2006-04-11

Hör sanning hemma i politiken?

I helgen hade jag förmånen att få prata under temat "Hör sanning hemma i politiken?". Det var första gången jag pratade på temat, men jag har länge tänkt att jag skulle vilja ta upp just sanningsbegreppet.

Det var faktiskt ännu roligare än jag föreställt mig det, och det enda som var tråkigt var att jag hade så kort tid på mig att tala. Sanning är ett svårsmält begrepp, och den mycket vanliga uppfattningen om att "sanningen är subjektiv" diskuterades. Men sanning kan inte gärna bero på dig och mig, sanning måste nog vara någonting objektivt. Det kan i förstone uppfattas kontroversiellt, men vid närmare eftertanke verkar det hela rimligare än att sanning är beroende av betraktaren. Detta blev också kontentan. Parminedes gamla devis verkar helt enkelt inte hållbar.

Till skillnad från retorik så handlar inte logik om att övertyga någon. Det handlar just om att ta reda på sanningen, och så är man nöjd med det. Och sanning är vi ju ofta väldigt angelägna om att besitta. Oavsett hur det nu är med sanningen, så hör den också hemma i politisk argumentation. I vart fall bör man alltid känna till sanningen. Eller åtminstone alltid ärligt eftersträva den.

Ett exempel som jag tyckte var rimligt att ta upp, inte minst med tanke på att vissa moderater har gått ut och sagt att det är "lögn", var tesen " Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor.". Är det sant, falskt eller bör man helt avstå från att ta ställning i sak?
Det stämmer förvisso kanske att ingen moderat har sagt: "Jag vill sänka skatterna med 250 miljarder nu.".

Men. Däremot har ju Fredrik Reinfeldt sagt: "Jag tycker inte att Sverige ska ligga högre än genomsnittet i EU.". Ett snitt för EU alltså, inte "ett jämförbart EU-land" eller liknande. Han har därmed angett en framtida ambition, som motsvarar ett EU-snitt. Skillnaden mellan Sverige och skattekvoten för EU15 är ca 10 procentenheter, vilket motsvarar 250 miljarder kronor.

Och så detta med logik och semantik då.

(P1) Om moderaterna vill sänka skatterna till ett EU-snitt, så vill moderaterna sänka skatterna med 250 miljarder kronor.
(P2) Moderaterna vill sänka skatterna till ett EU-snitt.

Slutsats = Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor.

Premiss 1 är riktig endast om uträkningen av skattekvoterna för genomsnittet i EU och Sverige är korrekt. Utifrån att BNP verkligen var 2622 miljarder kronor, och skillnaden ca 10 procentenheter mellan Sveriges och EU15:s skattekvot så stämmer uppgiften om 250 miljarder ganska väl. Premiss 2 är riktig om moderaterna har uttalat sig om att sänka skatterna till genomsnittlig EU-nivå. I tidningen Svenskar i världen (1/2005) säger den moderate partiledaren: "Jag tycker inte att Sverige ska ligga högre än genomsnittet i EU.". Sedan har moderaterna också uttalat sig mer diffust om skattekvoten, genom att säga att den bör ligga "i nivå med andra jämförbara industriländer." (t ex sidan 27 i proposition 6, partistämman i Örebro 25-28 augusti 2005). Exakt vad som är jämförbara industriländer kan man förstås tvista om, men EU15-länderna är i vart fall industriländer som kan jämföras med Sverige i socialt och ekonomiskt hänseende. Så det verkar långt ifrån orimligt att anta att moderaterna faktiskt vill sänka skatterna till ett EU-snitt.

Argumentet ovan bör alltså betraktas som ett välformat argument. Inte bara det, det bör betraktas som giltigt och dessutom deduktivt starkt. För det är omöjligt att slutsatsen är falsk såvida premisserna verkligen är sanna. Premisserna verkar rimliga. Vi bör därför anta argumentet rent logiskt. Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor (eller mer).

