2006-12-05

Rawls och moralens grund

I fredags försvarade jag min uppsats "Döda dem bakom slöjan - en kritik av ursprungspositionen.". Jag uppehöll mig kring frågan om moralens grund, och som namnet antyder så kritiserade jag Rawls försök att rättfärdiga sitt tankeexpriment som 1) en sann grund för moral och som 2) motiverande för människor.

Rawls försök att säga vad som är rättvist är lovvärt, men eftersom jag inte tror att han har lyckats så vill jag göra några korta kommentarer här också. I synnerhet med tanke på att Rawls teori om rättvisa blivit ganska upphöjd även i socialdemokratiska och vänsterliberala kretsar.

Rawls tankeexperiment är till synes ganska enkelt: Bakom en slöja av okunnighet skall rationella individer omedvetna om sitt kön, sin ålder, sin framtida sociala position m.m. fatta principer för samhällsstyrningen.

Min kritik riktade in sig i två led. För det första har jag svårt att se hur man överhuvudtaget kan tala om "rationella individer" i ett sådant läge. Att grunda moralen i någonting objektivt bortom människan är ett lovvärt projekt, men hur är det egentligen möjligt?

Karl Marx gör en tydlig distinktion mellan de olika tanketraditionerna, som hjälper oss att förstå vad det innebär att grunda moralen i någonting objektivt bortom människan själv: "Det är inte medvetandet som bestämmer livet, utan det är livet som bestämmer medvetandet. Enligt det första synsättet utgår man från medvetandet som den verkliga individen, enligt den andra, som motsvarar det verkliga livet, utgår man från de verkliga levande individerna själva och betraktar medvetandet endast som deras medvetande."[1] Ett sådant antagande kan sannerligen betraktas som intuitivt korrekt.

Även Hegel är inne på denna linje, och när han själv beskriver kontraktsteoriernas grund så menar han rentav att det är absurt att anta att skilda viljor hos enskilda är kapabla att grunda en stat, då det redan från början är en absolut nödvändighet för varje individ att leva i staten.[2]

Och om vi heller inte är säkra på att ursprungspositionen är en sann eller sannolik grund som ett riktighetskriterium, så kan förstås också själva resultaten med avseende på grunderna för moral ifrågasättas. Hela projektets giltighet hänger faktiskt på att ursprungspositionen är en korrekt utgångspunkt. Annars är den inte bra, inte ens om vi gillar slutsatserna för att de låter fina.

För det andra, även om man nu kan tala om rationalitet i den meningen som Rawls tänker sig, så är det - enligt min mening - en moral helt grundad i logiska relationer och begrepp som vi själva har kontroll över.

Denna beskrivning kanske inte Rawls själv helt skulle hålla med om. Han menar att ursprungspositionen är definierad så att alla överenskommelser som ingås i tillståndet är skäliga, och där parterna som ingår avtalet om samhället är "moraliska personer". Resultatet är inte beroende av godtyckliga tillfälligheter eller av den relativa jämvikten mellan några samhällskrafter.[3]

Vad som exakt menas med detta är emellertid svårbegripligt, och man skulle redan här kunna tänkas invända att antagandet om moraliska personer redan förutsätter vad som skulle bevisas, dvs att de moraliska personerna per definition har korrekta moraliska åsikter om hur samhället ska se ut. I så fall faller ju hela exprimentet redan på den grunden att vi måste redan behäfta dem med en viss moral för att få ut en viss moral.

Samtidigt understryker Rawls själv att utgångspunkten helst inte skall ha några "kontroversiella etiska element" i sig, för att begynnelsesituationen ska kunna få ett brett stöd.[4] Men antagandet om "moraliska personer" kan faktiskt ses som ett insmygande av moral redan i ursprungspositionen.

Så. Min tanke är att helt enkelt tvinga rawlsianerna att bestämma sig vad moralen är för något. Jag föreslår att de sätter in alla logiska relationer och begrepp i en superdator, som kan räkna ut exakt vad som är rättvist. Vi kan också mata in de begrepp som konstituerar "ett moraliskt sinne", och med datorns hjälp kommer vi få reda på vad som är rättvist eller inte i ett samhälle.

