2005-05-28

Brott och dömande

Det brukar sägas att det är bra med praktisk erfarenhet när man dömer. Ingen vill se en domare som saknar verklighetsförankring. Ändå är det få som jublar efter att justitierådet Thorsson ertappats att bryta mot lagen om förbud mot köp av tillfälliga sexuella tjänster och får behålla sin tjänst vid Högsta Domstolen.

Visst. Det är naturligtvis dumt att begå brott som domare i HD, och är det uppenbart att man är olämplig som domare så är det förstås svårt att sitta kvar. Men fallet visar på något viktigt: Brottsligt beteende är vanligt och endast ett fåtal av dem som begår brott bestraffas för detta (se t ex Short & Nye, 1958). Brott finns i alla samhällsklasser och överallt i den sociala strukturen (Young, 2002). Som Becker (1963) påpekar så kommer inte en person att betraktas som avvikare/brottsling så länge ingen upptäcker att han eller hon har begått ett brott. Dessutom ger det ytterligare stöd för den socialkonstruktivistiska teorin om att brott är en samhällskonstruktion som endast existerar i sin egen kontext (Burr, 1995).

Samhället kan kriminalisera att andas, och då skulle vi alla vara brottslingar såvida vi inte slutade att andas för att tillfredsställa staten (Sverige skulle dock behöva frånträda Europakonventionen först, då ju artikel 2 skyddar "Envars rätt till livet" som rimligen bör rymma en rätt att andas).

Kommentarerna kring Justitiekanslerns beslut har inte låtit dröja. Åsa Mattsson i Aftonbladet drar slutsatsen att Lambertz beslut innebär att sexköp "inte är 'så farligt' och inget att egentligen bråka om.". Det är, mot bakgrund av den allmänna opinionens/medias hantering av ärendet, knappast en korrekt beskrivning. Domarförbundet kräver vidare Thorssons avgång då man inte "kan ha domare som begår lagbrott". På nyhetsmorgon sitter panelen och talar om Thorsson som "en man som utnyttjar sin ställning" och att han har "brist på empati" och liknande.

Om justitierådets personliga egenskaper vet sannolikt få någonting om, än mindre de proffstyckare som satts att döma honom i media. Visst kan det vara klokt av honom att självmant avgå, men Domareförbundets inställning kräver viss problematisering utifrån grundlagens regler om fullmaktsanställning för domare. En domare som begår (eller snarare "har begått") brott ska inte verka som domare, verkar förbundets princip vara. Man kan fråga sig hur långt tillbaka i tiden detta sträcker sig, om det spelar roll om brottet är preskriberat, om det rör samtliga brott, om det bara rör personer i vissa domarpositioner och så vidare.

När det gäller fullmaktsanställningar av domare så återfinns reglerna om skiljande av domare i 11 kap 5 § Regeringsformen. En ordinarie domare är i princip oavsättlig. En domare ska kunna ha felaktiga uppfattningar och kunna begå fel och misstag utan att staten omedelbart tar bort honom eller henne som domare så snart staten får kännedom om felaktigheten. Detta utgör en säkerhetsfunktion i staten för att garantera domstolarnas och domarnas oberoende ställning. Grundlagens princip om oavsättlighet bygger naturligtvis på självständigheten i dömandet. Det gör att vi får acceptera att det finns domare som någon gång begår brott mot de lagar som lagstiftaren bestämt. Domare är heller inte folkvalda, de är anställda med ett särskilt uppdrag, nämligen att döma i tvister mellan människor. En jurist är i den svenska rättsordningen inte vald utifrån att han eller hon har särskilda etiska principer, utan anställd för att han eller hon har kunskap om lagen. Han eller hon ska verkställa lagstiftarens beslut i praktiken, inte bortse från lagstiftarens beslut och hitta på sina egna regler.

Jag anser i grunden att det är riktigt med fullmaktsanställningar för domare. Jag anser också att JK:s beslut är riktigt. Sexköp är faktiskt inte juridiskt sett så allvarligt att man uppenbarligen inte kan döma i tvistemål rörande fastighetsrätt eller rörande tvistiga fordringar eller för den delen sitta i lagrådet och granska kommande propositioner. Därför var JK:s beslut helt korrekt.

