2009-12-31

Berättelsen om gårdagen

Ett nytt år närmar sig, och vad kan då vara mer passande än ett historiskt tankeexperiment?

Jag börjar tro att Heiddegger hade en poäng i att historien är det som sker nu, det som vi skapar själva. Att tro att vi skulle kunna "se" eller "förstå" hela historien är ett lönlöst företag. Vi ser bara i bästa fall genom nyckelhålet till det som en gång varit. Kan vi någonsin förstå historien? Kan vi ens begripa ett enda skeende i dåtid?

Gör följande tankeexperiment: Beskriv din gårdag så exakt som möjligt. Beskriv exakta tider du gjorde vissa saker, vad som skedde, hur saker sades, hur saker gjordes, vad som inträffade omkring dig, vad som hände i världen när du vaknade, vad du fick veta om detta, berätta om tekniken som fanns omkring dig, berätta om människorna där, berätta om deras ursprung, modet, viljorna, berätta om hur du tänkte, berätta om hur du hamnade just där du var igår.

Berätta historien om gårdagen.

Gott nytt 2010!

2009-12-24

En rättvis jul?

Jag gjorde färdigt mina julklappsinköp igår. Förhållandevis tidigt för att vara jag faktiskt. Igår väcktes också ånyo en diskussion kring begreppet rättvisa, då min mamma tyckte att jag skulle köpa för lika mycket åt mina brorsbarn. Varför då?, frågade jag.

För att det är mest rättvist så, menade min mamma. Jag följde också hennes råd för att det spontant verkade rimligt och riktigt, men det var fortfarande någonting som gnagde mig. Jag lämnades med en känsla av att hon nog rent filosofiskt sett inte hade rätt. Eller så hade hon det, och då borde radikala förändringar ske ifall julen bör handla om att ge alla lika.

För någon socialistisk rättviseprincip är det ju inte. En socialist skulle väl ha talat om behoven främst. Och då skulle jag ju inte alls ha köpt för lika mycket till mina brorsbarn. Det äldsta barnet kanske hade ett mer kostsamt behov för att bli glad än det yngsta. Det yngsta barnet är ju för övrigt bara snart två år, varför han nog egentligen hade kunnat nöja sig med omslagspappret.

Fast jag erkänner att det hade känts olustigt att ge bort omslagspapper i present. Hans föräldrar kanske inte varit helt nöjda, även om den yngstes behov varit väl tillgodosedda.

Inte heller hade det ju varit den konservativa/liberala rättviseprincipen "Åt envar sitt", då skulle ju julklapparna ha varierat beroende på vem som verkligen förtjänat julklapparna. Det låter i och för sig mer som en princip i julens anda - "ho ho, finns det några snälla barn?". De barn som inte är snälla, förtjänar helt enkelt inte några klappar. Och den allra snällaste ungen bör få allra mest.

Inte heller detta kändes dock helt tillfredsställande. Jag insåg att jag inte hade någon bra metod för att mäta snällheten hos respektive barn. Dessutom gissar jag att det inför föräldrarna inte varit helt accepterat att säga "Nej, jag ger bara presenter till Lisa, för hon har varit snällast. Till er andra säger jag bättre lycka nästa gång. God jul."

Så det fick helt enkelt bli att ge alla lika mycket. Om det var rättvist? Nä, antagligen inte. Men det var enklast och mest socialt acceptabelt.

Filosofin segrar inte alltid. Men kanske kan det vara klokt för att få en god jul i stillhet och god familjeanda.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

2009-12-19

Övermänniskan eller flocken?

Hade ett mycket givande samtal om Nitzsches "Zarathustra" häromdagen. Har inte tagit mig tid att läsa den förrän nu, och måste säga att den verkligen inspirerade.

Vem är egentligen övermänniskan? Och vad har övermänniskan för samhällsfilosofisk betydelse idag?

Övermänniskan är, som jag ser det, en tanke att sträva efter snarare än någonting rent faktiskt. Övermänniskan finns hos oss alla och är den som inser att hon är fri och fri att själv bestämma sin egen moraliska kompass. Hon kan närsomhelst slita sig fri från flockens gemensamt bestämda moral, och träda fram i all sin egen moraliska prakt.

I alla de fall där vi någon gång bryter oss loss från gemensamma konventioner och normer, där är vi övermänniskan. Inte för att vi är bättre, utan för att vi agerar. Om agerandet är rätt eller fel kan vi bara själva avgöra. Nietzsches världsbild är påtagligt subjektiv.

Övermänniskan är alltså inte bättre. Hon handlar bara annorlunda. Är hon därmed eftersträvansvärd? Ja, om människan är ett självändamål, vilket jag tror, så måste jag nog erkänna detta.

Samtidigt verkar samhällets/flockens moral i många avseenden fullt rimlig och genomtänkt, lite för välanpassad för att bara vifta bort och istället bara göra som man själv vill i alla lägen. Övermänniskan inser att moral är makt, men kan för den sakens skull också välja flockens moral alldeles av egen vilja. Men hon behöver inte - utan gör det i så fall därför att hon vill det.

Kanske behöver inte övermänniskan vara ett motsatsförhållande till flocken. Kanske är det bara nödvändiga komplement i en mycket komplex värld. För vad vore ett samhälle utan övermänniskor som faktiskt ibland bröt mot samhällets och gruppens normer?

2009-10-31

Det "enda" vetenskapliga...?

Jag läste häromdagen en mycket bisarr artikel, som fick mig att fundera. En "forskare" hävdar att "Gudstro är det enda vetenskapliga" i den kristna tidningen Dagen.

