2009-01-01

Hur betalas skatt i ett nyliberalt samhälle?

Först och främst vill jag tillönska alla trogna (och otrogna) läsare ett gott nytt år!

Jag vill i det här inlägget hävda att det nyliberala samhället, i sin minst naiva tappning, sannolikt kräver ett skatteuttag. Man bör nämligen observera att Nozick inte alls förnekade att funktioner såsom t.ex. försvar, domstolar eller polisväsende ska finnas i statlig regi även i nattväktarstaten.

Även en sådan sak som t.ex. lagstiftningsadministration bör ju rimligen finnas eftersom man i vart fall behöver lagar för att regler polisens, domstolarnas och försvarets verksamhet får man förmoda. Så egentligen borde den nyliberala parollen "skatt är stöld" rimligen revideras till "skatt är stöld, men inte sådan skatt som går till att betala sådant som vi anser är okej i staten.".

Nozicks utgångspunkt kanske verkar något mindre kontroversiell då, vilket kanske inte alltid passar revolterande timbrofjortisar som just skaffat sig en ideologisk kompass. Men för den nyliberal som vill vara korrekt, är det nog ett rimligt och nyanserat sätt att resonera. Att tänka sig en helt igenom privat rättsskipning, lagstiftning och försvarsverksamhet är inte vare sig teoretiskt eller praktiskt förnuftigt om man samtidigt anser att rättsväsendet ska upprätthålla rättssäkerheten (Under förutsättning att enbart vinstintresset styr. Det är mycket svårt att tänka sig en rättssäker ordning i ett system som helt bygger på vinstintresset alternativt egoistiska överväganden, men allt detta är ett annat inlägg.)

Nå, nu till inläggets huvudpoäng. Om vi nu tänker oss att det nyliberala nattväktarsamhället kräver någon slags skatt, hur ska den i så fall utformas? Vilka principer ska gälla för skatteuttaget? Ska skatten vara "rättvis"? Ska den vara "likformig" och "neutral"? Vilka värderingsgrunder ska gälla och vem ska bestämma dessa? Hur ska skattelagstiftning förhålla sig till bolagens redovisning?

En inte ovanlig paroll bland nyliberaler är att man vill ha en "platt skatt", dvs. att alla betalar exakt lika stor summa i procent. Den som tjänar 50 000 kr betalar 5 000 kr, och den som tjänar 500 000 kr betalar 50 000 kr i skatt. Det verkar onekligen "rättvist" vid första anblicken, men då frångår man skatteförmågeprincipen som bygger på att var och en bidrar efter sin förmåga. En platt skatt skulle också med all sannolikhet innebära en något försämrad välfärd. Inte heller den platta skatten kan emellertid undvika rättvisefrågorna i den libertarianska staten: Libertarianen bör fråga sig varför någon som ”förtjänar” att få mer av kakan ska behöva betala lika mycket som någon som inte bidrar alls, t.ex. ett litet barn eller en ekonomiskt utblottad person? Att de skatterättsliga principerna helt plötsligt nu skulle utgå från aktualitetsprincipen, men inte vid själva fördelningen av resurserna framstår som något märkligt.

Nå. Låt oss i tankeexperimentet utgå från att en platt skatt ska betalas. Då kommer frågan: Vem ska betala denna skatt? Vill man inte helt överge någon slags rättviseidé inom skatterätten, så bör svaret bli "alla skattesubjekt". I det ligger förstås att man måste ha någon slags lagstiftning om vilka som utgör sådana subjekt; fysiska personer, men också juridiska personer. Och särskilt i det senare fallet kan det ju bli problematiskt hur beskattningen ska ske egentligen.

Min poäng är att en nyliberal som hävdar att någon del av nattväktarstaten (polis, försvar, konstitutionellt upprätthållande, viss administration m.m.) ska betalas av skatt, måste fundera över vilka principer som ska gälla för beskattningen. Endast genom att säga att nattväktarstaten inte ska bygga på beskattning, utan på frivilliga allmosor till staten så kan nyliberalen slå sig fri från att diskutera beskattningsprinciper.

Ändå så låter det som om nyliberalen skulle kunna mena att precis all beskattning är fel; ja, att det rentav skulle vara någon slags objektivt begreppslig ”stöld”. Men hur hade den nyanserade nyliberalen tänkt sig att lösa det hela om det inte ska vara stöld?