Det beror nu inte på att jag anser att sexköpslagen är en paternalistisk, eller, med Mattssons ord, "fånig" lagstiftning (där förvisso skäl för moralisk lagstiftning kan anföras på olika grunder, se Lernestedt, Claes, Kriminalisering, s 232.). Jag skulle faktiskt ha samma uppfattning även om justitierådet hade ertappats med att snatta en falukorv eller skrivit "Leffe was here" på en parkbänk, där ju faktisk adekvat skada också kan uppvisas. Ett tillfälligt sexuellt köp, ett snatteri, tagande av olovlig väg, undandräkt, bilbältesbrott eller åverkan är helt enkelt inte brott av sådan dignitet att en enstaka företeelse gör att man uppenbart är olämplig för att döma. Låt mig gissa att Lambertz fattat exakt samma beslut om det rörde sig om snatteri av en falukorv för 19:90 kr på Konsum.

Straffsatsen för brott mot sexköpslagen är "böter eller fängelse i högst sex månader". För att komma lägre i straffskalesatsen så blir det enbart böter som gäller. Brott som enbart ger böter är t ex skatteförseelse, förargelseväckande beteende, förtal, brott mot bilbälteslagen, förolämpning m.m. Var och en inser att det inte vore rimligt med t ex livstids fängelse för ett sådant brott. Det krävs en proportionerlig strafflagstiftning. Redan 1764 skrev Beccaria: "I conclude with this reflection, that the severity of punishments ought to be in proportion to the state of the nation. A punishment /…/ should be /…/ proportioned to the crime, and determined by the laws." (Beccaria, Cesare, An Essay on Crimes and Punishments, 1764).

Straffsatserna bestäms politiskt i Sveriges Riksdag och sätts utifrån en bedömning av brottets svårighetsgrad. Det görs alltså redan alltså redan vid utformningen av lagen en proportionalitets- och ekvivalensbedömning av brottets svårighet, skador, konsekvenser m.m. Där får man bedöma hur brottet "normalt sett" ter sig utifrån dessa faktorer. Vid bedömning av ett brotts straffvärde i ett konkret fall så får man sedan i den juridiska processen börja vid straffskalans minimum när man bedömer fallet (Asp & von Hirsch, "Straffvärde", Svensk Juristtidning 1999, s 174). Utgångspunkten är ju dock vad riksdagen har bestämt.

Sedan var det någon som hävdade att Thorsson inte kan döma andra med tanke på att han nu tycker att det är "okej" att begå brott. Detta är ett grundläggande felaktigt antagande vill jag mena. För vad vet vi egentligen om vad han tycker om lagen? Han kanske tycker att det är en bra lag. Kanske tycker han den är dålig. Om det vet vi faktiskt ingenting, för han har inte sagt något om det.

En och annan som läser detta har säkerligen överträtt hastighetsbegränsningar och någon gång plankat in på tunnelbana eller något evenemang. Detta trots att de normalt sett faktiskt tycker att vi ska ha hastighetsbegränsningar på vägarna och trots att de kan ha åsikten att man ska betala för sig när man går in på olika slags evenemang. Likaså kan man tänka sig att en och annan libertarian begått skattebrott och rättfärdigar sin handling med den nyliberala devisen att "skatt är stöld". Lagföljsamhet och lagöverträdelser följer inte nödvändigtvis med den handlandes moraliska aspekter på lagen.

Kanske förstärker händelsen teorin om att lagen är ett moraliskt argument för handlande, men att den är inte förpliktande för någon (se Joseph Raz, Ethics in the Public Domain, Essays in the Morality of Law and Politics, Oxford 1995). Vare sig för domare i högsta domstolen eller för någon annan. Ofta är det dock klokt att följa lagen, och justitierådet får det tufft nog ändå kan jag tänka mig.

Han är ju sannolikt idag Sveriges mest kända domare, även om det kanske inte var på det sätt som han drömde om på juristlinjen. Och till Thorssons försvar kanske man faktiskt kan ställa sig frågan som HD:s ordförande Svensson var inne på innan han fick avge sitt revoco till kardinalerna i Rikspressen: Vem skulle jag helst dömas av om jag själv satt åtalad för någonting? Någon som förstår vad det innebär att bryta mot en lag i verkligheten eller någon som aldrig någonsin sett annat än propositioner och betänkandetexter?

Visst var det obetänksamt av Svensson att uttala sig som han gjorde, och jag menar heller inte att domarkåren ska ersättas av Hells Angels-medlemmar. Frågan var medvetet provocerande för att öppna upp för en diskussion om kraven på jurister i allmänhet och rollen som ordinarie domare i synnerhet. En domare ska, förutom kunskap om lagen, ha både integritet och trovärdighet. Här har naturligtvis Thorsson skadat sitt anseende och förtroende, det går inte att säga annat.

