2005-05-25

Ett val av idéer

Så möttes de till slut. Reinfeldt och Persson i en första TV-duell. Enligt SVT/SIFO slutade debatten oavgjort. Några hade blivit mer positivt inställda till socialdemokraterna efter debatten, några hade blivit mer positivt inställda till moderaterna. Väl så.

Men. Fick vi egentligen någonsin veta någonting nytt i gårdagens duell? I sak, nej. Jag kände redan till att moderaterna vill sänka sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna till 65 procent, att Reinfeldt vill sänka skatterna och att det inte kan vara så enkelt att leda en regering med fyra olika viljor, men där regeringens politik alltid måste vara en och samma, inte fyra olika alternativ.

Det är måhända sorgligt att säga, men jag visste också redan innan att debatten antagligen inte skulle få mig att ändra min världsuppfattning. Det var inte heller debattens syfte att söka omvända frälsta partigängare antar jag.

Reinfeldt klarade sig mycket bra. Han är en mycket skicklig debattör, som jag har stor respekt för. Det var listigt att peka på att socialdemokraterna sänkt skatterna konsekvent som en kompensation för egenavgifterna (han nämnde dock inte att dessa skattesänkningar tillkommit låg- och medelinkomsttagare främst). Det var också listigt att peka på att vissa förtidspensionärer redan idag har en ersättning om 64% på statlig nivå (sedan tillkommer förvisso regelmässigt en tilläggspension från sitt arbete också, vilket gör att ersättningen blir mer än så).

Däremot svarade aldrig Reinfeldt på frågan hur man lättare får ett jobb ifall man får sänkt a-kassa eller hur man blir friskare av att få sin ersättning sänkt till 65 procent av lönen (eller egentligen medellönen sedan två år tillbaka, som ju moderaterna vill beräkna ersättningen på. Det gör att man kan säga 65 procent, men för somliga kanske mena 60 procent eller lägre av nuvarande lön).

Reinfeldts svar var: "Vi för en politik för jobb, ni för en politik för ersättningsnivåer."

Det är förstås lätt att säga om man aldrig har varit arbetslös eller långtidssjukskriven.

Dessutom så måste nog sägas att den socialdemokratiska arbetslinjen inte innebär "arbete till vilket pris och vilka villkor som helst". Tvärtom skulle ju en sådan hållning på många sätt motverka arbetslinjen. Arbetslinjen innebär att människor har sysselsättning, men också trygghet i anställningen och att det finns en effektiv omställningsförsäkring. Det är också ett sätt att fördela arbetskraften i samhället effektivt, även om det kanske inte är A-kassans primära syfte.

I en doktorsavhandling från Uppsala Universitet (Malin Junestav, Arbetslinjer i svensk socialpolitisk debatt och lagstiftning 1930-2001, Uppsala 2004) så hävdas att välfärdsstatens institutioner har i hög grad utformats efter de idéer som sammanfattas i arbetslinjen. Resultaten av undersökningen visar att det är rimligt att anta att arbetslinjen är en central politisk idé kring vilken det råder en kamp om tolkningsföreträde mellan olika aktörer och att den samhällekonomiska förutsättningarna har haft betydelse för hur idéinnehållet definierats.

Det blev tydligt att kampen kommer att stå om tolkningsföreträdet vad gäller begreppet "arbetslinjen". Är arbetslinjen Reinfeldts alternativ med arbete till priset av lägre löner och lägre ersättningar eller har begreppet också en socialpolitisk funktion som syftar till att ge trygghet och mening åt människor?

Junestav slår också fast att arbetslinjen utgör en programmatisk övertygelse, och att idén inte är knuten till en bestämd politisk ideologi i svensk politik. Det bör mana till eftertanke. Ord kan förändras, och kan fyllas med andra idéer än vad som varit brukligt tidigare. Arbetslinjen som begrepp kan komma att omdefinieras. Reinfeldt kan också sannolikt lyckas omdefiniera begreppet till att just bli "arbete och endast arbete". Eller som hans partikamrat, EU-parlamentarikern Gunilla Karlsson, uttryckte sig utan att ha reflekterat över den tyska översättningen: "Arbete ger frihet" (arbetslinjen i 40-talstolkning?).

Vidare sa Reinfeldt: "Moderaterna har förändrats, ni står fast i en återvändsgränd."

