personer - inte tänkandets.<br /><br />Att ställa svåra frågor kan uppenbarligen vara känsligt. Som väljare bör man inte omedelbart förvänta sig att partikanslierna ska veta vad de har för politiska åsikter. Samtidigt kanske man hade kunnat förvänta sig ett mer genomtänkt svar av ett parti som har svenskhet som en av sina stora paroller. <br /><br />Så i mitt näst sista brev så påpekar jag att de svar jag fått inte verkar vara stringenta eller logiska överhuvudtaget. Återigen får jag ett vänligt svar från SD-kansliets personal:<br /><br /><blockquote>Att ett välfungerande samhälle är en bra grund för medborgarnas lycka torde inte vara särskilt långsökt. I samhället hänger det mesta ihop och vissa saker går inte att uppnå utan vissa andra och vice versa.<br /> <br />Det finns nog ingen politiker som inte vill maximera människornas lycka, det är ju därför man håller på med politik, för att skapa en bättre värld. Olika partier och ideologier har dock olika syn, på dels vad som är viktigast för människors lycka, dels hur man skall uppnå dessa saker. Det där med ideologier kommer ni säkert läsa om i högstadiet eller gymnasiet.</blockquote><br /><br />I klartext: Vi behöver inte källor för saker vi påstår. Det räcker med hitte-på-kunskaper. Vi vill maximera lyckan för människor, och tror att man uppnår det genom att alla kallar sig svenskar. Dessutom så tycker vi du är dum i huvudet som ställer svåra frågor till oss.<br /><br />Jag drar följande konklusioner:<br /><br />Det verkar av SD:s svar uppenbart att SD inte strävar efter att maximera den totala lyckan - eftersom de istället, enligt vad de skriver, anser det viktigare att "värna" "intressena" för "alla dem som kallar sig svenskar" i första hand. Dvs. SD borde rimligen istället ärligt stå för att de har en anti-utilitaristisk hållning, där målet är "värna svenskhet" (i enlighet med deras "ideologi"), inte att maximera lyckan totalt sett. Dvs, även om människor lever ett miserabelt liv så bör det moraliskt rätta enligt SD vara att värna svenskheten, inte att nödvändigtvis hjälpa dem till ett bättre liv.<br /><br />Jag sände mina konklusioner till partikansliet, och det sista svaret jag fick var kanske det allra mest utilitaristiskt hållna svaret, där det framgick bl.a. följande.<br /><br /><blockquote><br />Man måste välja sina slag och vårt mål är att skapa ett så tryggt och stabilt samhälle som möjligt inom Sveriges gränser. När detta är uppnått kan vi arbeta för större mål.</blockquote><br /><br />I detta kunde jag helt och hållet instämma. Att välja sina strider väl är en klok utilitaristisk hållning, och även inom handlingsutilitarismen ryms det långsiktiga tänkandet. Men likafullt stod jag nu med fler frågor än svar. <br /><br />Svaret på huvudfrågan om människor i världen blir lyckligare av att fler blir sverigedemokrater får även fortsättningsvis alltså stå öppen.Unknownnoreply@blogger.com45tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-49961129995191792832009-06-06T07:22:00.003+02:002009-06-06T08:21:22.781+02:00Ett val på låtsas?Det är val till EU-parlamentet imorgon. När man ser valaffischerna undrar man om det inte hade varit bättre av partierna att skänka kampanjpengarna till välgörande ändamål istället för till konsulter vars uppgift synes ha varit att slåss om vem som kan göra den flataste valaffischen: "Agera för Sveriges bästa" (nähä! Och jag som ville ha modiga kandidater som agerar för Sveriges sämsta!), "Ja till EU" (Har vi inte varit medlemmar ett tag nu...?), "En garant för freden" (Hmm. Vilken tur, eftersom svenska partier verkligen har varit på krigsstigen den senaste tiden...), "Jobben främst" (Men först en rejäl pension. Men allra främst en god hälsa och i första hand lyckliga timmar på jorden.). <br /><br />Parodier av en valrörelse när den är som sämst.