2005-09-09

Brev om kunskap

Frågan om kunskap har samhällelig relevans. Frågan "Vad kan vi egentligen veta?" samt den därtill hörande metodfrågan "Hur kan vi veta det?" hänger intimt samman med frågor om hur vi bör handla. Därför är frågan om tro och vetande viktig.

Jag läste igår en artikel om Birgitta, som arbetar som fängelsepräst och som utsetts till ordförande för en organisation för fängelsepräster. I rutan "Antingen eller" valde Birgitta tro framför vetande. Jag ville veta varför, och har skrivit ett brev. Eftersom det har samhällelig relevans, vill jag publicera mitt brev här.

* * *

Hej Birgitta,

Jag läste om Dig i gårdagens City, och vill först och främst gratulera till ordförandeskapet i IPCA. Det är ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag. Jag instämmer i Dina humanistiska ideal när det gäller kriminalvården, och blir glad och hoppfull över att det finns människor med en sådan mänsklig inställning. Jag hade kunnat stanna där, men kände att jag också ville skriva någonting om Ditt val i "Antingen - eller", där Du valde tro framför vetande. Jag blev fundersam över varför man gör ett sådant val, och skulle i några korta ordalag bara vilja skriva något kring det.

Att tro är att inte veta, brukar det sägas. Språkligt sett ligger det naturligtvis någonting i det. Vetande är någonting annat än att tro. Jag kan tro att jorden är platt, att världen inte existerar eller att blommor kan prata. Men en tro kan ju vara mer eller mindre berättigad. Och bara för att en tro har goda skäl behöver den ju heller inte vara sann. Endast när min tro är berättigad och sann kan jag säga att jag "vet". Sanningen är således någonting annat än att tro.

Så jag blev förbryllad av Ditt val av tro framför vetande. Jag förstår att det är frestande för någon som tror på en Gud att svara så, men måste verkligen en "troende" föredra tron framför vetandet? Vilka konsekvenser har egentligen det för hur troende relaterar till världen?

Om jag vet, så har jag kunskap om sanningen. Motsatsvis gäller ju även att om jag inte vet, så har jag inte kunskap om sanningen. Eller i vart fall gör jag anspråk på att ha kunskap om sanningen, och sanningen för en individ innehåller ju också alltid en tro. Om lampan lyser i Ditt arbetsrum nu när jag skriver det här, så må det vara sant, men jag skulle inte genom att bara sitta här och spekulera kunna veta att det var så eftersom jag överhuvudtaget inte har någon möjlighet att tro någonting i saken. Det kan vara sant, men jag vet det inte. Detta eftersom jag inte har några som helst skäl för att tro att det lyser i ditt arbetsrum just nu. Det kan vara släckt, det kan vara tänt. Det är all kunskap jag kan ha, alltså vet jag inte.

Frågan om kunskap, tro och vetande har sannolikt betydelse även när det gäller frågan om Gud. Jag vågar nog hävda att många människor gärna faktiskt skulle vilja veta vem Gud är, ja sannolikt även många kristna skulle nog vilja veta vem Gud är. Om Gud en dag skulle visa sig för Dig, så skulle Du ju med säkerhet veta att Gud existerar. Dina skäl att tro på Gud skulle ju i så fall inte bara vara berättigade, utan dessutom objektivt sanna eftersom det faktiskt var Gud som Du träffat. Och om den kristna guden är objektivt sann, så är det lätt att tänka sig att kristendomen är riktig, inte bara faktamässigt utan även i moraliskt hänseende.

Samtidigt skulle det ju innebära slutet för den kristna tron. För om jag inte bara tror, utan har berättigade skäl för att tro, och det dessutom är sant att det förhåller sig på det sätt som jag tror, då vet jag ju. Då kan vi inte längre tala om en kristen tro, utan måste tala om en kristen vetskap. Med tanke på att tron är central inom den kristna tron, så skulle ju vetandet vara en fara eftersom man då skulle känna till sanningen.

Men så länge vi inte vet kan vi väl inte heller säga att Gud är sann? Detta är problematiskt. I 1 Tim 2:3-4 sägs att Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Sanningen tycks alltså i kristendomen vara något eftersträvansvärt. Samtidigt innebär sanningen att hela fundamentet för kristendomen raseras.

I Matt 17:20 svarar Jesus på lärjungarnas fråga varför inte de kunde driva ut en demon: "Därför att er tro var svag. Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er."

