2005-05-05

Politik är att vilja

Jag lyssnade till Bengt Göransson igår och fick en del tankar kring Olof Palmes ofta citerade ord: "Politik är att vilja".

Är politik att vilja? Och vad betyder det i så fall?

Klart är vad det inte betyder. Att "vilja" betyder inte "att bestämma". Du kan vara fastbunden på en öde ö. Då vill du antagligen därifrån, men kanske överhuvudtaget inte kan bestämma över ditt eget öde utan bara lydigt vänta på döden. Av samma anledning betyder det inte "att styra", som Annika Billström hävdat att politik handlar om. Du kan sakna all makt i världen, men ändå ha en dröm och en vilja att förändra.

Viljan har alltså ett egenvärde i sig i politiken. Du har en tanke eller en känsla som du vill förverkliga eller som du tror på. Den moraliska övertygelsen hos enskilda är det viktiga i sig, inte nödvändigtvis att dessa övertygelser alltid genomdrivs. Visst kan politik även handla om knapptryckningar, "att bestämma", men denna del av politiken är ju tämligen ointressant. Då är ju beslutet redan fattat och blir ren verkställighet. Det blir bara tillämpning av lag, och vad människor tycker eller tänker blir inte lika intressant. Det har ju redan avgjorts innan knapptryckningarna i de beslutande församlingarna.

Nu kan man kanske förledas att tro att "politik är att vilja" skulle kunna förstås som "politik är att tycka", och att själva tyckandet, de lösryckta åsikterna, är det som är politik. Det är ett misstag att tro att man ska ha en massa åsikter om allt. Men även det är ett ställningstagande i sig. Det är ett ställningstagande som passar den liberala världsbilden perfekt. Du kan alltid svara på vad som är riktigt utifrån vad som gynnar friheten för enskilda främst: "Sänk skatten", "Släpp minkarna lösa", "Upphäv samhället" m.m. Som liberal behöver du inte tänka längre. Ditt moraliska system och ditt åsiktsmaskineri stannar där.

Men man behöver inte ha en massa åsikter om allt. Politik är inte att tycka. För att bli riksdagsman behöver du nödvändigtvis inte ha en åsikt eller ens en vision. Det viktiga är att visa hur du tänker, inte vad du tycker.

Politiken skulle vara tämligen meningslös om allt reducerades till att göra fragmentariska omröstningar bland befolkningen om det ena lösryckta ämnet efter det andra. Skall politiken bli begriplig och ärlig så krävs antagligen att människor i högre utsträckning visar hur de tänkt istället för vad de tycker. Vad de tycker kan ju vem som helst läsa, och det är tämligen ointressant eftersom alla tycker någonting, från hur världssvälten ska lösas till hur gardinerna hemma ska se ut.

Politik är att vilja, men det är också att ha en grund för att vilja någonting. Man skaffar sig inte bara en åsikt. Det är oändligt mycket viktigare att skaffa sig en grund för åsikter, där andra kan se och förstå varför du tycker som du tycker. Alltså en öppen och ärlig redovisning av varför dina åsikter skiljer sig från andras, inte enbart ett konstaterande att de skiljer sig från andras åsikter. Varför göra det enkelt för sig när världen är komplicerad?

Det vore onekligen ett uppror mot media och dagens postmodernistiska syn på politiken om någon vågade vända sig mot kameran och säga: "Jag tycker faktiskt ingenting om det du frågar om. Däremot vet jag hur jag ska göra för att tycka någonting om det ifall jag behöver göra det."

Den politiker som gjorde det skulle kanske inte få några röster, men skulle bli ihågkommen för sin intellektuella hederlighet och tankeförmåga. Dessvärre lär knapptryckningarna nog även fortsättningsvis vara det viktiga för oss, inte hur man tänkt innan man tryckte på knappen.

4 kommentarer:

galenpanna sa...

Eken, jag uppskattar dina tankeväckande funderingar. Skulle dock vara roligt om du som "gråsosse" kunde ge din syn på debatten om plattskatt. Tycker att den frågan också borde engagera socialdemokratin. Skriv också gärna om varför du så benhårt är emot ett grundtrygghetssystem och försvarar inkomstbortfallsprincipen. Jag tycker att det är en märklig hållning som socialdemokratin intagit. Å ena sidan försvarar man personer med relativt höga inkomsters rätt till högre ersättningar än låginkomsttagare vid sjukdom och arbetslöshet. Å andra sidan står man fast vid principen om skatt efter bärkraft.

Jag tycker att man borde vända perspektivet upp och ner. Ingen statsskatt men samtidgt som man slopar inkomstbortfallsprincipen. Vad tycker du om det? Skriv en post!

Anders Ekman sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anders Ekman sa...

Tack, det var roligt att höra att du uppskattar mina tankar här även om du inte delar mina utgångspunkter. Kommentera gärna fler inlägg, oavsett du håller med eller inte. Det är alltid roligt att få kommentarer.

En av grundprinciperna för socialförsäkringar i vårt välfärdssystem är inkomstbortfallsprincipen, som du mycket riktigt påpekar att jag stödjer (i vart fall så länge vi inte har en mycket hög arbetslöshet, då blir ju knappast systemet längre hållbart utifrån sitt syfte). De som inte har haft en fast inkomst hamnar utanför trygghetssystemet, vilket ju är ett bekymmer för den som har en hög fördelningspolitisk ambition. Detta innebär också för övrigt att dagens inkomstkopplade socialförsäkringar inte heller är helt generella, vilket ibland brukar hävdas i den allmänna debatten.

