Egoismen - en dålig etisk idé

Ibland sägs det mig att egoism är den enda sanna moralen – och när allt kommer till kritan så står vi oss själva närmast. Allt vi gör är något som vi gör för vår egen skull, egenintresset är det enda intresse som styr oss som människor. Och därför också något moraliskt önskvärt.

Den som läst min blogg har säkerligen förstått att jag inte delar dessa synpunkter alls. Jag tänkte därför kort gå igenom den etiska egoismen, och säga något om varför jag inte tror att egoismen är hållbar som etisk vägledare.

Först och främst skall skiljas mellan psykologisk egoism, dvs. det faktum att vi människor ofta handlar i vårt egenintresse. Vi skyddar någon för att skydda oss själva, vi äter mat för att vi vill ha det, vi ger presenter för att bli omtyckta av andra m.m. Detta är ren psykologi, och har egentligen inga etiska implikationer överhuvudtaget (eller med andra ord; av satsen ”vi är egoister” följer inte ”vi bör moraliskt sett vara egoister”) . Om vi skulle göra detta till en etisk lära, skulle det däremot röra sig om etisk egoism: Den rätta handlingen är då den där du gynnar ditt egenintresse.

Den psykologiska egoismen är förvisso helt klart en närvarande kraft hos människan, konstigt vore väl annars. Men stöd kan också ges för att vi människor också är altruistiska till vår karaktär: Vi öppnar dörrar för andra som vi inte känner, vi låter andra ta våra säten på tunnelbanan och ganska många mödrar tar hand om sina barn trots att de inte får ut så mycket av det mer än dålig nattsömn och blöjbyten (Hamilton, 1964, föreslår att detta moderliga beteende har en genetisk evolutionär basis). Berkowitz, 1972, och Miller et al, 1990, föreslår att det existerar en psykologiskt inlärd norm om att hjälpa andra människor, och att denna är mycket stark. Även Batson, 1991, förklarar att altruism såsom en förmåga att sätta sig in i andra människors känslor och upplevelser och vilja hjälpa till är något högst existerande hos människan.

Så ett av de främsta argumenten mot den renodlade egoismen (i t.ex. Ayn Rands tappning) är att människan inte en antingen-eller-varelse. Människan är inte enbart en egoist, och inte heller enbart en altruist. Hon är en komplex varelse med en blandning av lite av varje, mer eller mindre.

Sedan kan man fundera en stund över vad egentligen ”egenintresset” går ut på. Någon skulle kunna mena att allt vi gör är i vårt egenintresse, och så tolkad blir ju egentligen hela idén ganska meningslös. För om allt kan vara mitt egenintresse, hur ska jag då handla? En sådan lära ger i vart fall knappast något besked om vad som är det rätta, rent objektivt. Att samla in pengar till fattiga för att jag vill bli lycklig på så sätt (inte för att göra fattiga lyckliga förstås) kan då vara lika rätt eller bra som att samla in pengar för att ge knark till barn om det gör dig lycklig. Dessutom måste man ju fortfarande fråga sig om det existerar en metod för den etiske egoisten att avgöra vad som är det bästa egenintresset just nu – eller blir det hela bara en fråga om vad som subjektivt sett verkar bäst för stunden?

Det senare hoppas jag inte är fallet, och naturligtvis behöver man inte tolka egoismen på så sätt att man alltid ska få göra precis som man vill i vilken situation som helst. Att peta ut ögonen på en kompis för att man skulle bli glad över det experimentella tilltaget för stunden (och därmed göra det i ditt egenintresse) är förstås inte någonting som kommer att öka ditt egenintresse, snarast tvärtom: Du har fortfarande antagligen ett större egenintresse av att inte sitta i fängelse eller av att inte förlora en god vän et.c.

Inte heller behöver förstås egoismen förstås så att man alltid måste undvika altruism eller hjälpa andra människor. Att främja mitt egenintresse kan ju bestå i att hjälpa andra. Och i så fall talar vi fortfarande möjligen om en ”äkta egoism”.

Men hur ska egoismen då kunna ge några besked för den som på allvar önskar använda den som etisk modell för sitt liv? Jag har tänkt kring några enkla exempel, där jag gärna skulle vilja veta hur den etiske egoisten egentligen skulle handla:

1. Du sitter i ett rum med ett gäng andra kardinaler. Ni ska tillsammans utse en påve. Xavier utlovar dig 100 000 kronor om du röstar på honom. Om du går med på detta så kommer Xavier utropas till påve, och du får lämna Vatikanen. Är då pengar viktigare än makt? Hur ska du som etisk egoist avgöra vad som är ditt främsta egenintresse? Och hur ska egenintresset värderas i situationen?

2. Du räddar Anna från en svår olycka. Du blir något lyckligare av detta (+1), och Anna blir superlycklig (+1000). Låt oss sedan anta att du på detta sätt rädda ytterligare ett antal människor. Ligger det i ditt intresse att skapa en värld av människor som alla är lyckligare än du sammantaget? (detta är också en fråga om egoismen kan ha rättvisemotiv på så sätt att egenintresset skulle kunna innebära att sätta käppar i hjulet för andra för att därigenom uppnå större värde själv).

3. Du erbjuder din plats åt en äldre dam på tunnelbanan, då du tror att hon ska stiga av nästa station. Det visar sig emellertid att hon sitter hela vägen och du får stå i en timme. Din lycka minskar - 3 och hennes ökar + 5. Handlade du därmed omoraliskt som inte handlade i ditt egenintresse?

4. En hustrumisshandlare har fått reda på att hans hustru kommer att lämna honom, och av erfarenhet vet han att om han bara slår henne hårdare kommer hon inte att göra det, utan stanna kvar och göra som hon blir tillsagd. Är det därmed moraliskt rätt för misshandlaren att slå igen? (Detta skulle förstås förnekas av en etisk egoist som samtidigt är randian – eftersom vi enligt dem enbart har rätt till vår egen kropp och ”vår” egendom... emellertid förklaras inte riktigt varför detta leder till att vi bör vara egoister, och försök att förklara det leder ofta till att man bryter mot Humes lag om att premisser utan moraliska fakta inte kan leda till en slutsats om hur vi bör göra i moralisk mening.)

Sedan kan man också fundera något över grundfundamentet i den etiska egoismen. Varför ska jag överhuvudtaget vara egoist, som vore det något bra? Ett inte ovanligt argument från egoister är att alla kommer att tjäna på att vara egoister. Ungefär så här kan man ställa upp deras argument (exemplet är inspirerat av Rachels, James, The Elements of Moral Philosophy, s 77):

P1 Vi bör göra det som främjar allas egenintresse.
P2 Om det bästa för att främja allas egenintresse är att främja vårt egenintresse, bör vi främja vårt egenintresse.
S Vi bör främja vårt egenintresse

Först och främst ska uppmärksammas att den här slutledningen inte strider mot Humes lag. Men däremot så verkar den märklig ändå. För om skälet för att främja vårt egenintresse i själva verket är att vi ska främja allas egenintresse, så framstår ju den etiska egoismen inte längre som en egoistisk teori, utan som en altruistisk ideologi. Och i så fall måste den etiska egoismen släppa idén på att den ska gynna alla agenter som tillämpar den.

Och som morallära verkar det något märkligt.