2008-12-31

Svar till C.S. om egoismen

Som svar på mitt inlägg "Egoismen - en dålig idé" så skrev en randian som kallar sig C.S. ett inlägg på sin egen blogg, som jag fann av en ren slump.

Trots att C.S. hade riktat sig till mig personligen på sin blogg, utan att meddela mig om kritiken, så ville jag ändå ge honom ett svar eftersom jag tycker att offentlig debatt är oerhört värdefull.

Mitt inlägg till C.S. skickades till hans blogg den 18 november 2008.

Inlägget har ännu, drygt en månad senare, inte lagts in av C.S. Däremot har han lagt in andra inlägg, vilket skulle kunna tolkas som att han inte är intresserad av att mina invändningar ska offentliggöras på hans blogg.

Jag väljer därför att publicera mitt inlägg till honom på min egen blogg istället, för att var och en ska kunna ta ställning till argumenten om egoismens hållbarhet. Jag har naturligtvis meddelat C.S. denna dag om att jag lagt ut detta inlägg, och också gett honom mina kontaktuppgifter om det skulle vara så att något missförstånd har uppstått.

/Anders

* * * * *

Hej C.S.,

Av en ren slump så ser jag ett inlägg som du skrivit där du riktar offentlig kritik mot mig. Jag ser gärna att du uppmärksammar mig på personlig kritik, i synnerhet med tanke på att det hade varit så lätt att bara kommentera på min blogg att du avsåg att kritisera mig. Du om någon borde veta att jag uppskattar kritik, fast jag vill gärna få en chans att bemöta den i så fall.

Väl här, så vill jag gärna ta tillfället i akt och i korthet bemöta det du skriver. En del håller jag helt med om, annat inte.

1. Egoism och altruism som psykologiska drivkrafter

Du verkar anse att varken egoism eller altruism finns som motivationskrafter för mänskligt handlande (Med dina ord: ”Psykologisk altruism är precis lika mycket nonsens som psykologisk egoism.”). Det är onekligen en ganska ovanlig åsikt. Det hade därför varit intressant med något vetenskapligt stöd för din nya och kontroversiella tes. Emellertid så ser jag inte att du definierar vare sig altruism eller egoism, varför du skulle behöva göra det innan vi kan ge oss in i en diskussion om vad det är. Annars synes det hela utmynna i en strid om påvens skägg.

Dessutom kan man fråga sig vad som alls utgör psykologiska motiv hos människan om det aldrig är vare sig egoistiska eller altruistiska skäl som ligger bakom ett visst skäl som man har. Jag kan nog tänka mig tusentals gånger där jag har haft antingen ett egoistiskt eller ett altruistiskt skäl för en viss handling jag gör, även om det synes vara ett inlärt beteende.

Du skriver: ”Att man vill göra någonting betyder inte nödvändigtvis att det är egoistiskt.” Men ingen har väl heller hävdat något annat? Frågan är huruvida egoistiska motiv kan vara psykologiska skäl för handling eller ej. Egoistiskt handlande och motiverat handlande är inte samma sak, säger du. Ingen lär dock säga emot dig. Men däremot blir det ju ytterst märkligt av dig att hävda att egoism inte kan motivera människor psykologiskt sett.

2. Objektivismen som vetskapen om det Sanna och Rätta

Av din text går det tyvärr inte att förstå vad du själv anser utgör ”egoism”. Det enda vi vet är att det enligt dig inte är en psykologisk process och inte heller sådant som att t.ex. knarka, äta sig mätt eller andliga upplevelser. Det leder sannolikt till att du måste sitta på den objektiva sanningen om vad som är ”den goda egoismen”. Man kan i så fall fråga sig varför just du på planeten Tellus är utrustad med att veta hur människor ska leva sina liv för att leva goda egoistiska (moraliskt goda) liv? Av ditt inlägg här, så framstår det som att det är att till varje pris överleva (inte nödvändigtvis att ha roligt eller leva lyckligt för stunden). Men varför i så fall anta att ett längre liv automatiskt är ett moraliskt bättre liv än ett kortare? Varför skulle det inte kunna vara mer ”egoistiskt” att leva kungligt så länge man lever, roa sig och må gott, men dö ung?

