2009-06-19

Det mänskliga projektet

De senaste dagarna har jag diskuterat tro och vetande en hel del. Jag har pratat med människor som vill att religiösa övertygelser ska prägla hela samhällslivet, och att de lagar som gudarna har bestämt ska genomsyra samhällets lagar. Huruvida gudarna existerar eller inte är ingenting som vi kommer få svar på. Det mest troliga förstås är att de inte gör det, precis på samma sätt som det mest troliga är att älvor eller Näcken inte finns. Nå, det spelar nog inte så stor roll om gudarna finns eller inte.

Men diskussionerna har fått mig att fundera över en sak.

Idag, med modern vetenskap och mängder av framsteg för det mänskliga projektet, så borde vi ju veta bättre. Vi borde förstå hur viktigt det är att människor får vara fria i tanken. Vi borde förstå hur viktigt det är att ha ett fritt forskningsklimat. Vi borde inse att gudarna inte är några objektivt bevisbara enheter, och att de därför inte kan ge oss några förmaningar.

För en del känns detta läskigt, främmande och otryggt.

Men borde vi inte bara kunna säga: "Jamen, det räcker nu gott att vi bara har varandra. Och det räcker gott med att vi kan på olika sätt bidra till att stärka det mänskliga projektet - genom kulturen, filosofin, vetenskapen, lyckan och kärleken."

På så sätt tror jag vi kan bli bättre människor, och på sikt få en bättre mänsklighet också. Visst, det är ett enormt jobb framför oss. På de flesta håll i världen är utbildning och kritiskt ifrågasättande fortfarande bristvaror.

Men man måste ju börja någonstans. Ett sätt är att gå ur Svenska Kyrkan (gamla kyrkbyggnader betalas ju via vanliga skatten) och därigenom i normalfallet spara ca 3-5 000 kr varje år. Ett annat sätt är att gå med i Förbundet humanisterna för att göra världen lite mer mänsklig. Och det mänskliga projektet lite mer kunskaps- och vetenskapsinriktat.

Trevlig midsommar!

/A

2009-06-06

Brev till SD

Även om det kanske i mitt förra inlägg lät som att jag inte alls engagerat mig i valet, så stämmer det inte riktigt. Jag har skrivit brev till bl.a. Sverigedemokraterna (SD), och försökt få svar på frågan om SD verkar för att maximera lyckan. Av svaret jag först fick framgick bl.a. följande.

Vi är ett svenskt parti som i första hand värnar om svenskarnas intresse. Världen är idag uppdelad i suveräna stater med eget självbestämmande, och därför ser vi det som vår uppgift att skapa ett så tryggt och stabilt samhälle som möjligt inom våra gränser. Självklart ska man bevilja asyl, bistå med utlandshjälp och verka för demokrati, fred och marknadsekonomi i andra länder, men vårt primärsyfte är inrikespolitiska frågor.


I klartext: Vi vet inte riktigt vad vi vill göra i EU, men ställer upp ändå. Det primära är inte i första hand total lycka i världen, utan lyckan för gruppen "svenskarna".

Mina följdfrågor är naturligtvis 1) vad är svenskar? och 2) varför vill inte SD uppnå total lycka för andra än svenskar? Av det tålmodiga svaret jag fick framgår bl.a. följande.

SD anser att grunden för ett fungerande samhälle är ett stort mått av solidaritet människor emmellan. Detta förutsätter, anser vi, i sin tur att dessa människor känner gemenskap med varandra, vilket i nästa led försutsätter att de i hög grad kan identifiera sig med varandra kulturellt. Detta tror vi inte bara gäller för Sverige och svenskar, utan för samtliga av jordens folk. Hög grad av kulturell homogenitet leder till ett välfungerande samhälle. Det är ingen teori, utan ett reellt faktum. Detta välfungerande samhälle borgar naturligtvis för trygghet och välstånd, och kanske också för det du menar med "lycka".

Svenskars intressen är ju olika i olika frågor, men det kan till exempel handla om att bekämpa brottslighet, drogmissbruk eller att värna sveriges befolkning i händelse av krig eller naturkatastrof. Det som gör människor till svenskar, annat än i juridisk mening där det ju handlar om medborgarskap, är att de identifierar sig själva som svenskar.


I klartext: Människor måste bo i samma land och kalla sig samma sak för att solidaritet ska gälla. Ju mer kulturellt homogena människor är, desto mer välfungerande blir samhällena. "Svensk" får å andra sidan vem som helst i hela världen kalla sig oavsett vem personen är.

Jag undrade om jag skulle våga skriva ännu ett brev till SD:s partikansli, som nog redan här tyckte att jag ställde alltför jobbiga frågor. Men mina följdfrågor nu var ju uppenbara: 1) Vad är ett "välfungerande samhälle"? 2) Vilket stöd för ett samband finns mellan "kulturell homogenitet och välfungerande samhällen? samt 3) Om alla i hela världen kallar sig svenskar, och därmed är svenskar enligt SD:s definition, faller då inte hela idén med kulturell identifikation?

Jag ville ha svar. Så det fick bli ett brev till. En sverigedemokrat svarade:

Jag vet inte riktigt vad du är ute efter. Vi är mitt i en valspurt här och har lite halvtajt med tid, som du säkert förstår. Jag står fast vid min hållning vad gäller att en högre grad av gemenskap borgar för en högre grad av solidaritet, samt att detta är en grundförutsättning för varje sunt och framgångsrikt samhälle, i historien, idag och i framtiden. Du får naturligtvis ha en annan åsikt, vilket jag noterat att du har. Just nu intresserar den mig dock föga.


