2009-10-31

Det "enda" vetenskapliga...?

Jag läste häromdagen en mycket bisarr artikel, som fick mig att fundera. En "forskare" hävdar att "Gudstro är det enda vetenskapliga" i den kristna tidningen Dagen.

Det uppstår en hel del intressanta frågeställningar kring artikeln. Min första tanke är vad det betyder att just en s.k. "forskare" tycker någonting. I regel brukar vi tillmäta forskares åsikter en ganska stor betydelse. Problemet är när forskare säger saker som de alls inte har belägg för, eller sådant som uppenbarligen inte ligger inom deras forskningsfält. Här har vi t.ex. en person som tidigare varit anställd på Universitet och hållt på med kemi. Av artikeln så framstår det som att personen senare inte bara varit fil. dr. i kemi, utan även expert i antika språk, kvantfysik och evolutionslära. Inte illa, kan tyckas.

Vad som inte framgår i artikeln är att personen sannolikt - i forskarvärlden - torde vara mycket ensam om sin uppfattning att gudstro skulle vara det enda vetenskapliga. Lite ödmjukhet hade man väl kunnat förvänta sig...

Den vetenskapliga metoden handlar om att systematiskt söka sanningar. Man kan göra det genom att falsifiera påståenden, genom att verifiera tidigare försök eller t.ex. genom logiska operationer visa att man har stöd för det man säger. Därför blir det i sig absurt att hävda att den enda vetenskapliga sanningen är gudstron. Det skulle ju innebära slutet för vetenskapen som den idag ser ut.

Lyckligtvis fungerar inte vetenskapen på det sättet. Inom vetenskapen, men inte i religionen, tillåts saker vara oförklarliga. Fast där religionen säger "Det är våra gudar X och Y som gjort det här", så frågar vetenskapsmannen öppet: "Hur ska jag ta reda på vilka fakta som gäller här?"

Jag har därför utmanat några kompisar att komma med en gedigen och genomtänkt vetenskaplig metod som gör att man kan undersöka huruvida gud existerar eller, för den delen, att "gudstro är det enda vetenskapliga".

Den som lyckas bjuder jag på en middag.

/A

2009-10-07

Sannolikhetsargument för en naturlig värld

Religion är en samhällsfråga i högsta grad. Naturligtvis kan religion ske som en privat yttring också, men det förtar inte det faktum att det faktiskt är en samhällsfråga. Om religioner får stor makt så påverkar det andra människor och ytterst hur samhället är utformat. Religioner har traditionellt sett påverkat såväl familjerättslig lagstiftning som straffrätt och andra lagar. Grunden för religionens påståenden om världen grundar sig i regel på att gudarna existerar.

Därför är det likaså en intressant fråga ur ett samhällsperspektiv att fundera på om gudarna existerar. En vän till mig gav mig följande argument för en naturlig värld:

Det finns fler sätt att inte vara en gud på än det finns sätt att vara en gud på. Så rent statistiskt, om vi har något okänt, bör vi anta att det inte är gud, eftersom det antagandet utesluter minst möjligheter: Att vara en gud är mer specifikt än att vara en icke-gud.


Jag tyckte att det var ett ganska intressant argument. Det förutsätter förstås att vi definierar "gud" som en mer traditionell "gud", dvs. en övernaturlig kraft som är allsmäktig och som har skapat universum m.m. Som ignostiker är jag naturligtvis tveksam till en sådan definition (eftersom hela gudsdiskussionen tenderar att vara ett språkligt spel snarare än en fråga om verklighet), men tycker ändå att argumentet är intressant.

Om egenskaperna "skapat universum" och "allsmäktighet" gäller för gud X, så är det förstås mer specifika egenskaper än att tillhöra gruppen icke-X, dvs. något/någon som inte "skapat" universum och något/någon som inte är allsmäktig.

Vi kan inte veta om gudarna existerar. Det är något okänt för oss. Det mest sannolika torde därför vara att det okända tillhör gruppen icke-X, eftersom vi inte vet någonting om gudarna - definitivt inga egenskaper annat än dem vi tillskriver dem.

Ganska briljant i all sin enkelhet.