Du skriver också: ”Om psykologisk egoism vore sann, då skulle det förstås meningslöst att rekommendera någon moral överhuvudtaget, inklusive en egoistisk moral.”. Min fråga blir förstås: Hur följer det logiskt? Att vi handlar i vårt egenintresse psykologiskt sett, ger till synes ingenting som följd.

3. Om varför randianen vet bättre än andra

Du skriver om Ayn Rand: ”Och de som ser henne som det stora filosofiska geni hon var, de gick från likgiltighet inför hennes existens om vilket de visste inget, till en mycket genuin beundran.”. En dylik oreserverad beundran för någon kan anses positiv i vissa sammanhang, men i ett filosofiskt sammanhang riskerar det att framstå som något dogmatiskt. Jag tror att man bör undersöka argument, inte hänvisa till auktoritativa personer inom ens egen troslära när man bedömer arguments hållbarhet.

Du skriver om andra människors kunskap: ”Eftersom de allra flesta dessutom är ganska dåliga på att ägna sig åt introspektion, är det inte konstigt att många inte identifierar sina implicta eller explicita värderingar som uttryck för sin kunskap eller sina värderingar.”. Hur har du gått till väga för att genom ”introspektion” - på ett korrekt objektivt sätt - kunna tala om för alla hur verkligheten verkligen förhåller sig…?

Din argumentation påminner mig här lite om den religiöst insiktsfulles argumentaion: Hänvisningar till en genial och upphöjd läromästare, som har idéer som enbart kan tolkas korrekt av dem som vunnit insikter i den sanna läran genom ”introspektion”, och där alla som motsäger den rätta läran gör detta därför att de bara inte är tillräckligt insatta i sanningen om verkligheten som bäst beskrivs med Ayn Rands egna upphöjda ord.

4. Bättre fly än illa fäkta

Du skriver sedan om epistemologin följande: ”Resten av Ekmands artikel är bara uttryck för mycket dålig epistemologi. Det är inte värt ett svar.”

Det är inte första gången som jag av en randian hänvisa till uttryck av karaktären: ”X är inte värd ett svar, för han har inte förstått den sanna läran.” alternativt ”Många objektivister har i olika sammanhang gett alla sanna svaren åt sina meningsmotståndare, men de lyssnar inte.”.

Exakt vad som är fel brukar dock inte beskrivas. Inte heller får man veta när dessa ”otaliga debatter” där den objektivistiska sanningen bevisats skulle ha ägt rum. Inte heller sägs klart vilka argument det skulle vara fel på eller varför. Inte heller i detta inlägg sker något dylikt såvitt jag kan bedöma.

Jag tänker inte avkräva dig något svar – jag är nog inte ens värd det med objektivistiska mått mätt – men en förhoppning är väl att du i alla fall funderar på argumenten. Du kanske inte gillar dem, fine. Och att människor har olika sätt att tänka, det är nog något som du måste försöka lära dig leva med.

Mvh
Anders

13 kommentarer:

Lex sa...

Psykologisk egoism, och altruism, har flera problem. Exempelvis, den är omöjlig att falsifiera. Då alla situationer kan tolkas att... ja... egoistiskt. Även om du offrar livet på dig själv för en komplett främling, så kan det motiveras egoistiskt.

Problemet med detta är att, av den litteratur jag läst, begreppet egoism saknar ordentlig definition som avgränsar, begränsar.

Om definitionen vore något i stil med: "Egoistiska handlingar är de handlingar vars syfte är att förlänga individens liv", ja. Då är det uppenbart att många handlingar - rökning exempelvis - inte är egoistiska. Om definitionen är "Egoistiska handlingar är de handlingar vars syfte är att öka individens momentana lycka". Ja, även om lycka är svårt att kvantifiera, så blir det uppenbart att här värderas... brinna starkt men inte nödvändigtvis långt. Här blir rökning själviskt, däremot, om det ger lycka, även om man dör en plågsam och långsam död senare.

Så vad blir då egenintresset? Jo, det får bli individens värderingar. Och att individer handlar i enlighet med deras värderingar, i kombination med mer grundläggande känslor (ex. rädsla), kommer väl knappast som en överraskning för någon?

Lösa definitioner... ja. Det är problemet med psykologisk egoism för som det är nu är det allmängiltiga uttalanden som faktiskt inte besvarar något.