Det uppstår en hel del intressanta frågeställningar kring artikeln. Min första tanke är vad det betyder att just en s.k. "forskare" tycker någonting. I regel brukar vi tillmäta forskares åsikter en ganska stor betydelse. Problemet är när forskare säger saker som de alls inte har belägg för, eller sådant som uppenbarligen inte ligger inom deras forskningsfält. Här har vi t.ex. en person som tidigare varit anställd på Universitet och hållt på med kemi. Av artikeln så framstår det som att personen senare inte bara varit fil. dr. i kemi, utan även expert i antika språk, kvantfysik och evolutionslära. Inte illa, kan tyckas.

Vad som inte framgår i artikeln är att personen sannolikt - i forskarvärlden - torde vara mycket ensam om sin uppfattning att gudstro skulle vara det enda vetenskapliga. Lite ödmjukhet hade man väl kunnat förvänta sig...

Den vetenskapliga metoden handlar om att systematiskt söka sanningar. Man kan göra det genom att falsifiera påståenden, genom att verifiera tidigare försök eller t.ex. genom logiska operationer visa att man har stöd för det man säger. Därför blir det i sig absurt att hävda att den enda vetenskapliga sanningen är gudstron. Det skulle ju innebära slutet för vetenskapen som den idag ser ut.

Lyckligtvis fungerar inte vetenskapen på det sättet. Inom vetenskapen, men inte i religionen, tillåts saker vara oförklarliga. Fast där religionen säger "Det är våra gudar X och Y som gjort det här", så frågar vetenskapsmannen öppet: "Hur ska jag ta reda på vilka fakta som gäller här?"

Jag har därför utmanat några kompisar att komma med en gedigen och genomtänkt vetenskaplig metod som gör att man kan undersöka huruvida gud existerar eller, för den delen, att "gudstro är det enda vetenskapliga".

Den som lyckas bjuder jag på en middag.

/A

2009-10-07

Sannolikhetsargument för en naturlig värld

Religion är en samhällsfråga i högsta grad. Naturligtvis kan religion ske som en privat yttring också, men det förtar inte det faktum att det faktiskt är en samhällsfråga. Om religioner får stor makt så påverkar det andra människor och ytterst hur samhället är utformat. Religioner har traditionellt sett påverkat såväl familjerättslig lagstiftning som straffrätt och andra lagar. Grunden för religionens påståenden om världen grundar sig i regel på att gudarna existerar.

Därför är det likaså en intressant fråga ur ett samhällsperspektiv att fundera på om gudarna existerar. En vän till mig gav mig följande argument för en naturlig värld:

Det finns fler sätt att inte vara en gud på än det finns sätt att vara en gud på. Så rent statistiskt, om vi har något okänt, bör vi anta att det inte är gud, eftersom det antagandet utesluter minst möjligheter: Att vara en gud är mer specifikt än att vara en icke-gud.


Jag tyckte att det var ett ganska intressant argument. Det förutsätter förstås att vi definierar "gud" som en mer traditionell "gud", dvs. en övernaturlig kraft som är allsmäktig och som har skapat universum m.m. Som ignostiker är jag naturligtvis tveksam till en sådan definition (eftersom hela gudsdiskussionen tenderar att vara ett språkligt spel snarare än en fråga om verklighet), men tycker ändå att argumentet är intressant.

Om egenskaperna "skapat universum" och "allsmäktighet" gäller för gud X, så är det förstås mer specifika egenskaper än att tillhöra gruppen icke-X, dvs. något/någon som inte "skapat" universum och något/någon som inte är allsmäktig.

Vi kan inte veta om gudarna existerar. Det är något okänt för oss. Det mest sannolika torde därför vara att det okända tillhör gruppen icke-X, eftersom vi inte vet någonting om gudarna - definitivt inga egenskaper annat än dem vi tillskriver dem.

Ganska briljant i all sin enkelhet.

2009-08-09

En rockring och en vis flicka

Idag har jag varit ute på en kortare cykeltur. Stannade till vid en sandstrand och fick till min glädje höra ett samtal mellan två barn som badade.

Pojken: "Jag kan snurra den här rockringen så snabbt att du inte hinner se när den snurrar."
Flickan: "Nähä, det tror jag inte alls!"
Pojken: "Joho. Kolla då!"

Pojken står stilla med rockringen, som inte rör sig en tum.

Flickan: "Men den stod ju helt stilla - du kunde ju inte alls!"
Pojken: "Joho. Den gick så fort att du inte hann se att den rörde sig!"
Flickan: "Nä, det tror jag inte på."

De flesta skulle nog tycka att flickan på stranden förhöll sig ganska klokt i frågan. Detta utifrån vad hon kunde erfara om objektet, baserat på vad hon kände till om sådana objekt i allmänhet och tidigare erfarenheter av liknande objekt. Därtill kommer naturligtvis olika vetenskapliga förklaringar, som med all sannolikhet skulle stödja flickans inställning att objektet faktiskt inte alls rörde sig så snabbt att man inte skulle ha kunnat uppfatta det.

Så långt sandstranden.

Om någon skulle säga åt oss att "Det finns En Övernaturlig Varelse, som kanske bestämmer över hela universum, fast Han syns inte och ingen kan ge något bevis för att Han verkligen existerar eller ens har existerat, men vi måste följa Hans regler som några människor har skrivit ihop i en mycket auktoritativ källa.", så låter det onekligen som pojken med rockringen.

