2008-05-30

Har vi rätt att leka gud?

Ett inte helt ovanligt argument i vardagliga etiska diskussioner är att människan "inte har rätt att leka gud".

Om den kristne guden finns, så har vi rätt att leka gud. Bibeln till och med uppmanar oss till det.

I 1 Mos 1:27-28 står följande: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: 'Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden'."

Under förutsättning att Bibeln garanterar sin egen sanning, så är vi sålunda avbilder av en allsmäktig tingest. Vi har dessutom en moraliskt rätt att härska över andra varelser. "Fett", som dagens ungdom skulle uttrycka saken.

Jag går inte in på huruvida andra gudar är tillåtande till detta eller inte, eftersom det egentligen är ganska ointressant. Det landar alltid i att vi inte har en aning om vad vissa gudar tycker, eftersom ingen har sett dem eller kan ge några tillförlitliga bevis om vad gudarna anser i vissa sakfrågor.

Desto mer intressant är det ju om påståendet kan vara korrekt ifall gudar inte existerar. I så fall kommer vi att tvingas använda vårt eget förnuft för att undersöka huruvida vi har rätt att leka gud i en sekulär mening - dvs., att vi har en oinskränkt rätt att experimentera med livet, med naturen och med händelseutvecklingen i stort.

Med tanke på bl.a. den teknikutveckling som skett de senaste hundra åren, så är frågan högst berättigad. Gentekniken har utvecklats och forskarna kan idag manipulera gener; förbättra, förändra, förfina, välja bort. Ett barn behöver idag inte bli till genom ett traditionellt samlag och vi kan se i förväg om en potentiell människa löper risk för allvarliga sjukdomar.

Så har vi då rätt att leka gudar, om gudarna inte finns?

Utilitaristens svar

Utilitarismens strävan efter "Största möjliga nytta/lycka, åt största möjliga antal" torde förvisso i förstone verka ge oss svaret att vi har rätt att experimentera med livet. Inte bara vårt eget, utan andras liv också samt potentiella liv. Något principiellt hinder för detta föreligger förstås inte för en utilitarist. Å andra sidan är detta ett vanligt vulgärargument mot utilitarismen - och ett felaktigt antagande om att utilitarismen i varje given situation kommer att välja det mesta extrema handlingsalternativet. För regelutilitaristen är det ju definitivt inte så, men inte heller handlingsutilitaristen behöver välja de mest extrema varianterna för att uppnå lycka eller nytta. En bra handlingsutilitarist måste ju vara enormt bra på att beräkna handlingars konsekvenser att den sammanlagda lyckan i universum därmed blir störst (hur man mäter detta lämnar vi därhän). Och därmed kanske inte svaret är helt givet på om föräldrar ska ha en oinskränkt rätt att bestämma sina barns DNA-uppsättningar eller om de ska ha rätt att välja bort de "onormala". En person med downs syndrom kan ju för övrigt säkerligen i många fall vara rätt lycklig som människa. Utilitarismen handlar således inte (i normalfallet) om platonistisk perfektionism. Men sjukdomar som t.ex. huntingtons sjukdom borde vi utifrån ett utilitaristiskt perspektiv tämligen enkelt kunna säga att vi inte ska utsätta ett liv för, och därigenom välja bort det livet även om det kan minska lyckan för föräldrarna (?). Men en värld utan känslor och där man inte bryr sig om livet eller andras välmående, är med all sannolikhet inte den bästa av världar för utilitaristen - tvärtom. Så svaret på frågan är för utilitaristen nej. Om gud inte finns, så har vi inte rätt att - i en sekulär mening - leka gud hursomhelst.

Pliktetikerns svar

För pliktetikern är det närmast självklart att vi inte har rätt att - i sekulär mening - leka gudar. Den kantianska devisen "behandla inte människan blott som medel, utan alltid som ett ändamål i sig" är ju en moralisk förpliktelse som i så fall kommer att gå före eventuella anspråk på att experimentera med andra människors liv. Om ett mänskligt liv är som det är, så ska vi alltså behandla just det livet med respekt för dess egenvärde.

