Jag läste häromdagen en mycket bisarr artikel, som fick mig att fundera. En "forskare" hävdar att "Gudstro är det enda vetenskapliga" i den kristna tidningen Dagen.
Det uppstår en hel del intressanta frågeställningar kring artikeln. Min första tanke är vad det betyder att just en s.k. "forskare" tycker någonting. I regel brukar vi tillmäta forskares åsikter en ganska stor betydelse. Problemet är när forskare säger saker som de alls inte har belägg för, eller sådant som uppenbarligen inte ligger inom deras forskningsfält. Här har vi t.ex. en person som tidigare varit anställd på Universitet och hållt på med kemi. Av artikeln så framstår det som att personen senare inte bara varit fil. dr. i kemi, utan även expert i antika språk, kvantfysik och evolutionslära. Inte illa, kan tyckas.
Vad som inte framgår i artikeln är att personen sannolikt - i forskarvärlden - torde vara mycket ensam om sin uppfattning att gudstro skulle vara det enda vetenskapliga. Lite ödmjukhet hade man väl kunnat förvänta sig...
Den vetenskapliga metoden handlar om att systematiskt söka sanningar. Man kan göra det genom att falsifiera påståenden, genom att verifiera tidigare försök eller t.ex. genom logiska operationer visa att man har stöd för det man säger. Därför blir det i sig absurt att hävda att den enda vetenskapliga sanningen är gudstron. Det skulle ju innebära slutet för vetenskapen som den idag ser ut.
Lyckligtvis fungerar inte vetenskapen på det sättet. Inom vetenskapen, men inte i religionen, tillåts saker vara oförklarliga. Fast där religionen säger "Det är våra gudar X och Y som gjort det här", så frågar vetenskapsmannen öppet: "Hur ska jag ta reda på vilka fakta som gäller här?"
Jag har därför utmanat några kompisar att komma med en gedigen och genomtänkt vetenskaplig metod som gör att man kan undersöka huruvida gud existerar eller, för den delen, att "gudstro är det enda vetenskapliga".
Den som lyckas bjuder jag på en middag.
/A
2009-10-31
2009-10-07
Sannolikhetsargument för en naturlig värld
Religion är en samhällsfråga i högsta grad. Naturligtvis kan religion ske som en privat yttring också, men det förtar inte det faktum att det faktiskt är en samhällsfråga. Om religioner får stor makt så påverkar det andra människor och ytterst hur samhället är utformat. Religioner har traditionellt sett påverkat såväl familjerättslig lagstiftning som straffrätt och andra lagar. Grunden för religionens påståenden om världen grundar sig i regel på att gudarna existerar.
Därför är det likaså en intressant fråga ur ett samhällsperspektiv att fundera på om gudarna existerar. En vän till mig gav mig följande argument för en naturlig värld:
Jag tyckte att det var ett ganska intressant argument. Det förutsätter förstås att vi definierar "gud" som en mer traditionell "gud", dvs. en övernaturlig kraft som är allsmäktig och som har skapat universum m.m. Som ignostiker är jag naturligtvis tveksam till en sådan definition (eftersom hela gudsdiskussionen tenderar att vara ett språkligt spel snarare än en fråga om verklighet), men tycker ändå att argumentet är intressant.
Om egenskaperna "skapat universum" och "allsmäktighet" gäller för gud X, så är det förstås mer specifika egenskaper än att tillhöra gruppen icke-X, dvs. något/någon som inte "skapat" universum och något/någon som inte är allsmäktig.
Vi kan inte veta om gudarna existerar. Det är något okänt för oss. Det mest sannolika torde därför vara att det okända tillhör gruppen icke-X, eftersom vi inte vet någonting om gudarna - definitivt inga egenskaper annat än dem vi tillskriver dem.
Ganska briljant i all sin enkelhet.
Därför är det likaså en intressant fråga ur ett samhällsperspektiv att fundera på om gudarna existerar. En vän till mig gav mig följande argument för en naturlig värld:
Det finns fler sätt att inte vara en gud på än det finns sätt att vara en gud på. Så rent statistiskt, om vi har något okänt, bör vi anta att det inte är gud, eftersom det antagandet utesluter minst möjligheter: Att vara en gud är mer specifikt än att vara en icke-gud.
