2006-06-22

Rationalitet och känsla

Rationalitet kan vara mycket känslomässigt och kontroversiellt i ett socialt sammanhang där det ofta hävdas att alla har lika rätt i empiriska frågor såväl som värdefrågor.

Jag lyckades nämligen starta en intensiv debatt om tro och vetande på en personalfest. Jag menade att tro inte behöver vara en sanning, men att man "tror" måste grunda sig i en rationell process. Man tror därför att man (t ex med sina sinnen) anser sig övertygad eller har några bevis för att säga att det antagligen är sant. Tron är ett sökande efter sanningen, även om det inte är sanningen. Att säga "jag tror det blir regn imorgon" betyder alltså att man själv anser sig ha några slags skäl för att säga att det är sant att det blir regn imorgon. Kanske har man sett på tv att det ska bli regn, eller kanske är man väldigt bra på att tyda cirrusmolens dragning. Att säga "jag tror det blir regn imorgon därför att det är den 21 juni idag" är förvisso också en tro. Men knappast vad man skulle säga en rationell tro. Den hänger inte ihop.

Visserligen behöver ju inte allt hänga ihop, och vi har inte svar på allt. Så är det förstås. Men att tro att det blir regn imorgon bara för att det är den 21 juni idag är en tro som inte har några som helst skäl för sig, och därmed inte en rationell tro. Men måste då tro vara rationell?

Låt säga att tro kan vara irrationell, och vi har detta som en logisk utgångspunkt. I så fall är också tro någonting som inte betyder någonting i våra liv. Jag kan nämligen tro exakt vad som helst och det är lika rationellt som någonting annat. Att tro att fiskmåsar skapade planeten, eller att tro att människor blir starkare av saltsyra är lika rationellt som att tro att orsaker eller siffror existerar.

Någon invände att det var skillnad på att "tro" (på empiriska fakta) och att "tro" (på religiösa uppenbarelser). Precis som det är skillnad på "tomten" (den röda till jul) och "tomten" (fastigheten) menade mina arbetskamrater. Jag instämmer att tomten och tomten har helt olika betydelser, som dessutom är begripliga i sin kontext. Säger jag "jag tror på tomten" så förstår människor att det betyder att jag faktiskt tror på en röd gubbe i skägg, såvida jag inte säger det i ett sammanhang där jag pekar på min gård och tror att min investering ska löna sig på sikt. Tomten syftar här på olika substantiv. Tron har dock samma betydelse i dessa båda meningar: Jag tror att det är sant att det förhåller sig på ett visst sätt, antingen nu eller i framtiden.

Men hur är det att tro på att "jag existerar" och "gud existerar"? Har tro verkligen olika betydelser i detta sammanhang? Antingen tror jag eller så tror jag inte. Tron verkar alltså en process hos mig själv, baserad på mina erfarenheter och min kunskap om omvärlden. Och tror jag att gud existerar, så implicerar det också rimligen att jag har skäl att tro att det är sant att gud existerar. För varför skulle jag tro på någonting som jag har skäl att tro är fel eller falskt?

En utväg kanske kan vara att överhuvudtaget inte tala om tro när man talar om guds existens. För någon rationell tro är det ju inte, och det tycker inte heller den som tror. Riktigare borde vara att tala om att man har en känslomässig upplevelse av att gud finns alternativt "jag tror därför att jag önskar att det vore så". Det säger i och för sig inte så mycket, men man är åtminstone tydligare med vad man grundar sitt ställningstagande på i så fall. Och känslor kan ju kanske inte alltid förklaras rationellt, och känslor kan också vara nyttiga för människor. Exakt vad känslor är, kan ju dock te sig svårt att förklara.

Trevlig midsommar!

Anders

2006-06-02

Återupprätta herremoralen?

