Värden och preferenser som kollektiva drivkrafter

Jag har läst ut Amartya Sens bok Kollektiva beslut & social välfärd (Thales, 1988). Boken har några år på nacken, men stimulerar till tänkande kring hur vi människor fattar beslut i grupp. Våra individuella preferenser kommer kanske inte alltid att få genomslag, ibland kanske överhuvudtaget inte alls trots att vi kan vara nöjda ändå.

Sen utgår från Arrow (1959), som låter individernas rangordning i en grupp utgöra grunderna för kollektiva beslut. Tesen är att individerna gör rangordningar av sina alternativ och fattar beslut utifrån rangordningen (kallas svaga ordningar och innebär alltså att den rangordnar alla alternativ visavis varandra). Tre villkor ställs upp för rangordningarna:

1. De måste vara transitiva, dvs. om a är minst lika bra som b och b är minst lika bra som c, så är också a minst lika bra som c.

2. Relationen i rangordningen måste vara reflexiv. Varje alternativ a måste uppfattas som minst lika bra som sig självt.

3. Relationerna i rangordningen måste vara fullständig, dvs. för varje alternativpar a och b som jämförs så gäller antingen att a är minst lika bra som b eller att b är minst lika bra som a (eller båda).

Amartya Sen pekar sedan på att inte är nödvändigt att anta att samhällets rangordning av alternativen uppfyller transivitetskravet i punkt 1. Även om a, b och c uppfattas som lika bra, kan fortfarande ett konstistent beslut fattas, trots att alltså kravet på transivitet inte är uppfyllt. Inte heller behöver vi kräva fullständighet för preferensrelationen i vissa beslutssituationer: Om a kan föredras framför b och c, men b och c inte kan jämföras, så kan vi ändå välja a.

Amartya Sen fortsätter också att ifrågasätta om inte de individuella preferensernas styrka kan vara av större betydelse för ett gruppbeslut, snarare än en mängd olika individuella rangordningar som är mer eller mindre meningslösa för det slutliga beslutet. Olika personer har ju olika starka önskningar. Sedan kan även interpersonella jämförelser bli intressanta – har det betydelse vem man är i en beslutsprocess? Han tar också upp andra svårigheter, som t.ex. vilken institutionaliserad mekanism för beslutsfattande vi ska ha, ska majoritetsregler gälla eller ska poängsättnings- och rangordningsmetoder gälla? Utfallen kan ju bli högst olika beroende på vilket system man väljer.

Ett par andra tankar tas också upp som jag tycker man kan ta med sig när det gäller individ kontra samhällsbeslut: Då det gäller att formulera regler för gruppbeslut kan de individuella preferensernas ursprung ha relevans. För en nyliberal tänkare kanske detta också skulle kunna uppfattas kontroversiellt. Sen skriver: ”Det samhälle en person lever i, den klass han tillhör och den relation han har till den sociala och ekonomiska strukturen i samhället är relevant för hans val, inte endast för att allt detta berör hans personliga intressen utan också för att det påverkar hans värdesystem, inklusive hans uppfattning om hur stora hänsyn det är befogat att ta till andra medlemmar i samhället.” (Sen, 1988, s. 6). Jag tolkar det hela som att uppfattningen om individen som en konstant oförstörd tabula rasa, med ständig fri vilja att fatta beslut, inte verkar falla Amartya Sen i smaken.

Några andra tankar som jag tog med mig från Amartya Sens bok var frågan om grundläggande och icke-grundläggande värden för en individ. Med grundläggande värden avser han att omdömet alltid gäller under alla tänkbara omständigheter (utan att nödvändigtvis vara någon yttersta princip), men han gör skillnad på dem på så sätt att grundläggande värden inte kan ges skäl för vetenskapligt, medan icke-grundläggande värderingar kan ges vetenskapliga skäl. Han konstaterar dock själv att det kan vara svårt att avgöra om ett värde är grundläggande eller ej. Det hela kan sluta i ett enkelt: ”Jag värderar detta för att det är värdefullt.”. Med bestämdhet tillbakavisar han nihilismen, i vart fall som drivkraft för kollektiva beslut. Det må vara rätt som lära, men för att studera beslutsmekanismer verkar det sannerligen som att nihilismen är värdelös (lol). Värdeomdömen bidrar till nya regler, nya institutioner och håller igång samhället hela tiden.

