2008-09-27

Ett möte med Förtjänsten

F: Låt mig då gå direkt på sak. Den ideologi varpå samhället och de enskildas väl må vila bör vara i vilken mån de har förtjänat sin situation.

A: Jag skulle aldrig hindra dig att gå direkt på saken, tvekan klär dig överhuvudtaget inte. Jaha. Så låt då höra i vad mån förtjänsten kan förtjäna uppmärksamhet som filosofisk modell. Hur tänker du dig förtjänst spela roll i vårt tänkande?

F: På många områden, om inte rentav samtliga områden skulle jag säga. Som jag skall visa för dig så kan vården och straffet vara sådana exempel.

A: Ja, jag kunde nästan tänka mig att du skulle ta upp just de områdena. Så, på vilket sätt menar du att vi ska göra oss förtjänta av vård?

F: Vård bör ges efter förtjänst, ja. Endast den som bidrar skall få. Endast den som lämnar blod, ska få blod. Endast den som vill donera, ska få ta emot organ. De förtjänstfulla ska premieras, andra får stå sitt kast.

A: Intuitivt kan detta tyckas vara en högst rimlig utgångspunkt. Men något säger mig ändå att det inte kan leda till högsta möjliga lycka bland flertalet.

F: Jag har förvisso svårt att förstå varför folkflertalet skall gynnas, då det är desto viktigare att var och en tar sitt moraliska ansvar. Kollektiv lycka är ibland värsta olycka. Men mitt argument för förtjänsten är dock inte alls kantianskt, vilket du verkar tro. Det är utilitaristiskt.

A: Utilitaristiskt? Du förvånar mig.

F: Att förvåna är en del av min person. Nu avser jag dock inte enbart förvåna dig, jag vill visa att jag har rätt. Jag vill mena att det finns ett underliggande ansvar för var och en att klara sig själv, att ligga andra till last passar sig inte som en filosofisk utgångspunkt. Bör man icke klara sig själv?

A: Jo, det kan jag förvisso hålla med om. Men att det skulle vara ett självändamål har jag svårt att se. Vill jag hellre vara en fri, men deprimerad, människa eller en ofri, men lycklig? Som ett medel kan det vara gott att vara autonom, självständig, och att ”klara sig själv”. Men skall det verkligen vara målet med våra strävanden på jorden?

F: Du misstar dig. En rationell människa kan inte vara annat än fri. Det lär oss såväl Kant som Sartre, men det förtar inte vårt ansvar att vara självständiga och ta på oss rationalitetens bud. I någon mån väljer vi också själva om vi vill vara olyckliga eller inte, saker och ting är alltid upp till oss själva.

A: Nu börjar du allt bli något dunkel i ditt tänkande. Du sa just att du avsåg att föra ett utilitaristiskt resonemang för att övertyga mig, redan är du uppenbarligen kantiansk.

F: Som du vill. Om alla människor måste ge blod för att få blod, kommer detta förvisso att uppfattas som ett smärre tvång. Vården, och samhället, kommer därmed få tillgång till människors blod för det fall att blod behövs. Därigenom kommer alla att ha lämnat blod, och vården kan ge blod till alla som behöver det. Så blir också flertalet lyckligare.

A: Men människors behov ska väl inte spela någon roll för dig, om nu förtjänsten är det viktiga?

F: Nå. De som förtjänat och behöver blod, om det gör dig nöjdare.

A: Ditt argument kräver nog närmare eftertanke. Först och främst måste vården i så fall ha ett system för att dels administrera alla som ska ge blod, dels administrera alla dem som ska ta emot blod. Det är inte säkert att detta skulle medföra större lycka. För att ge blod, förutsätter det att vi kan ge blod. Det är ju inte alla som kan göra det. Hur gör vi med barn som ännu inte lämnat blod ifall de behöver? Hur gör vi med människor med blodsjukdomar eller den som varit utomlands och inte får lämna blod?

F: Typiskt vänstertänkande, ständigt denna erbarmerliga sympati för okända människor som inte gjort rätt för sig. Man kan ställa upp ett krav på att blodet ska ha lämnats två gånger innan man är fyllda 30 år, barnen kan få blodtransfusioner till låns. Om de sedan inte gör rätt för sig, får man lösa det med ekonomiska sanktioner.

