2009-07-25

Agnosticism och sanningsrelativism

Stefan Einhorn har skrivit något som han kallar ett agnostiskt manifest, där han lyfter fram det aktiva tvivlet. Det har noterats (bl.a. här i en snygg jämförelse) att hans manifest huvudsakligen är identiskt med förbundet Humanisternas program för ett mänskligare och mer sekulärt samhälle.

Många medlemmar i Humanisterna, däribland jag själv, uppfattar sig själva som just agnostiker. Jag vill därför peka på en brist i Stefan Einhorns resonemang; nämligen definitionen Gud.

När jag kallar mig agnostiker så är det i förhållande till om någon uttalar "gud finns", eftersom det i denna stund inte finns en möjlighet för mig eller någon annan att förstå vad personen menar. Det är ett uttalande jämställt med "X finns", där X är en okänd faktor. Självklart kan den okända faktorn finnas, men den kan också inte finnas.

Däremot skulle jag naturligtvis kalla mig ateist i förhållande till nu kända religiösa auktoritativa källor. Det finns för mig - mot bakgrund av vetenskapliga landvinningar de senaste hundra åren - alltför goda skäl för att hävda att det inte är möjligt att födas av en kvinna utan föregående samlag eller assisterad befruktning, det är inte möjligt att väcka hjärndöda människor till liv, det är inte möjligt att förvandla vatten till vin (tyvärr...), en kaka och lite vin blir inte kropp och blod rent faktiskt m.m.

Så vad är nu alltså problemet? Jo, det är förstås att varken Einhorn eller någon annan som intar perspektivet "allt kan vara sant" har definierat vad de faktiskt tror på. Och då kan man lura vem som helst. Till och med en programledare på SVT, som när hon frågade Stefan Einhorn idag sa "Vad har du för förhållande till Vår Herre?" precis som om hon vidimerade att det verkligen fanns något sådant som "En Herre" i Himlen.

Och kulturellt sett så är det ingenting konstigt. Vi har ju matats med bilder av att det finns en "Herre" i himlen i flera hundra år. Våra förfäder har tvingats till kyrkbänkarna och husförhör. Vår lagstiftning har genomsyrats med religiösa tvångsbestämmelser.

Men Einhorns perspektiv "allt kan vara sant" är med all sannolikhet felaktigt. Redan Sokrates ifrågasatte mycket skickligt denna typ av sanningsrelativism, men alltjämt synes den alltså leva kvar.

En god utgångspunkt kan vara: Tro främst på sådant du har goda skäl att tro på, och vet med dig när du tror på något du inte har goda skäl för.

6 kommentarer:

Nisse sa...

Jag tycker det som stör mest med Einhorns manifest är att han trivialiserar agnosticismen till "vi kan inte veta" - och detta utan att gå närmare in på vad han lägger i begreppet "veta". Rent vardagsspråkligt är det i så fall mängder av saker som vi (ateister, agnostiker som teister) håller för självklart sanna som vi inte heller kan veta. Det blir helt absurt.

Har du någon bra källa där man kan läsa om Sokrates och sanningsrelativismen? Det låter intressant att man var det på spåren redan då.

Anders Ekman sa...

Ja, han utelämnar två viktiga begrepp ("gud" och "veta") vilket gör att det inte går att förstå vad Einhorn menar. Det är antagligen medvetet utelämnat gissar jag.

Ja, Filosofins historia av Svante Nordin beskriver ganska väl den stora striden som var då. Sedan är ju dialogen Gorgias ett typexempel på där retorik ställs mot sanning.

Makke sa...

Ni letar efter svar som inte finns. Einhorn har naturligtvis utelämnat Gud pga just faktumet att det finns x miljarder uppfattningar om vad Gud skulle kunna vara. Och medan många hänger upp sig på att vi måste dela in oss i grupper som kan tjafsa med varann, vill Einhorn att vi ska tala till varann utifrån vad vi gemensamt kan sträva emot, trots våra olika uppfattningar om det som sammanfattningsvis kan kallas "metafysisk verklighet".

Jag kan också tycka att det finns massor med livsåskådningar som är rent skrattretande, men vi kommer ju egentligen ingen vart om vi ska tala om för varann hur dumma i huvet alla andra är hela dagarna...

Anders Ekman sa...

Makke,

Att leta efter svar som enbart KANSKE finns gör alla människor.

För mig som humanist så söker jag svar utifrån kunskapens gyllene regel - att enbart tro på det jag har goda skäl att tro på.

Det innebär också att jag inte tror på vad som helst, utan kräver ett visst mått av klarhet av mina meningsmotståndare. Önskvärt vore förstås att Einhorn också hade velat vara tydlig.

För även om vi diskuterar en fråga där vi inte kan veta sanningen till 100% (utan kanske bara utgå från vad som är rimligt tvivel, ca 95%), så tror jag att det genom förnuftiga argument går att hitta sätt att närma sig olika frågeställningar - även de riktigt svåra.

Makke sa...

Självklart delar jag din inställning att inte tro på någonting som du inte har goda skäl att tro på. Men Einhorn har utelämnat ordet "veta", förmodligen för att dessa "goda skäl" kan se väldigt olika ut för olika människor.

Jag tror att Einhorn är mest intresserad av en dialog där respekt för våra olika "goda skäl" är honörsorden.
Jag uppfattar manifestet i första hand som en plattform för denna dialog. Så den som letar svar på vad han tror, när det faktiskt står att han vill samla alla som säger "jag vet faktiskt inte" (vad jag tror på), blir nog utan svar. Det var dessa svar jag syftade på. Inte svaret på om Gud finns eller inte...

Den stora frågan (med följdfråga) tycker jag är:

Även om en person tycker att det bara finns en objektiv deffinition av vad som är "goda skäl": Kan denna person acceptera att alla inte är överens om denna deffinition? Eller kan vi leva i samförstånd först när alla tycker lika om allt?

1. "Även om människor kan ha en inre övertygelse om att det finns eller inte finns en metafysisk verklighet är det vår uppfattning att de andliga livsfrågorna ur ett förnuftsmässigt perspektiv inte har besvarats. Det är också med dessa ord vi definierar begreppet agnosticism."

7. "Vi har alla, oberoende av tro, ett gemensamt ansvar för att vår värld och de varelser som bebor den ska leva sitt liv i trygghet, fred och i en strävan efter kunskap, visdom, välmående och lycka. Även om vår uppfattning om den bästa vägen in i framtiden kan skilja sig åt ska vi sträva mot att lösa våra åsiktsskillnader i samförstånd och aldrig glömma detta gemensamma ansvar. "

Anders Ekman sa...

Ja, i stort sett är det ju samma utgångspunkter som en god humanist har.

Men skillnaden ligger väl snarast i att till ontologiska frågeställningar (frågor om verkligheten) av typen "finns det en övernaturlig kraft som ingen har sett eller hört men som påverkar hela vårt liv" så säger jag inte "jag vet inte - och jag bryr mig inte om att ta reda på det heller!" (vilket verkar vara Einhorns utgångspunkt), utan jag säger "Även om det kanske finns massor av gudar, har jag inga som helst skäl att tro det eftersom jag varken rationellt sett kan finna en god förklaring till det samt att det vare sig finns någon jag litar på som har sett gudarna och inte heller har jag själv erfarit att det skulle finnas gudar".

Dvs, de goda skäl jag talar om handlar om sedvanliga rationella överväganden och om erfarenhetsmässiga upplevelser.

Mvh
Anders