Boken innehåller många andra intressanta tankar kring paretoprincipen, rättvisa och normbildning, men dessa avsnitt låter jag bero tills vidare. Boken rubbade i vart fall något av min nihilism, och fick mig att tro på att det faktiskt går att finna vägar att förstå mänskligt beslutsfattande. Boken rekommenderas varmt, särskilt till mina nyliberala vänner.

Är det moraliskt att sprida uppfattningar som kanske inte ens är sanna?

Jag fortsätter på spåret Harris, och vill ställa mig frågan om det kan vara moraliskt att sprida felaktiga uppfattningar.

Det är ju annars en tämligen vanlig föreställning bland människor att man inte ska ljuga och rent vetenskapligt verkar det ju onekligen dumt att hävda någonting som inte är sant. Men om man inte huruvida uppfattningarna är sanna eller inte, ska man sprida dem ändå? Eller kan det vara så att vi rentav ibland har en moralisk skyldighet att göra det?

Tanken slog mig när jag läste Sam Harris bok "The Moral Landscape"; han presenterar en idé om att värden hänger samman med fakta om mänskligt välmående och att det går att finna rätt och fel svar på moraliska frågeställningar: "Questions about values — about meaning, morality, and life’s larger purpose — are really questions about the well-being of conscious creatures. Values, therefore, translate into facts that can be scientifically understood."

Jag måste säga att han argumenterar rätt väl för saken, även om jag kan tycka att det är svårt att bestämma sig för om det han skriver egentligen bara är rena banaliteter (att vetenskap kan användas för att uppnå vissa kloka moraliska riktlinjer i livet känns ju inte som någon nyhet) eller om det ligger någonting väldigt klokt i det han skriver.

Hans målsättning med projektet verkar vara följande: “As we come to understand how human beings can best collaborate and thrive in this world, science can help us find a path leading away from the lowest depths of misery and toward the heights of happiness for the greatest number of people.”. Vetenskaplig förståelse för att uppnå förståelse för hur vi undviker största möjliga olycka och största möjliga lycka för största möjliga antal människor. (Jag ställer mig frågan om inte här en variant av utilitarismen förutsätts i hans moraliska argumentation?). I sig en högst eftersträvansvärd idé, således.

Nu skriver Harris uttryckligen att moral kanske inte nödvändigtvis handlar om sanning: "It is easy to see why the study of the evolutionary origins of “morality” might lead to the conclusion that morality has nothing at all to do with Truth. If morality is simply an adaptive means of organizing human social behavior and mitigating conflict, there would be no reason to think that our current sense of right and wrong would reflect any deeper understanding about the nature of reality.". Denna passus är intressant, men samtidigt svår att förstå mot bakgrund av det han vill visa.

Har han rätt, så verkar moral i första hand vara ett socialvetenskapligt projekt snarare än ett filosofiskt (även om vi fortfarande kan ställa oss frågorna: Men är det RÄTT då? Är det GOTT? osv.). Kan vetenskapen hjälpa till med att ge oss redskap för att förstå vilka moraliska idéer som är bättre än andra och hjälpa samhällen att se till att de goda moraliska idéerna får fotfäste i det vardagliga livet, så verkar även det rimligt att sträva mot.

