2010-07-04

Var finns framtidsberättelsen?

"Regeringens problem bland de unga är nog att man inte har någon framtidsberättelse att komma med. De tycker inte skatterna är viktigast, de är intresserade av de stora vyerna och vill prata om sin framtid, säger Toivo Sjörén, ansvarig för Sifos opinionsundersökningar, till SvD."

I en artikel i Expressen den 30 juni i år så uttalar sig en ansvarig för Sifos opinionsundersökningar och hävdar att regeringens problem bland de unga är att alliansen saknar framtidsberättelse.

Jag tycker inte riktigt att svaret är tillfredsställande. Ärligt talat är väl framtidsberättelserna ett problem för såväl den sittande alliansregeringen såväl som för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet?

Visst är det sannolikt så att regeringens vision bortom mandatperioden är det nog få som har någon koll på; kanske för att moderaterna saknar partiprogram och heller egentligen inte vill tala om sådant som ligger längre bort. Moderaterna har trots allt på ganska kort tid under Reinfeldts ledning blivit ett hyfsat pragmatiskt mittenparti, i såväl retorik som i praktisk politik. Otydligheten har därför i det närmaste blivit total om vad partiet vill på längre sikt. Ingen vet, men strategin att bli mer som socialdemokraterna själva har varit framgångsrik, varför man fortsätter på den inslagna vägen även om man förlorar i tydlighet på sikt.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har motsvarande problem. Välfärdssamhället är i stort sett "färdigt", och Sverige har en internationellt hög standard. Det stora flertalet har det ganska hyfsat, Sverige klarar sig väl vid jämförelser om barnadödlighet, läs- och skrivkunnighet, boendestandard, miljö, hälsa, utbildning, vård och omsorg m.m. Så vad vill man göra nu? Är miljön och omtanken om kommande generationer det som kommer att frälsa oss? Är det höjda skatter som blir lösningen för att rädda välfärdsstaten? Svårt att veta.

Inte helt oväntat tycker jag att de stora frågeställningarna idag, i mer eller mindre grad, saknas hos samtliga partier. Naturligtvis finns de heller inte hos småpartierna, som i regel bara har en frågeställning på agendan och heller nog inte mäktar med andra samhällsfrågor vare sig organisatoriskt eller kunskapsmässigt.

Så vad vill egentligen dagens partier?

Finns det någon som kan ta bladet ur munnen och bara ge lite anvisningar om de stora dragen? Hur vill man att skattesystemet ska se ut för att vara både effektivt och rättvist utformat? Hur vill man möta de globala utmaningarna på arbetsmarknaden? Hur ska framtidens sjukvård och äldreomsorg se ut med fler och fler äldre som ställer allt högre krav på sin vård? Hur vill partierna utveckla demokratin och öka inflytandet för människor i en tid där allting gå enormt snabbt och beslut fattas på fler och mer komplexa nivåer än tidigare? Var finns ideologierna och tankarna som ska föra samhället i den tänkta riktningen?

Såvitt jag kan bedöma verkar svaren saknas på frågorna även bland de mest seriösa och etablerade partierna idag. Som väljare kan man visserligen rösta, men inte välja. Två alternativ som egentligen ter sig tämligen lika tornar upp sig alltmer, och ingen pratar om vad man tänkt sig bortom horisonten. Alliansen för att det knappast skulle gagna deras väljarsiffror, de rödgröna för att de egentligen mer eller mindre tvingats in i ett samarbete utifrån omständigheterna.

Kanhända är det också så att vi nu egentligen inte kommer längre med välfärdsstaten, politiska beslut reduceras till förvaltarskap och den socialliberala pragmatismen gick slutligen ur som segrare över samhällsordningar och ideologiska tankesätt?

2010-05-24

Rätt och rättvisa är inte samma sak

För en tid sedan hade jag en diskussion om domstolarnas uppgift, och personen jag diskuterade med menade att domstolarnas uppgift är att skipa rättvisa. Att få ett rättvist resultat skulle därmed vara själva syftet med domen.

