Förväntat bönesvar

I dagens Aftonbladet kan man läsa om ett par föräldrar som istället för att ge sin dotter adekvat vård bad till gud för att hjälpa henne.

Bönen fungerade inte, och förra söndagen dog den elvaåriga flickan.

Man kan nu fråga sig varför bönen inte fungerade. Föräldrarna själva ska enligt artikeln ha påstått att de bad för lite. Kanske berodde den misslyckade behandlingen inte bara på att de bad för lite.

Kanske bad de inte på rätt sätt? Kanske skulle de ha bett med en särskild latinsk dialekt istället? Kanske bad de till fel gud? Kanske gudarna ville utsätta föräldrarna för prövning? Guds vägar äro outgrundliga, brukar det ju heta.

Man kan ställa sig fler dylika nonsensfrågor, men ingen kommer att ha något empiriskt eller rationellt värde. Det blir bara vilda gissningar utifrån en svag hypotes om att det existerar en viss slags gud vid ett visst givet tillfälle.

Så varför är jag nu då så negativt inställd till frågor av den här karaktären? Varför anser jag att det inte är en relevant invändning att de "bad för lite"?

Vi kan ju förvisso inte filosofiskt vattentätt bevisa att föräldrarna inte har rätt. Ändå verkar deras föreställning ganska märklig. Vi får helt enkelt göra en bedömning av vilket av ovederläggbara påståenden som är korrekt. Karl Popper tar upp exemplet: "Det finns en latinsk formel som om den uttalas på rätt sätt kan bota alla sjukdomar" (Miller, David, Popper i urval, Metafysik och kritiserbarhet, s. 226 ff.).

Ingen skulle väl oreserverat tro på en dylik tes? Även om man inte helt kan bevisa att det inte är sant, får man helt enkelt nöja sig med att påståendet inte överhuvudtaget går att falsifiera och att stöd saknas för att det skulle vara korrekt. Slutsatsen är inte "det är mest troligt att det är sant", utan som mest kan vi säga att just stöd saknas för att tro det.

Samma sak med påståendet att föräldrarna "bad för lite". Påståendet går överhuvudtaget inte att testa empiriskt, och det närmaste man kommer en empirisk slutsats är väl möjligen att bönesvaret var helt förväntat.

Bör man acceptera att föräldrar tar livet av sina barn för religionens skull? I mitt tycke är svaret nej. Det finns gränser för föräldramakten, där den sekulära staten bör gå in och förhindra skador på grund av felaktiga eller bisarra föreställningar. Även om de må gå under beteckningen religionsfrihet.

Mvh
Anders

Jag hittar inte vägen

Ett filosofiskt problem har formen: ”Jag hittar inte vägen.”

- Wittgenstein, Filosofiska undersökningar, § 123

Människor tycker väldigt mycket. Dessutom verkar så många tycka märkliga eller felaktiga saker. Ja, jag säger nu inte detta för att verka märkvärdig på något sätt. Utan för att jag faktiskt tror att människor i allmänhet utgår från att deras egen kultur och deras trossatser är de mest rimliga och riktiga. Det finns förstås människor som skulle anse att det jag tycker är märkligt eller felaktigt likaså.

Grunderna för våra tyckanden verkar också kunna variera. I sitt verk Ethics and Language från 1944 hävdar Stevenson att vilket uttalande som helst om vilken slags fakta som helst kan antas av en person som ett skäl för eller emot ett etiskt omdöme. Någon rationell förklaring till varför vi tycker saker verkar inte kunna ges. Och i mångt och mycket får man kanske hålla med honom till en viss grad. Ingen människa har all kunskap om världen, och vi har förstås inte intresse av allt som sker heller. Så när den ene har ett vackert diagram som förklaring till varför han tycker en viss sak, kan en annan person ha personliga erfarenheter som grund. I betraktarens ögon kan argumenten förstås också verka helt rationella.

Men saknar vi nu rationella förklaringar till etiska omdömen, så verkar också filosofiska problem som t.ex. vad som är en rationell förklaring eller vad som är ett filosofiskt problem helt plötsligt väldigt nonsensartade. Och vad värre är, politiska strävanden framstår i så fall nästan alltid som dogmatiska ställningstaganden. För visserligen kan jag ha en rationell förklaring till varför jag tycker något genom att hänvisa till att en viss ideologi säger så, men det skulle inte te sig som annat än en dogm. Och dogmen i sig skulle inte vila på någon rationell förklaring om varför vi borde agera på ett visst sätt. Politik skulle kunna sägas vara konsten att upprätthålla dogmatiska föreställningar utifrån nonsens. En tämligen pessimistisk syn på politiken skulle man kunna säga. Samtidigt är det något vi måste leva med, då det inte existerar samhällen utan politik.

Så vad är det egentligen man håller på med när man söker filosofiska svar i politiken? Problemet är knappast att det saknas vägbeskrivningar. Problemet är snarare av karaktären att politiken har så många vägbeskrivningar att man inte kan avgöra vilken färdriktning som slutligen skulle vara bäst.

Mvh
Anders