Detta verkar förstås rimligt, men ändå kan jag inte låta bli att tro att det finns någonting felaktigt i hans argumentation; övergången från "är" till "bör" är inte uppenbar, det är ju inte nödvändigtvis så att utilitarismen i Harris version är "den mest korrekta etiken" och någon egentligen diskussion kring vad värden egentligen representerar i människan förs heller inte. Som emotivist skulle jag t.ex. kunna invända att vi kan ha känslor inför fakta och att det egentligen är dessa känslor som utgör de värden som vi uttalar (dessa känslor bygger förstås också på evolutionär utveckling...).

Men så kvarstår ändå frågan: Bör jag sprida Harris idéer? Har jag rentav en moralisk skyldighet att göra det - även om de kanske inte ens är sanna?

Den första frågan har i och för sig redan besvarats eftersom jag skrivit detta inlägg (hade jag nu kunnat besvara första frågan på annat sätt än ja...?), men jag tror att svaret är ja: För även om han har fel, så är det rimligt att anta att någon som tycker som han tillför någonting till mänsklig samverkan.

Utilitaristiskt sett borde det vara bättre att bra moraliska idéer får fotfäste i samhällslivet, snarare än dåliga moraliska idéer. Emotivistiskt sett kan jag säga "hurra" för att mina känslor för mänsklig samverkan och för respekt för människovärdet sprids. För dygdetikern ges, om Harris idéer vinner genomslag, fler metoder för att förstå huruvida hon handlar dygdigt eller inte (även för Kant borde ju en idé om att vetenskapen kan vara till hjälp för att verkligen få oss att förstå vad som bör upphöjas till allmän lag - om än jag inte är säker på hur Kant hade besvarat min frågeställning om vi har en moralisk skyldighet att sprida Sam Harris skrifter, med tanke på att det skulle innebära att utilitarismen i Harris version skulle upphöjas till allmän lag och därigenom göra Kants egen deontologi tämligen onödig). För den etiske egoisten torde det i och för sig verka märkligt med en lära som går ut på att öka samverkan med andra människor - men vid närmare eftertanke så är det ju högst rimligt eftersom Harris idé skulle innebära ökad livskvalitet, och även den etiske egoisten kan förstås tänka sig att samarbeta med andra för att uppnå det. Ett annat skäl till varför Harris idéer här faktiskt bör spridas, är att de öppnar en ny dimension i den filosofiska diskussionen: Även om han har fel, så kan hans tankar inspirera andra och få människor att söka andra "sanna" svar. Det är kanske dock mer en fråga om att finna sanningen än att agera moraliskt dock.

Men på dessa grunder torde i vart fall kunna konstateras att man ibland för att agera moraliskt korrekt bör sprida idéer vars sanningshalt man ännu inte känner till, eller ens aldrig kommer att få veta. För även om det kan vara falskt, så kan det ju leda till ett bättre liv för fler människor. Och här är jag ense med Harris; det är väl trots allt en ganska rimlig uppgift för det mänskliga projektet att sträva efter?

Moral som system

Jo, jag vet att det var ett tag sedan jag skrev... Å andra sidan ska också noteras att jag redan för flera år sedan skrev att bloggen inte existerar för att påverka andra människors tankar, utan för att pröva mina egna synsätt och utmana dem (genom antingen diskussion eller genom att tiden och erfarenheten för mig till andra platser i tanken).

Jag fick ett antal frågor kring objektiv moral utifrån Sam Harris föredrag (utdrag från föredraget finns här).

Sam Harris hävdar bl.a. följande:

And, consequently, most people -- I think most people probably here -- think that science will never answer the most important questions in human life: questions like, "What is worth living for?" "What is worth dying for?" "What constitutes a good life?"

So, I'm going to argue that this is an illusion -- that the separation between science and human values is an illusion -- and actually quite a dangerous one at this point in human history.

Han hävdar vidare att när vi talar om värden så talar vi egentligen om fakta. Om så är fallet borde vi också kunna välja vilka fakta som är de mest rationella fakta att välja i varje given situation, ungefär som att välja mellan om vi ska ha kokande vatten eller kallt vatten för att koka en potatis. Det vore naturligtvis otroligt bekvämt att kunna välja moral eller rentav moraliska system baserat på en vetenskaplig ståndpunkt. För då avgörs ju fakta direkt av metoden, och resultatet blir egentligen mindre intressant så länge metoden för att ta reda på faktaresultatet blir det väsentliga.