I klartext: Vi förstår inte frågorna som ställdes. Dessutom bryr vi oss föga, eftersom vi är handlingens personer - inte tänkandets.

Att ställa svåra frågor kan uppenbarligen vara känsligt. Som väljare bör man inte omedelbart förvänta sig att partikanslierna ska veta vad de har för politiska åsikter. Samtidigt kanske man hade kunnat förvänta sig ett mer genomtänkt svar av ett parti som har svenskhet som en av sina stora paroller.

Så i mitt näst sista brev så påpekar jag att de svar jag fått inte verkar vara stringenta eller logiska överhuvudtaget. Återigen får jag ett vänligt svar från SD-kansliets personal:

Att ett välfungerande samhälle är en bra grund för medborgarnas lycka torde inte vara särskilt långsökt. I samhället hänger det mesta ihop och vissa saker går inte att uppnå utan vissa andra och vice versa.

Det finns nog ingen politiker som inte vill maximera människornas lycka, det är ju därför man håller på med politik, för att skapa en bättre värld. Olika partier och ideologier har dock olika syn, på dels vad som är viktigast för människors lycka, dels hur man skall uppnå dessa saker. Det där med ideologier kommer ni säkert läsa om i högstadiet eller gymnasiet.


I klartext: Vi behöver inte källor för saker vi påstår. Det räcker med hitte-på-kunskaper. Vi vill maximera lyckan för människor, och tror att man uppnår det genom att alla kallar sig svenskar. Dessutom så tycker vi du är dum i huvudet som ställer svåra frågor till oss.

Jag drar följande konklusioner:

Det verkar av SD:s svar uppenbart att SD inte strävar efter att maximera den totala lyckan - eftersom de istället, enligt vad de skriver, anser det viktigare att "värna" "intressena" för "alla dem som kallar sig svenskar" i första hand. Dvs. SD borde rimligen istället ärligt stå för att de har en anti-utilitaristisk hållning, där målet är "värna svenskhet" (i enlighet med deras "ideologi"), inte att maximera lyckan totalt sett. Dvs, även om människor lever ett miserabelt liv så bör det moraliskt rätta enligt SD vara att värna svenskheten, inte att nödvändigtvis hjälpa dem till ett bättre liv.

Jag sände mina konklusioner till partikansliet, och det sista svaret jag fick var kanske det allra mest utilitaristiskt hållna svaret, där det framgick bl.a. följande.


Man måste välja sina slag och vårt mål är att skapa ett så tryggt och stabilt samhälle som möjligt inom Sveriges gränser. När detta är uppnått kan vi arbeta för större mål.


I detta kunde jag helt och hållet instämma. Att välja sina strider väl är en klok utilitaristisk hållning, och även inom handlingsutilitarismen ryms det långsiktiga tänkandet. Men likafullt stod jag nu med fler frågor än svar.

Svaret på huvudfrågan om människor i världen blir lyckligare av att fler blir sverigedemokrater får även fortsättningsvis alltså stå öppen.

Ett val på låtsas?

Det är val till EU-parlamentet imorgon. När man ser valaffischerna undrar man om det inte hade varit bättre av partierna att skänka kampanjpengarna till välgörande ändamål istället för till konsulter vars uppgift synes ha varit att slåss om vem som kan göra den flataste valaffischen: "Agera för Sveriges bästa" (nähä! Och jag som ville ha modiga kandidater som agerar för Sveriges sämsta!), "Ja till EU" (Har vi inte varit medlemmar ett tag nu...?), "En garant för freden" (Hmm. Vilken tur, eftersom svenska partier verkligen har varit på krigsstigen den senaste tiden...), "Jobben främst" (Men först en rejäl pension. Men allra främst en god hälsa och i första hand lyckliga timmar på jorden.).

Parodier av en valrörelse när den är som sämst.

Som väljare är det svårt att få någon bild av vad partierna egentligen vill göra nere i Bryssel och Strassbourg. Än mindre går det att se några större avgörande skillnader mellan partierna.

Jag ser (minst) två problem med det här valet:

1) Partierna talar om EU-parlamentet som om det var det viktigaste i världen. Man borde ärligt tala om att EU-parlamentet inte kan göra allting som ett nationellt parlament vanligen gör. Parlamentet är inte ens den viktigaste institutionen i EU för att producera ny lagstiftning, och sett utifrån så framstår EU-parlamentet närmast som en något större TV-soffa där man väljer in sin tyckare (och kanske bör det fortsättningsvis även vara så...).

2) Få väljare vet vad EU-parlamentet faktiskt gör. En komplicerad lagstiftningsprocess förenklar inte direkt saken. Inte heller partierna själva verkar ha så bra koll på detta, utan av valaffischerna och debatterna att döma talar de istället i floskelartade termer som om de inte ens själva förstod sitt uppdrag.

Kanske är det så att man får det valdeltagande man förtjänar, och för egen del får jag lite skolvalsvibbar av det här valet, som om det vore ett val på låtsas. Om fler har den känslan, torde det på sikt kunna bli ett demokratiskt bekymmer. Dvs. om allmänna val får karaktär av låtsasval där ingenting längre betyder någonting, så kan människor sluta rösta för att de inser att deras röster inte är värda mer än vad som står på valaffischerna eller kampanjballongerna. Och om uppfattningen att politik inte förändrar ett dugg blir allmänt spridd, så riskerar folks intresse för politik i allmänhet också falna. Det vore en demokratisk förlust.

Kanske är det bara därför jag går och röstar på söndag: För att kvarhålla någon slags respekt för demokratiska symboler och handlingar. Inte för att jag tror att mitt liv kommer att påverkas på något avgörande sätt.

Och det är illavarslande nog.