2006-03-23

Tycka vad man vill och verkligen tycka

Igår när jag satt på tunnelbanan så hävdades att det "finns inget rätt och fel, man kan tycka vad man vill". Ja, så kan man ju förstås tycka. Men är det rätt?

Redan Protagoras hävdade att "människan är alltings mått, för de varande att de är, för de icke varande att de icke är.", som tolkas som att det som är sant för den ene inte behöver vara det för den andre. I avsaknad av en objektiv moral har varje åsikt lika värde.

Ett uppenbart problem med satsen är att den motsäger sig själv. För den som hävdar att människan inte är alltings mått, så har ju den personen lika rätt som den som hävdar motsatsen. På samma sätt är det varken rätt eller fel att det inte finns några rätt eller fel om det är sant att det inte finns några rätt eller fel. Och då blir ju uttalandet ganska meningslöst.

Emellertid så ger det oss inte anledning att anta en objektivt sann moral bortom våra egna åsikter bara för den skull. Visserligen så argumenterar vi ju ofta så att vi menar oss ha kunskap om moraliska fakta. Ja, och det låter ju onekligen som om det skulle kunna vara rätt eller fel att det inte finns några rätt eller fel. Det är ju antingen sant eller falskt. Och visst vore det väl ändå ganska irrationellt att argumentera om värden om de inte var sanna?

Nå. Kanske kan det vara så att värden som vi har oftare har att göra med våra intressen än med sanningen att göra. Och att med rationella metoder rättfärdiga värdeomdömen verkar helt omöjligt.

Dessutom verkar det mer aktuellt än någonsin att skilja på vad vi säger om värden i semantisk mening och i ontologisk mening. Ett slående exempel är ju moderaternas kampanj som de snott rakt av från socialdemokraterna. För hur trovärdigt är det egentligen när moderata samlingspartiet säger "Alla ska med. Även låginkomsttagare och barn."?

Semantiskt ser vi något slags värde här, men i verkligheten betyder det raka motsatsen. För om moderaterna nu accepterar grundläggande socialdemokratiska värden om att samhället ska omfatta alla - varför vill man då fortfarande sänka skatterna med 250 miljarder och därigenom sänka människors levnadsstandard? Varför vill man sänka ersättningarna för sjuka och arbetslösa till 65 procent av något man kallar "historisk lön"? Varför vill man sänka ambitionsgraden för tillgängligheten till högskolan så att elever från arbetarhem får det svårare att läsa vidare?

Ett samhälle som satsar på skattesänkningar för de rikaste - kan det verkligen vara att se till att arbeta för ett samhälle som omfattar alla?

Jag tvivlar. Men å andra sidan, värden är en komplicerad historia. Och kan nu moderaterna sälja ut hela sin själ för att få makten så kanske man mera ska dra slutsatsen att värden egentligen inte spelar så stor roll i slutänden för moderaterna. Det som verkligen betyder något är makten över vilka idéer som ska styra i den verkliga världen.

Mvh
Anders Ekman

2006-03-16

Äktenskap och diskriminering

Bevistade en intressant hearing om könsneutrala äktenskap igår. Såväl kyrkor, samfund och andra organisationer hade vallfärdat till Justitiedepartementet för att ge sin syn på saken.

En representant från ett kyrkligt samfund menade att äktenskapet var "ockuperad mark", och att begreppet äktenskap endast innebär en rätt för en man och kvinna att gifta sig. Han menade likväl att det vore diskriminering ifall homosexuellas registrering av partnerskap istället kallades äktenskap. Det gör att man kan ställa sig två frågor. Dels ställer jag mig frågan vad ett äktenskap egentligen är, dels ställer jag mig frågan om vad diskriminering innebär.

När det först och främst gäller frågan om begreppet äktenskap, så kan konstateras att vi har ett laga krav på oss i och med våra åtaganden i Europakonventionen att tillhandahålla någonting som kallas äktenskap. Det som sägs är att varje man och varje kvinna har rätt att ingå äktenskap. Vad äktenskap innebär, går dock inte att utröna i Europakonventionen. Det överlåts istället åt de interna rättsordningarna att bestämma. Så länge en man eller en kvinna har rätt till rättsfiguren äktenskap så är allt frid och fröjd enligt Europakonventionen.