A: Inte åderlåtning då?

F: Nej, jag saknar alls inte känslor vet du väl! Men är du inte övertygad om att fler skulle lämna blod, och så också åtnjuta blod om de någon gång råkade illa ut?

A: Ja, där får jag nog ge dig rätt. Fler skulle lämna blod, eftersom det skulle vara ett slags indirekt tvång. I den mån man nu kunde ge blod alltså. Men en känsla av indirekt tvång behöver förstås inte leda till ökad lycka i sig.

F: Det är förvisso sant, men detta onda får anses överkomligt om vi därigenom kan uppnå ett större gott. Det borde väl en utilitarist som du själv gå med på rentav?

A: Det kan jag förstås inte förneka. Men jag ser ju heller inte det större goda här. Enligt vad du säger skulle fler få blod, men i många vårdsituationer så kan vi ju inte veta om personerna har lämnat blod eller inte. Skall vården invänta besked från det statliga förtjänstregistret därmed?

F: Det fungerar ju med donationskort. Det kan inte vara något problem att registrera medborgare för att ha rätt till blod heller.

A: Förvisso, det är nog sannolikt mest ett administrativt problem, även om det i praktiken säkerligen kan vålla en hel del bekymmer eftersom det handlar om att rädda liv. Men vad händer om man saknar sitt blodgivningskort inne på akuten? Ska läkarna stå och se på när man dör? Vänta med vidare åtgärder till dess att man fått klarhet i saken? En person som donerar sina organ, är ju trots allt hjärndöd. Någon som tar emot blod kan ju faktiskt överleva.

F: Men personen har ju tidigare gjort ett aktivt val. Man får själv välja om man ska överleva eller dö i en sådan situation. Med frihet följer ansvar.

A: Inte logiskt förvisso. Jag är dock inte fullt lika säker på att valet har varit särskilt aktivt. Enligt vad du själv medger, skulle det ju röra sig om ett slags tvång, om än i indirekt mening.

F: Tvång är det rakt inte. Personerna kan fortfarande välja att inte lämna blod. Man har alltid ett val.

A: Man får göra som man vill, men gör man inte som systemet vill så kommer man inte att överleva med andra ord.

F: Nu blir du onödigt polemisk. Några systemtvång existerar inte. Dessutom är det väl inte systemen som är det relevanta, det är ju individerna. Problemet med dig är att du alltid tänker system före människor, därför blir det hela tiden snurrigt för dig.

A: Å andra sidan verkar verkligheten själv ganska snurrig. Själv är jag nog benägen att tro att verkligheten, också den bestående av kultur och system, faktiskt begränsar oss på olika sätt. Jag tror att tvång inbyggda i systemen är minst lika begränsande som förbudslagar. Systemtvången är bara lite mer snillrika till sin karaktär. Individerna är förstås relevanta, de är ju själva föremålet för vår diskussion. Och skall då verkligen vården bara stå och titta på när en behövande som inte gett blod kommer in på akuten? Är det verkligen att se till individen tycker du?

F: Ja, vårdens uppgift är egentligen inte väsentlig här. Det är den individuella ståndpunkten jag vill förfäkta. Vården ska respektera människors moraliska val. Att hjälpa en behövande som inte gjort sig förtjänt av det är att inte respektera människors egen självständighet och autonomi. Och sådant bör en stat med aktning hålla sig för god för.

A: Jag tycker nog att vårdens uppgift är högst väsentlig i sammanhanget. Och det verkar rimligare att tro att utgångspunkten för den medicinska vetenskapen är att ”rädda liv” snarare än att respektera och skydda personlig autonomi och någon allmänt god moral.

F: Så du lägger inget värde i att människor får fatta egna beslut?

A: Jo, faktiskt. Men inte som ett mål i sig. Däremot som ett medel för att nå lycka. Men att jag får välja mellan 34 olika elbolag gör mig inte nödvändigtvis lyckligare. Dessutom måste man väl i förtjänstens namn fråga sig hur länge vi moraliskt ska stå för olika slags beslut i livet. Förtjänar jag att få omsorg ifall jag rökte en cigarett som femtonåring? Har jag någonsin rätt till en andra chans i livet? Är jag med nödvändighet samma person, med samma erfarenheter och åsikter, nu eller som en gång en obetänksam ynglig?