Men. Ändå har vi inte kommit runt frågan om detta ens är sant att det skulle förhålla sig så. Och även om det är sant, på vilket sätt kan en dators helt korrekta svar på vad som är rättvist få mig motiverad att handla så om jag själv upplever att det är orättvist?

På seminariet fick jag förresten frågan om det inte vore bättre om det bara fanns fasta principer för handlandet så att man inte bara var hänvisad till den mänskliga naturen. Ja, det kanske vore bättre. Men om det inte är sant att det är så, varför skulle då det vara bättre än att lita på att människor faktiskt redan har ett sinne för rättvisa alldeles oavsett vad någon fullständigt rationell varelse eller annan overklig varelse hittat på?

Mvh
Anders

* * *

[1] Marx, Karl, Den tyska ideologin, ur Liedman, Sven-Eric, Karl Marx - Texter i urval, s 112.
[2] Hegel, Georg Wilhelm Friedrich, Philosophy of Right, Kitchener, Batoche, 2001, § 75 A.
[3] Rawls, John, En teori om rättvisa, s 129.
[4] Rawls, John, En teori om rättvisa, s 35.

2006-12-01

Dialog om behovet av filosofin

Anders möter Sunda Förnuftet för att diskutera behovet av filosofin.

SF: Du tycks bry din hjärna mycket med filosofin, min gode herre. Men allt hänger inte på filosofi. De allra flesta tycks ju leva på bra utan att ha så mycket kännedom om logik, etik eller metafysiska fakta. Varför ens bry sig? Varför inte bara använda sitt sunda förnuft?

AE: Det finns ibland ingenting så osunt som det sunda förnuftet. Det kan som så mycket annat bara vara ett sätt för oss att bekräfta våra fördomar. Och det är väl närmast självklart att jag bör bry mig om det är rätt att använda mitt sunda förnuft eller inte! Annars kan jag ju inte ens tillämpa det, om det nu är sant det du säger.

SF: Nu tycks du redan ägna dig åt de där huvudbryderierna. Det sunda förnuftet har ju den fördelen att det inte kräver några förklaringar, det bara utgår från den verklighet som finns och agerar. Och som sagt, världen tycks ju ha klarat sig väl ändå.

AE: Och du tycks ivrigt följa mig i spåren, för nu gav du ju just uttryck för såväl en verklighetsuppfattning som en värdering! Verkligheten är väl en fråga som även det sunda förnuftet måste ta ställning till? Och värderingen att världen klarat sig bra kan väl sägas vara en omtvistad fråga? I vart fall kanske den kunde ha klarat sig bättre. Men den hade väl också kunnat klara sig sämre om den inte haft ens någon filosofi att klamra sig fast vid?

SF: Icke då. Verkligheten är det vi ser omkring oss, och det krävs ingen särskild kunskap för att förstå att vi lever här och nu eller att vi kan ta på saker som är omkring oss. Det förstår ju minsta barnunge. Visst, det är en värdering att det sunda förnuftet är tillräckligt och att världen klarat sig rätt bra. Och? Som om det skulle förändra någonting?

AE: Ja, det förändrar ju i alla fall ditt synsätt! Annars kan du väl inte gärna fortsätta att hävda att filosofin inte är viktig för dig? Du talar ju om de rätta och sanna värderingarna och då tycks ditt behov av en filosofi vara högst nödvändigt.

SF: Min filosofi kräver ingen förklaring, den grundar sig i verkligheten.

AE: Jaha, men du har ju fortfarande i så fall inte sagt vad verkligheten är.

SF: Jag menar att verkligheten består av materia. Vi kan ta på verkligheten, vi kan se den, vi kan uppleva den. Och det verkar ju alla uppleva.