Det här blir ett förpliktigande. Om tron är svag, finns ett egenvärde i att stärka tron. Det kan vi göra genom goda skäl för att tro. Att tro på något blir en sökandeprocess mot vetandet. Att stärka sin tro är alltid automatiskt att stärka sina argument eller skäl för en strävan mot att faktiskt veta. Skulle det t ex varit så att lärjungarna lyckats driva ut demonen skulle de ha en mycket stark tro på att det gick att driva ut demoner. De skulle tro det, eftersom det var sant.

Och vill man verkligen tro utan sanning?

Med bästa hälsningar,


Anders Ekman

5 kommentarer:

galenpanna sa...

Vanan trogen struntar jag i att kommentera posten ifråga. Istället vill jag uppmana dig att kommentera en diskussion i P1:s Filosofiska rummet. Föremål för diskussionen är orientalism & occidentialism.

Skulle också vilja ha en kommentar kring hur vi i Sverige och västvärlden i stort ska förhålla oss till Islam. I ett debattprogram för en tid sedan intervjuades en troende muslim som studerade till jurist.

På en direkt fråga om hur hon ställde sig till valet mellan den sekulära lagstiftningen och den heliga religiösa lagen så svarade hon vid en konflikt skulle ge den senare företräde. Är det en rimlig hållning hos en i framtiden i Sverige praktiserande jurist?

Jag bifogar en länk till en svensk sida som försvarar att den heliga lagen i allt ska tillämpas även i vår tid. En tjuvs hand ska exempelvis huggas av om det står bortom rimlig tvivel att personen som begått brottet inte gjort det av hungersnöd. Hårresande minst sag.

http://www.islamiska.org/s/straff.htm

galenpanna sa...

Ett till exempel:

http://www.islamiska.org/s/rthitig.htm

Anders Ekman sa...

Jag tycker att frågan har relevans, både för min frågeställning kring själva inlägget om kunskap, men också vad gäller frågan om vi måste handla i enlighet med lagen (samt frågan om det finns en naturlig rätt).

Frågar du mig så anser jag att det är en orimlig hållning. Det kan ha att göra med att jag i grunden också har en rättspositivistisk hållning.

Juriststudenten får samma problem som Birgitta när hon väljer tro framför vetande. På vilka grunder sker valet och varför? Låt mig gissa att hon när hon sedan kommer att praktisera svensk lag i praktiken inte alls kommer att tillämpa den heliga religiösa lagen bokstavligen. Skulle hon börja hugga händer av folk, skulle hon ju själv dömas för brott i enlighet med lagen.

Frågan vi måste ställa oss är om hon nu gör "fel" ifall hon som verksam jurist följer svensk rätt och bara dömer tjuven till tre månaders fängelse istället för att hugga av honom handen? Och kan man handla i strid mot en naturlig eller helig lag?

Ja, jag tror att nyckeln ligger i mitt brev till Birgitta. Vi måste ha kunskap. Kunskap om Gud. Kunskap om naturrätt.

Och till mina meningsmotståndare i denna del säger jag bara, lycka till...

Mvh
Anders

Anonym sa...

När det gäller vad som är "säker" kunskap så intar jag Kants hållning.

Gud finns
Gud finns inte

Frågan är metafysisk, och helt spekulativ med 0% chans att med vetenskapliga metoder komma fram till ett svar.

Andra frågor kan vara :
- Är universum oändlig
- Vad fanns före Big Bang
- Är någonting delbart i oändlighet
- Kan någonting komma ur ingenting

JOhan Nyström

Anders Ekman sa...

Johan,

Sätter du så lite tilltro till vetenskapen och framtiden att du ger upp utan att ens ha försökt? ;)

Nå. Det kanske då kan vara på sin plats att ta upp Anselms gudsbevis.

Låt oss tänka oss Gud som det största (eller fullkomligaste) som kan tänkas. Om Gud inte existerade skulle han inte kunna vara det största (fullkomligaste) som kan tänkas. I så fall skulle det finnas någonting annat större som hade Guds egenskaper, men som också existerade. Alltså existerar Gud.

Kant kritiserade beviset utifrån att "existens" inte kan vara en egenskap. Gud skulle inte bli annorlunda bara för att "existens" lades till som en egenskap. Detta argument kan tyckas väldigt idealistiskt. Och kanske inte särksilt praktiskt heller. Om jag tänker mig 100 000 kronor, så tror jag nog att det är viss skillnad på att bara gå omkring och tänka på 100 000 kronor och att faktiskt ha 100 000 kronor i handen. Existensen har ju i så fall också en viss betydelse, en egenskap som skiljer den från det blott tänkta.

Så Kant är kanske inte heller någon att hålla i handen alltid...

Frågan om varför gudsbeviset är ogiltigt och på vilka grunder i så fall får nog fortfarande anses olöst.

Mvh
Anders