Inga erfarenhetsbelägg för att påståendet är sant. Inga rationella belägg för att påståendet är korrekt. Och inga fysiskaliska eller andra vetenskapliga stöd för att påståendet är sant.

Och tills jag fått bevis eller något skäl för att rockringen verkligen rör sig när den i själva verket står stilla för min syn, så gör jag detsamma som den vetenskapliga flickan och förhåller mig skeptisk till att pojken hade rätt i sitt påstående...

2009-07-25

Agnosticism och sanningsrelativism

Stefan Einhorn har skrivit något som han kallar ett agnostiskt manifest, där han lyfter fram det aktiva tvivlet. Det har noterats (bl.a. här i en snygg jämförelse) att hans manifest huvudsakligen är identiskt med förbundet Humanisternas program för ett mänskligare och mer sekulärt samhälle.

Många medlemmar i Humanisterna, däribland jag själv, uppfattar sig själva som just agnostiker. Jag vill därför peka på en brist i Stefan Einhorns resonemang; nämligen definitionen Gud.

När jag kallar mig agnostiker så är det i förhållande till om någon uttalar "gud finns", eftersom det i denna stund inte finns en möjlighet för mig eller någon annan att förstå vad personen menar. Det är ett uttalande jämställt med "X finns", där X är en okänd faktor. Självklart kan den okända faktorn finnas, men den kan också inte finnas.

Däremot skulle jag naturligtvis kalla mig ateist i förhållande till nu kända religiösa auktoritativa källor. Det finns för mig - mot bakgrund av vetenskapliga landvinningar de senaste hundra åren - alltför goda skäl för att hävda att det inte är möjligt att födas av en kvinna utan föregående samlag eller assisterad befruktning, det är inte möjligt att väcka hjärndöda människor till liv, det är inte möjligt att förvandla vatten till vin (tyvärr...), en kaka och lite vin blir inte kropp och blod rent faktiskt m.m.

Så vad är nu alltså problemet? Jo, det är förstås att varken Einhorn eller någon annan som intar perspektivet "allt kan vara sant" har definierat vad de faktiskt tror på. Och då kan man lura vem som helst. Till och med en programledare på SVT, som när hon frågade Stefan Einhorn idag sa "Vad har du för förhållande till Vår Herre?" precis som om hon vidimerade att det verkligen fanns något sådant som "En Herre" i Himlen.

Och kulturellt sett så är det ingenting konstigt. Vi har ju matats med bilder av att det finns en "Herre" i himlen i flera hundra år. Våra förfäder har tvingats till kyrkbänkarna och husförhör. Vår lagstiftning har genomsyrats med religiösa tvångsbestämmelser.

Men Einhorns perspektiv "allt kan vara sant" är med all sannolikhet felaktigt. Redan Sokrates ifrågasatte mycket skickligt denna typ av sanningsrelativism, men alltjämt synes den alltså leva kvar.

En god utgångspunkt kan vara: Tro främst på sådant du har goda skäl att tro på, och vet med dig när du tror på något du inte har goda skäl för.

2009-06-19

Det mänskliga projektet

De senaste dagarna har jag diskuterat tro och vetande en hel del. Jag har pratat med människor som vill att religiösa övertygelser ska prägla hela samhällslivet, och att de lagar som gudarna har bestämt ska genomsyra samhällets lagar. Huruvida gudarna existerar eller inte är ingenting som vi kommer få svar på. Det mest troliga förstås är att de inte gör det, precis på samma sätt som det mest troliga är att älvor eller Näcken inte finns. Nå, det spelar nog inte så stor roll om gudarna finns eller inte.

Men diskussionerna har fått mig att fundera över en sak.

Idag, med modern vetenskap och mängder av framsteg för det mänskliga projektet, så borde vi ju veta bättre. Vi borde förstå hur viktigt det är att människor får vara fria i tanken. Vi borde förstå hur viktigt det är att ha ett fritt forskningsklimat. Vi borde inse att gudarna inte är några objektivt bevisbara enheter, och att de därför inte kan ge oss några förmaningar.

För en del känns detta läskigt, främmande och otryggt.

Men borde vi inte bara kunna säga: "Jamen, det räcker nu gott att vi bara har varandra. Och det räcker gott med att vi kan på olika sätt bidra till att stärka det mänskliga projektet - genom kulturen, filosofin, vetenskapen, lyckan och kärleken."

På så sätt tror jag vi kan bli bättre människor, och på sikt få en bättre mänsklighet också. Visst, det är ett enormt jobb framför oss. På de flesta håll i världen är utbildning och kritiskt ifrågasättande fortfarande bristvaror.

Men man måste ju börja någonstans. Ett sätt är att gå ur Svenska Kyrkan (gamla kyrkbyggnader betalas ju via vanliga skatten) och därigenom i normalfallet spara ca 3-5 000 kr varje år. Ett annat sätt är att gå med i Förbundet humanisterna för att göra världen lite mer mänsklig. Och det mänskliga projektet lite mer kunskaps- och vetenskapsinriktat.

Trevlig midsommar!

/A

2009-06-06

Brev till SD

Även om det kanske i mitt förra inlägg lät som att jag inte alls engagerat mig i valet, så stämmer det inte riktigt. Jag har skrivit brev till bl.a. Sverigedemokraterna (SD), och försökt få svar på frågan om SD verkar för att maximera lyckan. Av svaret jag först fick framgick bl.a. följande.