Jag tyckte att det var ett ganska intressant argument. Det förutsätter förstås att vi definierar "gud" som en mer traditionell "gud", dvs. en övernaturlig kraft som är allsmäktig och som har skapat universum m.m. Som ignostiker är jag naturligtvis tveksam till en sådan definition (eftersom hela gudsdiskussionen tenderar att vara ett språkligt spel snarare än en fråga om verklighet), men tycker ändå att argumentet är intressant.
Om egenskaperna "skapat universum" och "allsmäktighet" gäller för gud X, så är det förstås mer specifika egenskaper än att tillhöra gruppen icke-X, dvs. något/någon som inte "skapat" universum och något/någon som inte är allsmäktig.
Vi kan inte veta om gudarna existerar. Det är något okänt för oss. Det mest sannolika torde därför vara att det okända tillhör gruppen icke-X, eftersom vi inte vet någonting om gudarna - definitivt inga egenskaper annat än dem vi tillskriver dem.
Ganska briljant i all sin enkelhet.
2009-08-09
En rockring och en vis flicka
Idag har jag varit ute på en kortare cykeltur. Stannade till vid en sandstrand och fick till min glädje höra ett samtal mellan två barn som badade.
Pojken: "Jag kan snurra den här rockringen så snabbt att du inte hinner se när den snurrar."
Flickan: "Nähä, det tror jag inte alls!"
Pojken: "Joho. Kolla då!"
Pojken står stilla med rockringen, som inte rör sig en tum.
Flickan: "Men den stod ju helt stilla - du kunde ju inte alls!"
Pojken: "Joho. Den gick så fort att du inte hann se att den rörde sig!"
Flickan: "Nä, det tror jag inte på."
De flesta skulle nog tycka att flickan på stranden förhöll sig ganska klokt i frågan. Detta utifrån vad hon kunde erfara om objektet, baserat på vad hon kände till om sådana objekt i allmänhet och tidigare erfarenheter av liknande objekt. Därtill kommer naturligtvis olika vetenskapliga förklaringar, som med all sannolikhet skulle stödja flickans inställning att objektet faktiskt inte alls rörde sig så snabbt att man inte skulle ha kunnat uppfatta det.
Så långt sandstranden.
Om någon skulle säga åt oss att "Det finns En Övernaturlig Varelse, som kanske bestämmer över hela universum, fast Han syns inte och ingen kan ge något bevis för att Han verkligen existerar eller ens har existerat, men vi måste följa Hans regler som några människor har skrivit ihop i en mycket auktoritativ källa.", så låter det onekligen som pojken med rockringen.
Inga erfarenhetsbelägg för att påståendet är sant. Inga rationella belägg för att påståendet är korrekt. Och inga fysiskaliska eller andra vetenskapliga stöd för att påståendet är sant.
Och tills jag fått bevis eller något skäl för att rockringen verkligen rör sig när den i själva verket står stilla för min syn, så gör jag detsamma som den vetenskapliga flickan och förhåller mig skeptisk till att pojken hade rätt i sitt påstående...
Pojken: "Jag kan snurra den här rockringen så snabbt att du inte hinner se när den snurrar."
Flickan: "Nähä, det tror jag inte alls!"
Pojken: "Joho. Kolla då!"
Pojken står stilla med rockringen, som inte rör sig en tum.
Flickan: "Men den stod ju helt stilla - du kunde ju inte alls!"
Pojken: "Joho. Den gick så fort att du inte hann se att den rörde sig!"
Flickan: "Nä, det tror jag inte på."
De flesta skulle nog tycka att flickan på stranden förhöll sig ganska klokt i frågan. Detta utifrån vad hon kunde erfara om objektet, baserat på vad hon kände till om sådana objekt i allmänhet och tidigare erfarenheter av liknande objekt. Därtill kommer naturligtvis olika vetenskapliga förklaringar, som med all sannolikhet skulle stödja flickans inställning att objektet faktiskt inte alls rörde sig så snabbt att man inte skulle ha kunnat uppfatta det.
Så långt sandstranden.
Om någon skulle säga åt oss att "Det finns En Övernaturlig Varelse, som kanske bestämmer över hela universum, fast Han syns inte och ingen kan ge något bevis för att Han verkligen existerar eller ens har existerat, men vi måste följa Hans regler som några människor har skrivit ihop i en mycket auktoritativ källa.", så låter det onekligen som pojken med rockringen.
Inga erfarenhetsbelägg för att påståendet är sant. Inga rationella belägg för att påståendet är korrekt. Och inga fysiskaliska eller andra vetenskapliga stöd för att påståendet är sant.