Frågan är väsentlig. Finns det någon nyliberal grund för en effektiv källbeskattning? Är skatt på kapitalvinster okej för att finansiera statens miniminivå? Är bolagsskatter okej? Hur ska i så fall företagen redovisa sina skatter, dvs. vilket samband mellan bokföring och beskattning ska finnas? Hur ska nattväktarstaten förhålla sig till skatteundandragande till skatteparadis för att undkomma skatt, om än aldrig så minimal? Har staten rätt att ta ut skatt på fastigheter, eller när tar beskattningsrätten slut i den libertarianska staten? Och enligt vilka principer?

Mvh
Anders

7 kommentarer:

Lex sa...

Du skrev följande, vilket jag reagerade över:

"Det verkar onekligen "rättvist" vid första anblicken, men då frångår man skatteförmågeprincipen som bygger på att var och en bidrar efter sin förmåga."

Du framställer skatteförmågeprincipen, en ideologisk princip, som om det vore ett faktiskt argument emot "rättvisan" i platt skatt ;)

Det verkar helt enkelt lustigt formulerat. För du har inte definierat rättvisa. Om du inte definierar rättvisa, kan du inte lyfta fram skatteförmågeprincipen som ett argument att platt skatt är orättvist ;)

Anders Ekman sa...

Tack för kommentaren!

Det torde inte vara någon nyhet för någon att jag med rättvisa menar distributiv rättvisa. Fast jag borde kanske ha uttryckt mig tydligare att det var just den traditionella begreppsanvändningen jag tillämpade.

Men jag kanske skulle ha lämnat det helt utanför diskussionen, då min huvudpoäng ju är att ta upp avsaknaden av någon skatteteoretisk modell överhuvudtaget för nyliberalen (oavsett modellen är rättvis eller inte).

Anonym sa...

De mest framstående förespråkarna för en nyliberal politik under 1900-talet motsatte sig väl inte heller beskattning. Jag kan citera vad Hayek, troligtvis förra århundrandets viktigaste nyliberala tänkare, skriver i Vägen till träldom.

"När trygghet fattas i en alltför absolut bemärkelse blir den allmänna strävan efter den det allvarligaste hotet mot friheten. Den ökar sannerligen inte möjligheten att uppnå den. Det är upplysande att ställa de båda slagen av trygghet mot varandra: den begränsade, som kan uppnås för alla och som därför inte är något privilegium utan ett legitimt önskemål, och den totala, som i ett fritt samhälle inte går att uppnå för alla och inte bör ges som ett privelegium, med undantag för några få specialfall som till exempel domarna, där fullständigt oberoende är av yttersta vikt.

Dessa två typer av trygghet är för är för det första trygghet mot allvarlig fysisk nöd, vissheten om ett minimum av försörjning för alla, och för det andra stabiliteten i en viss levnadsstandard eller en persons eller grupps position i förhållande till andra - kort sagt förvissningen om en minimiinkomst och om den inkomst någon anses vara förtjänt av.

Vi skall strax se att denna distinktion i stort sett sammanfaller med distinktionen mellan den trygghet som kan ges alla utanför och som ett komplement till marknadssystemet och den som kan ges åt endast somliga och enbart genom att man tar makte över eller avskaffar marknaden.

Det finns ingen anledning till att ett samhälle, som nått samma välståndsnivå som vårt, inte skall garantera alla den första typen av trygghet utan att den allmänna friheten äventyras."

Det var Freidrich Hayeks position. Jag tror aldrig det någonsin föresvävade honom att all beskattning skulle upphöra. Även Milton Friedman gick aldrig längre än att tala om etablerandet av ett lågskattesamhälle. Parantetiskt kan också nämnas att Vägen till träldom är utgiven av Timbro.

Mig veterligt har Milton Friedman lagt ned stor möda på att utarbeta beskattningsprinciper. Du kan läsa om hans förslag om negativ inkomstskatt på wikipedia.

http://en.wikipedia.org/wiki/Negative_income_tax

Anonym sa...

Jag är en totalt filosofisk vilsen person. En gång i tiden var jag väl en sådan naiv liten nyliberal gosse du talar om. Jag tror inte att min säkerhet och själupplevda kunskap om saker och ting någonsin varit så stor som då jag var 16 år.