Sedan skriver CS en hel del jag inte håller med om, exempelvis:
"Alla människor föds utan moral, precis som alla människor föds utan kunskap". Detta låter helt enkelt inte särskilt vetenskapligt. Människors föds inte tabula rasa, utan är influerade av biologiska influenser. Är det då orimligt att det är möjligt att en viss grundläggande moral, om än simpel, moral är hårdkodad i vårat DNA?

Det enda orimliga är att göra definitiva påståenden om att människan föds tabula rasa. Faktum är att vi vet att delar av hjärnan är förprogrammerad att behandla och tolka, exempelvis, tal, syn, och andra sinnesintryck på ett visst sätt. Faktum är att vi vet att djurs beteende är, i mångt och mycket, definierat av dess arv. En tiger beter sig, grundläggande, som en tiger. Oavsett miljö.

Det är grundlöst att anta att människan har förlorat detta arv.

Och ja, CS gör en hel del... ja... överilade påståenden. Ayn Rand som stort filosofiskt geni, nej. Det påståendet är bara skrattretande. Ayn Rand skrev en del saker jag håller med om, men att tillskriva "stort filosofiskt geni", eller ens "geni" är i överkant.

Det största problemet med randianer, är deras motvilja att ta intryck av vetenskap. De anser att vetenskap ska ta intryck av filosofi, begränsas av filosofiska axiom, men de inser inte att detta är en växelverkan.

Istället förnekar de blint all vetenskap som går emot deras världssyn.

Anders Ekman sa...

Tack Lex för en väldigt intressant och bra kommentar! Kan bara instämma i vad du skriver. Det märks att du är insatt i frågorna, och jag tycker du angriper frågan om människan som en "tabula rasa" på ett intressant sätt.

För naturligtvis är det ju inte nödvändigtvis så att vi måste tänka bort evolutionen bara därför att vi ska resonera kring moral. Det verkar ju snarast tvärtom. Det mesta hos oss är ju en utveckling av trial and error, inte en produkt av enstaka observationer. Därför tror jag att du har helt rätt när det gäller att filosofi och vetenskap lever i en symbiotisk växelverkan, och att överordna det ena för att mästra det andra blir snarast bara enfaldigt eller dogmatiskt.

Dessvärre verkar inte detta vara någon allmängiltig uppfattning, varför det gläder mig att du ville lämna en kommentar.

Om du vill får du gärna kontakta mig per mejl också, eftersom jag gärna följer upp den här diskussionen privat någon gång i framtiden.

Gott nytt år!

Mvh
Anders

Lex sa...

Du har min mail ;) Detta är Alex Nielsen, som du måhända vet. Jag går vanligen under Lex numera :)

Nja, insatt vet jag inte direkt. Snarare sunt förnuft, men det är inte att förakta. Allra minst inom filosofi där sunt förnuft, ofta, är det första som flyger ut genom fönstret.

Jo. CS skrev något som jag reagerade skarpt över.

"Filosofer kan inte kommentera specifika resultat inom en vetenskap. Filosofin kan bara kommentera generella metafysiska och epistemologiska premisser och om vetenskapen strider med dessa, då är vetenskapen i fråga inte giltig. Mer konkret betyder detta att när påstådd vetenskap strider mot grundläggande axiomer, då är den inte giltig. Dvs när “vetenskap” förutsätter eller leder till grava motsägelser, då är den inte giltig.”

Detta reagerade jag skarpt över. Både kvantfysik och, fasen, något så vardagligt som ljus har en... paradoxal natur. Istället för att diskutera problemet så viftar de bort den data och de fakta som motsäger deras egna dogm.

Visst, om en hypotes leder till en... grov motsägelse så är det rimligt att man undersöker, extra kritiskt,den vetenskapliga hypotesen/teorin. Men det räcker inte att bara peka på en motsägelse inom en hypotes och därmed försöka falsifiera den data och de observationer som ligger bakom hypotesen. Det räcker inte.

Skriv gärna ett inlägg om din syn på fri vilja. Jag själv, som du kanske hört, bekänner mig till multiversumets teori om fri vilja. Multiversum är en rimlig kvantfysisk teori. Och konsekvensen av multiversum-teorin är just... fri vilja är inte att påverka handlingar eftersom alla handlingar realiseras i alternativa universum. Man kan då inte påverka handlingen om alla möjliga handlingar realiseras, då finns det inget val. Det enda valet som är möjligt då, det är att välja vad man ska uppleva för handlingar.