Det är också ett listigt, men högst försåtligt, uttalande. Det är ett sätt att säga att förändring är ett självändamål, vilket jag inte håller med om. Jag är socialdemokrat därför att jag tror på socialdemokratins idéer om rättvisa, solidaritet och jämlikhet. Inte därför att jag vill ha ständiga förändringar bara för att förändra samhället i allmänhet. Det som jag tycker är bra vill jag bevara, det som är dåligt vill jag förändra.

Dessutom kan man ifrågasätta om uttalandet ens är sant. Har moderaterna verkligen förändrats? Kristina Axén Olin håller inte med om att moderaterna förändrats: "I retoriken kanske, men i sakpolitiken har vi inte blivit vänstervridna. Jag är väldigt liberal och skulle ha reagerat på det i så fall." (SvD 2005-04-17)

Det här valet handlar om idéer. Politiska val handlar just ofta om idéer och hur man vill att samhället ska se ut. Och konstigt vore väl annars.

Anders Ekman

8 kommentarer:

galenpanna sa...

"Däremot svarade aldrig Reinfeldt på frågan hur man lättare får ett jobb ifall man får sänkt a-kassa eller hur man blir friskare av att få sin ersättning sänkt till 65 procent av lönen."

Det var synd att denna sida fick så litet utrymme i debatten. Är du verkligt intresserad så kan ju moderaternas budgetmotion vara intressant att läsa där man utförligt förklarar hur man vill stimulera näringslivet att få fler i arbete.

http://www.moderat.se/pdffiler/budgetalt05.pdf

Anders Ekman sa...

Instämmer i att det var synd att man inte ägnade mer tid åt det.

Jag läste för övrigt moderaternas budgetmotion samma dag som den kom (2 maj vill jag minnas), och det slog mig då hur märkligt det är att man är så tydlig med att visa på att man vill skapa klyftor mellan människor som har och dem som inte har.

Dels bygger man in skillnaderna i skattesystemet där den som har jobb gynnas skattemässigt mot den som inte har löneinkomster, och dels gör man det i socialförsäkringssystemet där människor får ner till 65 procent av lönen ifall de blir sjuka eller arbetslösa (och egentligen lägre eftersom moderaterna räknar det på medlet av två år, inte utifrån inkomsten som man har idag).

Så det intressanta är kanske inte egentligen att Reinfeldt inte svarade på hur lägre ersättning ger fler jobb (jag kan dock tänka mig att det kan vara ett sätt att få människor att göra mer för att inte bli av med jobbet). Den intressanta frågan är varför moderaterna så öppet redovisar att man vill skapa stora klyftor i samhället.

Det är, från mina utgångspunkter, inte rätt väg att gå eftersom det är en "Jedem das Seine-rättvisa" och inte en rättvisa utifrån behov och förmåga.

Mvh
Anders

galenpanna sa...

Det finns nog ingen m-politiker som har som strategi att skapa klassklyftor i samhället. Det som jag tycker att du missar är den andra sidan av saken. Dvs. den som går ut på att göra arbete mer lönsamt och att minska hindren för människor att av egen kraft förbättra sin situation. Det är den dimensionen som helt förbigår vänsterblocket.

Det är olyckligt att det är på det viset. Sverige är ju ett land som gett plats för många klassresor. Jag kan bara se till min egen familj. Min far var son till småjordbrukare vars skolgång begränsade sig till 6 år. Trots detta kunde han tillägna sig en gymnasieingejörsexamen under slutet av 60-talet som han kompletterade med universitetsstudier under mitten av 70-talet. Det är en resa från väldigt små förhållanden till en trygg medelklasstillvaro. Det är otroligt många svenskar som gjort liknande klassresor. Problemet med hög beskattning i kombination med generösa bidragssystem är att de dels reser hinder för människor att själva skaffa sig en bättre ekonomi. Den andra sidan är att klassamhället cementeras. Som jag ser det är ett samhället präglat av dynamik där människor från små förhållanden genom arbete och studier kan röra sig uppåt ekonomiskt och kulturellt inte problematiskt. Vad som däremot är ett problem är då egna insatser upphör att ha den huvudsakliga betydelsen för en persons slutgiltiga klassposition.