Och tills jag fått bevis eller något skäl för att rockringen verkligen rör sig när den i själva verket står stilla för min syn, så gör jag detsamma som den vetenskapliga flickan och förhåller mig skeptisk till att pojken hade rätt i sitt påstående...
2009-07-26
Att vara humanist är att vara nyfiken!
Man hör ibland att den som har en humanistisk livsåskådning skulle vara dogmatiskt troende på humanismen och vetenskapen: Dvs. man är inte tillräckligt öppen för att det skulle kunna finnas Något Annat.
Ingenting kan förstås vara mer fel. I en mening är förstås humanismen dogmatisk; i meningen att man har grundläggande fundament i livsåskådningen som inte kan bevisas. T.ex. tror jag som humanist på medmänsklighet och människans förmåga att göra gott. Även om det kan visas vetenskapligt att människor gör gott och har altruistiska inslag rent psykologiskt/biologiskt sett, så finns förstås ingenting i vetenskaplig mening som säger att man bör vara medmänsklig och göra gott. Ändå tror jag att detta är en rimligt utgångspunkt för en livsfilosofi.
När det gäller att vara dogmatiskt vetenskapstroende så är det också en ganska vettig inställning till saker och ting. I synnerhet eftersom det innebär att man är öppen för att man själv kan ha fel och att man inser att vetenskapliga fakta aldrig blir bättre än de metoder slutsatserna bygger på.
Vetenskapen är ju nämligen det systematiska sökandet efter sanning, och genom att ha som grund att ständigt söka sanning (istället för t.ex. den dogmatiska grunden att alltid försöka följa vad det står i Koranen eller Bibeln) kommer man ju alltid att vara öppen för att man själv kanske hade helt fel. En större trygghet lär knappast finnas än just det vetenskapliga sanningssökandet.
Ett vetenskapligt förhållningssätt handlar alltså inte om att avfärda allt som man inte själv tror på, utan att vara öppen för att man kan ha fel: Om att vara nyfiken på det okända. Men i detta ligger också att tro på det man har goda skäl för att tro på: Det vetenskapliga sanningssökandet är ett kall. Visserligen har den vetenskapliga utvecklingen ibland chockerats av nya fakta, som gjort att man har fått justera sin tidigare tro.
Men för den vetenskaplige är det inte något att bekymra sig över. Om de nya fakta har gott stöd, så inlemmas bara dessa nya fakta in i världsbilden så länge det inte finns fakta som talar emot uppfattningen.
Vetenskapen kan erbjuda trygghet i förändring på ett sätt som ingen religion kan. Vetenskapen kan erbjuda ny kunskap på områden där vi inte tidigare trodde vi kunde veta någonting.
Därför är det vetenskapliga förhållningssättet en trygghet och en självklarhet för humanismen: Att vara humanist är att vara nyfiken.
www.humanisterna.se
www.uturkyrkan.se
Ingenting kan förstås vara mer fel. I en mening är förstås humanismen dogmatisk; i meningen att man har grundläggande fundament i livsåskådningen som inte kan bevisas. T.ex. tror jag som humanist på medmänsklighet och människans förmåga att göra gott. Även om det kan visas vetenskapligt att människor gör gott och har altruistiska inslag rent psykologiskt/biologiskt sett, så finns förstås ingenting i vetenskaplig mening som säger att man bör vara medmänsklig och göra gott. Ändå tror jag att detta är en rimligt utgångspunkt för en livsfilosofi.
När det gäller att vara dogmatiskt vetenskapstroende så är det också en ganska vettig inställning till saker och ting. I synnerhet eftersom det innebär att man är öppen för att man själv kan ha fel och att man inser att vetenskapliga fakta aldrig blir bättre än de metoder slutsatserna bygger på.
Vetenskapen är ju nämligen det systematiska sökandet efter sanning, och genom att ha som grund att ständigt söka sanning (istället för t.ex. den dogmatiska grunden att alltid försöka följa vad det står i Koranen eller Bibeln) kommer man ju alltid att vara öppen för att man själv kanske hade helt fel. En större trygghet lär knappast finnas än just det vetenskapliga sanningssökandet.