Vi är ett svenskt parti som i första hand värnar om svenskarnas intresse. Världen är idag uppdelad i suveräna stater med eget självbestämmande, och därför ser vi det som vår uppgift att skapa ett så tryggt och stabilt samhälle som möjligt inom våra gränser. Självklart ska man bevilja asyl, bistå med utlandshjälp och verka för demokrati, fred och marknadsekonomi i andra länder, men vårt primärsyfte är inrikespolitiska frågor.


I klartext: Vi vet inte riktigt vad vi vill göra i EU, men ställer upp ändå. Det primära är inte i första hand total lycka i världen, utan lyckan för gruppen "svenskarna".

Mina följdfrågor är naturligtvis 1) vad är svenskar? och 2) varför vill inte SD uppnå total lycka för andra än svenskar? Av det tålmodiga svaret jag fick framgår bl.a. följande.

SD anser att grunden för ett fungerande samhälle är ett stort mått av solidaritet människor emmellan. Detta förutsätter, anser vi, i sin tur att dessa människor känner gemenskap med varandra, vilket i nästa led försutsätter att de i hög grad kan identifiera sig med varandra kulturellt. Detta tror vi inte bara gäller för Sverige och svenskar, utan för samtliga av jordens folk. Hög grad av kulturell homogenitet leder till ett välfungerande samhälle. Det är ingen teori, utan ett reellt faktum. Detta välfungerande samhälle borgar naturligtvis för trygghet och välstånd, och kanske också för det du menar med "lycka".

Svenskars intressen är ju olika i olika frågor, men det kan till exempel handla om att bekämpa brottslighet, drogmissbruk eller att värna sveriges befolkning i händelse av krig eller naturkatastrof. Det som gör människor till svenskar, annat än i juridisk mening där det ju handlar om medborgarskap, är att de identifierar sig själva som svenskar.


I klartext: Människor måste bo i samma land och kalla sig samma sak för att solidaritet ska gälla. Ju mer kulturellt homogena människor är, desto mer välfungerande blir samhällena. "Svensk" får å andra sidan vem som helst i hela världen kalla sig oavsett vem personen är.

Jag undrade om jag skulle våga skriva ännu ett brev till SD:s partikansli, som nog redan här tyckte att jag ställde alltför jobbiga frågor. Men mina följdfrågor nu var ju uppenbara: 1) Vad är ett "välfungerande samhälle"? 2) Vilket stöd för ett samband finns mellan "kulturell homogenitet och välfungerande samhällen? samt 3) Om alla i hela världen kallar sig svenskar, och därmed är svenskar enligt SD:s definition, faller då inte hela idén med kulturell identifikation?

Jag ville ha svar. Så det fick bli ett brev till. En sverigedemokrat svarade:

Jag vet inte riktigt vad du är ute efter. Vi är mitt i en valspurt här och har lite halvtajt med tid, som du säkert förstår. Jag står fast vid min hållning vad gäller att en högre grad av gemenskap borgar för en högre grad av solidaritet, samt att detta är en grundförutsättning för varje sunt och framgångsrikt samhälle, i historien, idag och i framtiden. Du får naturligtvis ha en annan åsikt, vilket jag noterat att du har. Just nu intresserar den mig dock föga.


I klartext: Vi förstår inte frågorna som ställdes. Dessutom bryr vi oss föga, eftersom vi är handlingens personer - inte tänkandets.

Att ställa svåra frågor kan uppenbarligen vara känsligt. Som väljare bör man inte omedelbart förvänta sig att partikanslierna ska veta vad de har för politiska åsikter. Samtidigt kanske man hade kunnat förvänta sig ett mer genomtänkt svar av ett parti som har svenskhet som en av sina stora paroller.

Så i mitt näst sista brev så påpekar jag att de svar jag fått inte verkar vara stringenta eller logiska överhuvudtaget. Återigen får jag ett vänligt svar från SD-kansliets personal:

Att ett välfungerande samhälle är en bra grund för medborgarnas lycka torde inte vara särskilt långsökt. I samhället hänger det mesta ihop och vissa saker går inte att uppnå utan vissa andra och vice versa.

Det finns nog ingen politiker som inte vill maximera människornas lycka, det är ju därför man håller på med politik, för att skapa en bättre värld. Olika partier och ideologier har dock olika syn, på dels vad som är viktigast för människors lycka, dels hur man skall uppnå dessa saker. Det där med ideologier kommer ni säkert läsa om i högstadiet eller gymnasiet.


I klartext: Vi behöver inte källor för saker vi påstår. Det räcker med hitte-på-kunskaper. Vi vill maximera lyckan för människor, och tror att man uppnår det genom att alla kallar sig svenskar. Dessutom så tycker vi du är dum i huvudet som ställer svåra frågor till oss.

Jag drar följande konklusioner:

Det verkar av SD:s svar uppenbart att SD inte strävar efter att maximera den totala lyckan - eftersom de istället, enligt vad de skriver, anser det viktigare att "värna" "intressena" för "alla dem som kallar sig svenskar" i första hand. Dvs. SD borde rimligen istället ärligt stå för att de har en anti-utilitaristisk hållning, där målet är "värna svenskhet" (i enlighet med deras "ideologi"), inte att maximera lyckan totalt sett. Dvs, även om människor lever ett miserabelt liv så bör det moraliskt rätta enligt SD vara att värna svenskheten, inte att nödvändigtvis hjälpa dem till ett bättre liv.

Jag sände mina konklusioner till partikansliet, och det sista svaret jag fick var kanske det allra mest utilitaristiskt hållna svaret, där det framgick bl.a. följande.


Man måste välja sina slag och vårt mål är att skapa ett så tryggt och stabilt samhälle som möjligt inom Sveriges gränser. När detta är uppnått kan vi arbeta för större mål.