Arbetsinkomster utgör i allt för liten grad i dagens s-märkta samhälle grunden till en persons ekonomiska status. De som redan är relativt förmögna överför däremot regelmässigt sina besparingar till sina barn genom gåvor och arv. Åt den som har skall varda givet heter det och det träffar väl Sverige mitt-i-prick. Missförstå mig inte. Jag är inte motståndare till inomfamiljär förmögenhetsöverföring. Att barn övertar föräldrarnas sommarstugor och ärver pengar är positivt och jag tror att incitamentet att skapa förmögenheter skulle minska om rätten att överföra dem inskränktes genom statlig konfiskation. Det vore i hög grad samhälleligt hämmande.

Omfördelningspolitik kommer aldrig att stimulera arbete och förkovran i lika hög utsträckning som påtagliga incitament för den enskilde i form av ekonomiska belöningar. Omfördelning av resurser är en kollektiv process i vilken enskilda människor passiviseras. Individens egna ansträngningar ger obetydliga resultat och istället blir beroendet av politiken av stor betydelse. Jag vill ha ett samhälle där människor blir mindre beroende av kollektiva åtgärder och där det primära ansvaret för det egna livet läggs i den enskildes händer.

Anders Ekman sa...

Som jag anger i min rubrik, det här är ett val av idéer.

Ditt sista inlägg förtydligar bara det. Konsekvensen av ditt synsätt är gynnande för den starka individen, han som har utbildning, har jobb och är frisk. Det är också ett synsätt som vidgar skillnaderna i samhället och ökar klassklyftorna. Det är en fråga om hur man definierar rättvisa.

Du skriver att "Omfördelning av resurser är en kollektiv process i vilken enskilda människor passiviseras." och tar mycket tydligt ställning för en rättviseprincip som jag själv inte ansluter mig till.

Jag tror att solidaritet gör nytta. Skälen att tro detta är heller inte vaga. Sverige ligger antingen etta eller tvåa i en mängd välfärdsundersökningar där världens länder jämförs (t ex HDI, HPI, ZUMA, UNDP m.fl.).

För mig bibehåller jag gärna den utvecklingen så att alla människor får möjlighet att förverkliga sig själva.

galenpanna sa...

Det kan ju diskuteras om vem som tar ställning för de starka. Jag har i ett tidigare inlägg klargjort min syn och lagt fram ett alternativ till dagens välfärdsstat i form av ett grundtrygghetssystem.

Ett grundtrygghetssystem tar sikte på att värna de som av en eller annan anledning är oförmögna att klara sitt eget uppehälla. Ett sådant system skulle kunna vara uppbyggt kring en generell grundersättning lika i storlek för alla som drabbas av arbetslöshet, kroniska sjukdomar eller är psykiskt eller fysiskt begränsade att utföra ett arbete.

Det är dessa grupper som utgör de verkligt utsatta i gårddagens, dagens och det framtida samhället. Grundtryghetssystemets moraliska styrka ligger i att det för dem som verkligen har de sämsta utgångspunkterna i livet inte skulle innebära en försämring.

Den fråga som jag ställer mig är varför det är okej att ha ett tak i socialförsäkringarna som gör att en heltidsarbetande socionom som tjänar 24 000 kr/mån och blir arbetslös kan kvittera ut 19 200 kr/mån när denne är arbetslös. Detta samtidigt som en person som arbetar 70% som undersköterska och tjänar 12 000 kr/mån får nöja sig med 9 600 kr/mån när denne blir arbetslös.

Ser vi på kategorier av arbetstagare med inkomster som är högre än taket i socialförsäkringarna så antas dessa förmögna att själva teckna privata försäkringar för att trygga sin tillvaro vid sjukdom eller arbetslöshet. Gör de inte det får dig nöja sig med samma ersättningsnivå som socionomen i exempelet ovan.

När man upprättat dessa tak i socialförsäkringen har man resonerat på det viset att människor med höga inkomster får klara sig med samma ersättning som andra med lägre inkomster och om deras privatekonomi långsiktigt försämras vid arbetslöshet eller sjukdom måste de anpassa sin materiella standard i form av boende och konsumtion till detta.

Jag ser inget annat skäl till att taket ligger på den nivå som det gör annat än att man inte vill stöta sig med medelklassväljarna. Det är rent och skärt röstfiske. Jag tycker att statens åtaganden ska inskränka sig till att tillvarata de sämst ställdas intressen. Allt därutöver bör falla på den enskilde.