Normativt kan man sedan förstås tycka illa om det, eller tycka bra om det. Och även om det inte säger så mycket om samhällsstrukturen i sig, så torde skattesänkningar i en sådan storleksordning med all sannolikhet få stora konsekvenser för människor, och ytterst för hur samhället är uppbyggt. Egentligen har det heller kanske inte någon större betydelse för den normativa frågan om det rör sig om exakt 250 miljarder, 300 miljarder eller 150 miljarder. Det väsentliga torde vara vilka effekter åtgärderna har för samhälle och de enskilda individerna i samhället.

Sverige har relativt andra länder en hög välfärd, där skillnaderna mellan de allra rikaste och de allra fattigaste är mindre än alla andra länder i världen. För mig är det någonting positivt, och jag hoppas vi kan fortsätta att arbeta för att välfärden ska omfatta alla.

Och för övrigt så besvarar jag frågan med ett "ja". Sanning hör i högsta grad hemma i politiken. Men vad sanningen är, torde ofta vara en ytterst delikat fråga som kräver en hel del av sin betraktare. Kanske i synnerhet i politiken.

Mvh
Anders Ekman

2006-04-02

(F!)ångarnas dilemma

I helgen var jag och lyssnade på F!:s valkonferens här i Stockholm. Stämningen var god, men strukturen på mötet var milt sagt katastrofal. Tyvärr blev det heller inte så mycket diskussioner kring politiken, som alltså nu skjuts upp till en extra konferens då tiden inte medgav politiska diskussioner.

Deltagarna verkade dock brinna starkt för att ta strid för den feministiska kampen: "Feminism är motstånd mot patriarkatet", sa Devrim Mavi under ivriga hejarop och applåder. Hon menade också att F! varken är höger eller vänster.

Det vore ju onekligen intressant om det förhöll sig så. Jag började emellertid att läsa lite i initiativets riktlinjer och manifest: De vill ha totalförbud för all kommersiell pornografi, att kvinnor från andra länder ska få göra abort i Sverige om de inte kan få den genomförd i landet de kommer från, att kön ska innefattas i lagen om hets mot folkgrupp, de vill verka för att tandvården ska ingå i sjukförsäkringen, ökat anslag till genusforskningen, de vill förbjuda religiösa friskolor, att den högre utbildningen ska förbli avgiftsfri, genusgranskning av alla föreningar, avskaffad äktenskapsbalk, avvecklad kärnkraft, kvotering i bolagsstyrelser, de kräver sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och verkar för en individualiserad föräldraförsäkring.

Överlag ser det svårt ut att acceptera att några av dessa förslag kan betecknas som "höger", den som vill vara snäll i sin tolkning kan möjligen mena att F! är ett liberalt alternativ, men även denna tolkning är mycket svårsmält. F! har en alltför stark betoning på den strukturella nivån och betydelsen av könsmaktsordning, heteronormativitet och patriarkala strukturer att det inte skulle vara trovärdigt att säga att F! är liberala. Liberaler har sällan någon större förståelse för det sociala samspelet eller betydelsen av tidigare orsaker.

Min uppfattning är att många av de grundsatser som F! står på har en socialistisk grund, i meningen att man uppmärksammar den strukturella nivån och vill normativt göra någonting åt den. Antagligen är det också så att många av F!:s potentiella väljare också är socialister i grund och botten. En lång ingress till vad jag nu egentligen tänkte skriva.

Med F! har vi i så fall också ett reellt fångarnas dilemma-problem, i vart fall för den som kan tänka sig att rösta på F! men som samtidigt inte vill ha borgerlig politik.

Problemet, som är en teoretisk tankekonstruktion men som också har praktisk betydelse, är att två fångar ställs inför ett svårt val: Om den ene vittnar mot den andre och den andre vägrar att uttala sig, så går den som vittnade fri och den som inte gjorde det hamnar i fängelse i 10 år. Om båda håller tyst hamnar båda i fängelse i 6 månader. Om båda vittnar mot varandra får båda två års fängelse.

A och B vägrar uttala sig: Båda får 6 mån.
A vägrar uttala sig, B vittnar: A får 10 år, B går fri.
B vägrar uttala sig, A vittnar: A går fri, B får 10 år.
A och B vittnar mot varandra: Båda får 3 år.