I detta kunde jag helt och hållet instämma. Att välja sina strider väl är en klok utilitaristisk hållning, och även inom handlingsutilitarismen ryms det långsiktiga tänkandet. Men likafullt stod jag nu med fler frågor än svar.

Svaret på huvudfrågan om människor i världen blir lyckligare av att fler blir sverigedemokrater får även fortsättningsvis alltså stå öppen.

Ett val på låtsas?

Det är val till EU-parlamentet imorgon. När man ser valaffischerna undrar man om det inte hade varit bättre av partierna att skänka kampanjpengarna till välgörande ändamål istället för till konsulter vars uppgift synes ha varit att slåss om vem som kan göra den flataste valaffischen: "Agera för Sveriges bästa" (nähä! Och jag som ville ha modiga kandidater som agerar för Sveriges sämsta!), "Ja till EU" (Har vi inte varit medlemmar ett tag nu...?), "En garant för freden" (Hmm. Vilken tur, eftersom svenska partier verkligen har varit på krigsstigen den senaste tiden...), "Jobben främst" (Men först en rejäl pension. Men allra främst en god hälsa och i första hand lyckliga timmar på jorden.).

Parodier av en valrörelse när den är som sämst.

Som väljare är det svårt att få någon bild av vad partierna egentligen vill göra nere i Bryssel och Strassbourg. Än mindre går det att se några större avgörande skillnader mellan partierna.

Jag ser (minst) två problem med det här valet:

1) Partierna talar om EU-parlamentet som om det var det viktigaste i världen. Man borde ärligt tala om att EU-parlamentet inte kan göra allting som ett nationellt parlament vanligen gör. Parlamentet är inte ens den viktigaste institutionen i EU för att producera ny lagstiftning, och sett utifrån så framstår EU-parlamentet närmast som en något större TV-soffa där man väljer in sin tyckare (och kanske bör det fortsättningsvis även vara så...).

2) Få väljare vet vad EU-parlamentet faktiskt gör. En komplicerad lagstiftningsprocess förenklar inte direkt saken. Inte heller partierna själva verkar ha så bra koll på detta, utan av valaffischerna och debatterna att döma talar de istället i floskelartade termer som om de inte ens själva förstod sitt uppdrag.

Kanske är det så att man får det valdeltagande man förtjänar, och för egen del får jag lite skolvalsvibbar av det här valet, som om det vore ett val på låtsas. Om fler har den känslan, torde det på sikt kunna bli ett demokratiskt bekymmer. Dvs. om allmänna val får karaktär av låtsasval där ingenting längre betyder någonting, så kan människor sluta rösta för att de inser att deras röster inte är värda mer än vad som står på valaffischerna eller kampanjballongerna. Och om uppfattningen att politik inte förändrar ett dugg blir allmänt spridd, så riskerar folks intresse för politik i allmänhet också falna. Det vore en demokratisk förlust.

Kanske är det bara därför jag går och röstar på söndag: För att kvarhålla någon slags respekt för demokratiska symboler och handlingar. Inte för att jag tror att mitt liv kommer att påverkas på något avgörande sätt.

Och det är illavarslande nog.

2009-04-28

Statistiska övergrepp

En fråga av filosofisk natur uppkom när jag läste domedagsrubriker om att Sverige skulle vara det land i EU som har flest våldtäkter (inte ens flest anmälda, utan i Sverige ska vi tydligen vara ett extremt våldtäktsbenäget folk?).

När samma studie speglas i DN (nåväl, inte i rubriken, men väl i artkeln) så får man dock upp ögonen för att någonting inte stämmer ifall man skulle vilja dra slutsatsen att män i Sverige begår fler våldtäkter än andra män.

Professor Kelly, som gjort studien, säger: ”Det finns inte bara en förklaring till det höga talet. Här har ni en bättre anmälningsupptagning än på andra håll, våldtäktsbegreppet har utvidgats och det finns en större vilja hos svenska kvinnor att anmäla våldtäkter även inom relationer. För att klarlägga om det rör sig om en högre verklig förekomst krävs mer forskning, säger professor Kelly.”

Ursäkta? Vad sa just professor Kelly egentligen?

Jo. Om det är en verklig förekomst kan studien öht inte svara på. För detta krävs mer forskning. Detta alltså från personen som lett studien.

Man kan förstås fråga sig hur tidningar oreserverat väljer att hävda att forskning visar någonting som den inte alls visar. Av artikeln får man mer upp ögonen för hur sanning kan tänjas för att passa en kulturell föreställning eller spela på fördomar eller rädslor. På så sätt säljer tidningarna fler upplagor. Ännu ett exempel på hur medias logik styrs av pengar: Vinsten sätts främst, sanningen kommer i andra hand och den journalistiska integriteten kommer i... ja, i teorin kanske.

Men den intressanta filosofiska frågan här tyckte jag dock var själva idén att jämföra olika koncept med varandra för att sedan hävda att det är ett och samma koncept, vilket ju är precis vad man har gjort i studien. Och för mig verkar inte det vara särskilt bra forskning (även om jag inser att det är svårt att göra en dylik studie på ett bra sätt, då felkällorna är alltför många).

För man bör betänka att begreppet "våldtäkt" ser väldigt olika ut i olika länder. Även i Sverige har begreppet sett annorlunda ut - förr var det t.ex. inte möjligt att begå en våldtäkt mot sin hustru för att ta ett exempel. Konceptet kan också variera beroende på tvång och våld som krävs (ska t.ex. aktivt motstånd krävas eller går det bra med enbart frånvaron av samtycke?).