Självfallet ska allmänheten också kunna lita på att domare är trevliga och hederliga människor som vill göra rätt för sig. Och visst kan man ifrågasätta rimligheten i att en f.d. lagbrytande domare dömer. Men desto viktigare är det att vi kan lita på att staten tillgodoser domares självständighet, så att inte domaren ska vara beroende av medias och politikers maktinflytande.

Annars kan vi lika gärna skrota grundlagen och de där sköra principerna den vilar på.

2005-05-25

Ett val av idéer

Så möttes de till slut. Reinfeldt och Persson i en första TV-duell. Enligt SVT/SIFO slutade debatten oavgjort. Några hade blivit mer positivt inställda till socialdemokraterna efter debatten, några hade blivit mer positivt inställda till moderaterna. Väl så.

Men. Fick vi egentligen någonsin veta någonting nytt i gårdagens duell? I sak, nej. Jag kände redan till att moderaterna vill sänka sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna till 65 procent, att Reinfeldt vill sänka skatterna och att det inte kan vara så enkelt att leda en regering med fyra olika viljor, men där regeringens politik alltid måste vara en och samma, inte fyra olika alternativ.

Det är måhända sorgligt att säga, men jag visste också redan innan att debatten antagligen inte skulle få mig att ändra min världsuppfattning. Det var inte heller debattens syfte att söka omvända frälsta partigängare antar jag.

Reinfeldt klarade sig mycket bra. Han är en mycket skicklig debattör, som jag har stor respekt för. Det var listigt att peka på att socialdemokraterna sänkt skatterna konsekvent som en kompensation för egenavgifterna (han nämnde dock inte att dessa skattesänkningar tillkommit låg- och medelinkomsttagare främst). Det var också listigt att peka på att vissa förtidspensionärer redan idag har en ersättning om 64% på statlig nivå (sedan tillkommer förvisso regelmässigt en tilläggspension från sitt arbete också, vilket gör att ersättningen blir mer än så).

Däremot svarade aldrig Reinfeldt på frågan hur man lättare får ett jobb ifall man får sänkt a-kassa eller hur man blir friskare av att få sin ersättning sänkt till 65 procent av lönen (eller egentligen medellönen sedan två år tillbaka, som ju moderaterna vill beräkna ersättningen på. Det gör att man kan säga 65 procent, men för somliga kanske mena 60 procent eller lägre av nuvarande lön).

Reinfeldts svar var: "Vi för en politik för jobb, ni för en politik för ersättningsnivåer."

Det är förstås lätt att säga om man aldrig har varit arbetslös eller långtidssjukskriven.

Dessutom så måste nog sägas att den socialdemokratiska arbetslinjen inte innebär "arbete till vilket pris och vilka villkor som helst". Tvärtom skulle ju en sådan hållning på många sätt motverka arbetslinjen. Arbetslinjen innebär att människor har sysselsättning, men också trygghet i anställningen och att det finns en effektiv omställningsförsäkring. Det är också ett sätt att fördela arbetskraften i samhället effektivt, även om det kanske inte är A-kassans primära syfte.

I en doktorsavhandling från Uppsala Universitet (Malin Junestav, Arbetslinjer i svensk socialpolitisk debatt och lagstiftning 1930-2001, Uppsala 2004) så hävdas att välfärdsstatens institutioner har i hög grad utformats efter de idéer som sammanfattas i arbetslinjen. Resultaten av undersökningen visar att det är rimligt att anta att arbetslinjen är en central politisk idé kring vilken det råder en kamp om tolkningsföreträde mellan olika aktörer och att den samhällekonomiska förutsättningarna har haft betydelse för hur idéinnehållet definierats.

Det blev tydligt att kampen kommer att stå om tolkningsföreträdet vad gäller begreppet "arbetslinjen". Är arbetslinjen Reinfeldts alternativ med arbete till priset av lägre löner och lägre ersättningar eller har begreppet också en socialpolitisk funktion som syftar till att ge trygghet och mening åt människor?