Ett vetenskapligt förhållningssätt handlar alltså inte om att avfärda allt som man inte själv tror på, utan att vara öppen för att man kan ha fel: Om att vara nyfiken på det okända. Men i detta ligger också att tro på det man har goda skäl för att tro på: Det vetenskapliga sanningssökandet är ett kall. Visserligen har den vetenskapliga utvecklingen ibland chockerats av nya fakta, som gjort att man har fått justera sin tidigare tro.
Men för den vetenskaplige är det inte något att bekymra sig över. Om de nya fakta har gott stöd, så inlemmas bara dessa nya fakta in i världsbilden så länge det inte finns fakta som talar emot uppfattningen.
Vetenskapen kan erbjuda trygghet i förändring på ett sätt som ingen religion kan. Vetenskapen kan erbjuda ny kunskap på områden där vi inte tidigare trodde vi kunde veta någonting.
Därför är det vetenskapliga förhållningssättet en trygghet och en självklarhet för humanismen: Att vara humanist är att vara nyfiken.
www.humanisterna.se
www.uturkyrkan.se
2009-07-25
Agnosticism och sanningsrelativism
Stefan Einhorn har skrivit något som han kallar ett agnostiskt manifest, där han lyfter fram det aktiva tvivlet. Det har noterats (bl.a. här i en snygg jämförelse) att hans manifest huvudsakligen är identiskt med förbundet Humanisternas program för ett mänskligare och mer sekulärt samhälle.
Många medlemmar i Humanisterna, däribland jag själv, uppfattar sig själva som just agnostiker. Jag vill därför peka på en brist i Stefan Einhorns resonemang; nämligen definitionen Gud.
När jag kallar mig agnostiker så är det i förhållande till om någon uttalar "gud finns", eftersom det i denna stund inte finns en möjlighet för mig eller någon annan att förstå vad personen menar. Det är ett uttalande jämställt med "X finns", där X är en okänd faktor. Självklart kan den okända faktorn finnas, men den kan också inte finnas.
Däremot skulle jag naturligtvis kalla mig ateist i förhållande till nu kända religiösa auktoritativa källor. Det finns för mig - mot bakgrund av vetenskapliga landvinningar de senaste hundra åren - alltför goda skäl för att hävda att det inte är möjligt att födas av en kvinna utan föregående samlag eller assisterad befruktning, det är inte möjligt att väcka hjärndöda människor till liv, det är inte möjligt att förvandla vatten till vin (tyvärr...), en kaka och lite vin blir inte kropp och blod rent faktiskt m.m.
Så vad är nu alltså problemet? Jo, det är förstås att varken Einhorn eller någon annan som intar perspektivet "allt kan vara sant" har definierat vad de faktiskt tror på. Och då kan man lura vem som helst. Till och med en programledare på SVT, som när hon frågade Stefan Einhorn idag sa "Vad har du för förhållande till Vår Herre?" precis som om hon vidimerade att det verkligen fanns något sådant som "En Herre" i Himlen.
Och kulturellt sett så är det ingenting konstigt. Vi har ju matats med bilder av att det finns en "Herre" i himlen i flera hundra år. Våra förfäder har tvingats till kyrkbänkarna och husförhör. Vår lagstiftning har genomsyrats med religiösa tvångsbestämmelser.
Men Einhorns perspektiv "allt kan vara sant" är med all sannolikhet felaktigt. Redan Sokrates ifrågasatte mycket skickligt denna typ av sanningsrelativism, men alltjämt synes den alltså leva kvar.
En god utgångspunkt kan vara: Tro främst på sådant du har goda skäl att tro på, och vet med dig när du tror på något du inte har goda skäl för.
Många medlemmar i Humanisterna, däribland jag själv, uppfattar sig själva som just agnostiker. Jag vill därför peka på en brist i Stefan Einhorns resonemang; nämligen definitionen Gud.
När jag kallar mig agnostiker så är det i förhållande till om någon uttalar "gud finns", eftersom det i denna stund inte finns en möjlighet för mig eller någon annan att förstå vad personen menar. Det är ett uttalande jämställt med "X finns", där X är en okänd faktor. Självklart kan den okända faktorn finnas, men den kan också inte finnas.
Däremot skulle jag naturligtvis kalla mig ateist i förhållande till nu kända religiösa auktoritativa källor. Det finns för mig - mot bakgrund av vetenskapliga landvinningar de senaste hundra åren - alltför goda skäl för att hävda att det inte är möjligt att födas av en kvinna utan föregående samlag eller assisterad befruktning, det är inte möjligt att väcka hjärndöda människor till liv, det är inte möjligt att förvandla vatten till vin (tyvärr...), en kaka och lite vin blir inte kropp och blod rent faktiskt m.m.