AE: Att världen bara består av materiella processer är ju i och för sig också en filosofisk tanke, och den är ingalunda enkel. Vad vi kan göra med verkligheten säger ju inte vad den i sig är för någonting. Och det säger ju ingenting om hur vi får vetskap om den. Vad säger att du och jag tolkar och upplever verkligheten på samma sätt? Alla människors olika tankar, åsikter och känslor inför olika saker verkar ju tyda på raka motsatsen i så fall.

SF: Vi får väl använda det sunda förnuftet för att reda ut saken. Sunt förnuft har att göra med ungefär allt man gör. Tillämpar man ett vetenskapligt förhållningssätt på allt blir man... nej... jag mäktar inte ens gå in närmare på detta. Människor kan lära sig att bygga hus, maskiner, datorer, att bota sjukdomar, hjälpa människor, förmedla kunskap.

AE: Men varför ska man göra allt detta om det inte är rätt eller ens bra att göra? Och om man nu verkligen ska göra det därför att det är bra, ja då verkar det ju faktiskt rimligt att det hänger på... filosofin bakom handlandet. Eller tycker du det är rätt att oreflekterat göra saker bara för att det är kul att göra?

Och ja, människor kan göra allt detta som du så fint beskrev. Men varför gör människor sådant? Och har inte filosofin hjälpt dem att göra just det som de idag gör? Vad hade du varit för en människa utan en filosofi i samhället? Hade du fått utveckla din egen filosofi för hur du bör handla?

SF: Vackert tal, men föga imponerande. Det förstår väl människor instinktivt att de ska göra det som är bra att göra?

AE: Ja, under förutsättning att de har en filosofi där de på förhand bestämt sig vad som är bra förstås.

SF: Så nu börjar du igen! Förstår du inte att människor inte behöver veta vad som är bra, handling räcker ju gott och väl! Sen kan man förstås sitta på en stol och klia sig i skägget och grunna på om hönan eller ägget kom först. Varför skulle allt hänga på filosofi?

AE: Att veta vad som är bra för att göra det som är bra tror jag är högst nödvändigt. Hur ska jag annars kunna göra det som är bra? Må så vara att du tycker att det räcker med handling, då kan du ju gott och väl tillägna dig en omsorgsetik. Och det är förstås ingenting du behöver grunna ihjäl dig på, men likväl klarar du dig inte gärna i samhället utan att åtminstone ha reflekterat lite över varför du gör som du gör och vad som är bra att göra.

För övrigt så tycks det som att ägget kom först, i vart fall om man får tro professor John Brookfield vid Nottinghams universitet. Men det är ju i första hand en filosofisk fråga om vad man tror på. Tror man på John Brookfields metoder eller tror man på sitt sunda förnuft? Vad ger i så fall det senare?

SF: Och vad gör det för skillnad att tro på John Brookfield? Jag har aldrig haft något behov av att veta vad som kom först av hönan eller ägget, och ser inte vad det ska tillföra universum.

AE: Nej, det kanske det inte gör för någon av oss, kanske det inte tillför universum så mycket heller mer än ett leende på människors läppar. Men ändå är det en filosofisk fråga om vad vi tror på och varför vi tror på det. Det handlar ju helt enkelt om vilken grad av skäl vi tror oss ha. Och vilka skäl vi har för att handla eller besluta oss om någonting.

SF: Men, för allt det där är filosofi helt oviktigt. För i verkligheten har man föga nytta för sådant. Filosofin har ingen nyttig förmåga, den behövs inte för att kunna göra nytta.

AE: Filosofin har nog säkerligen gjort en hel del nytta och gett åtskilliga lycka, men också mycken onytta och olycka. Men för att avgöra det krävs ju också en filosofi för att värdera vad som är nyttigt och vad som är onyttigt. Dessutom låter du som en fullfjädrad utilitarist om nu allt bara ska handla om nyttigheter. Varför inte bara då skrota det där med mänskliga rättigheter och hävda att människor istället ska vara till samhällelig nytta i arbetsläger? Om detta leder till största nytta så är väl det enligt det Sunda Förnuftet sunt? Filosofin behöver du för att avgöra vad som är bra, inte blott vad som är nyttigt.