Detta är en högst intressant och utmanande tanke. Jag utesluter inte att det skulle vara möjligt att bygga ett moraliskt system baserat på vetenskaplig metod. Men för att göra det krävs åtminstone att vissa grundläggande behov axiomatiseras och anses som något eftersträvansvärt i sig (att komma fram till detta på vetenskaplig grund kan dock vara något av en tuff utmaning) och att vi verkligen kan ha kunskap om moraliska "fakta" samt att dessa fakta går att återföra i konkreta mänskliga situationer. Allt detta blir naturligtvis problematiskt, även om det är intressant.

Men jag utesluter som sagt inte att det verkligen går att bygga ett sådant system, ungefär som människor har byggt upp matematiken som system (man bör påminna sig om att Gödel på 1930-talet visade att matematiken inte kan bevisa sin egen sanning), även om matematiken sannolikt kommer att vara ett mycket mer exakt system än det moraliska system som skisseras av Sam Harris. Det är dock här som jag tycker att Harris tanke blir intressant: Kan vi lära oss att döma ut vissa moraliska system som undermåliga? Kan vi precis som när vi väljer matematiken, även välja moraliska system med nästan samma självklarhet? Och hur gör vi för att välja mellan olika moraliska system? (Rymmer även frågan hur stora moraliska system egentligen är - går de in i varandra eller går det att skilja moraliska system åt i verkligheten?)

Nå, kan då moralen vara - eller måste den vara - "objektivt korrekt" i ett dylikt system? Nja. Egentligen inte. Det räcker kanske med att konstatera att moral inom systemet är korrekt. Ungefär på samma sätt som "1+1=2" inom matematiken.

På så sätt kanske det också är möjligt att ha kunskap om moral, dvs. en kognitiv inställning som innebär att man inom ett visst moraliskt system kan säga "det här är rätt" på samma sätt som 1+1=2 inom matematiken.

Men kan man då ha kunskap om detta moraliska system verkligen är det rätta? Julia Galief anser att vi inte kan använda vetenskapen för att avgöra vilket moraliskt system som är det rätta.

Och här tror jag att hon har rätt. Det finns ingen vetenskapligt belagd metod för att nå fram till vilket av konkurrerande moraliska system som är det rätta. För detta krävs helt och hållet den mänskliga hjärnans känsliga system: Hur känns det? Vad vinner vi på detta? Hur ser alternativen ut?

Och att det inte blir bättre än så kanske egentligen gör så mycket. Kanske är det alldeles tillräckligt för att våra moraliska intuitioner ska leda oss rätt.

När döden blir politik

Det är svårt att förstå att över 80 människor, de flesta ungdomar, fått sätta livet till för att en enskild person bestämt sig för att driva sin egen politiska agenda med våld. Det är också svårt att hålla tillbaka tårarna när man tänker på hur alla de där ungdomarna åkte iväg för att diskutera, ha kul, bli förälskade - men hur det slutade med att många av dem mördades och hur deras döda kroppar blev internationell politik.

I en mening var deras död totalt meningslös. Nationalisten Behring Breivik hade kunnat mörda vilka personer som helst, för honom var inte diskussion och förståelse viktigt. Det hade kunnat vara vilken människa som helst som han tänkte hade fel åsikter. Det bara råkade vara de människor som var där.

I en annan mening kan deras död få en stor betydelse. Kanske kan händelsen ge en insikt om hur extremism kan påverka människor och hur farligt det är när extrema åsikter - oavsett i vilken form de än framträder - förvandlas till politik som innebär terror, lidande och död för enskilda. Kanske kan det också ge insikt om hur mycket bättre demokratins arbetsmetoder är än våldets ideologier, där våld och mord inte är en främmande metod för att uppnå sina mål.