Junestav slår också fast att arbetslinjen utgör en programmatisk övertygelse, och att idén inte är knuten till en bestämd politisk ideologi i svensk politik. Det bör mana till eftertanke. Ord kan förändras, och kan fyllas med andra idéer än vad som varit brukligt tidigare. Arbetslinjen som begrepp kan komma att omdefinieras. Reinfeldt kan också sannolikt lyckas omdefiniera begreppet till att just bli "arbete och endast arbete". Eller som hans partikamrat, EU-parlamentarikern Gunilla Karlsson, uttryckte sig utan att ha reflekterat över den tyska översättningen: "Arbete ger frihet" (arbetslinjen i 40-talstolkning?).

Vidare sa Reinfeldt: "Moderaterna har förändrats, ni står fast i en återvändsgränd."

Det är också ett listigt, men högst försåtligt, uttalande. Det är ett sätt att säga att förändring är ett självändamål, vilket jag inte håller med om. Jag är socialdemokrat därför att jag tror på socialdemokratins idéer om rättvisa, solidaritet och jämlikhet. Inte därför att jag vill ha ständiga förändringar bara för att förändra samhället i allmänhet. Det som jag tycker är bra vill jag bevara, det som är dåligt vill jag förändra.

Dessutom kan man ifrågasätta om uttalandet ens är sant. Har moderaterna verkligen förändrats? Kristina Axén Olin håller inte med om att moderaterna förändrats: "I retoriken kanske, men i sakpolitiken har vi inte blivit vänstervridna. Jag är väldigt liberal och skulle ha reagerat på det i så fall." (SvD 2005-04-17)

Det här valet handlar om idéer. Politiska val handlar just ofta om idéer och hur man vill att samhället ska se ut. Och konstigt vore väl annars.

Anders Ekman

2005-05-17

Rättssystem och legitima rättssystem

Frågan om vi har ett rättssystem eller inte kan tyckas vara en ganska enkel fråga. "Ja, självklart" svarar vi snabbt och tänker på att vi har såväl polis som domstolar och straff som ska avhålla människor från att begå brott. Men räcker detta som bestämning på vad som är ett rättssystem?

Och när är första gången vi kan säga att en stat har ett rättssystem? Austin, Kelsen och Hart skulle (om de levt) svarat att effektiviteten skulle vara avgörande för frågan om när ett rättssystem finns: "A legal system exists if rules are effectively enforced" (Harris, s 144). Är systemet med sanktioner och domare och poliser effektivt så har vi ett rättssystem. Det innebär att de svarar ja på frågan om Nazityskland var ett rättssystem i motsats till personer som kanske har en naturrättslig utgångspunkt och där nazistiska lagar skulle vara en nullitet på grund av att personen anser att lagarna vore det.

Men borde man inte kunna ifrågasätta om det är en rimlig hållning att bara se till effektiviteten som bestämmande för vad som är ett rättssystem och normuppehållande? Jag vill mena att så inte kan vara fallet.

Om lagstiftaren stiftar en lag som ingen känner till, så saknar lagen betydelse i samhället. Inte heller upprätthålls den effektivt. Men det är inte rimligt att mena att lagen därmed inte skulle vara en del av ett rättssystem. Lagen i sig självt är ju del av ett rättssystem, oavsett om lagen upprätthålls eller inte. På samma sätt är en lag som inte innehåller några som helst sanktioner naturligtvis del av ett rättssystem. En sådan lag kan förstås också vara effektiv, även om det kan vara svårt att föreställa sig. Här kan som exempel nämnas lagen om att föräldrar ska ge sitt barn ett namn. Lagen innehåller inga som helst sanktioner, men samtidigt har alla människor i Sverige fått ett namn av sina föräldrar eller vårdnadshavare. Lagen har ingen inneboende funktionskraft, inga sanktioner, men upprätthålls ändå!

Sanktion och upprätthållande av lag behöver alltså inte ha något som helst samband. Ett rättssystem kan faktiskt finnas ändå. Avgörande kan inte effektiviteten vara, utan det måste finnas någonting mer som gör att vi kan säga att vi betraktar ett rättssystem. Det avgörande borde vara koherensen i systemet. Finns koherens, sammanhang, så har vi ett rättssystem. Det ligger i systemets natur att delarna kan betraktas för sig, och syftet med varje handling i systemet kan betraktas för sig.

Med denna inställning så blir också min slutsats att Nazityskland var ett rättssystem. Innebär det att man därmed måste anse att besluten i Nazityskland var riktiga? Var det ett legitimt styre?