En liten, men viktig, skillnad som inte alla förstår :)

Anders Ekman sa...

Jo, jag förstod väl det efter ett tag. Men just din koppling filosofi - vetenskap tycker jag var oerhört insiktsfullt i ditt första inlägg.

Det är också denna koppling som bör behållas (filosofi - vetenskap), inte nödvändigtvis filosofi - "sunt förnuft". Detta eftersom filosofin bör sträva efter att söka/systematisera sanningen, helt i likhet med vetenskapen. Det "sunda förnuftet" vet egentligen ingen vad det är eftersom det är så nyckfullt.

Mer om detta: http://samhallsfilosofi.blogspot.com/2006/12/dialog-om-behovet-av-filosofin.html

Ja, det torde - som du skriver - vara helt uppenbart att vetenskaplig utveckling varit beroende av motsägelser och omkullkastande av tidigare teorier och axiom. Att göra sin egen ideologi till grund för vetenskaplig utveckling är både korkat och farligt (ett exempel är ju Sovjetunionen, där forskare fick straffarbete om de hävdade stöd för big bang-teorin, en teori som senare visade sig ha gott stöd i huvuddragen).

Jag instämmer helt i att det är otillräcklig forskning, eller nja, rentav dålig forskning att ge upp vid en motsägelse. En god vetenskapsman skulle inte ge upp för att hans eller hennes ideologi förbjöd henne att ta reda på sanningen. Lika lite som en god filosof inte skulle kunna vara öppen för att hans egna dogmer varit felaktiga.

Fri vilja/multiversum

Jag har skrivit om denna fråga några gånger, men skulle nog knappast säga att jag har någon säker ståndpunkt.

Låt oss anta att multiversumteorin är helt sann. Om den inte är sann, så finns förstås heller ingen anledning att tro på den.

Detta får, enligt vad du skriver, konsekvensen att "ALLA" handlingar realiseras i alternativa universum. Detta är ju verkligen helt enormt.

För att kvantifikatorn ALLA ska vara uppfylld måste vi tänka oss en enorm uppsättning alternativa händelser och idéer (tänk dig bara att det måste finnas miljarders alternativa universum för hur mitt liv skulle ha sett ut förutom att jag i någon del ändrat det här meddelandet i något enda avseende).

Det låter nästan väl barockt, men i teorin så kan vi ju leka med tanken att det verkligen förhöll sig så.

Att ALLA händelser händer i alternativa universum, verkar inte förta frågan om att jag just här, i mitt universum, handlar på visst sätt.

Dvs, logiskt sett finns ju ingenting som hindrar att enbart därför att ALLA handlingar inträffar i NÅGOT universum, jag därmed inte skulle ha ett val i mitt universum.

Eller lättare uttryckt: Även om en handling X realiseras i universum Y, så kan jag fortfarande åtminstone teoretiskt sett ha en fri vilja för att göra ett val om jag ska välja äpple eller banan i en given situation S.

Tidsaspekten får heller inte glömmas bort - handlingarna kan ju inte gärna inträffa vid olika tillfällen.

Vad som krävs för att din teori ska bli klar filosofiskt sett är att "jaget" är en del av alla dessa jag i alla andra parallella universum. Dvs, det kommer just nu att finnas miljarders mängder Anders och Alexander som skriver till varandra, fast lite olika i varje universum. Men därtill så är vi inte enbart de personer som vi är här, utan vi är ihopkopplade med dessa jag som sitter i sina alternativa universum. Och denna teori om jaget är ganska vågad, eftersom vi ju normalt sett tänker oss jaget som knutet till kroppen/hjärnan på ett eller annat sätt.

Men om
1. Alla handlingar inträffade i något universum vid samma tidpunkt, och
2. jaget utsträcks till att omfatta alla alternativa "jag" i de parallella universa som existerar,
så skulle möjligen din teori vara rimlig.

Jaget skulle då inte ha några som helst val i att göra skeenden.

Men å andra sidan så låter det ju märkligt att vi i en sådan situation skulle ha möjlighet att välja hur vi upplever en sak. Detta eftersom en upplevelse också kan sägas vara en händelse. Om jag väljer att, i universum U1, bli glad när jag ser någon dödas och i U2 ledsen, så måste det rimligen finnas alternativ i alla dessa alternativa universum för att händelsen U1 inträffar och för att händelsen U2 inträffar. Detta eftersom, enligt din första premiss, ALLA händelser händer i alternativa universum.