<br /><br />Som väljare är det svårt att få någon bild av vad partierna egentligen vill göra nere i Bryssel och Strassbourg. Än mindre går det att se några större avgörande skillnader mellan partierna. <br /><br />Jag ser (minst) två problem med det här valet:<br /><br />1) Partierna talar om EU-parlamentet som om det var det viktigaste i världen. Man borde ärligt tala om att EU-parlamentet inte kan göra allting som ett nationellt parlament vanligen gör. Parlamentet är inte ens den viktigaste institutionen i EU för att producera ny lagstiftning, och sett utifrån så framstår EU-parlamentet närmast som en något större TV-soffa där man väljer in sin tyckare (och kanske bör det fortsättningsvis även vara så...). <br /><br />2) Få väljare vet vad EU-parlamentet faktiskt gör. En komplicerad lagstiftningsprocess förenklar inte direkt saken. Inte heller partierna själva verkar ha så bra koll på detta, utan av valaffischerna och debatterna att döma talar de istället i floskelartade termer som om de inte ens själva förstod sitt uppdrag.<br /><br />Kanske är det så att man får det valdeltagande man förtjänar, och för egen del får jag lite skolvalsvibbar av det här valet, som om det vore ett val på låtsas. Om fler har den känslan, torde det på sikt kunna bli ett demokratiskt bekymmer. Dvs. om allmänna val får karaktär av låtsasval där ingenting längre betyder någonting, så kan människor sluta rösta för att de inser att deras röster inte är värda mer än vad som står på valaffischerna eller kampanjballongerna. Och om uppfattningen att politik inte förändrar ett dugg blir allmänt spridd, så riskerar folks intresse för politik i allmänhet också falna. Det vore en demokratisk förlust.<br /><br />Kanske är det bara därför jag går och röstar på söndag: För att kvarhålla någon slags respekt för demokratiska symboler och handlingar. Inte för att jag tror att mitt liv kommer att påverkas på något avgörande sätt. <br /><br />Och det är illavarslande nog.Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-78123118329166745982009-04-28T14:07:00.003+02:002009-04-28T14:33:34.928+02:00Statistiska övergreppEn fråga av filosofisk natur uppkom när jag läste <a href="http://www.kvp.se/nyheter/1.1549203/johanna-nylander-valdtakter-en-skam-for-sverige">domedagsrubriker</a> om att Sverige skulle vara det land i EU som har flest våldtäkter (inte ens flest anmälda, utan i Sverige ska vi tydligen vara ett extremt våldtäktsbenäget folk?). <br /><br />När samma studie speglas i <a href="http://www.dn.se/nyheter/sverige/flest-valdtakter-i-sverige-1.853118">DN</a> (nåväl, inte i rubriken, men väl i artkeln) så får man dock upp ögonen för att någonting inte stämmer ifall man skulle vilja dra slutsatsen att män i Sverige begår fler våldtäkter än andra män. <br /><br />Professor Kelly, som gjort studien, säger: ”Det finns inte bara en förklaring till det höga talet. Här har ni en bättre anmälningsupptagning än på andra håll, våldtäktsbegreppet har utvidgats och det finns en större vilja hos svenska kvinnor att anmäla våldtäkter även inom relationer. För att klarlägga om det rör sig om en högre verklig förekomst krävs mer forskning, säger professor Kelly.”<br /><br />Ursäkta? Vad sa just professor Kelly egentligen?<br /><br />Jo. Om det är en verklig förekomst kan studien öht inte svara på. För detta krävs mer forskning. Detta alltså från personen som lett studien.<br /><br />Man kan förstås fråga sig hur tidningar oreserverat väljer att hävda att forskning visar någonting som den inte alls visar. Av artikeln får man mer upp ögonen för hur sanning kan tänjas för att passa en kulturell föreställning eller spela på fördomar eller rädslor. På så sätt säljer tidningarna fler upplagor. Ännu ett exempel på hur medias logik styrs av pengar: Vinsten sätts främst, sanningen kommer i andra hand och den journalistiska integriteten kommer i... ja, i teorin kanske.<br /><br />Men den intressanta filosofiska frågan här tyckte jag dock var själva idén att jämföra olika koncept med varandra för att sedan hävda att det är ett och samma koncept, vilket ju är precis vad man har gjort i studien. Och för mig verkar inte det vara särskilt bra forskning (även om jag inser att det är svårt att göra en dylik studie på ett bra sätt, då felkällorna är alltför många).