Lika för alla - eller bara lika för några?

Den kristna tidningen Dagen har idag uppmärksammat att Unga Humanister får statsstöd till ungdomars fritid och organisering och för att bedriva upplysning om vetenskap och humanism bland ungdomar.

Dagens fråga i tidningen är om det är rätt att ge ateistiska organisationer statsstöd. Nu är förvisso Unga Humanister inte ett uttalat ateistiskt förbund, men frågan är ändå intressant. Och det mest intressanta av allt är att över 40 procent av Dagens läsare anser att "ateistiska organisationer" (såsom t.ex. buddister eller idrottsföreningar då månne?) inte överhuvudtaget ska ha rätt till statsstöd.

Stödet från Ungdomsstyrelsen grundar sig i att myndigheten bedömer att Unga Humanister uppfyller lagens krav och bidrar till ungas fritid och organisering. Stödet ges alltså inte på grund av att det är en livsåskådningsorganisation.

Men sådana stöd ges däremot till kyrkor och samfund: Ungefär 55 miljoner kronor årligen ger staten ut till "stöd till trossamfund". Något sådant stöd får vare sig humanisterna eller Unga Humanister. Regeringens motivering till detta har tidigare varit att förbunden inte ägnar sig åt verksamhet med teistisk inriktning, dvs dyrkan av en guddom.

Frågan i Dagen borde kanske snarare ha varit: Bör man ha samma statsstödsregler för alla livsåskådningsorganisationer?

Andra blogginlägg om detta hittar du här, här och här.

Har vi rätt att leka gud?

Ett inte helt ovanligt argument i vardagliga etiska diskussioner är att människan "inte har rätt att leka gud".

Om den kristne guden finns, så har vi rätt att leka gud. Bibeln till och med uppmanar oss till det.

I 1 Mos 1:27-28 står följande: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: 'Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden'."

Under förutsättning att Bibeln garanterar sin egen sanning, så är vi sålunda avbilder av en allsmäktig tingest. Vi har dessutom en moraliskt rätt att härska över andra varelser. "Fett", som dagens ungdom skulle uttrycka saken.

Jag går inte in på huruvida andra gudar är tillåtande till detta eller inte, eftersom det egentligen är ganska ointressant. Det landar alltid i att vi inte har en aning om vad vissa gudar tycker, eftersom ingen har sett dem eller kan ge några tillförlitliga bevis om vad gudarna anser i vissa sakfrågor.

Desto mer intressant är det ju om påståendet kan vara korrekt ifall gudar inte existerar. I så fall kommer vi att tvingas använda vårt eget förnuft för att undersöka huruvida vi har rätt att leka gud i en sekulär mening - dvs., att vi har en oinskränkt rätt att experimentera med livet, med naturen och med händelseutvecklingen i stort.

Med tanke på bl.a. den teknikutveckling som skett de senaste hundra åren, så är frågan högst berättigad. Gentekniken har utvecklats och forskarna kan idag manipulera gener; förbättra, förändra, förfina, välja bort. Ett barn behöver idag inte bli till genom ett traditionellt samlag och vi kan se i förväg om en potentiell människa löper risk för allvarliga sjukdomar.

Så har vi då rätt att leka gudar, om gudarna inte finns?

Utilitaristens svar

Utilitarismens strävan efter "Största möjliga nytta/lycka, åt största möjliga antal" torde förvisso i förstone verka ge oss svaret att vi har rätt att experimentera med livet. Inte bara vårt eget, utan andras liv också samt potentiella liv. Något principiellt hinder för detta föreligger förstås inte för en utilitarist. Å andra sidan är detta ett vanligt vulgärargument mot utilitarismen - och ett felaktigt antagande om att utilitarismen i varje given situation kommer att välja det mesta extrema handlingsalternativet. För regelutilitaristen är det ju definitivt inte så, men inte heller handlingsutilitaristen behöver välja de mest extrema varianterna för att uppnå lycka eller nytta. En bra handlingsutilitarist måste ju vara enormt bra på att beräkna handlingars konsekvenser att den sammanlagda lyckan i universum därmed blir störst (hur man mäter detta lämnar vi därhän). Och därmed kanske inte svaret är helt givet på om föräldrar ska ha en oinskränkt rätt att bestämma sina barns DNA-uppsättningar eller om de ska ha rätt att välja bort de "onormala". En person med downs syndrom kan ju för övrigt säkerligen i många fall vara rätt lycklig som människa. Utilitarismen handlar således inte (i normalfallet) om platonistisk perfektionism. Men sjukdomar som t.ex. huntingtons sjukdom borde vi utifrån ett utilitaristiskt perspektiv tämligen enkelt kunna säga att vi inte ska utsätta ett liv för, och därigenom välja bort det livet även om det kan minska lyckan för föräldrarna (?). Men en värld utan känslor och där man inte bryr sig om livet eller andras välmående, är med all sannolikhet inte den bästa av världar för utilitaristen - tvärtom. Så svaret på frågan är för utilitaristen nej. Om gud inte finns, så har vi inte rätt att - i en sekulär mening - leka gud hursomhelst.