SF: Om att det räcker med att det är bra för att göra något behövs ju inte filosofin. De flesta klarar av att bilda sig en uppfattning om vad som är bra utan en massa poäng i filosofi. Och ingen skulle väl tycka det var bra med arbetsläger!

AE: Men historiska exempel saknas ju inte på människor som tyckt annorlunda. Och varför tyckte dessa människor så fel i så fall? Är du inte åtminstone lite nyfiken på att få reda på ett svar?

SF: Nej, det hela är väldigt enkelt. Olika människor har olika uppgifter, som de bara utför. Är du lärare så lär du ut saker. Är du läkare har du kunskapen att bota sjukdomar. Är du filosof har du antagligen skägg och djupa pannveck. Människor har olika uppgifter här i livet. Det är inte svårare än så.

AE: Och du tycks redan förutsätta en filosofi nu när du har tänkt kring uppgifterna, och det må väl vara gott så. Aristoteles har redan skött argumentationen åt dig: "Det är nämligen för målets skull som alla människor utför allt det övriga. Förutsatt alltså att det finns ett mål för alla handlingar, så måste detta vara det realiserbara goda."*)

Och så kanske det är, men du får väl i så fall ändå ta och bestämma dig om vi utför handlingarna blott för nyttans skull eller blott för målets skull! Jag förstår dig inte alls faktiskt.

SF: Så vad du säger är alltså att man får tillräckligt för att överleva utan att studera filosofi? Det är ju vad du säger. Då är jag nöjd. Aristoteles verkar klok, jag snor hans idé som min egen. Jag hade dock, misstänker jag, klarat mig utmärkt även om någon med grekskägg inte hade kommit fram till det där.

AE: Ja, studera filosofi behöver du kanske inte göra. Men det underlättar för dig att strukturera tankarna i alla fall. För sedan när du ska börja förklara varför du gör som du gör så kan filosofin visa sig vara det enda du har att hålla i handen när okunskapens mörker faller på.

SF: Jag har aldrig varit rädd för mörker. När jag ska förklara varför jag gör som jag gör räcker förklaringarna "för att jag har lust" och "för att jag måste" bra. Att man sedan kan härleda saker personer gör eller tycker till vad ett grekskägg har sagt har ju ingen egentlig betydelse för någon utom andra som gillar att diskutera grekskägg.

AE: Många är de filosofer som själva beklagat filosofihistoriens knapphändiga resultat. Men utan dessa resultat hade vi knappast varit de människor vi är idag. Och vi hade knappast haft de idéer vi har idag. Och visst kan du göra handlingar för att du har lust eller för att du måste, men likväl är ju det ett sätt att filosofera kring dina handlingar i så fall. Och som samhällsmodell betraktat så kommer ett sådant samhälle att rasera inom de närmsta timmarna. En rånare som rånar en annan för att han har lust eller för att han måste skulle kanske inte omedelbart accepteras moraliskt, både på ett samhälleligt och ett individuellt plan?

SF: Ja, du ser. Man kommer ingenvart i filosofin. Man kan väl summera det så här: Nästan ingen bryr sig om filosofi, nästan ingen har nytta av filosofi, filosofi gör inte tillvaron bättre för någon osv. Det hade varit värre om ingen kunde bygga bilar än om ingen hade en vattentät filosofi om verkligheten eller om handlingar är meningsfulla. Utan bilar hade man vart tvungen att promenera, utan en vattentät filosofi hade ingenting hänt. Nej, filosofi gör inte någon "riktig" nytta.

AE: Kanske börjar du att betrakta världen i fel ände nu. Var finns historien, samhället, staten, människorna, naturen och framtiden i ditt resonemang? Hur många människor har inte t ex Immanuel Kants filosofi räddat? Att människan inte blott är medel utan också ett självändamål är ju en allmänt accepterad tanke även utanför de filosofiska fakulteten. Inte för att jag säger att den filosofin nödvändigtvis är rätt, men den har säkerligen räddat många människor undan döden. Inte minst då Kant influerat läkaretiken i hög grad. Vi behöver formulera värderingar i ett samhälle.