Min tanke kring detta är att man inte kan dra några säkra slutsatser av en studie som undersöker helt olika begrepp, och som ändå antyds vara ett och samma begrepp. Och på detta sätt blir det ändå tydligt hur retorik - sanning - statistik - fördomar - rädsla - pengar - begreppsdefinitioner kopplas ihop filosofiskt: Ögonblicket har skapats av alla våra tidigare historiska handlingar och tankar.

Kanske är det så att vi får de nyheter vi förtjänar.

2009-04-18

Om rätt och Pirate Bay-domen

Det har på sina håll hävdats att domen mot Pirate Bay var felaktig och att de inblandade inte borde ha dömts för brott överhuvudtaget. Andra har menat att domen är politisk och att domstolen viker sig för nöjesindustrin. På Aftonbladet har en stor majoritet svarat att det "inte var rätt" att fälla de åtalade.

Min fråga är: Vad är då rätt?

Rätt kan förstås såväl som en fråga om det moraliskt rätta att göra, men också ange det rätta i en viss rättsordning där vissa handlingsregler konstituerar vad som är "rätt".

Och detta med lag och moral sammanfaller inte alltid. Ibland gör människor saker som de vet är olagliga, men som de anser är moraliskt rätta. Ibland kan förstås folk också göra olagliga saker som de vet också är moraliskt klandervärda. Andra tycker att vissa saker är moraliskt felaktiga, men de är likafullt lagliga till dessa människors stora förtret.

Om människor som svarat på Aftonbladets fråga nu menar att domstolar ska strunta i vad lagen säger, och domarna istället gå på sin egen politiska eller religiösa övertygelse om vad som är rätt och bra, så är det antagligen en mycket farlig väg att gå ifall det kan tillämpas vid vilka frågeställningar som helst.

Och ärligt talat skulle jag nog själv anse att det var tryggare med en tjänsteman som avslog en begäran jag hade på grund av att det stod i en viss lag att jag inte hade rätt till det jag begärde än att tjänstemannen bara tittade på min ansökan och sa: "Nä, jag känner inte för att ge dig det här bara. Det skulle vara mot min personliga övertygelse idag."

Så mot vilken bakgrund ska "rätt" förstås när en domstol tar ställning till vad som gäller? Som domare (såväl lagfaren domare som nämndeman) måste man avlägga ed innan uppdraget, och domareden inleds enligt följande.

"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar;"


I alla domar "rätt" göra. Rimligen avses härmed den lagliga rätten. Det vill säga, den som har beslutats i demokratisk ordning av regering och riksdag.

"Efter bästa förstånd" bör rimligen förstås som att göra sitt bästa för att alltså sträva efter att göra precis vad lagen anger. Detta kan göras genom att t.ex. tolka lagarna som finns eller hänvisa till praxis från högre rätt eller juridisk litteratur.

Och så länge man gör detta torde rätt skipas, och även om en dom förvisso också innebär att den politiska folkviljan förverkligas i ett enskilt fall, så är inte nödvändigtvis domen i sig därmed politisk. Det är ju närmast en mer teknisk uppgift - med som mest enbart begränsade politiska möjligheter - att passa in de olika reglerna i en viss given situation (att se om de s.k. rekvisiten är uppfyllda).

Om sedan domstolen ansåg att rekvisiten i lagen har uppfyllts så skulle det ha varit en rättskandal ifall domstolen valde att fria personerna TROTS att den, efter sin förmåga och kunskap om lag och praxis, insett att de ska fällas.

Att domen i det aktuella målet är välmotiverad och välskriven torde knappast råda tvivel om. Man får anta att domstolen efter bästa förmåga försökt skipa rätt.

Den moraliska frågeställningen är därmed snarare: Gjorde domstolen rätt som efter sitt bästa förstånde sökte följa lagen i det aktuella fallet?

Min slutsats är att det åtminstone torde krävas ganska mycket för att svara nej på en sådan fråga. Det moraliskt korrekta torde vara att en domstol gör en ansträngning om att följa lagen, motsatsen verkar helt enkelt alltför orimlig och bisarr i en rättsstat.

På samma sätt kommer sedan Hovrättens ledamöter att självständigt efter sitt bästa förstånd söka döma rätt, oaktat det blir till de tilltalades fördel eller nackdel.

/Anders

2009-03-17

Varför inte anpassa religionsfriheten till verkligheten?

Råkade läsa en artikel i Dagens Juridik av Annika Lagerqvist Veloz Roca, docent i offentlig rätt.

Hon är förvånad över att grundlagsutredningen inte presenterar någon förändring av religionsfrihetsbegreppet, och jag kan nog bara instämma med henne. Hon sätter ord på vad jag också tänker: "Vad som mot denna bakgrund och dessa intentioner borde stå i lagrummet är att alla skall tillförsäkras en absolut rätt att hysa valfri tro och att slippa diskriminering och ren förföljelse på grund härav."

Det är detta som är religionsfrihet - inte att man har rätt att göra precis vad som helst eller säga vad som helst för att kränka andra. Dvs, religionsfriheten har inte och ska inte vara någon absolut frihet i själva utövandet. Man får inte hedersmörda i religionsfrihetens namn. Man får inte kränka andra folkgrupper i religionsfrihetens namn. Man får inte störa frid och allmän ordning i religionsfrihetens namn.

Så har det i alla fall aldrig varit tänkt. Och det hade varit tacksamt om grundlagsutredningen hade presenterat en ändring av religionsfriheten som faktiskt överensstämmer med verkligheten.