Jag vill mena att så inte alls är fallet. Syftet med en dom är att skipa rätt, dvs. att avgöra ett fall utifrån vad lagen stadgar. Huruvida lagen är rättvis eller inte är normalt sett inte en fråga för den enskilde domaren i ett enskilt fall, utan fråga är om rätt skipas eller inte. Vad rättvisan kräver är snarare teoretiskt sett filosofins uppgift, och praktiskt sett politikens domäner.

2010-03-24

Någon objektiv moral behövs inte

Igår var jag på ett seminarium som handlade om moral. Eller närmare bestämt om frågan huruvida moral kan existera utan gudar. Paneldeltagarna ansåg samtliga att det finns en objektiv moral. Jag anser att de sannolikt har helt fel, och att de under alla omständigheter inte kan bevisa att det skulle vara sant att någon objektiv moral existerar. Att då hävda att det verkligen finns objektiva sanningar framstår som ett direkt falsarium.

Den ene personen var kristen och hävdade att gud/gudarna garanterar moralen. Genom att göra som gudarna gör så gör vi det goda - i gudarna finns det moraliskt goda. Detta är i sig ett mycket intressant påstående eftersom det innebär att man för att hävda vad som är den rätta moralen ständigt måste vara beredd på att bevisa att gud/gudarna faktiskt existerar. Annars finns förstås ingen anledning att tro att dessa ting skulle garantera någon objektiv moral, om de inte finns. Och det räcker faktiskt inte med att för sig själv konstatera en slags personlig gud - utan vill man göra anspråk på att det finns en objektiv giltig moral får man nog också vara beredd på att visa grunden för denna.

Många religiösa verkar här börja i helt fel ände - dvs. de tror gärna att EFTERSOM vi har en god moral, så måste gudarna finnas.

Men ska man grundlägga moralen, måste man börja från rätt håll.

Att vi har moraliska dispositioner eller moraliska tankar i hjärnan betyder dock ingenting annat än att vi har en hjärna med sådan förmåga. För min del gör det ingenting om världen saknar objektiv moral, världen har sin gilla gång ändå.

Och vad alla tycktes missa i diskussionen är att man kan klara sig alldeles utmärkt utan objektiv moral i världen: Man kan tänka sig att moralen tillkommit av rent psykologiska mekanismer, genom överenskommelser, genom konvention, genom uppfostran, genom mängder av historiska händelser, genom evolution m.m. Man kan grunda moralen i sina egna känslor, och sedan med förnuftets hjälp utsträcka dessa känslor till andra.

MEN?! Tänk då om man är en ond galning, invänder objektivisten.

Ja, tänk om. Då är man det.

Men så länge de flesta människor har en hjärna, känslor och vill skydda och värna vårt liv och våra medmänniskor lär det inte vara något större problem att det också finns onda personer. Då finns ju alltid möjligheten att säga att den onda personen har moraliskt fel. För att vi tycker det. För att det motverkar de känslor som vi upplever är de rätta för att värna de värden vi vill skydda. Och vi kan straffa den personen på alla tänkbara sätt, t.ex. genom lagar.

Fördelen med detta synsätt är att man kan nöja sig med att konstatera att människan är som hon är, och man behöver inte anta några övernaturliga tingestar som producerar "objektiva moraliska sanningar" eller liknande. Inte heller behöver man konstruera ett förnuft bortom det mänskliga förnuftet. Utan det räcker med människan, hennes psykologi, kultur och hennes hjärnas funktionssätt.

Varför ska man göra det svårare för sig än nödvändigt...?