SF: Att formulera en värdering behöver man inte pluggat filosofi för.

AE: Nä, det är sant återigen. I synnerhet om du ser värden endast som ett semantiskt begrepp. Men vill man att ens värderingar ska spegla någon slags sanning eller koherens så krävs det för att strukturera upp tanken. Hur kan du annars så säkert veta att massmorden i nazistlägren var felaktiga? Eller att USA:s rättsövergrepp mot människor i Guantanamo är felaktigt?

SF: Man behöver inte veta om det är sant, det räcker med att bara säga värderingen. Den behöver inte vara sann heller.

AE: Då verkar du onekligen öppna upp för ganska många märkliga åsikter om världen helt plötsligt. Intelligent design kan väl i så fall vara lika bra som evolutionsläran? Gravitationen och Intelligent Falling kan jämställas? Nazismens utrotning kan jämställas med att ge blommor till barn? Inget behöver vara mer sant än någonting annat. Och vi behöver inte ens formulera att det är känslan hos oss människor som gör att vi handlar så. Det är bara att strunta i värderingarna?

SF: För att förstå vad en värdering är kan man slå upp ordet i en ordbok eller ha snappat upp ordets betydelse sedan tidigare. För att förstå om ens värderingar är bra eller inte behöver man inte heller ha läst filosofi.

AE: Nä, för att formulera en värdering behöver du inte ha pluggat filosofi. Men för att förstå vad en värdering är så kan det vara till hjälp. Och för att förstå om det är en bra värdering (vilket ju är en värdering) så är ju filosofin också viktig. Annars kan du ju ha vilka värderingar som helst slumpmässigt hela tiden, t ex tycka att det är "fel och rätt med dödsstraff men bara när kon blinkar". Och det verkar ju inte ens vettigt för det Sunda Förnuftet.

SF: Går vanligt folk som inte pluggat filosofi runt med helt slumpvisa värderingar snurrandes i huvudet? Svaret på den frågan är nej. Är svaret enligt dig ja har du ett stort förakt mot i stort sett hela mänskligheten. Och det är inte det minsta vettigt.

AE: Ja, värderingar saknar du minsann inte! Du tycks ha en fast filosofi i att filosofin inte behövs. Som jag ser det är filosofi grunden för all vetenskap, och för en forskare så kommer man aldrig runt filosofiska vägval. Filosofi handlar alltså inte bara om frågor som "varför lever vi?", "finns vi?" och andra metafysiskt omöjliga frågor. Filosofi handlar framför allt om att ha kunskap om vilka metoder man ska använda sig av. Det handlar om hur du uppnår kunskap, och är ett sätt att säkerställa korrekt information. Eller åtminstone att säkerställa den information som verkar mest korrekt mot bakgrund av vad vi kan veta. Därför behöver vi en filosofi. Och även om vi konstaterar att vi inte behöver en filosofi har vi ju konstaterat att vi behöver en för att konstatera att vi inte behöver en.

SF: Nåväl, jag kan gå med på att filosofi kan spela en liten roll i den yttersta marginalen. Vetenskapsfilosofi behövs kanske, men det verkar ju inte råda någon direkt samstämmighet på det området. Låt dom hållas så kan riktiga forskare ägna sig åt viktigare saker.

AE: Men filosofi är något som angår alla, oavsett vad de beskriver för information. Den forskare som inte har någon filosofi bakom sin forskning är antagligen en ganska dålig forskare. För att bara göra saker utan att reflektera över vad man gör, det vore ett tecken på en ganska dålig forskning. Att säga att du har information om någonting, ja, det är ju att säga att du "vet" någonting. Och frågan: "Varför vet du det?" är högst relevant oavsett vad du ska hålla på med.

