Tycka vad man vill och verkligen tycka

Igår när jag satt på tunnelbanan så hävdades att det "finns inget rätt och fel, man kan tycka vad man vill". Ja, så kan man ju förstås tycka. Men är det rätt?

Redan Protagoras hävdade att "människan är alltings mått, för de varande att de är, för de icke varande att de icke är.", som tolkas som att det som är sant för den ene inte behöver vara det för den andre. I avsaknad av en objektiv moral har varje åsikt lika värde.

Ett uppenbart problem med satsen är att den motsäger sig själv. För den som hävdar att människan inte är alltings mått, så har ju den personen lika rätt som den som hävdar motsatsen. På samma sätt är det varken rätt eller fel att det inte finns några rätt eller fel om det är sant att det inte finns några rätt eller fel. Och då blir ju uttalandet ganska meningslöst.

Emellertid så ger det oss inte anledning att anta en objektivt sann moral bortom våra egna åsikter bara för den skull. Visserligen så argumenterar vi ju ofta så att vi menar oss ha kunskap om moraliska fakta. Ja, och det låter ju onekligen som om det skulle kunna vara rätt eller fel att det inte finns några rätt eller fel. Det är ju antingen sant eller falskt. Och visst vore det väl ändå ganska irrationellt att argumentera om värden om de inte var sanna?

Nå. Kanske kan det vara så att värden som vi har oftare har att göra med våra intressen än med sanningen att göra. Och att med rationella metoder rättfärdiga värdeomdömen verkar helt omöjligt.

Dessutom verkar det mer aktuellt än någonsin att skilja på vad vi säger om värden i semantisk mening och i ontologisk mening. Ett slående exempel är ju moderaternas kampanj som de snott rakt av från socialdemokraterna. För hur trovärdigt är det egentligen när moderata samlingspartiet säger "Alla ska med. Även låginkomsttagare och barn."?

Semantiskt ser vi något slags värde här, men i verkligheten betyder det raka motsatsen. För om moderaterna nu accepterar grundläggande socialdemokratiska värden om att samhället ska omfatta alla - varför vill man då fortfarande sänka skatterna med 250 miljarder och därigenom sänka människors levnadsstandard? Varför vill man sänka ersättningarna för sjuka och arbetslösa till 65 procent av något man kallar "historisk lön"? Varför vill man sänka ambitionsgraden för tillgängligheten till högskolan så att elever från arbetarhem får det svårare att läsa vidare?

Ett samhälle som satsar på skattesänkningar för de rikaste - kan det verkligen vara att se till att arbeta för ett samhälle som omfattar alla?

Jag tvivlar. Men å andra sidan, värden är en komplicerad historia. Och kan nu moderaterna sälja ut hela sin själ för att få makten så kanske man mera ska dra slutsatsen att värden egentligen inte spelar så stor roll i slutänden för moderaterna. Det som verkligen betyder något är makten över vilka idéer som ska styra i den verkliga världen.

Mvh
Anders Ekman