Rationalitet och känsla

Rationalitet kan vara mycket känslomässigt och kontroversiellt i ett socialt sammanhang där det ofta hävdas att alla har lika rätt i empiriska frågor såväl som värdefrågor.

Jag lyckades nämligen starta en intensiv debatt om tro och vetande på en personalfest. Jag menade att tro inte behöver vara en sanning, men att man "tror" måste grunda sig i en rationell process. Man tror därför att man (t ex med sina sinnen) anser sig övertygad eller har några bevis för att säga att det antagligen är sant. Tron är ett sökande efter sanningen, även om det inte är sanningen. Att säga "jag tror det blir regn imorgon" betyder alltså att man själv anser sig ha några slags skäl för att säga att det är sant att det blir regn imorgon. Kanske har man sett på tv att det ska bli regn, eller kanske är man väldigt bra på att tyda cirrusmolens dragning. Att säga "jag tror det blir regn imorgon därför att det är den 21 juni idag" är förvisso också en tro. Men knappast vad man skulle säga en rationell tro. Den hänger inte ihop.

Visserligen behöver ju inte allt hänga ihop, och vi har inte svar på allt. Så är det förstås. Men att tro att det blir regn imorgon bara för att det är den 21 juni idag är en tro som inte har några som helst skäl för sig, och därmed inte en rationell tro. Men måste då tro vara rationell?

Låt säga att tro kan vara irrationell, och vi har detta som en logisk utgångspunkt. I så fall är också tro någonting som inte betyder någonting i våra liv. Jag kan nämligen tro exakt vad som helst och det är lika rationellt som någonting annat. Att tro att fiskmåsar skapade planeten, eller att tro att människor blir starkare av saltsyra är lika rationellt som att tro att orsaker eller siffror existerar.

Någon invände att det var skillnad på att "tro" (på empiriska fakta) och att "tro" (på religiösa uppenbarelser). Precis som det är skillnad på "tomten" (den röda till jul) och "tomten" (fastigheten) menade mina arbetskamrater. Jag instämmer att tomten och tomten har helt olika betydelser, som dessutom är begripliga i sin kontext. Säger jag "jag tror på tomten" så förstår människor att det betyder att jag faktiskt tror på en röd gubbe i skägg, såvida jag inte säger det i ett sammanhang där jag pekar på min gård och tror att min investering ska löna sig på sikt. Tomten syftar här på olika substantiv. Tron har dock samma betydelse i dessa båda meningar: Jag tror att det är sant att det förhåller sig på ett visst sätt, antingen nu eller i framtiden.

Men hur är det att tro på att "jag existerar" och "gud existerar"? Har tro verkligen olika betydelser i detta sammanhang? Antingen tror jag eller så tror jag inte. Tron verkar alltså en process hos mig själv, baserad på mina erfarenheter och min kunskap om omvärlden. Och tror jag att gud existerar, så implicerar det också rimligen att jag har skäl att tro att det är sant att gud existerar. För varför skulle jag tro på någonting som jag har skäl att tro är fel eller falskt?

En utväg kanske kan vara att överhuvudtaget inte tala om tro när man talar om guds existens. För någon rationell tro är det ju inte, och det tycker inte heller den som tror. Riktigare borde vara att tala om att man har en känslomässig upplevelse av att gud finns alternativt "jag tror därför att jag önskar att det vore så". Det säger i och för sig inte så mycket, men man är åtminstone tydligare med vad man grundar sitt ställningstagande på i så fall. Och känslor kan ju kanske inte alltid förklaras rationellt, och känslor kan också vara nyttiga för människor. Exakt vad känslor är, kan ju dock te sig svårt att förklara.

Trevlig midsommar!

Anders