Och jag kan inte tänka mig ett bättre straff för Behring Breivik än att han varje dag tvingas veta att hans handlingar fick fler människor att ta ställning för demokratin och för ökad individuell frihet.

Var finns framtidsberättelsen?

"Regeringens problem bland de unga är nog att man inte har någon framtidsberättelse att komma med. De tycker inte skatterna är viktigast, de är intresserade av de stora vyerna och vill prata om sin framtid, säger Toivo Sjörén, ansvarig för Sifos opinionsundersökningar, till SvD."

I en artikel i Expressen den 30 juni i år så uttalar sig en ansvarig för Sifos opinionsundersökningar och hävdar att regeringens problem bland de unga är att alliansen saknar framtidsberättelse.

Jag tycker inte riktigt att svaret är tillfredsställande. Ärligt talat är väl framtidsberättelserna ett problem för såväl den sittande alliansregeringen såväl som för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet?

Visst är det sannolikt så att regeringens vision bortom mandatperioden är det nog få som har någon koll på; kanske för att moderaterna saknar partiprogram och heller egentligen inte vill tala om sådant som ligger längre bort. Moderaterna har trots allt på ganska kort tid under Reinfeldts ledning blivit ett hyfsat pragmatiskt mittenparti, i såväl retorik som i praktisk politik. Otydligheten har därför i det närmaste blivit total om vad partiet vill på längre sikt. Ingen vet, men strategin att bli mer som socialdemokraterna själva har varit framgångsrik, varför man fortsätter på den inslagna vägen även om man förlorar i tydlighet på sikt.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har motsvarande problem. Välfärdssamhället är i stort sett "färdigt", och Sverige har en internationellt hög standard. Det stora flertalet har det ganska hyfsat, Sverige klarar sig väl vid jämförelser om barnadödlighet, läs- och skrivkunnighet, boendestandard, miljö, hälsa, utbildning, vård och omsorg m.m. Så vad vill man göra nu? Är miljön och omtanken om kommande generationer det som kommer att frälsa oss? Är det höjda skatter som blir lösningen för att rädda välfärdsstaten? Svårt att veta.

Inte helt oväntat tycker jag att de stora frågeställningarna idag, i mer eller mindre grad, saknas hos samtliga partier. Naturligtvis finns de heller inte hos småpartierna, som i regel bara har en frågeställning på agendan och heller nog inte mäktar med andra samhällsfrågor vare sig organisatoriskt eller kunskapsmässigt.

Så vad vill egentligen dagens partier?

Finns det någon som kan ta bladet ur munnen och bara ge lite anvisningar om de stora dragen? Hur vill man att skattesystemet ska se ut för att vara både effektivt och rättvist utformat? Hur vill man möta de globala utmaningarna på arbetsmarknaden? Hur ska framtidens sjukvård och äldreomsorg se ut med fler och fler äldre som ställer allt högre krav på sin vård? Hur vill partierna utveckla demokratin och öka inflytandet för människor i en tid där allting gå enormt snabbt och beslut fattas på fler och mer komplexa nivåer än tidigare? Var finns ideologierna och tankarna som ska föra samhället i den tänkta riktningen?

Såvitt jag kan bedöma verkar svaren saknas på frågorna även bland de mest seriösa och etablerade partierna idag. Som väljare kan man visserligen rösta, men inte välja. Två alternativ som egentligen ter sig tämligen lika tornar upp sig alltmer, och ingen pratar om vad man tänkt sig bortom horisonten. Alliansen för att det knappast skulle gagna deras väljarsiffror, de rödgröna för att de egentligen mer eller mindre tvingats in i ett samarbete utifrån omständigheterna.

Kanhända är det också så att vi nu egentligen inte kommer längre med välfärdsstaten, politiska beslut reduceras till förvaltarskap och den socialliberala pragmatismen gick slutligen ur som segrare över samhällsordningar och ideologiska tankesätt?