Därför gäller också följande: Om det enligt svensk lag skulle innebära äktenskap att är att gifta sig med tre andra personer samtidigt (oberoende av kön), så skulle det vara att anse som ett äktenskap i Europakonventionens mening. I vart fall så länge rättsfiguren är öppen för såväl män som kvinnor, och därmed inte diskriminerar med avseende på kön. En annan sak är väl att en och annan skulle kunna ha religiösa invändningar mot en sådan ordning. Men varför ska religiösa uppfattningar överhuvudtaget vara en grund för lagstiftning?

Dessutom ska väl sägas att äktenskapet inte är en religiös handling. Det är istället så att det är staten som gett delegation till vissa samfund att förrätta vigsel. Men detta gör inte äktenskapet till någonting religiöst, även om man lovar inför gud eller någon annan i rymderna att älska varandra dyrt och heligt. Äktenskapet kan alltså sägas vara en slags rättsfigur som vi har rätt till. Men vad äktenskapet är, det är upp till oss genom demokratiska beslut att avgöra. Och i vår rättsordning är det en statlig angelägenhet att bestämma vad ett äktenskap är. Idag står detta att läsa i äktenskapsbalken.

Hur äktenskapet sedan egentligen ska definieras får kanske avgöras med sedvanliga normativa tillämpningsmodeller (men att avgöra vilken av dessa modeller som är sann tycks inte vara någon särskilt enkel fråga!).

Så till frågan om diskriminering. När blir man diskriminerad? Som jag förstod resonemanget skulle en rätt för homosexuella att få kalla ett registrerade partnerskap för äktenskap innebära en diskriminering mot heterosexuella. Men hur är det möjligt? Om jag har rätt till X, så innebär det väl knappast en diskriminering mot mig ifall även personen P får rätt till X? Däremot kanske man kan se det som en slags principiell fördelningsfråga, men då rör det ju sig just om fördelning och inte om diskriminering. Men vem är egentligen beredd att se äktenskapet som en fråga om ett begränsat antal äktenskapsrätter där man köpslår om sig själv? Dessutom så skulle ju en utökning av X (eller kanske snarast X2) också innebära att resurserna (antal möjliga äktenskap) som skulle fördelas faktiskt ökade. Om så är fallet, kan man ju heller inte mena att fördelningen skulle vara orättfärdig, eftersom det ju inte innebär en fördelning av någonting befintligt minskar.

Jag tror att diskriminering handlar om ett missgynnande av någon eller några i förhållande till andra. Med missgynnande avser jag att en person försätts i ett sämre läge än vad han eller hon annars hade kunnat vara i eller utsätts för en behandling som medför en faktisk skada eller förlust för denne. Den här definitionen förutsätter såväl en fri vilja som en uppfattning om att orsaker är möjliga. Dessutom så måste definitionen förstås relativt och i ett socialt sammanhang. Någon absolut och objektiv diskriminering kan knappast existera. Låt säga att en ateist skulle arbeta i en kyrka och tjäna 5 000 kr mindre i månaden än vad alla kristna på arbetsplatsen tjänade (allt annat lika). Att säga: "Han tjänar 10 000 kr." skulle knappast kunna sägas utgöra en diskriminering. Hans lön kan inte gärna definieras i absoluta termer såsom en diskriminerande lönesättning. Om man däremot betraktar de sociala mönstren och relaterar hans lön till övriga personers lön så kan man hävda att han är utsatt för diskriminering.

På samma sätt måste äktenskapet förstås i sin sociala kontext. Och med en definition av diskriminering såsom ett missgynnande i förhållande till någonting annat (allt annat lika), så torde det väl i så fall snarare vara så att gällande ordning skulle vara diskriminerande. Det är ju rent faktiskt så att homosexuella par inte har möjlighet att ingå äktenskap, vilket alla heterosexuella par har. Å andra sidan har inte heterosexuella möjlighet att ingå registrerat partnerskap med någon av det andra könet, vilket också skulle kunna ses som en diskriminerande ordning.

Vill man därför verka för en ordning utan diskriminering avseende på kön och sexualitet borde man väl snarast verka för en könsneutral lagstiftning med samma juridiska konsekvenser oavsett man är man eller kvinna eller homo- eller heterosexuell. Eller diskriminerar man någon annan då?

Mvh
Anders

2006-03-02

Att förstå värden


Idag pratade jag med Lars Leijonborg i bastun. Han verkar vara en sympatisk man.

Det för mig osökt över på frågan att jag borde försöka redogöra för hur jag ställer mig till frågan om värden. Jag har hittills landat i följande.