Argumentet för inkomstsbortfallsprincipen är att den gynnar arbetslinjen och att man kan ha enhetliga generella regler för den. Det kan naturligtvis även uppnås i ett system baserat på grundtrygghet även om där också finns risk för marginaleffekter, i vart fall upp till grundtrygghetsnivån. Sannolikt är skälet till att behålla dagens system också ett politiskt-praktiskt skäl, som dock förtjänar att tas på allvar. Om inte den bättre ställda medelklassen skulle få ut tillräckligt mycket av systemen när de blir sjuka eller föräldralediga kommer stödet för systemet att svikta.

Det är knappast inte en tillfällighet att människor protesterar när moderaterna vill sänka ersättningen till som lägst 65 procent av inkomsten vid sjukdom eller vid arbetslöshet, och därtill ge en högre beskattningsnivå för människor som är sjuka eller arbetslösa än för dem som arbetar (jag åsyftar det s.k. "förvärvsavdraget"). Klyftorna mellan dem som har och dem som inte har skulle sannolikt öka.

Sedan bör nog understrykas att det svenska skatte- och socialförsäkringssystemet utgår från behovsprincipen. Tvärtom finns många olika principer som bär upp de olika systemen och det är svårt att exakt definiera vilken roll och i vilken utsträckning de olika principerna har präglat och utformat systemen. Systemen är ett resultat av en lång tids succesiv utveckling. Visst har behovsprincipen varit styrande i Sverige, men även minsta offer-principen och den socialpolitiska principen (kan sättas samman med rättviseprincipen, som dock tagits bort i svensk rätt, se 1 kap 1 § Taxeringslagen som idag inte längre talar om att skatterna ska verka för rättvisa, detta kan istället uppnås genom socialpolitiska insatser.) har ju varit väldigt dominerande i svensk rätt.

Tar man bort den statliga skatten (jag förstår det som att du inte enbart menar den statliga inkomstskatten på arbete, utan all statlig skatt) helt och hållet så kommer den fördelningspolitiska profilen på skattesystemet bli mycket skev. Statlig skatt träffar ju i stort sett bara höginkomst- och medelinkomsttagare. Visserligen skulle de människor som håller sig friska och har ett arbete eller uppdrag som ger goda inkomster därmed få en högre nettoinkomst, men skillnaderna mellan människor skulle öka markant genom detta.

Genom att samtidigt å ena sidan slopa statlig skatt för hög- och medelinkomsttagare och å andra sidan slopa möjligheten att få ersättning för inkomstbortfall från sitt arbete om man blir sjuk eller arbetslös så kommer de sociala klyftorna att öka kraftigt. Jag är av den moraliska uppfattningen att sociala klyftor bör motverkas för att så många som möjligt ska kunna känna trygghet och få möjlighet till självförverkligande.

Därför tror jag också att socialdemokratins ställningstagande för ett generellt välfärdssystem med en inkomstbortfallsprincip och ett progressivt skattesystem är riktigt i sig. Den svenska politiken har ju också varit lyckad när det gäller dessa ambitioner. Sverige kommer nästan alltid på första eller andra plats när olika institutioner eller organisationer mäter välfärden i världen (se t ex ZUMA, HDI, HPI, UNDP m fl).

För att återknyta till själva temat: Politik är att vilja. Socialdemokratin vill skapa ett samhälle där människor kan förverkliga sig själva och känna ekonomisk trygghet, även om de blir sjuka eller arbetslösa.

Mvh
Anders Ekman

galenpanna sa...

Nej. Jag vill inte slopa all statlig skatt. Däremot tycker jag att den statliga inkomstskatten ska slopas helt på sikt. Tror förövrigt att flera socialdemokrater håller med (Kjell-Olof Feldt & Björn Rosengren).

Särskilt inkomstskatten tycker jag att det är av vikt att reformera. Jag tycker att arbete ska löna sig i högre utsträckning. Även utbildning bör göra det. Det är väl framförallt akademiker som belastas av den statliga inkomstskatten. Det tycker jag är fel. Sedan så är jag helt på det klara att det innebär besparingar på annat. Men som sagt så stödjer jag en mindre omfattande välfärdsstat än vad du gör.

På kort sikt bör den statliga inkomstskatten reduceras underifrån. Dvs man ska höja "tröskeln" för att människor ska belasta av denna skatt. Vänsterpartiet vill på kort sikt utvidga antalet personer i arbetskraften som betalar statlig inkomstskatt till att omfatta 20%. Jag tycker istället att man på kort sikt ska försöka minska den till 10% och längre fram helt slopa den.

Det skulle göra att arbete i högre grad lönade sig för fler. Ska jag göra en prioriteringslista så ligger det först till hands att minska skattetrycket för låg- och medelinkomsttagare. Jag tycker att det är av vikt för att stärka medborgarnas autonomi. Färre personer som arbetar ska behöva söka exempelvis bostadsbidrag.

Vi behöver i Sverige en växling från bidragsberoende till arbete. Något är snett när många som faktiskt arbetar heltid inte får sina arbetsinkomster att räcka till för att försörja sig själv och sina barn. Dessa sk. arbetande fattiga bör vara en prioriterad grupp när man diskuterar framtida skattesänkningar. Jag vill minska beroendet av staten (i vidsträckt mening) och stärka medborgarnas autonomi. En sådan skattereform måste givetvis se annorlunda ut. En rejäl höjning av grundavdraget framstår som den mest framkomliga vägen här.