2012-04-06

Moral som system

Jo, jag vet att det var ett tag sedan jag skrev... Å andra sidan ska också noteras att jag redan för flera år sedan skrev att bloggen inte existerar för att påverka andra människors tankar, utan för att pröva mina egna synsätt och utmana dem (genom antingen diskussion eller genom att tiden och erfarenheten för mig till andra platser i tanken).

Jag fick ett antal frågor kring objektiv moral utifrån Sam Harris föredrag (utdrag från föredraget finns här).

Sam Harris hävdar bl.a. följande:

And, consequently, most people -- I think most people probably here -- think that science will never answer the most important questions in human life: questions like, "What is worth living for?" "What is worth dying for?" "What constitutes a good life?"

So, I'm going to argue that this is an illusion -- that the separation between science and human values is an illusion -- and actually quite a dangerous one at this point in human history.


Han hävdar vidare att när vi talar om värden så talar vi egentligen om fakta. Om så är fallet borde vi också kunna välja vilka fakta som är de mest rationella fakta att välja i varje given situation, ungefär som att välja mellan om vi ska ha kokande vatten eller kallt vatten för att koka en potatis. Det vore naturligtvis otroligt bekvämt att kunna välja moral eller rentav moraliska system baserat på en vetenskaplig ståndpunkt. För då avgörs ju fakta direkt av metoden, och resultatet blir egentligen mindre intressant så länge metoden för att ta reda på faktaresultatet blir det väsentliga.

Detta är en högst intressant och utmanande tanke. Jag utesluter inte att det skulle vara möjligt att bygga ett moraliskt system baserat på vetenskaplig metod. Men för att göra det krävs åtminstone att vissa grundläggande behov axiomatiseras och anses som något eftersträvansvärt i sig (att komma fram till detta på vetenskaplig grund kan dock vara något av en tuff utmaning) och att vi verkligen kan ha kunskap om moraliska "fakta" samt att dessa fakta går att återföra i konkreta mänskliga situationer. Allt detta blir naturligtvis problematiskt, även om det är intressant.

Men jag utesluter som sagt inte att det verkligen går att bygga ett sådant system, ungefär som människor har byggt upp matematiken som system (man bör påminna sig om att Gödel på 1930-talet visade att matematiken inte kan bevisa sin egen sanning), även om matematiken sannolikt kommer att vara ett mycket mer exakt system än det moraliska system som skisseras av Sam Harris. Det är dock här som jag tycker att Harris tanke blir intressant: Kan vi lära oss att döma ut vissa moraliska system som undermåliga? Kan vi precis som när vi väljer matematiken, även välja moraliska system med nästan samma självklarhet? Och hur gör vi för att välja mellan olika moraliska system? (Rymmer även frågan hur stora moraliska system egentligen är - går de in i varandra eller går det att skilja moraliska system åt i verkligheten?)

Nå, kan då moralen vara - eller måste den vara - "objektivt korrekt" i ett dylikt system? Nja. Egentligen inte. Det räcker kanske med att konstatera att moral inom systemet är korrekt. Ungefär på samma sätt som "1+1=2" inom matematiken.

På så sätt kanske det också är möjligt att ha kunskap om moral, dvs. en kognitiv inställning som innebär att man inom ett visst moraliskt system kan säga "det här är rätt" på samma sätt som 1+1=2 inom matematiken.

Men kan man då ha kunskap om detta moraliska system verkligen är det rätta? Julia Galief anser att vi inte kan använda vetenskapen för att avgöra vilket moraliskt system som är det rätta.

Och här tror jag att hon har rätt. Det finns ingen vetenskapligt belagd metod för att nå fram till vilket av konkurrerande moraliska system som är det rätta. För detta krävs helt och hållet den mänskliga hjärnans känsliga system: Hur känns det? Vad vinner vi på detta? Hur ser alternativen ut?

Och att det inte blir bättre än så kanske egentligen gör så mycket. Kanske är det alldeles tillräckligt för att våra moraliska intuitioner ska leda oss rätt.