2012-05-27

Är det moraliskt att sprida uppfattningar som kanske inte ens är sanna?

Jag fortsätter på spåret Harris, och vill ställa mig frågan om det kan vara moraliskt att sprida felaktiga uppfattningar.

Det är ju annars en tämligen vanlig föreställning bland människor att man inte ska ljuga och rent vetenskapligt verkar det ju onekligen dumt att hävda någonting som inte är sant. Men om man inte huruvida uppfattningarna är sanna eller inte, ska man sprida dem ändå? Eller kan det vara så att vi rentav ibland har en moralisk skyldighet att göra det?

Tanken slog mig när jag läste Sam Harris bok "The Moral Landscape"; han presenterar en idé om att värden hänger samman med fakta om mänskligt välmående och att det går att finna rätt och fel svar på moraliska frågeställningar: "Questions about values — about meaning, morality, and life’s larger purpose — are really questions about the well-being of conscious creatures. Values, therefore, translate into facts that can be scientifically understood."

Jag måste säga att han argumenterar rätt väl för saken, även om jag kan tycka att det är svårt att bestämma sig för om det han skriver egentligen bara är rena banaliteter (att vetenskap kan användas för att uppnå vissa kloka moraliska riktlinjer i livet känns ju inte som någon nyhet) eller om det ligger någonting väldigt klokt i det han skriver.

Hans målsättning med projektet verkar vara följande: “As we come to understand how human beings can best collaborate and thrive in this world, science can help us find a path leading away from the lowest depths of misery and toward the heights of happiness for the greatest number of people.”. Vetenskaplig förståelse för att uppnå förståelse för hur vi undviker största möjliga olycka och största möjliga lycka för största möjliga antal människor. (Jag ställer mig frågan om inte här en variant av utilitarismen förutsätts i hans moraliska argumentation?). I sig en högst eftersträvansvärd idé, således.

Nu skriver Harris uttryckligen att moral kanske inte nödvändigtvis handlar om sanning: "It is easy to see why the study of the evolutionary origins of “morality” might lead to the conclusion that morality has nothing at all to do with Truth. If morality is simply an adaptive means of organizing human social behavior and mitigating conflict, there would be no reason to think that our current sense of right and wrong would reflect any deeper understanding about the nature of reality.". Denna passus är intressant, men samtidigt svår att förstå mot bakgrund av det han vill visa.

Har han rätt, så verkar moral i första hand vara ett socialvetenskapligt projekt snarare än ett filosofiskt (även om vi fortfarande kan ställa oss frågorna: Men är det RÄTT då? Är det GOTT? osv.). Kan vetenskapen hjälpa till med att ge oss redskap för att förstå vilka moraliska idéer som är bättre än andra och hjälpa samhällen att se till att de goda moraliska idéerna får fotfäste i det vardagliga livet, så verkar även det rimligt att sträva mot.

Detta verkar förstås rimligt, men ändå kan jag inte låta bli att tro att det finns någonting felaktigt i hans argumentation; övergången från "är" till "bör" är inte uppenbar, det är ju inte nödvändigtvis så att utilitarismen i Harris version är "den mest korrekta etiken" och någon egentligen diskussion kring vad värden egentligen representerar i människan förs heller inte. Som emotivist skulle jag t.ex. kunna invända att vi kan ha känslor inför fakta och att det egentligen är dessa känslor som utgör de värden som vi uttalar (dessa känslor bygger förstås också på evolutionär utveckling...).

Men så kvarstår ändå frågan: Bör jag sprida Harris idéer? Har jag rentav en moralisk skyldighet att göra det - även om de kanske inte ens är sanna?

Den första frågan har i och för sig redan besvarats eftersom jag skrivit detta inlägg (hade jag nu kunnat besvara första frågan på annat sätt än ja...?), men jag tror att svaret är ja: För även om han har fel, så är det rimligt att anta att någon som tycker som han tillför någonting till mänsklig samverkan.

Utilitaristiskt sett borde det vara bättre att bra moraliska idéer får fotfäste i samhällslivet, snarare än dåliga moraliska idéer. Emotivistiskt sett kan jag säga "hurra" för att mina känslor för mänsklig samverkan och för respekt för människovärdet sprids. För dygdetikern ges, om Harris idéer vinner genomslag, fler metoder för att förstå huruvida hon handlar dygdigt eller inte (även för Kant borde ju en idé om att vetenskapen kan vara till hjälp för att verkligen få oss att förstå vad som bör upphöjas till allmän lag - om än jag inte är säker på hur Kant hade besvarat min frågeställning om vi har en moralisk skyldighet att sprida Sam Harris skrifter, med tanke på att det skulle innebära att utilitarismen i Harris version skulle upphöjas till allmän lag och därigenom göra Kants egen deontologi tämligen onödig). För den etiske egoisten torde det i och för sig verka märkligt med en lära som går ut på att öka samverkan med andra människor - men vid närmare eftertanke så är det ju högst rimligt eftersom Harris idé skulle innebära ökad livskvalitet, och även den etiske egoisten kan förstås tänka sig att samarbeta med andra för att uppnå det. Ett annat skäl till varför Harris idéer här faktiskt bör spridas, är att de öppnar en ny dimension i den filosofiska diskussionen: Även om han har fel, så kan hans tankar inspirera andra och få människor att söka andra "sanna" svar. Det är kanske dock mer en fråga om att finna sanningen än att agera moraliskt dock.