<br /><br />För man bör betänka att begreppet "våldtäkt" ser väldigt olika ut i olika länder. Även i Sverige har begreppet sett annorlunda ut - förr var det t.ex. inte möjligt att begå en våldtäkt mot sin hustru för att ta ett exempel. Konceptet kan också variera beroende på tvång och våld som krävs (ska t.ex. aktivt motstånd krävas eller går det bra med enbart frånvaron av samtycke?). <br /><br />Min tanke kring detta är att man inte kan dra några säkra slutsatser av en studie som undersöker helt olika begrepp, och som ändå antyds vara ett och samma begrepp. Och på detta sätt blir det ändå tydligt hur retorik - sanning - statistik - fördomar - rädsla - pengar - begreppsdefinitioner kopplas ihop filosofiskt: Ögonblicket har skapats av alla våra tidigare historiska handlingar och tankar. <br /><br />Kanske är det så att vi får de nyheter vi förtjänar.Unknownnoreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-77054067461017739982009-04-18T17:26:00.004+02:002009-04-18T19:44:19.434+02:00Om rätt och Pirate Bay-domenDet har på sina håll hävdats att domen mot Pirate Bay var felaktig och att de inblandade inte borde ha dömts för brott överhuvudtaget. Andra har menat att domen är politisk och att domstolen viker sig för nöjesindustrin. På Aftonbladet har en stor majoritet svarat att det "inte var rätt" att fälla de åtalade.<br /><br />Min fråga är: Vad är då rätt?<br /><br />Rätt kan förstås såväl som en fråga om det moraliskt rätta att göra, men också ange det rätta i en viss rättsordning där vissa handlingsregler konstituerar vad som är "rätt". <br /><br />Och detta med lag och moral sammanfaller inte alltid. Ibland gör människor saker som de vet är olagliga, men som de anser är moraliskt rätta. Ibland kan förstås folk också göra olagliga saker som de vet också är moraliskt klandervärda. Andra tycker att vissa saker är moraliskt felaktiga, men de är likafullt lagliga till dessa människors stora förtret. <br /><br />Om människor som svarat på Aftonbladets fråga nu menar att domstolar ska strunta i vad lagen säger, och domarna istället gå på sin egen politiska eller religiösa övertygelse om vad som är rätt och bra, så är det antagligen en mycket farlig väg att gå ifall det kan tillämpas vid vilka frågeställningar som helst. <br /><br />Och ärligt talat skulle jag nog själv anse att det var tryggare med en tjänsteman som avslog en begäran jag hade på grund av att det stod i en viss lag att jag inte hade rätt till det jag begärde än att tjänstemannen bara tittade på min ansökan och sa: "Nä, jag känner inte för att ge dig det här bara. Det skulle vara mot min personliga övertygelse idag."<br /><br />Så mot vilken bakgrund ska "rätt" förstås när en domstol tar ställning till vad som gäller? Som domare (såväl lagfaren domare som nämndeman) måste man avlägga ed innan uppdraget, och domareden inleds enligt följande.<br /><br /><blockquote>"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar;"</blockquote><br /> <br />I alla domar "rätt" göra. Rimligen avses härmed den lagliga rätten. Det vill säga, den som har beslutats i demokratisk ordning av regering och riksdag. <br /><br />"Efter bästa förstånd" bör rimligen förstås som att göra sitt bästa för att alltså sträva efter att göra precis vad lagen anger. Detta kan göras genom att t.ex. tolka lagarna som finns eller hänvisa till praxis från högre rätt eller juridisk litteratur. <br /><br />Och så länge man gör detta torde rätt skipas, och även om en dom förvisso också innebär att den politiska folkviljan förverkligas i ett enskilt fall, så är inte nödvändigtvis domen i sig därmed politisk. Det är ju närmast en mer teknisk uppgift - med som mest enbart begränsade politiska möjligheter - att passa in de olika reglerna i en viss given situation (att se om de s.k. rekvisiten är uppfyllda).<br /><br />Om sedan domstolen ansåg att rekvisiten i lagen har uppfyllts så skulle det ha varit en rättskandal ifall domstolen valde att fria personerna TROTS att den, efter sin förmåga och kunskap om lag och praxis, insett att de ska fällas. <br /><br />Att domen i det aktuella målet är välmotiverad och välskriven torde knappast råda tvivel om. Man får anta att domstolen efter bästa förmåga försökt skipa rätt. <br /><br />Den moraliska frågeställningen är därmed snarare: Gjorde domstolen rätt som efter sitt bästa förstånde sökte följa lagen i det aktuella fallet? <br /><br />Min slutsats är att det åtminstone torde krävas ganska mycket för att svara nej på en sådan fråga. Det moraliskt korrekta torde vara att en domstol gör en ansträngning om att följa lagen, motsatsen verkar helt enkelt alltför orimlig och bisarr i en rättsstat. <br /><br />På samma sätt kommer sedan Hovrättens ledamöter att självständigt efter sitt bästa förstånd söka döma rätt, oaktat det blir till de tilltalades fördel eller nackdel.