Om man antar att fångarna ser till sitt eget bästa, är det bästa valet att förråda både om den andre är tyst och om den andre också förråder. Dessa val innebär ju att personen som förråder den andre får gå helt fri. Om man istället resonerar efter gruppens optimala resultat, är båda fångarnas bästa val att samarbeta, eftersom detta skulle minimera den totala tiden i fängelse. Alla andra resultat skulle försämra det sammanlagda resultatet.

För den potentiella Fi-röstaren, som hellre ser socialistisk politik än konservativ och borgerlig politik, så ter sig valsituationen enligt följande:

1. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under socialdemokratisk regering. (Nytta = 10)
2. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under borgerlig regering. (Nytta = 5)
3. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en socialdemokratisk regering. (Nytta = 5)
4. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en borgerlig regering. (Nytta = 1)

I exemplet här så gör jag antagandena att 1) det är lättare för F! att få igenom sina förslag hos en socialdemokratisk regering än hos en borgerlig regering understödd av kristdemokraterna 2) att en socialdemokratisk regering genomför fler feministiska förslag än en borgerlig regering samt att 3) Sverige får antingen en borgerlig eller socialdemokratisk regering.

Kanske inte helt orimliga antaganden. Man kan dock diskutera huruvida en borgerlig regering understödd av F! skulle genomföra lika många feministiska förslag som en socialdemokratisk regering där F! inte ens var representerade i riksdagen. Jag är nog antagligen ganska snäll i min tolkning av en borgerlig regerings syn på kvinnors och homosexuellas möjligheter, men det spelar på det stora hela inte så stor roll. Kristdemokraterna får ändå utstå så mycket skit för att de är gammeldags och konservativa, så jag kan kosta på mig det.

Om F! inte får mer än fyra procent av alla röster i Sverige, och inte kommer in så kan det dock innebära att F!-anhängaren med ett socialistiskt synsätt får värsta tänkbara utfall - en borgerlig regering med ett konservativt synsätt, utan F! i riksdagen.

I beslutsteori talas om "two principles of choice": Dels är det rationellt att maximera sitt förväntade värde, dels är det rationellt att välja det som leder till bättre konsekvenser än sina olika alternativ.

Det rimliga för en entusiastisk Fi-anhängare med ett socialistiskt synsätt borde naturligtvis vara att hoppas på utfall 1. Men att hoppas är ju inte samma sak som vad det verkligen blir rent faktiskt. Man kan då tänka sig att F!-anhängaren gör följande sannolikhetskalkyl av vad som faktiskt kan inträffa utifrån de olika valen:

1. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under socialdemokratisk regering (Sannolikhet = 8%).
2. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under borgerlig regering (Sannolikhet = 1%).
3. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en socialdemokratisk regering (Sannolikhet = 45%)
4. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en borgerlig regering (Sannolikhet = 46%)

Detta leder till att de förväntade värdena för vart och ett av valen (om vi antar att jag gör en rimlig bedömning av vad som är sannolikt med dagens förutsättningar) blir:

För s-regering om Fi kommer in = 0,8
För s-regering om Fi inte kommer in = 2,25
För borgerlig regering om Fi kommer in = 0,05
För borgerlig regering om Fi inte kommer in = 0,46

För F!-anhängaren så framstår det utifrån riktlinjerna och valmanifestet som att en s-regering leder till bättre konsekvenser än alternativet borgerlig regering, oavsett F! kommer in i riksdagen eller inte. Vill man därför göra ett val som leder till bättre konsekvenser än alternativet, så bör man rent spelteoretiskt försöka få en socialdemokratisk regering då det inte finns något annat utfall som leder till bättre resultat.

Dessutom: För F!-anhängaren som vill maximera sitt förväntade värde utifrån vad som är ett sannolikt scenario enligt den andra principen för beslut, så verkar det som att detta görs bäst genom att få en socialdemokratisk regering men att F! överhuvudtaget inte kommer in i riksdagen (!). F!-anhängaren bör alltså om hon eller han vill maximera sitt förväntade värde, rentav aktivt verka för en socialdemokratisk regering.

Den spelteoretiska slutsatsen är för Fi-anhängaren lika oresonligt grym som den är enkel. Vill Fi-anhängaren få igenom sin politik maximalt i det demokratiska systemet, bör hon eller han välja socialdemokraterna.