Men på dessa grunder torde i vart fall kunna konstateras att man ibland för att agera moraliskt korrekt bör sprida idéer vars sanningshalt man ännu inte känner till, eller ens aldrig kommer att få veta. För även om det kan vara falskt, så kan det ju leda till ett bättre liv för fler människor. Och här är jag ense med Harris; det är väl trots allt en ganska rimlig uppgift för det mänskliga projektet att sträva efter?

2012-04-06

Moral som system

Jo, jag vet att det var ett tag sedan jag skrev... Å andra sidan ska också noteras att jag redan för flera år sedan skrev att bloggen inte existerar för att påverka andra människors tankar, utan för att pröva mina egna synsätt och utmana dem (genom antingen diskussion eller genom att tiden och erfarenheten för mig till andra platser i tanken).

Jag fick ett antal frågor kring objektiv moral utifrån Sam Harris föredrag (utdrag från föredraget finns här).

Sam Harris hävdar bl.a. följande:

And, consequently, most people -- I think most people probably here -- think that science will never answer the most important questions in human life: questions like, "What is worth living for?" "What is worth dying for?" "What constitutes a good life?"

So, I'm going to argue that this is an illusion -- that the separation between science and human values is an illusion -- and actually quite a dangerous one at this point in human history.


Han hävdar vidare att när vi talar om värden så talar vi egentligen om fakta. Om så är fallet borde vi också kunna välja vilka fakta som är de mest rationella fakta att välja i varje given situation, ungefär som att välja mellan om vi ska ha kokande vatten eller kallt vatten för att koka en potatis. Det vore naturligtvis otroligt bekvämt att kunna välja moral eller rentav moraliska system baserat på en vetenskaplig ståndpunkt. För då avgörs ju fakta direkt av metoden, och resultatet blir egentligen mindre intressant så länge metoden för att ta reda på faktaresultatet blir det väsentliga.

Detta är en högst intressant och utmanande tanke. Jag utesluter inte att det skulle vara möjligt att bygga ett moraliskt system baserat på vetenskaplig metod. Men för att göra det krävs åtminstone att vissa grundläggande behov axiomatiseras och anses som något eftersträvansvärt i sig (att komma fram till detta på vetenskaplig grund kan dock vara något av en tuff utmaning) och att vi verkligen kan ha kunskap om moraliska "fakta" samt att dessa fakta går att återföra i konkreta mänskliga situationer. Allt detta blir naturligtvis problematiskt, även om det är intressant.

Men jag utesluter som sagt inte att det verkligen går att bygga ett sådant system, ungefär som människor har byggt upp matematiken som system (man bör påminna sig om att Gödel på 1930-talet visade att matematiken inte kan bevisa sin egen sanning), även om matematiken sannolikt kommer att vara ett mycket mer exakt system än det moraliska system som skisseras av Sam Harris. Det är dock här som jag tycker att Harris tanke blir intressant: Kan vi lära oss att döma ut vissa moraliska system som undermåliga? Kan vi precis som när vi väljer matematiken, även välja moraliska system med nästan samma självklarhet? Och hur gör vi för att välja mellan olika moraliska system? (Rymmer även frågan hur stora moraliska system egentligen är - går de in i varandra eller går det att skilja moraliska system åt i verkligheten?)

Nå, kan då moralen vara - eller måste den vara - "objektivt korrekt" i ett dylikt system? Nja. Egentligen inte. Det räcker kanske med att konstatera att moral inom systemet är korrekt. Ungefär på samma sätt som "1+1=2" inom matematiken.

På så sätt kanske det också är möjligt att ha kunskap om moral, dvs. en kognitiv inställning som innebär att man inom ett visst moraliskt system kan säga "det här är rätt" på samma sätt som 1+1=2 inom matematiken.

Men kan man då ha kunskap om detta moraliska system verkligen är det rätta? Julia Galief anser att vi inte kan använda vetenskapen för att avgöra vilket moraliskt system som är det rätta.

Och här tror jag att hon har rätt. Det finns ingen vetenskapligt belagd metod för att nå fram till vilket av konkurrerande moraliska system som är det rätta. För detta krävs helt och hållet den mänskliga hjärnans känsliga system: Hur känns det? Vad vinner vi på detta? Hur ser alternativen ut?

Och att det inte blir bättre än så kanske egentligen gör så mycket. Kanske är det alldeles tillräckligt för att våra moraliska intuitioner ska leda oss rätt.