<br /><br />/AndersUnknownnoreply@blogger.com23tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-52860500013239608732009-03-17T23:57:00.002+01:002009-03-18T00:04:43.570+01:00Varför inte anpassa religionsfriheten till verkligheten?Råkade läsa en <a href="http://www.dagensjuridik.se/sv/Artiklar/Religionsfriheten-och-ratten-till-liv/">artikel</a> i Dagens Juridik av Annika Lagerqvist Veloz Roca, docent i offentlig rätt.<br /><br />Hon är förvånad över att grundlagsutredningen inte presenterar någon förändring av religionsfrihetsbegreppet, och jag kan nog bara instämma med henne. Hon sätter ord på vad jag också tänker: "Vad som mot denna bakgrund och dessa intentioner borde stå i lagrummet är att alla skall tillförsäkras en absolut rätt att hysa valfri tro och att slippa diskriminering och ren förföljelse på grund härav."<br /><br />Det är detta som är religionsfrihet - inte att man har rätt att göra precis vad som helst eller säga vad som helst för att kränka andra. Dvs, religionsfriheten har inte och ska inte vara någon absolut frihet i själva utövandet. Man får inte hedersmörda i religionsfrihetens namn. Man får inte kränka andra folkgrupper i religionsfrihetens namn. Man får inte störa frid och allmän ordning i religionsfrihetens namn. <br /><br />Så har det i alla fall aldrig varit tänkt. Och det hade varit tacksamt om grundlagsutredningen hade presenterat en ändring av religionsfriheten som faktiskt överensstämmer med verkligheten. <br /><br />Om inte annat för att undvika alla dessa otaliga missförstånd om vad religionsfriheten egentligen handlar om.<br /><br />Mvh<br />AndersUnknownnoreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-40914015998176812832009-03-06T10:56:00.002+01:002009-03-06T11:11:33.932+01:00Att upphöra vara människaSka idag närvara på begravning, och man blir aldrig så påmind som på begravningar om att man inte kommer att leva för evigt. Det gäller att ta vara på tiden, filosofera, göra och se så mycket man kan, ha roligt och njuta så länge man lever. Efter döden, intet (eller ja, att chansa på motsatsen verkar det helt enkelt inte finnas några goda skäl för att göra. Oddsen är helt enkelt för dåliga om vi betraktar all tillgänglig vetenskap hittills). <br /><br />Det kan ju ibland kännas lite stressigt att tänka på att man en gång ska upphöra, och att tiden i livet är så väldigt kort, ja, i alla fall sett ur ett kosmologiskt perspektiv. Ändå fortsätter vi att leva som om vi aldrig skulle dö. Going concern, vi ska alltid leva vidare. Döden berör oss inte förrän vi väl är där. <br /><br />Å ena sidan: Ja, vi är obetydliga och ingenting vi gör verkar egentligen spela någon roll. <br /><br />Å andra sidan: Vi kan skapa vår egen betydelse, och få precis allting i vårt universum att spela roll.<br /><br />Vila i frid, mormor.Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-9993339.post-23147853166039676972009-01-09T09:55:00.004+01:002009-01-09T10:53:59.355+01:00Ingen återhållsamhet - en unken ideologiDen 29 december 2008 publicerades <a href="http://www.newsmill.se/artikel/2008/12/29/israel-ar-den-oskyldiga-parten">en artikel</a> på newsmill av randianen Carl Svanberg. I artikeln hävdar han att Israel "inte bör ägna sig åt någon form av återhållsamhet". Detta i sig är ett ganska märkligt påstående, men grundar sig i att han anser att Israel har vad han kallar den "moraliska rätten" på sin sida. <br /><br />Men ännu mer intressant blir hans syn på moraliskt ansvar/skuld: "De allra flesta palestinier i Gaza sympatiserar med de islamiska terrorister som ju startade detta krig mot Israel. De röstade ju till och med på dem. Därför har de rent moraliskt blod på sina händer. De har därför endast sig själva att skylla om de nu dör för "saken" (dvs deras önskan att utrota Israel). Detta är bara rättvisa."