Om inte annat för att undvika alla dessa otaliga missförstånd om vad religionsfriheten egentligen handlar om.

Mvh
Anders

2009-03-06

Att upphöra vara människa

Ska idag närvara på begravning, och man blir aldrig så påmind som på begravningar om att man inte kommer att leva för evigt. Det gäller att ta vara på tiden, filosofera, göra och se så mycket man kan, ha roligt och njuta så länge man lever. Efter döden, intet (eller ja, att chansa på motsatsen verkar det helt enkelt inte finnas några goda skäl för att göra. Oddsen är helt enkelt för dåliga om vi betraktar all tillgänglig vetenskap hittills).

Det kan ju ibland kännas lite stressigt att tänka på att man en gång ska upphöra, och att tiden i livet är så väldigt kort, ja, i alla fall sett ur ett kosmologiskt perspektiv. Ändå fortsätter vi att leva som om vi aldrig skulle dö. Going concern, vi ska alltid leva vidare. Döden berör oss inte förrän vi väl är där.

Å ena sidan: Ja, vi är obetydliga och ingenting vi gör verkar egentligen spela någon roll.

Å andra sidan: Vi kan skapa vår egen betydelse, och få precis allting i vårt universum att spela roll.

Vila i frid, mormor.

2009-01-09

Ingen återhållsamhet - en unken ideologi

Den 29 december 2008 publicerades en artikel på newsmill av randianen Carl Svanberg. I artikeln hävdar han att Israel "inte bör ägna sig åt någon form av återhållsamhet". Detta i sig är ett ganska märkligt påstående, men grundar sig i att han anser att Israel har vad han kallar den "moraliska rätten" på sin sida.

Men ännu mer intressant blir hans syn på moraliskt ansvar/skuld: "De allra flesta palestinier i Gaza sympatiserar med de islamiska terrorister som ju startade detta krig mot Israel. De röstade ju till och med på dem. Därför har de rent moraliskt blod på sina händer. De har därför endast sig själva att skylla om de nu dör för "saken" (dvs deras önskan att utrota Israel). Detta är bara rättvisa."

Med detta (demokratiteoretiskt) populistiska synsätt så har vi som enskilda alltid moraliskt ansvar för vad andra gör. Om de allra flesta sympatiserar med en galen regim, så ska alltså även jag ha moraliskt ansvar för att alla andra har valt den galna regimen. Mitt ansvar ska rentav vara av den karaktären att någon annan stat ska ha rätt att mörda mig för att andra i min stat har valt den galna regimen. Det skulle bara vara "rättvist" om jag mördades, eftersom jag hade haft "rent moraliskt blod" på mina händer (undrar just hur sådant blod ser ut?). Denna teoretiska utgångspunkt är mycket långtgående, och jag undrar om hans utgångspunkt ens skulle vara riktigt ifall samtliga hade röstat på en "galen regim": Är det verkligen säkert att enskilda människors avsikter med deras rösthandling inte ska räknas? Varför måste Svanberg dra en sådan kollektivistisk slutsats?

Men enligt vilken rättviseteori är det då rättvist att mördas för att man bor i en stat där andra har röstat fram en galen regim? Enligt Nozicks syn på rättvisa? Nej, knappast. Enligt Nozick är livet okränkbart, oavsett det är israeliska eller palestinska liv vi talar om. Dessutom skulle sannolikt Nozick inte gått med på att vi som enskilda har några förpliktelser gentemot samhället på det sätt som verkar påskinas i artikeln. Inte heller är det fråga om klassisk distributiv rättvisa.

Frågan är då om det rör sig om den klassiska platonska rättviseidén: "Åt envar sitt" (eller "Jedem das Seine" som det stod på ingången till koncentrationslägret Buchenwald...). Onekligen verkar det ju så när man läser artikeln: Palestinier är moraliskt ansvariga för sådant som deras landsmän gör och säger, och därför ska heller ingen återhållsamhet visas mot denna grupp av människor. Mot en grupp människor som förtjänat att man inte ska visa återhållsamhet mot dem torde förstås allting kunna försvaras: Systematiska våldtäkter, mord, tortyr, fängelse utan rättegång m.m. De får klaga på sina landsmän istället, eftersom det är majoriteten som sett till att Israel har moralisk rätt att inte visa någon återhållsamhet mot enskilda civila palestinier.

Högerobjektivismen visar således våldets logik i sitt esse: Ingen återhållsamhet. Dogmer är viktigare än människoliv.

Artikelförfattaren gör dock en liten ansträngning för att inte verka helt omänsklig: "Israel bör därför avstå från att skada eller döda dem i den mån det är möjligt att göra det utan att det också sker på bekostnad av israeliska liv. Om man inte kan skona oskyldiga palestinier i Gaza utan att det sker på bekostnad av oskyldiga soldater eller civilas liv, då bör man inte avstå från att skada eller döda dem."

Men varför skulle Israel avstå från att göra det om Israel samtidigt inte ska visa "någon återhållsamhet"? Kanske gör han detta för att inte framstå som helt omänsklig, men det blir till priset av filosofisk förvirring. Det är som att hävda att ingen ska skonas, men samtidigt ska alla skonas. Om Israel moraliskt sett inte bör visa någon återhållsamhet mot palestinska civila, så kan man inte gärna med hedern i behåll samtidigt säga att Israel "bör" skona dem.