Pliktetikerns svar

För pliktetikern är det närmast självklart att vi inte har rätt att - i sekulär mening - leka gudar. Den kantianska devisen "behandla inte människan blott som medel, utan alltid som ett ändamål i sig" är ju en moralisk förpliktelse som i så fall kommer att gå före eventuella anspråk på att experimentera med andra människors liv. Om ett mänskligt liv är som det är, så ska vi alltså behandla just det livet med respekt för dess egenvärde.

Å andra sidan gäller förpliktelsen inte "potentiell människa", varför man kunde tänka sig att t.ex. abort bör kunna utföras eller att anencefaliska barn inte ses som människor överhuvudtaget (på grund av att man bestämmer ett dödsbegrepp innebärande att döda människor oåterkalleligen saknar medvetande, känslor och kognitiva förmågor). Gentemot kommande generationer borde vi dock ha ett moraliskt ansvar att göra gott (vi bör "handla så att maximen av våra handlingar kan upphöjas till allmän lag") - och för det krävs både att vi ibland leker gudar, och emellanåt avstår helt från att göra det. Om människan är målet, så är det ingalunda självklart vad vi bör sträva efter. Men någon generell rätt att leka gudar har vi inte. Pliktetiken påbjuder oss att tänka efter före.

Egoistens svar

För den som vill gynna den egna nyttan/lyckan och har det som moraliskt rättesnöre (inte som ett psykologiskt faktum - för vem vill inte gynna sig själv någon gång...?) så låter det onekligen rimligt att vi faktiskt har rätt att leka gudar, var för sig. Om jag gör något som gynnar mig, så ska jag kunna göra precis vad som helst för att få göra det. Oavsett det skadar andra eller inte. En sådan tolkning av egoismen får nog dock tolkas som tämligen orättvis. En etisk egoist kan också resonera som så att det naturligtvis kommer att gagna henne mest ifall alla andra människor också tänker försiktigt kring frågor som t.ex. abort, DNA, fosterdiagnostik m.m. Det vill säga - även egoisten skulle ju kunna råka illa ut ifall människor helt plötsligt gick ihop och sa att de var gudar som skulle plocka bort organen ur henne därför att de behövdes till andra människor. Så den nyanserade egoisten skulle sannolikt säga: "Okej, vi har en principiell rätt att leka gudar om vi vill. Men det vore korkat. Och det skulle inte gagna våra egenintressen bäst. Därför är det inte moraliskt önskvärt att vi leker gudar."

Omsorgsetikerns svar

För att ge ett svar på frågan om vi har rätt att leka gudar, kommer omsorgsetikern att utgå från en verklig relation. Omsorgsetiken är alltså i sig situationsbestämd, och inte en generell tillämplig lära för varje given situation även om det också finns fasta inslag i den - utgångspunkten är ju kärlek och ömsinthet i våra relationer till andra. Svaret kommer nu också att variera: Om det gagnar en given relation, så ska vi leka gudar för att förbättra för enskilda och stärka vår relation till den andre. Om det tvärtom missgynnar relationen, ska vi avstå från att leka gudar.

* * *

Så... slutsatsen nu då?

Enligt alla här beskrivna sekulära moralteorier finns det inte några omedelbart givna skäl att anta att vi har en definitiv rätt att leka gudar. Till skillnad från de religiösa påbuden, så kräver emellertid den sekulära etiken att vi ständigt tänker efter innan vi handlar.

Den sekulära etiken uppmärksammar därmed hur farligt det är att leka gud. Paradoxalt nog, kan tyckas.

Mvh
Anders

Vetenskap är glamoröst

Vetenskap är glamoröst, säger hollywoodstjärnan Sharon Stone.

Härligt. Vetenskapen kan också behöva en stjärna.

Naturlig ordning = social nödvändighet?

Den moderate politikern Henrik S Järrel vill i en artikel i en mindre uppmärksammad frireligiös tidning också visa att han inte har förstått Humes lag. Eftersom karln ändå har varit riksdagsman, så tycker jag att hans illa skrivna artikel förtjänar uppmärksamhet.

Järrel anför bl.a. följande: "Att äktenskap inte förknippas med samkönade par beror givetvis på den förhärskande naturbio­logiska ordning enligt vilk­en artens fortplantning är omöjlig genom samkönad cellförening. Det ligger ingen annan värdering i detta än biologins lagbundenhet, vilken inte är könsneutral."