Det nyliberala slagordet skatt är stöld är emellertid av det slaget att jag ryser i kroppen då jag hör det. Det är lika befängt som påståendet att egendom är stöld. Varje människa vid sunda vätskor inser att egendom inte kan vara stöld då egendom är lagligt sanktionerade innehav av något. På samma vis kan inte skatt vara stöld då uppbärande av skatt sker i laga ordning. Stöld är ett juridiskt begrepp med en klar defintion i brottsbalken. Behöver argumentet mot de två uppfattningarna att egendom är stöld respektive skatt är stöld göras märkvärdigare än så? I min enkla lilla värld behövs det inte.

Problemet med vissa typer av nyliberaler är att de har en så otroligt diffus uppfattning om vad som är det rätta. Själv förstår jag inte alls ett sådant sätt att tänka. För mig är rättigheter och begrepp som stöld och egendom sådant som definieras i gällande rätt. En sak som irriterar mig särskilt mycket är nyliberalers syn på äganderätten. Jag har i många sammanhang försökt förklara att äganderätten inte har någon annan utsträckning än vad den ges i gällande rätt. Det är rätten som som definerar äganderätten. Äganderätten kan se ut på olika vis i olika samhällen. Mitt eget favoritexempel på detta är den svenska allemansrätten. En lysande illustration av hur svensk äganderätt till mark är mer begränsad i sin utsträckning än äganderätten till mark i andra länder.

Anders Ekman sa...

Tack för era kommentarer! Ja, det är också det som jag tycker är spännande - nyliberaler som inte motsätter sig beskattning och alltså har kommit något längre än radikalfraserna. Detta eftersom man tar någonting som man egentligen tycker är dåligt och införlivar i sin ideologi för att man inte kan vara utan det.

Tack för lästipsen, jag ska definitivt kolla upp dem. Ska bli spännande att undersöka om det kan vara modeller som innebär en libertarianskt rättvis beskattning.

Och vad gäller kommentaren kring att nyliberalismen är oklar med vad som är det "rätta" så kan jag nog bara hålla med. Det gäller förstås för alla ideologier, men vill man begrepp såsom objektivt giltiga så måste man verkligen anstränga sig hårdare. Och som du skriver verkar det ju inte finnas någon en gång för alla given "egendom" och "stöld". Jag tycker ett annat bra exempel är romarrikets rättsregler för ägande.

Mvh
Anders

Fredrik Olsson sa...

En sak som kan vara värt att nämna är att upprätthållandet av rättigheter fodrar polisiära befogenheter att kränka rättigheter. Utformningen på de polisiära beofgenheterna är en pragmatisk avvägning mellan de kränkningar som är ett resultat av polisärt arbete men som samtidigt krävs för att polisen effektivt skall kunna skydda rättigheter. Tar man in en misstänkt (men oskyldig) till förhör så har staten kränkt hans rättigheter.

Det märkliga är att samma liberaler som accepterar denna avvägning i detta sammanhang principellt kan avfärda den när det gäller beskattning för att finansiera upprätthållandet av staten. Detta är inte speciellt koherent. Om skatt är det enda tillförlitliga sättet att upprätthålla staten på så är det också den metod med ett rättighetskränkningsminimerande väntevärde (en urartad anarki är katastrofal ur rättighetssynpunkt), dvs precis samma skäl som används för att motivera polisiära rättighetskränkningar.

El Rubio sa...

Jag låter nyliberaler få svara för sig själv i vad de anser. Däremot kan jag konstatera att det finns andra vägar än skatter att finansiera våra gemensamma angelägenheter. Ett sätt är avgifter (ej obligatoriska då obligatoriska avgifter är samma som skatt) som till exempel vägtullar, sjukhusavgifter etc.
Ett annat sätt är att låta staten äga till exempel företag och vinsten kan bekosta välfärden. Man kan också tänka sig att säga att alla naturtillgångar i Sverige tillhör Staten. Den som vill utvinna, sälja något etc ska betala för rättigheterna. Mark, som är en stor naturtillgång kan inte säljas utan bara hyras.

Vidare så kan man använda andra pålagor än skatt. Man kan till exempel ålägga fastighetsägare(hyresgäster) att sköta renhållning, snöröjning utanför. Man kan också ålägga befolkningen arbetsplikt i samhällets tjänst(jmf värnplikt).

Nu tror jag att det är svårt att den vägen finansiera mer än en mycket begränsad offentlig sektor. Men jag anser definitivt att diskussionen om hur våra gemensamma angelägenheter ska finansieras är värd att lyfta.