<br /><br />Med detta (demokratiteoretiskt) populistiska synsätt så har vi som enskilda alltid moraliskt ansvar för vad <span style="font-style:italic;">andra </span>gör. Om de allra flesta sympatiserar med en galen regim, så ska alltså även jag ha moraliskt ansvar för att alla andra har valt den galna regimen. Mitt ansvar ska rentav vara av den karaktären att någon annan stat ska ha rätt att mörda mig för att andra i min stat har valt den galna regimen. Det skulle bara vara "rättvist" om jag mördades, eftersom jag hade haft "rent moraliskt blod" på mina händer (undrar just hur sådant blod ser ut?). Denna teoretiska utgångspunkt är mycket långtgående, och jag undrar om hans utgångspunkt ens skulle vara riktigt ifall samtliga hade röstat på en "galen regim": Är det verkligen säkert att enskilda människors avsikter med deras rösthandling inte ska räknas? Varför måste Svanberg dra en sådan kollektivistisk slutsats?<br /><br />Men enligt vilken rättviseteori är det då rättvist att mördas för att man bor i en stat där andra har röstat fram en galen regim? Enligt Nozicks syn på rättvisa? Nej, knappast. Enligt Nozick är livet okränkbart, oavsett det är israeliska eller palestinska liv vi talar om. Dessutom skulle sannolikt Nozick inte gått med på att vi som enskilda har några förpliktelser gentemot samhället på det sätt som verkar påskinas i artikeln. Inte heller är det fråga om klassisk distributiv rättvisa.<br /><br />Frågan är då om det rör sig om den klassiska platonska rättviseidén: "Åt envar sitt" (eller "Jedem das Seine" som det stod på ingången till koncentrationslägret Buchenwald...). Onekligen verkar det ju så när man läser artikeln: Palestinier är moraliskt ansvariga för sådant som deras landsmän gör och säger, och därför ska heller ingen återhållsamhet visas mot denna grupp av människor. Mot en grupp människor som förtjänat att man inte ska visa återhållsamhet mot dem torde förstås allting kunna försvaras: Systematiska våldtäkter, mord, tortyr, fängelse utan rättegång m.m. De får klaga på sina landsmän istället, eftersom det är majoriteten som sett till att Israel har moralisk rätt att inte visa någon återhållsamhet mot enskilda civila palestinier. <br /><br />Högerobjektivismen visar således våldets logik i sitt esse: Ingen återhållsamhet. Dogmer är viktigare än människoliv. <br /><br />Artikelförfattaren gör dock en liten ansträngning för att inte verka helt omänsklig: "Israel bör därför avstå från att skada eller döda dem i den mån det är möjligt att göra det utan att det också sker på bekostnad av israeliska liv. Om man inte kan skona oskyldiga palestinier i Gaza utan att det sker på bekostnad av oskyldiga soldater eller civilas liv, då bör man inte avstå från att skada eller döda dem."<br /><br />Men varför skulle Israel avstå från att göra det om Israel samtidigt inte ska visa "någon återhållsamhet"? Kanske gör han detta för att inte framstå som helt omänsklig, men det blir till priset av filosofisk förvirring. Det är som att hävda att ingen ska skonas, men samtidigt ska alla skonas. Om Israel moraliskt sett inte bör visa någon återhållsamhet mot palestinska civila, så kan man inte gärna med hedern i behåll samtidigt säga att Israel "bör" skona dem. <br /><br />* * *<br /><br />Dogmatiska läror riskerar alltid att skapa mer våld. Vad som krävs för fred är snarare en ideologi som bygger på att det är människor som är viktiga, inte principer. Det krävs mindre av ideologier som utgår från att allting är "antingen eller" (dvs. att det finns något sådant som enbart goda och enbart onda människor), och mer av ideologier som ser nyanser och utgår från verkligheten. <br /><br />Då tror jag att möjligheterna till förståelse för olika människors utgångspunkter blir som bäst, och naturligtvis ska återhållsamhet mot människor visas, oavsett deras ursprung. Detta eftersom stater alltid bör respektera människovärdet; även i krig och konflikt bör vi visa humanitet så långt det är möjligt.Unknownnoreply@blogger.com4