I semantisk mening är jag värdeobjektivist. När vi uttalar oss om värden, så tror jag inte att vi uttrycker en empirisk sats. Värderingar är istället trosföreställningar om att vissa icke-naturliga (odefinierbara sakförhållanden föreligger, men dessa är inte reducerbara och kan inte identifieras med empiriska metoder. Värden kan alltså bara förklara sig själva. Säger jag att "solidaritet är bra" så betyder det rent faktiskt att solidaritet har ett inneboende värde. Det enda sättet för mig att beskriva satsen "solidaritet är bra" är utifrån andra värden, t ex rättvisa, lycka m.m. Men empiriskt finns inga metoder för att söka nå en sanning om vad som är det rätta värdet, även om vi ibland ofta försöker övertyga andra om vad som är rätt och fel och bra och dåligt precis som om vi visste exakt alltid vad svaret skulle vara på frågorna.

Som värdeobjektivist är jag också externalist, och anser att de värdeåsikter som uttrycks inte alls behöver ha med min egen motivation att göra. Den kan förstås ha det, och har det ofta, men det är ingen nödvändig koppling mellan att tycka något och att göra något. Av satsen "Det är bra att stötta tredje världen ekonomiskt" följer faktiskt inte att jag måste ge bort allt jag har till röda korset eller någon annan hjälporganisation. Detta är från högerhåll en ganska vanlig invändning mot människor som säger sig stå för ett solidariskt system. Men även om ingen ger pengar till tredje världen, så betyder ju inte det att det är sant att det är rätt därmed. Det kan ju kanske vara sant att man skall skänka pengar till tredje världen, men alla handlar fel som inte ger pengarna i så fall.

I ontologisk mening är jag värdeidealist. Det är alltså inte så att jag i fråga om verkligheten anser att det verkligen existerar oberoende och objektiva värdefakta. Tvärtom anser jag att alla dessa värden som vi formulerar är skapade av oss, av människor. Värden är en konstruktion, men kanske är det en för oss helt nödvändig sådan. Värden kan också ofta sägas höra ihop med våra intressen. Värdeidealismen hänger ganska bra ihop med en traditionell socialistisk uppfattning om att människan är en social varelse och att vi präglas av det samhällssystem som vi lever i.

I epistemologisk mening är jag kognitivist, och då närmare bestämt koherentist.
Om jag nu menar att värden faktiskt betyder någonting rent semantiskt men menar att vi inte har metoder för att ta reda på hur det förhåller sig, och samtidigt också menar att värden faktiskt existerar i mänskliga relationer och samhällen, så skulle jag kanske kunna acceptera skepticismen i kunskapsteoretiskt hänseende. Det vore kanske enklast att säga: Det finns inga metoder för att ta reda på sanningen om värdet som faktiskt existerar.

Men eftersom jag menar att värden finns i verkligheten (även om de förvisso är skapade av oss) så bör det åtminstone gå att ange några "goda skäl" för att ha vissa värden. Absolut visshet lär vi knappast få om detta, kanske inte ens någon fullgod kunskap. Men om värdena är skapade av oss och alltså existerar för oss (och dessutom i semantisk mening betyder något för oss), så lär vi ju också kunna betrakta värdena och ange skäl för dessa värden.

Koherentismen, som jag hittills står bakom med stor tveksamhet, säger att värdeomdömen kan vara rationella om de ingår i en koherent mängd av värden. Säger jag "Mozarts musik är bättre än ABBA" så är det ett värde som är koherent med "klassisk musik är bättre än modern musik", men inkoherent med åsikten "klassisk musik är sämre än modern musik". Att man tycker det senare behöver ju dock inte betyda att man faktiskt samtidigt kan tycka att Mozarts musik verkligen var bättre än ABBA, trots att det inte är koherent med det andra värdepåståendet. Kanske kan det ha något att göra med hur slarvigt vi människor faktiskt uttrycker oss när vi talar om olika värden. Vad vi egentligen menar kanske då är "klassisk musik är generellt sett sämre än modern musik", vilket gör åsiktsmängden koherent samtidigt som vi också har sagt någonting om våra värden.

Eller kanske ska man bara ge upp inför skepticismens ständiga hot? Ska vi bara rycka på axlarna, skita i allt och fnysandes säga: Vem fan bryr sig?

Mvh
Anders

P.S. Jag vill också påpeka att jag är värderelativist i någon mån; nämligen såvitt gäller den triviala värderelativismen (att något är bra för X betyder att det gynnar X), den deskriptiva värderelativismen (att något är bra för X betyder att det är bra enligt X) samt den kunskapsteoretiska relativismen (oförenliga värdeomdömen kan vara lika välgrundade, och dessutom ingå i en koherent mängd av värden var för sig). D.S.