Så vad är nu alltså problemet? Jo, det är förstås att varken Einhorn eller någon annan som intar perspektivet "allt kan vara sant" har definierat vad de faktiskt tror på. Och då kan man lura vem som helst. Till och med en programledare på SVT, som när hon frågade Stefan Einhorn idag sa "Vad har du för förhållande till Vår Herre?" precis som om hon vidimerade att det verkligen fanns något sådant som "En Herre" i Himlen.
Och kulturellt sett så är det ingenting konstigt. Vi har ju matats med bilder av att det finns en "Herre" i himlen i flera hundra år. Våra förfäder har tvingats till kyrkbänkarna och husförhör. Vår lagstiftning har genomsyrats med religiösa tvångsbestämmelser.
Men Einhorns perspektiv "allt kan vara sant" är med all sannolikhet felaktigt. Redan Sokrates ifrågasatte mycket skickligt denna typ av sanningsrelativism, men alltjämt synes den alltså leva kvar.
En god utgångspunkt kan vara: Tro främst på sådant du har goda skäl att tro på, och vet med dig när du tror på något du inte har goda skäl för.
2009-07-09
Religulous - om religiös påverkan
Igår såg jag en väldigt bra film, som jag varmt kan rekommendera. Filmen heter "Religulous" och är en välgjord och rolig dokumentärfilm med komikern Bill Maher. I stillsam och frågande Dawkins-anda så avslöjar Maher en hel del motsägelser, dumheter och märkliga trossatser.
Det är också en film som man lär sig mycket av. T.ex. att minoriteten av agnostiker och ateister är en av USA:s största minoriteter - trots detta märks de knappt i USA. En annan sak som var ganska lärorik i filmen var att Jesusgestalten som den berättas inom kristendomen lika gärna kan vara ett plagiat av t.ex. egyptiska gudasagor. Mest intressant var liknelsen kring guden Horus och Jesusgestalten.
Det var också kring tron som filmen hade sin mest intressanta poäng: Att ha fullständig visshet om sin tro är ganska korkat. Ändå är detta så oerhört vanligt, och får sådana enorma effekter i hela samhället och i hela världen. För fortfarande idag så är det myterna och religionen som styr och påverkar i världen.
Och det fick mig också att tänka på min egen religionsundervisning som barn. Jag lärde mig att alla dessa sagor var sanna. Med bildspel, filmer, julkrubbespel och högläsning ur Bibeln så påverkades jag som barn att tro att läraren hade rätt kring att det var sanningen som basunerades ut.
I själva verket så hade läraren ingen som helst aning, utan var för slö för att ta reda på sanningen. Det enda rimliga svaret hade varit att säga: "Jag har ingen som helst aning om någonting av det jag säger nu är sant. Antagligen finns nog gudarna inte, ifall vi tänker rationellt kring det och baserat utifrån den vetenskapliga forskning som finns idag. Men det är upp till er att bestämma."
Men sådan religionsundervisning existerar knappast. Kristendomen är fortfarande en institution och har så starka rötter även i vårt land att ingen ens bryr sig om att kolla upp källor eller försöka ta reda på vad som egentligen stämmer.
Därför behöver även rationaliteten och den kritiska nyfikenheten påverka vårt samhälle. En bra start kan vara att se filmen Religulous.
Det är också en film som man lär sig mycket av. T.ex. att minoriteten av agnostiker och ateister är en av USA:s största minoriteter - trots detta märks de knappt i USA. En annan sak som var ganska lärorik i filmen var att Jesusgestalten som den berättas inom kristendomen lika gärna kan vara ett plagiat av t.ex. egyptiska gudasagor. Mest intressant var liknelsen kring guden Horus och Jesusgestalten.
Det var också kring tron som filmen hade sin mest intressanta poäng: Att ha fullständig visshet om sin tro är ganska korkat. Ändå är detta så oerhört vanligt, och får sådana enorma effekter i hela samhället och i hela världen. För fortfarande idag så är det myterna och religionen som styr och påverkar i världen.
Och det fick mig också att tänka på min egen religionsundervisning som barn. Jag lärde mig att alla dessa sagor var sanna. Med bildspel, filmer, julkrubbespel och högläsning ur Bibeln så påverkades jag som barn att tro att läraren hade rätt kring att det var sanningen som basunerades ut.