Det är naturligtvis frestande att svara ja med tanke på att demokratin lade grunden för Hitlers styre. Men när diktaturen ersatte demokratins spelregler, har inte också då själva grunden för rättssystemet raserats? Det finns ju då ingen möjlighet längre för folket att ge godkänt till styret i moralisk mening och människors uppfattningar om hur staten bör styras kunde överhuvudtaget inte få effekt. Frågan om legitimiteten blir därmed en personlig moralfråga, där jag skulle svara nej på frågan om Nazityskland hade ett legitimt styre.

Frågan om vad som är ett rättssystem är i denna mening en teknisk fråga, medan frågan om vad som är ett legitimt rättssystem är en moralisk fråga. På den moraliska frågan svarar jag demokrati, men det är ingen slutsats som ger svar på några frågor. Snarast ger svaret bara upphov till fler frågor.

2005-05-05

Politik är att vilja

Jag lyssnade till Bengt Göransson igår och fick en del tankar kring Olof Palmes ofta citerade ord: "Politik är att vilja".

Är politik att vilja? Och vad betyder det i så fall?

Klart är vad det inte betyder. Att "vilja" betyder inte "att bestämma". Du kan vara fastbunden på en öde ö. Då vill du antagligen därifrån, men kanske överhuvudtaget inte kan bestämma över ditt eget öde utan bara lydigt vänta på döden. Av samma anledning betyder det inte "att styra", som Annika Billström hävdat att politik handlar om. Du kan sakna all makt i världen, men ändå ha en dröm och en vilja att förändra.

Viljan har alltså ett egenvärde i sig i politiken. Du har en tanke eller en känsla som du vill förverkliga eller som du tror på. Den moraliska övertygelsen hos enskilda är det viktiga i sig, inte nödvändigtvis att dessa övertygelser alltid genomdrivs. Visst kan politik även handla om knapptryckningar, "att bestämma", men denna del av politiken är ju tämligen ointressant. Då är ju beslutet redan fattat och blir ren verkställighet. Det blir bara tillämpning av lag, och vad människor tycker eller tänker blir inte lika intressant. Det har ju redan avgjorts innan knapptryckningarna i de beslutande församlingarna.

Nu kan man kanske förledas att tro att "politik är att vilja" skulle kunna förstås som "politik är att tycka", och att själva tyckandet, de lösryckta åsikterna, är det som är politik. Det är ett misstag att tro att man ska ha en massa åsikter om allt. Men även det är ett ställningstagande i sig. Det är ett ställningstagande som passar den liberala världsbilden perfekt. Du kan alltid svara på vad som är riktigt utifrån vad som gynnar friheten för enskilda främst: "Sänk skatten", "Släpp minkarna lösa", "Upphäv samhället" m.m. Som liberal behöver du inte tänka längre. Ditt moraliska system och ditt åsiktsmaskineri stannar där.

Men man behöver inte ha en massa åsikter om allt. Politik är inte att tycka. För att bli riksdagsman behöver du nödvändigtvis inte ha en åsikt eller ens en vision. Det viktiga är att visa hur du tänker, inte vad du tycker.

Politiken skulle vara tämligen meningslös om allt reducerades till att göra fragmentariska omröstningar bland befolkningen om det ena lösryckta ämnet efter det andra. Skall politiken bli begriplig och ärlig så krävs antagligen att människor i högre utsträckning visar hur de tänkt istället för vad de tycker. Vad de tycker kan ju vem som helst läsa, och det är tämligen ointressant eftersom alla tycker någonting, från hur världssvälten ska lösas till hur gardinerna hemma ska se ut.

Politik är att vilja, men det är också att ha en grund för att vilja någonting. Man skaffar sig inte bara en åsikt. Det är oändligt mycket viktigare att skaffa sig en grund för åsikter, där andra kan se och förstå varför du tycker som du tycker. Alltså en öppen och ärlig redovisning av varför dina åsikter skiljer sig från andras, inte enbart ett konstaterande att de skiljer sig från andras åsikter. Varför göra det enkelt för sig när världen är komplicerad?

Det vore onekligen ett uppror mot media och dagens postmodernistiska syn på politiken om någon vågade vända sig mot kameran och säga: "Jag tycker faktiskt ingenting om det du frågar om. Däremot vet jag hur jag ska göra för att tycka någonting om det ifall jag behöver göra det."

Den politiker som gjorde det skulle kanske inte få några röster, men skulle bli ihågkommen för sin intellektuella hederlighet och tankeförmåga. Dessvärre lär knapptryckningarna nog även fortsättningsvis vara det viktiga för oss, inte hur man tänkt innan man tryckte på knappen.