Mvh
Anders

Lex sa...

I detta fall kastar jag faktiskt in, troligen första gången i mitt liv, en gnutta religion.

Jag väljer att tro, för jag tycker det är en trevlig och romantisk tanke, att "jaget" är en unik företeelse, i alla multiversum. En förare som färdas genom alla dessa vägval, och väljer den väg som den vill uppleva. Men att den är unik.

De andra "Alexander"-skalen är bara kopior på den jag är.

Fast, såklart, det är möjligt att de också har... ett "jag". Men jag föredrar att tänka att det är en unik förare.

Inte minst för att man undviker det hemska ödet att... aldrig dö.

Föreställ dig att du ligger och dör i cancer. Plåga, tortyr. 50% chans att du dör. 50% chans att du överlever, vid varje givet ögonblick. Och i mängd multiversum så får du ligga och torteras i all oändlighet.

Hemskt. Så jag föredrar att "jaget" är en unik företeelse, i alla multiversum. Då kan man, förhoppningsvis, slippa detta öde av att sakna ruttna bort men aldrig dö.

Anders Ekman sa...

Lex,

Du lyckades göra mig förvånad i alla fall.

När du skriver: "Jag väljer att tro, för jag tycker det är en trevlig och romantisk tanke..." så inser du nog själv att det inte är ett vetenskapligt eller filosofiskt förhållningssätt.

Att tro någonting för att man vill tro det är ju bara önsketänkande. Och sådant bör vare sig filosofen eller vetenskapsmannen hänge sig åt.

Dessutom så kvarstår mina frågor i själva inlägget för att din teori ska bli sammanhängande. Detta kan ju vara något att brottas med för dig under året om inte annat. :)

Mvh
Anders

Lex sa...

Jo, visst är det något utanför vetenskapen och filosofin. Och jag säger inte att det finns minsta skäl för att det skulle vara sant.

Men jaget, en upplevelse av att man existerar och en, åtminstone, illusion av att man kan påverka sina handlingar existerar likväl. Även om jag skulle uttrycka det: "... och en förmåga att välja vilka handlingar vi ska uppleva". Det är något vi kan konstatera tämligen definitivt.

Däremot så är jaget... högre än blott ens tankar. Ens tankar kan styras av jaget. Eller, man kan välja vilka tankar man ska uppleva ;)

Om vi förutsätter följande:
1. Teorin om multiversum är korrekt
2. Jaget, en upplevelse av att man existerar, faktiskt existerar

Då blir konsekvensen, är jaget en singulär entitet i alla multiversum. Eller är det en... entitet som existerar i varenda multiversum.

Om vi undersöker dessa två alternativ.

1. En multiple entitet, som existerar i varenda multiversum. Då drabbas vi av det.. hemska ödet av quantum immortality. Dvs att man aldrig någonsin kommer dö, för det finns alltid en viss möjlighet att man överlever i något universum.

Problemet är att... många av dessa existenser skulle bli... fyllda av plåga, smärta, tortyr. Föreställ dig att du lever i ett multiversum där du är drabbad av bencancer. Hemsk sjukdom. Du ruttnar inifrån ut. Men du dör aldrig. För i något multiversum lever du fortfarande med bencancer, i ohygglig plåga och tortyr.

2. Singulär entitet. Undviker quantum immortality-problemet, men drabbas då utav ett annat problem: vad är då jaget? Det är uppenbart något som står över multiversumets gränser, som kan färdas därimellan.

Och det finns inget skäl att tro att det skulle vara 2, det rimligare är 1. Men jag... hoppas... det är 2.

Det är vad min tro går ut på. Ett _hopp_ om att något är sant. Även om det inte finns minsta lilla bevis för att det vore sant.

Jag åsidosätter dock inte mitt kritiska tänkande till förmån för min tro. Tvärtom är jag mer än väl medveten att ett multiple jag är rimligare, troligare, om teorin om multiversum är korrekt. Men det är ett hemskt öde, om man blir fångad i detta "aldrig dö men plågas i all evighet"-universum.

Så jag hoppas att jaget är en singulär entitet.

Det kanske förklarar vad min... tro är.

Francisco sa...

