2006-03-02

Att förstå värden


Idag pratade jag med Lars Leijonborg i bastun. Han verkar vara en sympatisk man.

Det för mig osökt över på frågan att jag borde försöka redogöra för hur jag ställer mig till frågan om värden. Jag har hittills landat i följande.

I semantisk mening är jag värdeobjektivist. När vi uttalar oss om värden, så tror jag inte att vi uttrycker en empirisk sats. Värderingar är istället trosföreställningar om att vissa icke-naturliga (odefinierbara sakförhållanden föreligger, men dessa är inte reducerbara och kan inte identifieras med empiriska metoder. Värden kan alltså bara förklara sig själva. Säger jag att "solidaritet är bra" så betyder det rent faktiskt att solidaritet har ett inneboende värde. Det enda sättet för mig att beskriva satsen "solidaritet är bra" är utifrån andra värden, t ex rättvisa, lycka m.m. Men empiriskt finns inga metoder för att söka nå en sanning om vad som är det rätta värdet, även om vi ibland ofta försöker övertyga andra om vad som är rätt och fel och bra och dåligt precis som om vi visste exakt alltid vad svaret skulle vara på frågorna.

Som värdeobjektivist är jag också externalist, och anser att de värdeåsikter som uttrycks inte alls behöver ha med min egen motivation att göra. Den kan förstås ha det, och har det ofta, men det är ingen nödvändig koppling mellan att tycka något och att göra något. Av satsen "Det är bra att stötta tredje världen ekonomiskt" följer faktiskt inte att jag måste ge bort allt jag har till röda korset eller någon annan hjälporganisation. Detta är från högerhåll en ganska vanlig invändning mot människor som säger sig stå för ett solidariskt system. Men även om ingen ger pengar till tredje världen, så betyder ju inte det att det är sant att det är rätt därmed. Det kan ju kanske vara sant att man skall skänka pengar till tredje världen, men alla handlar fel som inte ger pengarna i så fall.

I ontologisk mening är jag värdeidealist. Det är alltså inte så att jag i fråga om verkligheten anser att det verkligen existerar oberoende och objektiva värdefakta. Tvärtom anser jag att alla dessa värden som vi formulerar är skapade av oss, av människor. Värden är en konstruktion, men kanske är det en för oss helt nödvändig sådan. Värden kan också ofta sägas höra ihop med våra intressen. Värdeidealismen hänger ganska bra ihop med en traditionell socialistisk uppfattning om att människan är en social varelse och att vi präglas av det samhällssystem som vi lever i.

I epistemologisk mening är jag kognitivist, och då närmare bestämt koherentist.
Om jag nu menar att värden faktiskt betyder någonting rent semantiskt men menar att vi inte har metoder för att ta reda på hur det förhåller sig, och samtidigt också menar att värden faktiskt existerar i mänskliga relationer och samhällen, så skulle jag kanske kunna acceptera skepticismen i kunskapsteoretiskt hänseende. Det vore kanske enklast att säga: Det finns inga metoder för att ta reda på sanningen om värdet som faktiskt existerar.

Men eftersom jag menar att värden finns i verkligheten (även om de förvisso är skapade av oss) så bör det åtminstone gå att ange några "goda skäl" för att ha vissa värden. Absolut visshet lär vi knappast få om detta, kanske inte ens någon fullgod kunskap. Men om värdena är skapade av oss och alltså existerar för oss (och dessutom i semantisk mening betyder något för oss), så lär vi ju också kunna betrakta värdena och ange skäl för dessa värden.

Koherentismen, som jag hittills står bakom med stor tveksamhet, säger att värdeomdömen kan vara rationella om de ingår i en koherent mängd av värden. Säger jag "Mozarts musik är bättre än ABBA" så är det ett värde som är koherent med "klassisk musik är bättre än modern musik", men inkoherent med åsikten "klassisk musik är sämre än modern musik". Att man tycker det senare behöver ju dock inte betyda att man faktiskt samtidigt kan tycka att Mozarts musik verkligen var bättre än ABBA, trots att det inte är koherent med det andra värdepåståendet. Kanske kan det ha något att göra med hur slarvigt vi människor faktiskt uttrycker oss när vi talar om olika värden. Vad vi egentligen menar kanske då är "klassisk musik är generellt sett sämre än modern musik", vilket gör åsiktsmängden koherent samtidigt som vi också har sagt någonting om våra värden.

Eller kanske ska man bara ge upp inför skepticismens ständiga hot? Ska vi bara rycka på axlarna, skita i allt och fnysandes säga: Vem fan bryr sig?

Mvh
Anders

P.S. Jag vill också påpeka att jag är värderelativist i någon mån; nämligen såvitt gäller den triviala värderelativismen (att något är bra för X betyder att det gynnar X), den deskriptiva värderelativismen (att något är bra för X betyder att det är bra enligt X) samt den kunskapsteoretiska relativismen (oförenliga värdeomdömen kan vara lika välgrundade, och dessutom ingå i en koherent mängd av värden var för sig). D.S.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Och i svensk, politisk och parlamentarisk mening så är du socialdemokrat, tyvärr. Fast du för ju snärtiga och genomtänkta resonemang så jag antar att du rösta på F! till hösten. Hoppas det i alla fall. Vänligen Jamal

Anders Ekman sa...

Tack för komplimangen! Det värmer att höra.

Nu tror jag faktiskt inte att jag i endast svensk mening är att anse som socialdemokrat, utan jag tror att jag även i en europeisk kontext skulle falla väl in i en socialdemokratisk tanketradition.

Arvet från Karl Popper är väl det som jag särskilt vill framhålla, liksom naturligtvis en del tankegods av Karl Marx såvitt avser människans förhållande till sociala strukturer.

F! har många tankar kring jämställdhet, som jag i många avseenden delar. För mig så har dock den demokratiska socialismen en långt vidare innebörd än endast frågan om jämställdhet. Frågor om klass och etnicitet, samt själva synen på individen, samhället och distributiv rättvisa är sådana grundläggande filosofiska frågor där jag ligger nära en socialdemokratisk samhällssyn.

Mvh
Anders

Anonym sa...

Mitt nöje, vad avser komplimangen. Vad gäller den demokratiska socialismen som med textmassor mätt är mer omfattande än vad feminismen är vill jag hävda att det är en rejäl missuppfattning att reducera feminism till en idé om blott jämställdhet, lika fel som den demokratiska socialismen enbart kan reduceras till en fråga om politisk och/eller social jämlikhet. Det finns voluminösa mängder litteratur som till syvende och sist är att betrakta som vilande på en feministisk grundval och som, enligt vad jag kan se, inte förmedlas eller betoans i filosofiska studier där man fastnat i de så kallade klassikerna. Det ligger nära till hands att säga att det bara är en fråga om vad man är inläst på, vilket jag också gör då jag tror att du skulle få en långt mer nyanserad syn på vad feminism som politisk praktik kan tänkas vila på för idéer. Nåväl, fann din blogg av en slump och tycker att den är grym. Vänligen Jamal
som ideologi är, i den

Anonym sa...

Det följde oavsiktligt med lite osammanhängade skrot i slutet av mitt förra inlägg. Jamal