2007-07-28

Är fri vilja en förutsättning för moraliskt/juridiskt ansvar?

I nästa vecka ska jag bevista den 23:e världskongressen i rättsfilosofi i Krakow, och ett seminarium jag tänkte lyssna på är vilken betydelse egentligen "fri vilja" har i rättsväsendet. Har funderat lite över det, och tror att det finns en hel del intressanta tankar man skulle kunna bygga vidare på.

Frågan huruvida den fria viljan en nödvändig förutsättning för moraliskt ansvar eller ej är viktigare än vad man från början skulle kunna tro: Hade vi inte kunnat välja annorlunda än vad vi faktiskt gjorde vid en viss tidpunkt, så verkar det rimligt att anta att vi heller inte är moraliskt ansvariga för handlingen. Den rådande lagstiftningen tycks också vila på föreställningen att människor har en fri vilja, och att denna vilja hänger samman med t ex moralisk klandervärdhet i strafflagstiftning. Uppsåtet utgör i normalfallet själva grunden för att överhuvudtaget straffas.

För att dömas (och på så vis klandras i moraliskt hänseende) för ett brott räcker det att den tilltalade hade uppsåt vid tidpunkten för brottet samt att rekvisiten i straffbestämmelsen är uppfyllda. Men bör det inte för att utkräva moraliskt ansvar också vara sant att gärningsmannen utförde handlingen av fri vilja? Dvs - hans (eventuella) förmåga att handla annorlunda än han faktiskt gjorde.

Uppenbarligen tycks strafflagstiftningen ta hänsyn till gärningar där den tilltalades vilja anses ha begränsats, t ex vid orderlydnad (24 kap 8 § BrB) eller där man förmåtts medverka till brottet av tvång (23 kap 5 § BrB). Såsom förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet ska enligt 29 kap 3 § 2. BrB särskilt beaktas om den tilltalade till följd av psykisk störning eller sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande.

Om vi har fri vilja verkar ha betydelse för hur en gärning moraliskt sett ska bedömas i svensk rätt. Om uppsåtet inte är ett uttryck för vår fria vilja, verkar det inte rimligt att straffa människor. Frågan är då om inte rentav alla tilltalade med framgång bör kunna åberopa 29 kap 3 § 2. BrB - eftersom deras handlande är determinerat av tidigare orsaker och de hade inte kunnat handla på något annat sätt än de faktiskt handlade!

Resonemanget förutsätter ett objektivt sanningsbegrepp och att frågan om huruvida vi har en fri vilja eller ej är en fråga om vad som rent faktiskt gäller i den här världen (Richard Double föreslår en analytisk definition av det fria valet, men en analytisk definition säger inte nödvändigtvis någonting om verkligheten. Se Double, Richard, Metaethics, metaphilosophy and free will subjectivism i Kane, Robert (ed.), Oxford Handbook of free will, Oxford University Press, 2002 s 507). Det går alltså inte bara att förutsätta att det är sant att vi har en fri vilja. Det som intresserar är om det är sant att vi har en fri vilja eller ej. I synnerhet då frågan tycks påverka den moraliska klandervärdheten, straffvärdet. Kan vi inte ge några goda skäl för att vi har en fri vilja, så kan straff verka oskäliga.

Frågan om vi har en fri vilja sätts ofta i relation till frågan om vi har alternativa möjligheter (AP), d.v.s. om vi hade kunnat göra annorlunda än vad vi faktiskt gjorde vid ett specifikt tillfälle. Vill man mena att människan har en fri vilja i denna mening, och att en sådan fri vilja inte är förenlig med determinism så får man stora problem: En fri vilja i denna mening ska inte vara determinerad, och måste grunda sig i personens mentala tillstånd vid ett visst tillfälle. Ett sådant ställningstagande kan tänkas leda till att den fria viljan reduceras till en fråga om slumpmässighet, och om vårt agerande är helt slumpmässigt så kan det inte gärna vara fritt.

Vill man däremot mena att vi har en fri vilja i meningen att vi hade kunnat göra annorlunda, men vårt handlande ändå var bestämt av tidigare orsaker, naturlagarna och forntiden, så tycks inte problemen bli färre. Ett synsätt menar att om jag i en möjlig värld gjort annorlunda än vad jag gjorde i den aktuella världen, så skulle lagarna ha sett annorlunda ut. Ett annat synsätt är att jag visserligen hade kunnat göra annorlunda, och i så fall hade forntiden sett annorlunda ut än vad den gjorde. För mig är sådana tankar dock inte tillräckligt övertygande.