I gårdagens Metro läste jag en riktigt dålig krönika som handlade om att det var dåligt med politik, och därmed kunde heller inte demokrati vara bra och att man därför måste rösta blankt. Resonemanget var svårt att följa, antagligen därför att krönikören själv inte hade rett ut vad hon egentligen ansåg om saken. Eller så var nog hennes problem snarare att hon egentligen inte bryr sig överhuvudtaget. Eller inte förmådde mer.

Jag skrev ett kort svar, där jag undrade vad hennes alternativ egentligen var till demokratin. För att det skulle vara något originellt i att kritisera demokratin tror jag knappast. Det är faktiskt hur lätt som helst att göra, egentligen oberoende vilket perspektiv man använder. Men om man nu invänder mot demokratin som arbetsform eller legitimitetsgrund, så kan man väl åtminstone ha den goda smaken och säga vad man vill ha istället.

Tankarna ledde mig till en av demokratins kritiker, Friedrich Nietzsche, som med all sin glöd är närmast profetisk att läsa. Han kritiserade ju hela den västerländska demokratin och den värdegrund som följt med demokratins intåg. Från början var alltså enligt Nietzsche inte moralen en motsättning mellan gott och ont, utan mellan gott och dåligt. De goda var aristokraterna, de dåliga var trälarna. Mot denna ursprungliga herremoral lyckades slavarna göra uppror, och slavmoralen, med kristendomen i spetsen, segrade. Aristokratin skulle skämmas för att de var tappra, starka och lyckliga. De svagaste profiterade på detta, och en slavarnas, prästernas och kvinnornas diktatur inrättades (med vilket han avser demokratin).

Förvisso finns inte särskilt starka skäl för att anta att hans historiebeskrivning är korrekt, och det kan väl rimligen vara så att överklassen också kan sägas ha tjänat på en moral som predikar ödmjukhet och snällhet. Nietzsches bild av moralen är dock intressant ändå. Han ser till hela livets spektra, och ser det goda även i smärta och lidande.

Så tänkte jag själv på Nietzsche medan jag läste krönikörens flyktiga förakt för demokratin, och blev tvungen att föra tillbaka tanken på diskussionen om allmänviljan (inlägget nedanför). Om livets lidande också är del av en god moral, och det i sig är eftersträvansvärt så medför det naturligtvis komplikationer för vad som är det allmännas bästa. För om det allmännas bästa delvis är att skapa lidande, så borde ju det få betydelse för hur samhället ska inordnas och hur vi bör tänka. Kanske bör därmed en av samhällets uppgifter vara att skapa utrymme för lidande eller kanske rentav aktivt verka för att människor ska misshandlas och förnedras?

I så fall verkar också demokratin ganska onödig, eftersom allt det skulle kunna göras av en enda ledare eller av en priviligerad adel. Samtidigt bör väl också påpekas att demokratin faktiskt lämnar öppet för människor med Nietzsches inställning. Röstar en majoritet igenom en lag som innebär att en viss grupp ska misshandlas, så är det ju ännu ett demokratiskt beslut till formen.

Däri ligger nog också själva demokratins bräcklighet (eller utmaning). Och när inte demokratin bärs upp av människor med värden som skyddar och främjar livet, och krönikörens uppgivna inställning vunnit fullständigt bifall, ja då kan förstås vilka oförrätter som helst förekomma i demokratins namn.

Därför tror jag själv att det är viktigt att fylla demokratin med innehåll, med politiska idéer om mänsklig samvaro. Här är det förstås fortfarande stor skillnad på om man är höger eller vänster. Samhället kommer att få olika utformning beroende på vilka idéer man har. Och då ingen har gett mig exempel på ett bra alternativ till demokratin så kommer jag att fortsätta att tro att det är ett förnuftigt samhällsstyre, och jag kommer fortsätta att kämpa för människors rätt att fritt uttrycka sina åsikter, rösta i återkommande allmänna val och skapa debatt för olika idéer i samhället.

Och jag kommer också fortsätta att, i motsats till Nietzsche, försöka att verka för en moralisk uppfattning där mänsklig kärlek och lycka är det alldeles centrala att främja.

Mvh
Anders