2008-11-04

Egoismen - en dålig etisk idé

Ibland sägs det mig att egoism är den enda sanna moralen – och när allt kommer till kritan så står vi oss själva närmast. Allt vi gör är något som vi gör för vår egen skull, egenintresset är det enda intresse som styr oss som människor. Och därför också något moraliskt önskvärt.

Den som läst min blogg har säkerligen förstått att jag inte delar dessa synpunkter alls. Jag tänkte därför kort gå igenom den etiska egoismen, och säga något om varför jag inte tror att egoismen är hållbar som etisk vägledare.

Först och främst skall skiljas mellan psykologisk egoism, dvs. det faktum att vi människor ofta handlar i vårt egenintresse. Vi skyddar någon för att skydda oss själva, vi äter mat för att vi vill ha det, vi ger presenter för att bli omtyckta av andra m.m. Detta är ren psykologi, och har egentligen inga etiska implikationer överhuvudtaget (eller med andra ord; av satsen ”vi är egoister” följer inte ”vi bör moraliskt sett vara egoister”) . Om vi skulle göra detta till en etisk lära, skulle det däremot röra sig om etisk egoism: Den rätta handlingen är då den där du gynnar ditt egenintresse.

Den psykologiska egoismen är förvisso helt klart en närvarande kraft hos människan, konstigt vore väl annars. Men stöd kan också ges för att vi människor också är altruistiska till vår karaktär: Vi öppnar dörrar för andra som vi inte känner, vi låter andra ta våra säten på tunnelbanan och ganska många mödrar tar hand om sina barn trots att de inte får ut så mycket av det mer än dålig nattsömn och blöjbyten (Hamilton, 1964, föreslår att detta moderliga beteende har en genetisk evolutionär basis). Berkowitz, 1972, och Miller et al, 1990, föreslår att det existerar en psykologiskt inlärd norm om att hjälpa andra människor, och att denna är mycket stark. Även Batson, 1991, förklarar att altruism såsom en förmåga att sätta sig in i andra människors känslor och upplevelser och vilja hjälpa till är något högst existerande hos människan.

Så ett av de främsta argumenten mot den renodlade egoismen (i t.ex. Ayn Rands tappning) är att människan inte en antingen-eller-varelse. Människan är inte enbart en egoist, och inte heller enbart en altruist. Hon är en komplex varelse med en blandning av lite av varje, mer eller mindre.

Sedan kan man fundera en stund över vad egentligen ”egenintresset” går ut på. Någon skulle kunna mena att allt vi gör är i vårt egenintresse, och så tolkad blir ju egentligen hela idén ganska meningslös. För om allt kan vara mitt egenintresse, hur ska jag då handla? En sådan lära ger i vart fall knappast något besked om vad som är det rätta, rent objektivt. Att samla in pengar till fattiga för att jag vill bli lycklig på så sätt (inte för att göra fattiga lyckliga förstås) kan då vara lika rätt eller bra som att samla in pengar för att ge knark till barn om det gör dig lycklig. Dessutom måste man ju fortfarande fråga sig om det existerar en metod för den etiske egoisten att avgöra vad som är det bästa egenintresset just nu – eller blir det hela bara en fråga om vad som subjektivt sett verkar bäst för stunden?

Det senare hoppas jag inte är fallet, och naturligtvis behöver man inte tolka egoismen på så sätt att man alltid ska få göra precis som man vill i vilken situation som helst. Att peta ut ögonen på en kompis för att man skulle bli glad över det experimentella tilltaget för stunden (och därmed göra det i ditt egenintresse) är förstås inte någonting som kommer att öka ditt egenintresse, snarast tvärtom: Du har fortfarande antagligen ett större egenintresse av att inte sitta i fängelse eller av att inte förlora en god vän et.c.

Inte heller behöver förstås egoismen förstås så att man alltid måste undvika altruism eller hjälpa andra människor. Att främja mitt egenintresse kan ju bestå i att hjälpa andra. Och i så fall talar vi fortfarande möjligen om en ”äkta egoism”.

Men hur ska egoismen då kunna ge några besked för den som på allvar önskar använda den som etisk modell för sitt liv? Jag har tänkt kring några enkla exempel, där jag gärna skulle vilja veta hur den etiske egoisten egentligen skulle handla:

1. Du sitter i ett rum med ett gäng andra kardinaler. Ni ska tillsammans utse en påve. Xavier utlovar dig 100 000 kronor om du röstar på honom. Om du går med på detta så kommer Xavier utropas till påve, och du får lämna Vatikanen. Är då pengar viktigare än makt? Hur ska du som etisk egoist avgöra vad som är ditt främsta egenintresse? Och hur ska egenintresset värderas i situationen?