Rätt och rättvisa är inte samma sak

För en tid sedan hade jag en diskussion om domstolarnas uppgift, och personen jag diskuterade med menade att domstolarnas uppgift är att skipa rättvisa. Att få ett rättvist resultat skulle därmed vara själva syftet med domen.

Jag vill mena att så inte alls är fallet. Syftet med en dom är att skipa rätt, dvs. att avgöra ett fall utifrån vad lagen stadgar. Huruvida lagen är rättvis eller inte är normalt sett inte en fråga för den enskilde domaren i ett enskilt fall, utan fråga är om rätt skipas eller inte. Vad rättvisan kräver är snarare teoretiskt sett filosofins uppgift, och praktiskt sett politikens domäner.

Någon objektiv moral behövs inte

Igår var jag på ett seminarium som handlade om moral. Eller närmare bestämt om frågan huruvida moral kan existera utan gudar. Paneldeltagarna ansåg samtliga att det finns en objektiv moral. Jag anser att de sannolikt har helt fel, och att de under alla omständigheter inte kan bevisa att det skulle vara sant att någon objektiv moral existerar. Att då hävda att det verkligen finns objektiva sanningar framstår som ett direkt falsarium.

Den ene personen var kristen och hävdade att gud/gudarna garanterar moralen. Genom att göra som gudarna gör så gör vi det goda - i gudarna finns det moraliskt goda. Detta är i sig ett mycket intressant påstående eftersom det innebär att man för att hävda vad som är den rätta moralen ständigt måste vara beredd på att bevisa att gud/gudarna faktiskt existerar. Annars finns förstås ingen anledning att tro att dessa ting skulle garantera någon objektiv moral, om de inte finns. Och det räcker faktiskt inte med att för sig själv konstatera en slags personlig gud - utan vill man göra anspråk på att det finns en objektiv giltig moral får man nog också vara beredd på att visa grunden för denna.

Många religiösa verkar här börja i helt fel ände - dvs. de tror gärna att EFTERSOM vi har en god moral, så måste gudarna finnas.

Men ska man grundlägga moralen, måste man börja från rätt håll.

Att vi har moraliska dispositioner eller moraliska tankar i hjärnan betyder dock ingenting annat än att vi har en hjärna med sådan förmåga. För min del gör det ingenting om världen saknar objektiv moral, världen har sin gilla gång ändå.

Och vad alla tycktes missa i diskussionen är att man kan klara sig alldeles utmärkt utan objektiv moral i världen: Man kan tänka sig att moralen tillkommit av rent psykologiska mekanismer, genom överenskommelser, genom konvention, genom uppfostran, genom mängder av historiska händelser, genom evolution m.m. Man kan grunda moralen i sina egna känslor, och sedan med förnuftets hjälp utsträcka dessa känslor till andra.

MEN?! Tänk då om man är en ond galning, invänder objektivisten.

Ja, tänk om. Då är man det.

Men så länge de flesta människor har en hjärna, känslor och vill skydda och värna vårt liv och våra medmänniskor lär det inte vara något större problem att det också finns onda personer. Då finns ju alltid möjligheten att säga att den onda personen har moraliskt fel. För att vi tycker det. För att det motverkar de känslor som vi upplever är de rätta för att värna de värden vi vill skydda. Och vi kan straffa den personen på alla tänkbara sätt, t.ex. genom lagar.

Fördelen med detta synsätt är att man kan nöja sig med att konstatera att människan är som hon är, och man behöver inte anta några övernaturliga tingestar som producerar "objektiva moraliska sanningar" eller liknande. Inte heller behöver man konstruera ett förnuft bortom det mänskliga förnuftet. Utan det räcker med människan, hennes psykologi, kultur och hennes hjärnas funktionssätt.

Varför ska man göra det svårare för sig än nödvändigt...?