F: Verkligheten är inget skäl till att tänka bort moraliskt ansvar. Med samma resonemang som du använder dig av, så kan ju brottslingen alltid hävda att han är en ny människa och att det vore alltför grymt att straffa honom, ty han var ju icke längre samma person som när han utförde sitt dåd?

A: Detta har visst utvecklats till en diskussion om jaget också. Nå, jag får väl då erkänna att straffet i sig kan sägas vara grymt. Men jag vet inte om det tyngsta lasset därmed faller på mig, får vi större lycka i världen genom att straffa personer som vi anser är moraliskt klandervärda, så är det också det vi bör göra rent utilitaristiskt.

F: Men då kan du ju gå med på att alls icke straffa personer, då deras lycka rimligen också måste räknas i din värld?

A: Självklart ska även brottslingens lycka räknas in. Under rådande omständigheter i samhället tror jag också att straffet krävs, av rent utilitaristiska skäl. Det behövs för att människor blir lyckligare av att de tror att rättvisa skipas, att farliga människor inkapaciteras och att kanske, ja kanske, en och annan rehabiliteras. Utilitaristiskt sett kan man väl också tänka sig att det som ger mest lycka i världen är om vi har regler som innebär att stater kan straffa personer för avskyvärda brott.

F: Just ja. Jag höll nästan på att glömma din opersonliga inställning kring moralen. Eller snarare, omoralen. Det tycks mig nästan som att det är den du önskare införa om du bara finge bestämma.

A: Summum ius summa injuria, som romarna sa. Högsta rätt är högsta orätt. Lagar som utgår från moralisk förtjänst må väl låta alldeles förträffliga vid en första anblick, men kommer inte att leda till något gott samhälle. Utilitaristiskt gör vi ingen vinst av att utgå från att förtjänsten vore det högsta goda. Men som medel i enstaka fall kanske den kan göra gott.

F: Om du nu önskar uppfatta det goda i namnet av handlingarnas konsekvenser. Men som en utgångspunkt bör man nog anta att förtjänsten är rimlig som idé. I vart fall om vi vill erkänna människan som en fri och ansvarig agent.

A: Och det behöver väl inte nödvändigtvis göras? Allt som människor hittills gör tycks ha en orsak, verkligheten tycks ständigt begränsa oss att utföra vissa handlingar. Vår vilja tycks högst begränsad av vilka val som står till buds och vilka förutsättningar vi har. Frågan om ansvaret tycks heller inte nödvändigtvis kopplad till frågan om friheten.

F: Men likafullt kommer du att leva som om du hade frihet. Moralen måste kopplas till frågan om friheten. Frihet och ansvar går hand i hand.

A: Ansvar för vem?

F: För dig själv.

A: Men inte för andra?

F: Nej, andra behövs inte för att skapa moralteori. Du behöver bara din egen rationalitet. Handlar vi rationellt, så inser vi också att vi måste handla moraliskt. Det goda följer ur det strikt rationella.

A: Jag tror att du har fel, unge herrn. Vill vi filosofera om moral, så får vi nog allt utgå ifrån att moralen skall ha betydelse för alla människor. Idén om förtjänst ska sålunda bara ha värde för det fall att dess tillämpning leder till största möjliga lycka för flertalet. Och så är förstås ibland fallet. Men utan en strävan om lycka saknar din idé egenvärde.

F: Jag trodde vi hade kommit över det där stadiet för längesen. Var och en är sin egen lyckas smed. Samhällsmoralen ska inte befatta sig med lyckan, utan blott med rationalitetens bud. Staten bör straffa de onda, och premiera de goda. Sådan är moralens lag, summum bonum, och vad förståndet kräver av oss.

A: Nu har du lämnat utilitarismens domäner för länge sedan. Det är nog ingen mindre än självaste herr Kant jag har framför mig. Förståndet litar jag på då jag sett konsekvenserna av det förståndiga. Och om du nu har rätt i ditt antagande om att endast förtjänst är det som ska räknas, hur ska det ske? När är vi moraliskt förtjänta av någonting alls? Har jag förtjänat att leva, mina pengar, min egendom, mina vänner, att få vara svensk och så vidare?