Hur vore det att läsa på lite om objektivismen, så att du nästa gång du skriver om den slipper ställa pinsamma frågor om de mest grundläggande ståndpunkterna? Problemet här är väl inte att du inte har "förstått" Rands filosofi, utan att du uppenbarligen inte ens är intresserad av att ta reda på något om den.

Anders Ekman sa...

Francisco,

Tack för din kommentar.

Eftersom jag offentliggör kritik mot mig, så skulle jag bli glad om du kunde gå in närmare på frågorna som jag ställer. Även om jag är bortom allt hopp för att förstå vad du menar, så kan ju ändå andra som följer bloggen förstår bättre.

Min ambition är att låta alla komma till tals, även om jag själv inte delar deras åsikter.

* * *

Vilka grundläggande randianska ståndpunkter är det du avser? Jag ser gärna att du förtydligar ditt inlägg något på denna punkt.

Vilka psykologiska drivkrafter har människan för sitt handlande? Är det uteslutet att hon kan ha både altrusistiska och egoistiska motiv?

Följer det verkligen logiskt att om den psykologiska egoismen är sann, det därmed vore "meningslöst" att ha någon moral alls?

Hur kan man genom "introspektion" säga hur verkligheten verkligen förhåller sig? Och vad är garanten för att du har rätt bara för att du har ägnat dig åt "introspektion"?

Mvh
Anders

Francisco sa...

Poängen är att om du hade läst någon text av Rand hade du inte behövt ställa de frågorna. Dels för att du skulle få svar direkt, och dels för att du (kanske) skulle inse att de är irrelevanta och felställda. Därför ids jag inte mata dig med informationen, och jag förstår varför Svanberg inte heller vill göra det. Vårt tips är istället: läs en bok.

Anders Ekman sa...

Hej igen,

jodå, jag förstår att din poäng var att säga att jag är korkad och inte förstår Ayn Rands storhet. Typ.

Det gör mig inte så mycket. Jag sätter inte någon prestige i det, och inte heller tror jag att jag sitter inne med sanningen om allting.

Så vi kan väl säga att jag inte vet någonting. Vet man ingenting, så måste man ju ta reda på saker och fråga sig fram, eller hur?

Och då har jag bara två frågor, som jag behöver din hjälp med:

1. På vilken sida i "någon text" av Ayn Rand ges svaren på mina frågor?

2. Varför är frågorna ovan irrelevanta och felställda? Hur borde de ha formulerats för att vara korrekt ställda frågor?

God fortsättning på 2009!

Mvh
Anders

Louise sa...

I diskussioner är det av största vikt att båda sidor vågar ta kritik och vågar vara öppna med sina argument och åsikter. Tyvärr framstår varken C.S. eller Francisco som seriösa.

C.S. vågar uppenbarligen inte publicera kommentarer som går emot hans egna åsikter, vilket är uppenbart med tanke på att han inte vågat publicera Anders kommentar på sin blogg. För det andra vågade han inte ens informera Anders om att han skrev ett blogginlägg och honom och hans åsikter. Fegt.

Francisco framstår dessvärre inte heller som seriös då han inte ens kan säga vad han har för argument för sina åsikter. Att enbart hänvisa till en bok tyder antingen på okunskap, latet eller både och.

C.S. borde inte tillägnas någon mer uppmärksamhet.

Mvh
Louise

Anders Ekman sa...

Louise,

tack för din kommentar.

Jag tycker dock att det till viss del går att förstå deras argumentationsmetoder. För om man är 100% säker på att Ayn Rand har förklarat sanningen om moralen och verkligheten, så är det ju inte konstigt att man tycker att alla som inte inser det är idioter.

Det är väl lite som att någon kom fram till dig och hävdade att jorden bara var 1000 år gammal. Du skulle nog också tycka att det var märkligt och konstigt. Och i deras öron så hör de nog ungerfär att jag säger "jorden är 1000 år" när jag kritiserar den etiska egoismen. För jag kritiserar ju då deras moraliska sanning.

Jag älskar att diskutera med andra människor, oavsett vilka uppfattningar de än må ha om livet. Jag diskuterar gärna vidare med randianer också, och jag är öppen för att de kan ha rätt om de visar mig att så är fallet.

Jag kommer också fortsättningsvis för egen del att informera dem ifall jag nämner deras namn eller inlägg på min blogg, och jag kommer att låta dem komma till tals här, även om de uttrycker uppfattningar som inte överensstämmer med mina egna.