På samma sätt som en civilingenjör med höga inkomster kan lösa privata försäkringar för att trygga sin inkomst vid arbetslöshet eller sjukdom borde en byggnadsarbetare eller undersköterska kunna göra det. Det är inte svårare än att betala en telefonräkning.

Det är om detta debatten om ersättningsnivåer borde handla. Tyvärr är både socialdemokratiska och moderata politiker så rädda att minska väljarstöd att de inte vågar tala i principiella termer. Debatten om ersättningsnivåer är primärt en debatt som riktar sig till medelinkomsttagare.

Jag är för en generell välfärd i form av offentligfinansierad sjukvård, omsorg och skola som grundar sig på behov. Det jag däremot inte stödjer är generösa ersättningssystem i statlig regi som syftar till att tillvarata medelklassintressen.

Din blogg som uttryckligen är en samhällsfilosofisk sådan borde ta intryck av vad exempelvis den socialliberala filosofen John Rawls skrivit. Rawls tar i sin anspråksfulla bok "A theory about Justice" upp temat om vad som borde karaktärisera det rättvisa samhället.

Rättviseidealet är enligt Rawls ett samhälle där samhällets sämst lottade uppnår en "max min"-position. Jag ställer mig tveksam till om dagens Sverige som prioriterar medelklassväljarnas ekonomiska status vid arbetslöshet framför statlig kärnverksamhet som rättsväsende och välfärdsinstitutioner som sjukvård och skola verkligen präglas av ett sådant rättviseideal.

När socialförsäkringssystemen utformades är jag övertygad om att nivåerna och taken blev satta efter röstoptimerande kriterier (ingen välutvecklad rättviseteori ligger bakom dem i vart fall). De är generösa mot medelklassen inte för att lägre ersättningar vore omoraliska utan för att säkra väljarstöd. Varför ska vi tala i procentuella termer när de skymmer frågan att de med lägst inkomster eller de som är psykiskt eller fysikt oförmögna att överhuvudtaget få ett arbete INTE skulle få det materiellt sämre i ett samhälle med ett grundtrygghetssystem.

Därför tycker jag inte att jag tar ställning för de starka. Jag värnar de människors vars situation är sämst. Att jag sedan menar att undersköterskor och byggnadsarbetare bör ta samma personliga ansvar som läkare och advokater att säkra sin materiella standard vid sjukdom eller arbetslöshet är inte att slå mot de svaga i samhället. Det är att avgränsa statens uppgifter.

Om ett samhälle gör livet besvärligare och osäkrare för medelklassväljare för att generösa ersättningssystem stramas upp men inte försämrar situationen för de som verkligen har det sämst ställt så ser jag det inte som något problematiskt.

Jag är helt övertygad om att de sämst ställdas situation inte skulle behövas försämras även om man slopade den statliga inkomstskatten. Staten skulle fortfarande kunna finansiera en god sjukvård, skola och omsorg. Som jag ser det kan man därför med all rätt kräva skattesänkningar åt höginkomsttagare samtidigt som man inte försämrar situationen för de sämst ställda. Det är mellanskiktens situation som försämras. Varför det är moraliskt riktigt att först och främst se till mellanskiktens situation har jag svårt att se. Det är uppenbarligen en vinnande strategi för att vinna röster. Det som är så löjeväckande är att mellanskikten framställs som de svagaste och mest utsatta i samhället. Men det är inget annat än just retorik.

Därför kan jag med gott samvete säga att jag förespråkar radikalt sänkta skatter för höginkomsttagare samtidigt som jag menar att de vars situation är sämst inte kommer att drabbas. Är det stötande och omoraliskt? Varför har det samhälleliga mellanskiktens situation upphöjts till det överprioriterade målet i politiken. Inte för att det är det som är mest rättvist och moraliskt. Det är för att det är en röstvinnande strategi i valrörelser.

galenpanna sa...

En annan samhällsfilosofisk bloggare skriver om den filosofi som ligger till grund till dagens skattesystem. Jag uppskattar hans blogg lika mycket som din.

Läs mer här:
http://danne-nordling.blogspot.com/2005/04/progressiv-skatt-r-frlegad.html

Anders Ekman sa...

Att ha generella system som har människors stöd och förtroende kan dock motiveras politiskt. Genom system som enbart inriktas på sämst ställda så finns risk för sociala slitningar i samhället där rika ställs mot fattiga och där klyftorna ökar mellan fattig och rik.