2. Du räddar Anna från en svår olycka. Du blir något lyckligare av detta (+1), och Anna blir superlycklig (+1000). Låt oss sedan anta att du på detta sätt rädda ytterligare ett antal människor. Ligger det i ditt intresse att skapa en värld av människor som alla är lyckligare än du sammantaget? (detta är också en fråga om egoismen kan ha rättvisemotiv på så sätt att egenintresset skulle kunna innebära att sätta käppar i hjulet för andra för att därigenom uppnå större värde själv).

3. Du erbjuder din plats åt en äldre dam på tunnelbanan, då du tror att hon ska stiga av nästa station. Det visar sig emellertid att hon sitter hela vägen och du får stå i en timme. Din lycka minskar - 3 och hennes ökar + 5. Handlade du därmed omoraliskt som inte handlade i ditt egenintresse?

4. En hustrumisshandlare har fått reda på att hans hustru kommer att lämna honom, och av erfarenhet vet han att om han bara slår henne hårdare kommer hon inte att göra det, utan stanna kvar och göra som hon blir tillsagd. Är det därmed moraliskt rätt för misshandlaren att slå igen? (Detta skulle förstås förnekas av en etisk egoist som samtidigt är randian – eftersom vi enligt dem enbart har rätt till vår egen kropp och ”vår” egendom... emellertid förklaras inte riktigt varför detta leder till att vi bör vara egoister, och försök att förklara det leder ofta till att man bryter mot Humes lag om att premisser utan moraliska fakta inte kan leda till en slutsats om hur vi bör göra i moralisk mening.)

Sedan kan man också fundera något över grundfundamentet i den etiska egoismen. Varför ska jag överhuvudtaget vara egoist, som vore det något bra? Ett inte ovanligt argument från egoister är att alla kommer att tjäna på att vara egoister. Ungefär så här kan man ställa upp deras argument (exemplet är inspirerat av Rachels, James, The Elements of Moral Philosophy, s 77):

P1 Vi bör göra det som främjar allas egenintresse.
P2 Om det bästa för att främja allas egenintresse är att främja vårt egenintresse, bör vi främja vårt egenintresse.
S Vi bör främja vårt egenintresse

Först och främst ska uppmärksammas att den här slutledningen inte strider mot Humes lag. Men däremot så verkar den märklig ändå. För om skälet för att främja vårt egenintresse i själva verket är att vi ska främja allas egenintresse, så framstår ju den etiska egoismen inte längre som en egoistisk teori, utan som en altruistisk ideologi. Och i så fall måste den etiska egoismen släppa idén på att den ska gynna alla agenter som tillämpar den.

Och som morallära verkar det något märkligt.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror att alla är egoister. De som är öppet egoistiska blir sällan omtyckta men de som döljer sin egoism i en trevlig förpackning blir ofta populära. De öppet egoistiska är ofta ganska dumma. De inser inte att om man gör något för någon annan får man:

1. Bättre samvete.
2. Fler vänner och sympatisörer.
3. Ofta en liknande handling tillbaka.

Man har alltså allt att vinna på att vara snäll, vilket de flesta har insett.

Men när vi blir trängda, när vi inte kan uppnå våra själviska mål genom att vara snälla, då kommer den sanna egoismen fram.

Om en människa blir hotad t.ex. Då agerar både snälla och elaka människor på samma sätt, självförsvar som skadar personen som hotar dem.

Likadant borde ju alla snälla människor ge nästan allt de har till fattiga delar av världen, om de nu tänker på andra. Men de ger trots detta bara en liten bråkdel av sina tillgångar. För att framstå som mer goda för sig själva och andra.

Tänk er att man kunde skänka pengar till människor som har det svårt, fast med tvång att vara anonym. Att ingen i sin närhet någonsin fick reda på det. Inte ens personen som donerar får komma ihåg vad den gjort för man blir minnestvättad precis efteråt. Skulle någon göra en sådan donation? Nej knappast va? Det skulle innebära EXAKT samma sak för den som får hjälpen, men verkligen inte samma sak för den som ger...

Det är lite sorgligt att det är såhär. Men vi är trots allt bara djur som drivs av samma gamla instinkter och evolution. Den som råkar gynna sig själv, är den som råkar överleva. Det är alltså just de människorna vi ser på jorden idag.

Anders Ekman sa...