En person har uppsåt till ett mord, och genomför dådet. Är personen moraliskt ansvarig även om han inte hade kunnat undvika handlingen? Såväl hans uppsåt som handlingen är determinerade att ske. Att handlingen rättsligt sett skall bedömas som ett brott är uppenbart, men om det är omoraliskt att straffa någon som inte hade kunnat handla på annat sätt än han faktiskt handlade i den aktuella världen, så vilar hela idén om uppsåtet som grund för brottslig handling på en omoralisk grund under förutsättning att determinismen är sann.

Enligt Harry Frankfurt är det dock fullt möjligt att tänka sig moraliskt ansvar även om vi inte hade kunnat undvika handlingen: Om man tänker sig personen P som har total kontroll över utgången av ett visst handlande hos person Q, och Q frivilligt inte handlar emot P:s vilja, så kan det ändå tänkas att Q är moraliskt ansvarig för sin handling även om han inte hade kunnat handla annorlunda. Laura Widell-Ekstrom har pekat på andra exempel för att visa att moraliskt ansvar (klandervärdhet eller lovord) inte förutsätter att vi inte kunde göra på annat sätt. Ett exempel går ut på att en mamma håller sin dotter i famnen på en promenad, när en rånare dyker upp och hotar att döda dottern ifall han inte får mammans plånbok. Även om plånboken innehåller fem dollar eller alla hennes besparingar, så skulle man kunna tänka sig att moraliskt lovorda henne för att hon ger över plånboken till rånaren i utbyte mot att dottern får leva, trots att mamman inte hade kunnat handla på något annat sätt (Ekstrom, Laura Wadell, Free will, Westview Press, 2000, s 201).

Somliga menar att med att utkräva moraliskt ansvar bara innebär ett sätt att kontrollera en persons framtida agerande: Personen ska inte begå handlingen igen. Straffet rättfärdigas i samhällsnyttan. Ett problem med detta synsätt är dock att om samhällsnyttan är den enda utgångspunkten för moraliskt rättfärdigande av straff, så kan man moraliskt sett även straffa personer som endast är potentiella brottslingar (Jämför Pereboom, Derk, Living without free will: The case for hard incompatibilsm, i Kane, a.a., s 480. Pereboom får svårigheter att förklara varför ett brott måste vara begånget för att utkräva moraliskt ansvar. Likaså är det svårt att förstå innebörden av en proportionalitet där våldsamma kriminella sätts i karantän i den utsträckning det behövs för att ta bort faran från samhället). Antagligen skulle det vara mer samhällsnyttigt att fängsla en potentiellt farlig person än att fängsla en person som begått ett brott men inte kommer att begå en liknande handling igen.

Ett sådant synsätt skulle dock strida mot grundläggande rättssäkerhetskrav: Det är bättre att ett brott förblir ostraffat än att en oskyldig döms. En person som inte ens har planerat något brott bör betraktas som oskyldig även om jag idag genom t ex en gudomlig uppenbarelse fått absolut visshet om att personen kommer att begå ett visst brott i framtiden (här bör observeras att det inte är sant att om jag vet att personen kommer att begå ett brott, så måste personen med nödvändighet begå brottet. Personen måste inte begå brottet, att sedan personen de facto kommer att begå brottet är en annan sak. Detta är fullt förenligt med att personen har en fri vilja. Däremot är det förstås sant att det är nödvändigt att personen kommer att begå ett brott om personen kommer att begå ett brott. ).

Låt oss återvända till frågan jag ställde mig tidigare: Om det är sant att uppsåtet inte är ett uttryck för vår fria vilja, är det då rimligt att straffa människor överhuvudtaget?

Det går att ifrågasätta rimligheten i att straffa människor som inte hade förmågan att handla annorlunda än vad de faktiskt gjorde. Var uppsåtet och handlingen i sig oundvikliga, så framstår det orimligt att straffa personen överhuvudtaget. Emellertid kan även personer med psykiska störningar straffas för brott enligt svensk lag, trots att de på grund av sin psykiska störning inte hade kunnat agera på annat sätt. Uppsåt förutsätter ett kontrollerat handlande.