Å andra sidan gäller förpliktelsen inte "potentiell människa", varför man kunde tänka sig att t.ex. abort bör kunna utföras eller att anencefaliska barn inte ses som människor överhuvudtaget (på grund av att man bestämmer ett dödsbegrepp innebärande att döda människor oåterkalleligen saknar medvetande, känslor och kognitiva förmågor). Gentemot kommande generationer borde vi dock ha ett moraliskt ansvar att göra gott (vi bör "handla så att maximen av våra handlingar kan upphöjas till allmän lag") - och för det krävs både att vi ibland leker gudar, och emellanåt avstår helt från att göra det. Om människan är målet, så är det ingalunda självklart vad vi bör sträva efter. Men någon generell rätt att leka gudar har vi inte. Pliktetiken påbjuder oss att tänka efter före.

Egoistens svar

För den som vill gynna den egna nyttan/lyckan och har det som moraliskt rättesnöre (inte som ett psykologiskt faktum - för vem vill inte gynna sig själv någon gång...?) så låter det onekligen rimligt att vi faktiskt har rätt att leka gudar, var för sig. Om jag gör något som gynnar mig, så ska jag kunna göra precis vad som helst för att få göra det. Oavsett det skadar andra eller inte. En sådan tolkning av egoismen får nog dock tolkas som tämligen orättvis. En etisk egoist kan också resonera som så att det naturligtvis kommer att gagna henne mest ifall alla andra människor också tänker försiktigt kring frågor som t.ex. abort, DNA, fosterdiagnostik m.m. Det vill säga - även egoisten skulle ju kunna råka illa ut ifall människor helt plötsligt gick ihop och sa att de var gudar som skulle plocka bort organen ur henne därför att de behövdes till andra människor. Så den nyanserade egoisten skulle sannolikt säga: "Okej, vi har en principiell rätt att leka gudar om vi vill. Men det vore korkat. Och det skulle inte gagna våra egenintressen bäst. Därför är det inte moraliskt önskvärt att vi leker gudar."

Omsorgsetikerns svar

För att ge ett svar på frågan om vi har rätt att leka gudar, kommer omsorgsetikern att utgå från en verklig relation. Omsorgsetiken är alltså i sig situationsbestämd, och inte en generell tillämplig lära för varje given situation även om det också finns fasta inslag i den - utgångspunkten är ju kärlek och ömsinthet i våra relationer till andra. Svaret kommer nu också att variera: Om det gagnar en given relation, så ska vi leka gudar för att förbättra för enskilda och stärka vår relation till den andre. Om det tvärtom missgynnar relationen, ska vi avstå från att leka gudar.




* * *

Så... slutsatsen nu då?

Enligt alla här beskrivna sekulära moralteorier finns det inte några omedelbart givna skäl att anta att vi har en definitiv rätt att leka gudar. Till skillnad från de religiösa påbuden, så kräver emellertid den sekulära etiken att vi ständigt tänker efter innan vi handlar.

Den sekulära etiken uppmärksammar därmed hur farligt det är att leka gud. Paradoxalt nog, kan tyckas.

Mvh
Anders

2008-05-27

Vetenskap är glamoröst

Vetenskap är glamoröst, säger hollywoodstjärnan Sharon Stone.

Härligt. Vetenskapen kan också behöva en stjärna.

2008-05-11

Naturlig ordning = social nödvändighet?

Den moderate politikern Henrik S Järrel vill i en artikel i en mindre uppmärksammad frireligiös tidning också visa att han inte har förstått Humes lag. Eftersom karln ändå har varit riksdagsman, så tycker jag att hans illa skrivna artikel förtjänar uppmärksamhet.

Järrel anför bl.a. följande: "Att äktenskap inte förknippas med samkönade par beror givetvis på den förhärskande naturbio­logiska ordning enligt vilk­en artens fortplantning är omöjlig genom samkönad cellförening. Det ligger ingen annan värdering i detta än biologins lagbundenhet, vilken inte är könsneutral."

Vi tar det därför i populärversionen: Av hur någonting "är", följer inte hur någonting socialt sett "bör vara". Någonting "naturligt" är sådant som faktiskt kan inträffa i naturen. Vad som är naturligt är inte detsamma som vad som är normalt i en viss grupp av individer.

Och visst har han rätt i att det inte ligger någon värdering i vad som faktiskt är fallet. På sätt och vis. Men det är när man sedan försöker göra sociala nödvändigheter av omständigheter i naturen som det hela blir fråga om värderingar - och värderingar enbart. Någon "ren" naturvärdering som med nödvändighet måste gälla för hur vi ska bete oss i ett samhälle och vilka lagar eller regler vi ska ha, det finns faktiskt inte.

Det är sådant man får använda sitt förstånd för att komma fram till. Att sedan alla inte gör det, är ju trist. Men dock något helt naturligt.

Mvh
Anders