* * *

Dogmatiska läror riskerar alltid att skapa mer våld. Vad som krävs för fred är snarare en ideologi som bygger på att det är människor som är viktiga, inte principer. Det krävs mindre av ideologier som utgår från att allting är "antingen eller" (dvs. att det finns något sådant som enbart goda och enbart onda människor), och mer av ideologier som ser nyanser och utgår från verkligheten.

Då tror jag att möjligheterna till förståelse för olika människors utgångspunkter blir som bäst, och naturligtvis ska återhållsamhet mot människor visas, oavsett deras ursprung. Detta eftersom stater alltid bör respektera människovärdet; även i krig och konflikt bör vi visa humanitet så långt det är möjligt.

2009-01-01

Hur betalas skatt i ett nyliberalt samhälle?

Först och främst vill jag tillönska alla trogna (och otrogna) läsare ett gott nytt år!

Jag vill i det här inlägget hävda att det nyliberala samhället, i sin minst naiva tappning, sannolikt kräver ett skatteuttag. Man bör nämligen observera att Nozick inte alls förnekade att funktioner såsom t.ex. försvar, domstolar eller polisväsende ska finnas i statlig regi även i nattväktarstaten.

Även en sådan sak som t.ex. lagstiftningsadministration bör ju rimligen finnas eftersom man i vart fall behöver lagar för att regler polisens, domstolarnas och försvarets verksamhet får man förmoda. Så egentligen borde den nyliberala parollen "skatt är stöld" rimligen revideras till "skatt är stöld, men inte sådan skatt som går till att betala sådant som vi anser är okej i staten.".

Nozicks utgångspunkt kanske verkar något mindre kontroversiell då, vilket kanske inte alltid passar revolterande timbrofjortisar som just skaffat sig en ideologisk kompass. Men för den nyliberal som vill vara korrekt, är det nog ett rimligt och nyanserat sätt att resonera. Att tänka sig en helt igenom privat rättsskipning, lagstiftning och försvarsverksamhet är inte vare sig teoretiskt eller praktiskt förnuftigt om man samtidigt anser att rättsväsendet ska upprätthålla rättssäkerheten (Under förutsättning att enbart vinstintresset styr. Det är mycket svårt att tänka sig en rättssäker ordning i ett system som helt bygger på vinstintresset alternativt egoistiska överväganden, men allt detta är ett annat inlägg.)

Nå, nu till inläggets huvudpoäng. Om vi nu tänker oss att det nyliberala nattväktarsamhället kräver någon slags skatt, hur ska den i så fall utformas? Vilka principer ska gälla för skatteuttaget? Ska skatten vara "rättvis"? Ska den vara "likformig" och "neutral"? Vilka värderingsgrunder ska gälla och vem ska bestämma dessa? Hur ska skattelagstiftning förhålla sig till bolagens redovisning?

En inte ovanlig paroll bland nyliberaler är att man vill ha en "platt skatt", dvs. att alla betalar exakt lika stor summa i procent. Den som tjänar 50 000 kr betalar 5 000 kr, och den som tjänar 500 000 kr betalar 50 000 kr i skatt. Det verkar onekligen "rättvist" vid första anblicken, men då frångår man skatteförmågeprincipen som bygger på att var och en bidrar efter sin förmåga. En platt skatt skulle också med all sannolikhet innebära en något försämrad välfärd. Inte heller den platta skatten kan emellertid undvika rättvisefrågorna i den libertarianska staten: Libertarianen bör fråga sig varför någon som ”förtjänar” att få mer av kakan ska behöva betala lika mycket som någon som inte bidrar alls, t.ex. ett litet barn eller en ekonomiskt utblottad person? Att de skatterättsliga principerna helt plötsligt nu skulle utgå från aktualitetsprincipen, men inte vid själva fördelningen av resurserna framstår som något märkligt.

Nå. Låt oss i tankeexperimentet utgå från att en platt skatt ska betalas. Då kommer frågan: Vem ska betala denna skatt? Vill man inte helt överge någon slags rättviseidé inom skatterätten, så bör svaret bli "alla skattesubjekt". I det ligger förstås att man måste ha någon slags lagstiftning om vilka som utgör sådana subjekt; fysiska personer, men också juridiska personer. Och särskilt i det senare fallet kan det ju bli problematiskt hur beskattningen ska ske egentligen.

Min poäng är att en nyliberal som hävdar att någon del av nattväktarstaten (polis, försvar, konstitutionellt upprätthållande, viss administration m.m.) ska betalas av skatt, måste fundera över vilka principer som ska gälla för beskattningen. Endast genom att säga att nattväktarstaten inte ska bygga på beskattning, utan på frivilliga allmosor till staten så kan nyliberalen slå sig fri från att diskutera beskattningsprinciper.

Ändå så låter det som om nyliberalen skulle kunna mena att precis all beskattning är fel; ja, att det rentav skulle vara någon slags objektivt begreppslig ”stöld”. Men hur hade den nyanserade nyliberalen tänkt sig att lösa det hela om det inte ska vara stöld?

Frågan är väsentlig. Finns det någon nyliberal grund för en effektiv källbeskattning? Är skatt på kapitalvinster okej för att finansiera statens miniminivå? Är bolagsskatter okej? Hur ska i så fall företagen redovisa sina skatter, dvs. vilket samband mellan bokföring och beskattning ska finnas? Hur ska nattväktarstaten förhålla sig till skatteundandragande till skatteparadis för att undkomma skatt, om än aldrig så minimal? Har staten rätt att ta ut skatt på fastigheter, eller när tar beskattningsrätten slut i den libertarianska staten? Och enligt vilka principer?

Mvh
Anders