2010-02-09

BNP mäter inte välfärd

De senaste dagarna har man kunnat läsa om att Sverige faller i välståndsligan, bland annat här. Inte alla verkar göra skillnad på välstånd och välfärd. Det kan därför vara väsentligt att reda ut begreppen, då dessa har en högst väsentlig samhällsfilosofisk betydelse. Sveriges framtida tillväxtförutsättningar och välfärdsnivå måste diskuteras på ett sakligt sätt, och en start kan ju vara att förstå vad de är tänkt att de olika måtten egentligen är avsedda för.

Välståndsligan: OECD mäter här BNP/capita i de ledande industriländerna och måttet handlar om den aggregerade produktionen per person i ett land. Ett land med hög BNP/capita har goda förutsättningar att skapa goda livsvillkor för människor, men behöver inte göra det. Samtidigt ska man också ha i åtanke att BNP och BNP/capita är mycket grova mått. En nionde plats kan lika gärna vara en elfte plats och tvärtom, nationalekonomin är ingen exakt vetenskap även om den kan ge oss hjälpmedel för att förstå vad som bör göras.

Då måttet indirekt i hög grad handlar om strukturer i ekonomin, bör sägas att eftersläpningseffekterna kan vara enorma. Somliga strukturförändringar från 1980-talet kanske vi ser först idag. Några direkta slutsatser av den nu förda politiken kan vi inte dra utifrån dagens placering på OECD:s välståndslista.

Det är helt riktigt att Sverige har fallit i välståndsligan. Nationalekonomen Lennart Erixon framhåller att Sveriges relativt låga tillväxt i BNP/capita sedan 1990-talet i stor utsträckning speglar en nedgång i landets arbetskraftsdeltagande samt ett försämrat bytesförhållande som var en följd av bl.a. en försvagad krona samt sjunkande priser på telekomprodukter (Erixon, Lennart, Ekonomisk tillväxt, ur Persson, Mats, Skult, Eva, Tillämpad makroekonomi, SNS Förlag, s. 157)

Den viktigaste poängen jag vill göra är dock att BNP eller BNP/capita faktiskt inte säger något om hur välståndet i en stat fördelas eller hur livskvalitén uppfattas av människor i landet. Därför har det uppstått andra mått, som försöker ta in andra aspekter än enbart BNP.

Välfärdsligan: Ett sådant mått, som försöker mäta välfärdsnivån i ett land, är UNDP:s mått Human Development Index. Detta mått är medvetet bredare och tar med bl.a. förväntad livslängd, läskunnighet, gymnasie- och högskoleutbildningarnas omfattning, inkomstfördelning m.m. Sverige har, och har under en lång tid haft, en hög placering i UNDP:s mätningar. Det bör nämnas att BNP/capita är en del av detta mått, men den viktiga poängen här är alltså att även andra värden undersöks. Det intressanta i detta mått är således att finna en bredare förståelse av hur det ser ut i länder där människor mår bra. Inte heller detta mått är emellertid komplett, bland annat undersöker man inte olika sociala rättigheter eller respekten för mänskliga rättigheter.

Sammanfattande kommentar

Man bör vara noggrann och undersöka vad olika index egentligen mäter när man kritiserar Sveriges välstånd eller välfärd. Vill man hävda att svenska befolkningens välfärd har minskat är OECD:s välståndsliga inte ett bra mått för att hävda det. Både välstånd och välfärd behövs. Man kan heller inte omedelbart kritisera nuvarande eller tidigare regering enbart på grund av att tillväxten faller just nu. Tillväxten beror på många olika komponenter och strukturer i samhället.

Ett mått som bättre fångar in välfärdsbegreppet är UNDP:s mått HDI, men inte heller detta mått är komplett. Bland annat saknas mått på respekten för mänskliga rättigheter, sociala rättigheter och självupplevd lycka.

De olika måtten vi använder oss av är dock av stor betydelse för när vi utformar politiska beslut. I grunden är detta högst väsentliga filosofiska frågor om vår samtid och framtid: Vad ska samhället sträva efter? Hur når vi dit?