I själva verket så hade läraren ingen som helst aning, utan var för slö för att ta reda på sanningen. Det enda rimliga svaret hade varit att säga: "Jag har ingen som helst aning om någonting av det jag säger nu är sant. Antagligen finns nog gudarna inte, ifall vi tänker rationellt kring det och baserat utifrån den vetenskapliga forskning som finns idag. Men det är upp till er att bestämma."
Men sådan religionsundervisning existerar knappast. Kristendomen är fortfarande en institution och har så starka rötter även i vårt land att ingen ens bryr sig om att kolla upp källor eller försöka ta reda på vad som egentligen stämmer.
Därför behöver även rationaliteten och den kritiska nyfikenheten påverka vårt samhälle. En bra start kan vara att se filmen Religulous.
2009-06-19
Det mänskliga projektet
De senaste dagarna har jag diskuterat tro och vetande en hel del. Jag har pratat med människor som vill att religiösa övertygelser ska prägla hela samhällslivet, och att de lagar som gudarna har bestämt ska genomsyra samhällets lagar. Huruvida gudarna existerar eller inte är ingenting som vi kommer få svar på. Det mest troliga förstås är att de inte gör det, precis på samma sätt som det mest troliga är att älvor eller Näcken inte finns. Nå, det spelar nog inte så stor roll om gudarna finns eller inte.
Men diskussionerna har fått mig att fundera över en sak.
Idag, med modern vetenskap och mängder av framsteg för det mänskliga projektet, så borde vi ju veta bättre. Vi borde förstå hur viktigt det är att människor får vara fria i tanken. Vi borde förstå hur viktigt det är att ha ett fritt forskningsklimat. Vi borde inse att gudarna inte är några objektivt bevisbara enheter, och att de därför inte kan ge oss några förmaningar.
För en del känns detta läskigt, främmande och otryggt.
Men borde vi inte bara kunna säga: "Jamen, det räcker nu gott att vi bara har varandra. Och det räcker gott med att vi kan på olika sätt bidra till att stärka det mänskliga projektet - genom kulturen, filosofin, vetenskapen, lyckan och kärleken."
På så sätt tror jag vi kan bli bättre människor, och på sikt få en bättre mänsklighet också. Visst, det är ett enormt jobb framför oss. På de flesta håll i världen är utbildning och kritiskt ifrågasättande fortfarande bristvaror.
Men man måste ju börja någonstans. Ett sätt är att gå ur Svenska Kyrkan (gamla kyrkbyggnader betalas ju via vanliga skatten) och därigenom i normalfallet spara ca 3-5 000 kr varje år. Ett annat sätt är att gå med i Förbundet humanisterna för att göra världen lite mer mänsklig. Och det mänskliga projektet lite mer kunskaps- och vetenskapsinriktat.
Trevlig midsommar!
/A
Men diskussionerna har fått mig att fundera över en sak.
Idag, med modern vetenskap och mängder av framsteg för det mänskliga projektet, så borde vi ju veta bättre. Vi borde förstå hur viktigt det är att människor får vara fria i tanken. Vi borde förstå hur viktigt det är att ha ett fritt forskningsklimat. Vi borde inse att gudarna inte är några objektivt bevisbara enheter, och att de därför inte kan ge oss några förmaningar.
För en del känns detta läskigt, främmande och otryggt.
Men borde vi inte bara kunna säga: "Jamen, det räcker nu gott att vi bara har varandra. Och det räcker gott med att vi kan på olika sätt bidra till att stärka det mänskliga projektet - genom kulturen, filosofin, vetenskapen, lyckan och kärleken."
På så sätt tror jag vi kan bli bättre människor, och på sikt få en bättre mänsklighet också. Visst, det är ett enormt jobb framför oss. På de flesta håll i världen är utbildning och kritiskt ifrågasättande fortfarande bristvaror.
Men man måste ju börja någonstans. Ett sätt är att gå ur Svenska Kyrkan (gamla kyrkbyggnader betalas ju via vanliga skatten) och därigenom i normalfallet spara ca 3-5 000 kr varje år. Ett annat sätt är att gå med i Förbundet humanisterna för att göra världen lite mer mänsklig. Och det mänskliga projektet lite mer kunskaps- och vetenskapsinriktat.
Trevlig midsommar!
/A
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