SF: Men om det som görs ändå visar sig vara filosofiskt bra, så är det väl bara bra att det görs? Eller måste någon sitta och tänka ut att det är bra för att det ska vara bra?

AE: Du är en listig rackare du. Jo, men det krävs ju att någon utvecklat goda metoder för att göra det som är bra, det vill säga, ha en filosofi i grunden. En läkare som ger sin patient arsenik skulle antagligen inte bli så långlivad i branschen, även om han var helt övertygad om att arsenik hjälpte mot de flesta infektionssjukdomar. Det är i och för sig sant, arsenik får stopp på infektionssjukdomen, men personen i fråga dör sannolikt också. Härmed uppstår en filosofisk fråga såväl om metod för att nå fram till en vettig slutsats och en fråga om värde. Och jag skulle nog inte besöka den läkaren om han trodde att det var en god metod att försöka igen med motiveringen: "En gång är ingen gång."

SF: Nä, jag hade nog inte heller besökt honom. Men det är ju för att han i så fall skulle vara dålig, och det skulle man ju inse med sunda förnuftet.

AE: Nå, men detta var ju inte ens en särskilt "vetenskaplig" situation. Dessutom. Vetenskap kan bara avgöras i förhållande till sina metoder. Så när vi tvingas välja mellan olika sätt att förhålla oss till vad som är sant eller bra så kan vi bara välja filosofiskt mellan metoderna när vi ska förhålla oss till vad vi ska tro på. Det kräver inte att vi har läst filosofi. Men det kräver att vi har en filosofi. Och genom att ha läst filosofi så når vi måhända bättre kunskap om de bästa metoderna för att faktiskt uttala oss om vad som är de bästa metoderna.

SF: Exakt. Därför är filosofi så himla onödigt. Det ger sig av sig självt och är inget man behöver förstå. Om man redan har allt man behöver, varför slösa sin tid på att läsa 10 000 sidor om vad logiska positivister tycker är kognitivt meningsfullt. Antagligen är det mer kognitivt meningsfullt att strunta i att läsa sidorna. Saker verkar ju fungera ganska väl i samhället ändå. Varför inte lära sig något användbart?

AE: Du har inte tänkt på att saker verkar fungera ganska väl i samhället för att man faktiskt haft en filosofi bakom det i så fall? Visst, de flesta struntar väl i filosofin och i vetenskapen och klarar sig bra ändå. Men kanske hade de inte gjort det lika bra om inte åtminstone någon i samhället hade ägnat sig åt det? Eller för dig kanske det inte spelar någon roll om samhället är ultraliberalt eller kommunistiskt, fascistiskt eller demokratiskt? Det är ju ändå bara filosofier som man ändå inte behöver bry sin hjärna med.

SF: Nu överdriver du igen. Som om världens öde hängde på att en bråkdel av befolkningen satt på ett universitet och dividerade om sanningen! Man kan bry sin hjärna till den utsträckningen att man bildar sig en uppfattning. För det behöver man inte läst filosofi.

AE: Men är det inte sanningen man ägnar sig åt när man försöker bilda sig en uppfattning? Eller bildar du dig ofta uppfattningar som du tror på förhand är falska uppfattningar? Att tro att jorden är platt när man vet att den är rund, verkar väl - förlåt mitt barska uttryck - något paradoxalt och kanske rentav, gud förbjude, irrationellt i strid mot det Sunda Förnuftet?

SF: Jag behöver i alla fall inte anstränga mig, och jag klarar mig ganska bra ändå. Så viktigt kan det alltså inte vara. Jag vet vad jag tycker om saker och ting, och är nöjd med det.

AE: Jaha, och hur exakt vet du det?

SF: Du blir riktigt aldrig vuxen, eller hur?

AE: Vi får väl se. Om ditt sätt att resonera är vuxet, så kommer jag förbli ett barn så länge jag lever.

* * *

*) Aristoteles, Den nikomachiska etiken, Daidalos, Göteborg, 2004, s 30.