F: Det trodde jag var uppenbart för var och en. Förtjänsten ligger i vad vi har gjort oss förtjänta av. Det säger väl sig självt?

A: Nu blir du kanske onödigt retorisk. Cirklar må vara tjusiga i matematiken, men för en filosofisk vederläggning duger de rakt inte. Jag kan inte se det som annat än att du kräver ett historiskt analysverktyg för att säga att någon är förtjänt av någonting. Dessutom tror jag inte på att världen är uppdelad i helgon och djävlar. Hur ska du bestämma moralisk förtjänst utifrån historia, en diffus tingest som vi egentligen till största delen tycks skapa själva?

F: Ett gott försök kan man väl alltid göra. Även om historien inte kan ge oss någon fullständig bild, så kan den i vart fall ge besked om vad som är rationellt att göra. Eller som du skulle ha sagt, den kan ge oss moraliska skäl. Det måste du väl hålla med om?

A: Absolut. Men vad säger nu då att rökaren är mindre moraliskt förtjänt av sjukvården än den som aldrig idrottade som ung? Vad säger att den som tar droger är mindre förtjänt av vården än den som stoppar i sig alldeles för fet mat? Är ens någon av dessa individer förtjänta av vård? Hur ska vi avväga alla dessa moraliska förtjänster?

F: Som vanligt ser du bara problemen, inte lösningarna. Avvägningarna sker naturligtvis utifrån vanliga logiska operationer. Det blir dessutom öppnare så. Prioriteringar på sjukhusen sker ju redan idag, men då slumpmässigt istället. Vore det inte bättre om alla fick reda på vilka prioriteringsgrunder som hade använts?

A: Jag håller med dig om att det vore möjligen ärligare. Men likafullt skulle det vara en reell svårighet att avgöra hur förtjänsterna skulle stå sig mot varandra, och vad som var det mest perfekta mänskliga livet. Dessutom verkar det aningen mycket grymmare om det blir en uttalad samhällsnorm, istället för en praktisk handlingsavvägning.

F: Hur menar du?

A: Jag menar att om normen är ”förtjänst”, och vården har en tydlig prioriteringslista om vilka som är de förtjänstfulla personerna som ska få vård, så leder inte det till största möjliga lycka nödvändigtvis. Förtjänsten blir ett självändamål. En samhällsnorm som lagen understödjer. Om man däremot som läkare använder förtjänsten i ett enskilt fall för att därigenom uppnå lycka, så kan det vara gott.

F: Men då hindrar du ju rättvisans gång. Du kommer då att främja människor som inte sköter sig, och trycker ner dem som levt klanderfritt i enlighet med vad systemet bör föreskriva. Det kan inte kallas ett riktigt moraliskt synsätt.

A: För mig är det inte viktigt att eftersträva att människor ska leva perfekta eller förtjänstfulla liv, jag ser det som viktigare att de lever liv som de är nöjda med.

F: Man kan nog vara nöjd med sitt liv även om man är förtjänstfull.

A: Sannerligen. Och även den förtjänstfulle kan förstås eftersträva att vara nöjd. Det börjar bli sent och kanske bör vi skiljas åt för ikväll, älskade vän.

F: Älskade? Har jag verkligen gjort mig förtjänt av att älskas?

A: Ingen aning. Men jag tror att lyckan i världen ökar ifall jag älskar dig. Så jag kan inte se något annat handlingsalternativ i situationen som skulle ha ett högre förväntat värde än att jag verkligen älskade dig. Så jag får fortsätta med det så länge. Jag har verkligen ingenting emot det.

F: Se där. Ännu ett skäl för att avhålla sig från ren och skär utilitarism. Måste du verkligen kalkylera på om du gillar mig eller inte?

A: Icke då. Bara om det leder till högsta lycka, vilket jag förväntar mig att det gör. För övrigt hade jag helt saknat metoder för att avgöra om du var förtjänt av min kärlek, så jag går nog snarare på magkänslan.

F: Det låter farligt irrationellt. Jag hoppas att det inte smittar.

A: Nejdå, inte alls. Och om det smittar kan du säkerligen få dig en omgång välförtjänt vård.

F: Fyndigt värre