Hej anonym,

tack för din kommentar. Jag har ingen avvikande uppfattning där. Eftersom jag i likhet med de allra flesta skiljer mellan etisk egoism och psykologisk egoism, så blir det inget problem att instämma i att människor ofta handlar i sitt egenintresse (vad detta nu består av är iofs inte heller någon enkel filosofisk fråga). Men bara därför att någonting är på ett visst sätt, så betyder ju inte det att det moraliskt sett bör vara på så sätt, eller hur?

Mvh
Anders

Anonym igen sa...

Ja det har du rätt, i bara för att människor är egoistiska behöver inte det betyda att de BORDE vara egoistiska.

Fast..det kanske beror på hur man ser det....jag tror nästan att det är egoismen som driver den här världen frammåt. Om ingen hade någon önskan att gynna sig själv hade vi slutat jobba, slutat söka kärlek, slutat äta, vi hade dött helt enkelt.

Alla gör något för världen, när dom uppfyller sin lilla roll i det stora hela, vilket drivs av de personliga vinsterna vi får i mycket av det vi gör.

En värld där ingen brydde sig om sig själv had nog kollapsat väldigt fort.

Så från den synvinkeln kanske man kan säga att man BORDE vara egoistisk?

Anders Ekman sa...

Ja, visst är det så att egenintresset på många sätt driver världen framåt. De psykologiska drivkrafterna för att gynna egenintresset är många: Pengar, karriär, kläder, kunskap, ära m.m.

Men för att lösa moraliska konflikter så måste vi kanske fråga oss vad vi bör göra på ett mer allmänt plan - hur ska vi bete oss för att handla moraliskt? Vad är moralens syfte?

Och moralens syfte kan ju visa sig vara någonting större än enbart ren egoism (även om jag förstås inte utesluter att det också kan innefatta egoism). Hedonismen utgör ju en sådan lära, och den är ju generell, inte egoistisk i sig.

Mvh
Anders

Anders Ekman sa...

Av en slump hittade jag den här kritiken mot mitt inlägg. Läs och njut/gråt:

http://svanberg.wordpress.com/2008/11/14/framsta-argumenten/

Jag har bemött hans argument i ett särskilt inlägg till honom, vilket han emellertid ännu efter två veckor inte har publicerat.

Tills vidare får läsarna själva avgöra om hans kritik varit befogad eller inte.

Mvh
Anders

KLARTEXTEN! sa...

Min människosyn är "cynisk"! Vi är DJUR, dvs primitiva, med förmåga till "högt" tänkande. Men till syvende och sist är vi primitiva, där vårt undermedvetna är en "kokande häxkittel" som jag tror Freud skrev. Att inbilla sig annat är bara fel och dumt.

Den enda icke egoisten är den som är beredd att lida för andras skull och då menar jag LIDA även på lång sikt! Det finns säkert sådan friska människor, men det är att gå för långt att kräva detta.

Var och en som utför gärningar som initialt är uppoffrande men förväntar sig en god utdelning på sikt är förstås en egoist! Utdelningen kan vara såväl materiell som andlig (välbefinnande). Exempelvis är ett gott samvete en andlig utdelning.

En psykiskt "normal" person har ju samvete, förmåga till kärlek etc. Dom kan inte plåga andra utan att lida själv. Har han starkt samvete så är hans egoism altrustisk. Medan den psykiskt outvecklades egoism är helt ointresserad av hur andra drabbas. He doesn´t give a shit!

T om prästen i Auschwitz som erbjöd sig att avrättas istället för en familjefar var i grunden egoistisk. Därför att han gjorde det för att han förväntade sig en stor belöning i himmelriket!
Var det därför en dålig handling, för den var ju egoistisk?

Nej, jag tror att slutsatsen måste bli att alla goda handlingar som får altruistiska konsekvenser skall betraktas som goda. Annars hamnar vi i ett otroligt grävande efter dolda egoistiska motiv. Det är så Stefan Eihorn säger och det tror jag på, ur ett praktiskt perspektiv. Det är fruktlöst att kräva att människor inte i grunden skall få vara egostiska, så länge resultatet är gott. Det är alltså resultat, INTE TANKEN som räknas! Tänker vi tvärtom så kan konsekvenserna bli fruktansvärda!

Men självklart så är det än trevligare med en vacker tanke kombinerat med ett altruistiskt resultat. Att kräva absolut "oegism" är kontraproduktivt och förlamande!

Den verkligt goda människan är ICKE RELIGIÖS och offrar sig för andra. Så fort dom är religiösa så kan den förväntade belöningen vara så stor att det är vidrigt. Men den som är ateist och är beredd att dö för sina medmänniskor, han gör en verkligt stor altruistisk uppoffring. Vad har han för glädje av ett gott samvete när han är död?

Lite ostrukturerade tankar om egoism och godhet.