För även om du inte försämrar för de sämst ställda, utan riktar dina insatser för att ge mer åt dem som tjänar mest, finns naturligtvis detta i åtanke.

Du skriver: "På samma sätt som en civilingenjör med höga inkomster kan lösa privata försäkringar för att trygga sin inkomst vid arbetslöshet eller sjukdom borde en byggnadsarbetare eller undersköterska kunna göra det." och anför senare skälet "att statens åtaganden ska inskränka sig till att tillvarata de sämst ställdas intressen.".

Det är naturligtvis riktigt att vi kan överge den generella välfärden till förmån för privata lösningar där var och en får klara sig själv, men det är inte ett system som jag själv önskar.

Det senare håller jag inte alls med om. Staten för mig syftar till att ge alla människor förutsättningar till ett gott liv, att respektera människors lika värde och rätt samt att upprätthålla ordning. Jag ser staten som ett instrument för att genomföra en viss demokratiskt beslutad politik.

Jag anser för övrigt att Sverige faktiskt tillvaratar de sämst ställdas position ganska väl relativt sett. Vi har en låg barndödlighet, obefintlig analfabetism, låg grad av fattigdom, hög skolgång m.m. Vi har också en väl utbyggd socialtjänst i hela landet.

Slutligen Rawls. Kanske gör du det lite för enkelt när du skriver att hans teori bygger på en "max-min"-utgångspunkt, dvs gynna de sämst ställda och låta de rikaste bli ruskigt rika.

Jag vill mena att så inte alls behöver vara fallet. Om man ställer sig i originalpositionen bakom okunnighetens slöja, så är ju utgångspunkten att vi kommer att välja principer för det sociala samhällslivet som ger oss bäst förutsättningar att genomföra vår livsplan.

Den första principen, menar Rawls, som vi har att utgå ifrån är:

"Each person is to have an equal right to the most extensive total system of equal basic liberties compatible with a similar system of liberty for all."

Den andra principen vi har att ta ställning till är:

"Social and economic inequalities are to be arranged so that they are both: (a) to the greatest benefit of the least advantaged, consistent with the just savings principle, and (b) attached to officies and positions open to all under conditions of fair equality of opporunity."

(Rawls, John, A Theory of Justice, s 302)

Utifrån dessa principer, om du bakom okunnighetens slöja betraktande världens stater av idag, kan du verkligen med handen på hjärtat säga att Sverige med sitt generella välfärdssystem vore ett land som står i strid med Rawls grundläggande utgångspunkter såsom de anförs i A Theory of Justice?

Tack för övrigt för länken till Nordlings sida. Inte för att jag höll med om hans slutsatser, men det var en mycket intressant sida från en annan utgångspunkt än min egen.

Mvh
Anders

galenpanna sa...

"Det senare håller jag inte alls med om. Staten för mig syftar till att ge alla människor förutsättningar till ett gott liv, att respektera människors lika värde och rätt samt att upprätthålla ordning. Jag ser staten som ett instrument för att genomföra en viss demokratiskt beslutad politik."

Vilka utgångspunkter har du för att företräda en sådan linje? Är du inspirerad av utilitarismen eller någon annan filosofisk inriktning? Personligen så är det av stor vikt för mig att minska inkomstskatten. Det mål jag ser som realistiskt att genomföra inom en kort tidsrymd är att införa en platt inkomstskatt.

Denna beskattning bidrar inte i särskilt stor utsträckning till statens totala intäkter (enl. Nordling år 2005 till 38 miljarder). Jag tror att idén ligger i tiden. Carl Bildt beskriver i en artikel betitlad The Tallinn- Bratislava Process i Financial Times hur skattekonkurrensen inom EU ökar.

"With Slovakia as a neighbour, Austria has had to reform its corporate taxes, with positive results. Now Bavaria is feeling the heat, and pressure on Berlin is increasing. In the north, Finland is feeling the pull of Estonia next door and Sweden will not be able to ignore the changes that may result."

Starka krafter är i rörelse. Det är inte bara svenska ledarskribenter som driver en opinion för platt skatt. Av rent pragmatiska överväganden kan östutvidgningen i EU leda till högskattestatens fall (på samma sätt som kapitalbeskattningen dikteras av omvärlden). Det finns mycket positiva tecken i tiden just nu för svensk borgerlighet.