Enligt rättspraxis tycks det dock inte nödvändigtvis krävas en förmåga att kunna ha gjort annorlunda förutsättas för moraliskt (eller juridiskt, dvs lagstiftarens moralstandard) ansvar. Det är märkligt om det är sant att en sådan förmåga är en förutsättning för moraliskt ansvar, men det är också märkligt om vi inte vet om det är en förutsättning för moraliskt ansvar. Vidare är det inte bara märkligt, utan också ganska vidrigt, om vi har skäl att tro att fri vilja inte existerar samtidigt som vi ändå vill upprätthålla en illusion genom att påstå att människor har en fri vilja för att därigenom kunna straffa dem.

De principiella utgångspunkterna verkar, minst sagt, oklara i svensk strafflagstiftning med avseende på utgångspunkterna för fri vilja kopplat till moraliskt ansvar.

Om det råder indeterminism och libertariansk fri vilja är nödvändig för moraliskt ansvar, så kan även en allvarligt psykiskt sjuk person dömas då personen i vart fall har en förmåga att handla annorlunda. Invändningen att personen inte har förmågan att handla annorlunda på grund av sin sjukdom, och därför bör frikännas blir svårbegriplig, då förutsättningen är att det finns en fri vilja i libertariansk mening och världen är indeterministisk.

Råder determinism och vi har en fri vilja, som inte är nödvändig för moraliskt ansvar, verkar också särregleringar onödiga. Personen P, som gör H1 därför att han är orsakad att göra H1, men samtidigt hade en förmåga att göra H2, kan straffas för H1. Om indeterminism råder, men fri vilja inte är någon nödvändig förutsättning för moraliskt ansvar, så kan människor klandras även för misstag, olyckor eller brott som begåtts i sömnen. Menar man slutligen att determinism råder utan att vi har en förmåga att handla annorlunda, men att detta samtidigt är kompatibelt med moraliskt ansvar, så kan brott bestraffas därför att handlingen är utförd (kanske med begränsningen att handlingen ska ha varit "medvetet" utförd). Under sådana villkor förefaller det orimligt att straffa någon alls.

Den som ställs inför rätta bör hursomhelst tills vidare under alla förhållanden åberopa 29 kap 3 § 2. BrB och yrka att straffvärdet skall nedsättas med hänsyn till att han inte hade kunnat handla annorlunda då han av annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande (eller rentav obefintlig förmåga) med hänvisning till omständigheterna att determinismen är sann och att någon fri vilja inte existerar. Strikt processuellt sett är det ju sedan åklagarens sak att ge skäl för att några sådana omständigheter inte varit för handen (annars bör domstolen som bekant hellre fria än fälla).

Och för att visa att det inte finns några skäl att tro att en handling inte har varit determinerad av tidigare orsaker krävs sannolikt en synnerligen filosofiskt bevandrad åklagarkår…

3 kommentarer:

Advocatus Diabolis sa...

Läser ditt inlägg med stort intresse. Har ett par frågor.

Varför gör du inte skillnad på juridiskt och moraliskt ansvar? Vad som följer av lagen behöver ju inte alltid vara moraliskt, och det som är moraliskt rätt behöver ju inte alltid vara det lagen föresrkiver. Menar du att det är ett och samma?

Varför skulle förresten "uppsåt" ha något med fri vilja att göra? Räcker det inte med att man vet om vad man gör?

Anders Ekman sa...

Hej,

Därför att jag utgår ifrån att juridiskt ansvar alltid är någons moraliska ansvar. I vart fall är det ju helt klart lagstiftarens moraliska påbud.

Jag anser inte att det räcker att man vet vad man gör för att ha uppsåt. Det måste ju faktiskt vara "ett fritt du" som handlar också. Annars skulle man ju döma allvarligt psykiskt störda också, det hade ju bara varit intressant OM de hade begått gärningen, inte om de fritt begått den. Tror att friheten i handling måste sägas ingå i uppsåtsbegreppet.

Mvh
Anders

Anonym sa...

Hej,

jag skulle gärna vilja ha dina synpunkter på hur man ska döma en människa som ofrivilligt blir personlighetsförändrad pga mediciner utskrivna av läkare, och som sedan begår ett brott pga att omdömesförmåga, impulisivitet etc blir nedsatt. Brottet skulle inte ha begåtts om människan inte varit medicinerad. Med andra ord har medicinen skapat en annan "människa" än den ursprungliga. Hur ska man tänka när man bedömer uppsåtet i en sådan situation, dvs när medicineringen skapat en situation som den drabbade inte själv önskat?