Vi tar det därför i populärversionen: Av hur någonting "är", följer inte hur någonting socialt sett "bör vara". Någonting "naturligt" är sådant som faktiskt kan inträffa i naturen. Vad som är naturligt är inte detsamma som vad som är normalt i en viss grupp av individer.

Och visst har han rätt i att det inte ligger någon värdering i vad som faktiskt är fallet. På sätt och vis. Men det är när man sedan försöker göra sociala nödvändigheter av omständigheter i naturen som det hela blir fråga om värderingar - och värderingar enbart. Någon "ren" naturvärdering som med nödvändighet måste gälla för hur vi ska bete oss i ett samhälle och vilka lagar eller regler vi ska ha, det finns faktiskt inte.

Det är sådant man får använda sitt förstånd för att komma fram till. Att sedan alla inte gör det, är ju trist. Men dock något helt naturligt.

Mvh
Anders

Behöver Sverige juridifieras?

Jur. dr. Mårten Schultz har i Dagens Juridik skrivit en krönika om behovet av en juridifiering av svensk förvaltning. Han önskar att Sverige inför en författningsdomstol och att juristernas makt ökar på bekostnad av politiken.

Det är en läsvärd krönika, men jag är - trots att jag själv är jurist och har stor respekt för många kunniga jurister i landet - inte helt säker på att han har rätt. Det finns ju också en annan sida av det hela. Svenska myndigheter har en lång tradition av självständighet i myndighetsutövningen, såväl mot andra myndigheter som mot politiker, och jag har inte hört någonting annat än att lagföljsamheten i Sverige trots detta torde vara ganska hög. Frågan är därmed om det verkligen behövs en grupp jurister som överprövar lagar som stiftas. Lagrådets invändningar vid ny lagstiftning brukar ofta följas. Regeringsförslag som läggs till riksdagen utformas främst av, ja, jurister. Ja, och även i riksdagsutskotten finns ju många jurister som ska kontrollera efterlevnaden av lag. Därtill ska väl också nämnas att svenska lagar ofta har karaktären av ramlagar, vilket i sig ökar juristernas makt. Det finns alltså stora tolkningsmöjligheter för jurister och andra byråkrater att lägga in värderingar i politiska begrepp. Det finns också möjlighet till normprövning i Sverige. Så sammantaget får nog ändå sägas att det trots allt finns ganska goda möjligheter för jurister att utöva makt i Sverige.

Måste därmed jurister få en överprövningsrätt gentemot politiken...? Som framgått, så ställer mig lite tveksam till det. Jurister är bra på att tolka lagar, att förstå hur rättssystemet hänger ihop och kan ofta vara till gagn för att få till stånd en bättre process (nå, för det mesta i alla fall).

För enbart att jurister har läst lagen och kan sätta den i sitt sammanhang, så innebär det inte att man som jurist har bättre politiska värderingar än andra (vilket säger sig självt med tanke på att jurister ju även inom juristkollektivet kan ha olika värderingar).

Men juridik är väl knappast samma sak som politik...?

Mvh
Anders

Principfast eller pragmatiskt försvar?

Nästan varje dag så diskuterar vi filosofiska frågor utan att egentligen närmare reflektera över att det är filosofi vi talar om.

På lunchen så var det en kollega som tog upp de föreslagna nerdragningarna i försvaret och kommenterade den svenska neutraliteten historiskt sett. Han upprördes över att Sverige en gång hjälpt den tyska krigsmaskinen med transporter, och ändå fortsatt att kalla sig neutral stat. Han påpekade att det vore bättre om Sverige helt tagit konsekvenserna av sin neutrala hållning, och nekat nazisterna allt bistånd. Bättre en ockuperad men stolt nation, än en plundrad och feg var argumentationen.

Jag håller nog inte riktigt med. För principer har sitt pris. Och så snart man sätter principerna framför syftena, så kommer man också att riskera ganska mycket. För svensk del hade säkerligen en hel del riskerats under de förhållandena. Som ockuperad stat tvingas man förstås att ha administrativa förbindelser med ockupationsmakten och handla i ockupationsmaktens intressen. Det hade sannolikt inte varit bättre vare sig för svensk del eller för utvecklingen i världen generellt sett.

Sedan är det förstås så att det är lätt att i efterhand vara principfast. Då tar man heller inget ansvar för de människor som levde då. Man behöver inte se någon i ögonen och säga: "Jag skulle gärna riskera ditt liv för mina principer". Pragmatismen har sällan några företrädare. Och den blir ganska bespottad, just eftersom den ser till människors vardag just nu och innehåller sällan några visionära anspråk. Revolution låter alltid mer attraktivt och ungdomligt än att i stort sett godta ramarna men ändra lite i den riktning man önskar.

Men som försvarstaktik är pragmatismen, eller förmågan att släppa på sina principer, inte alltid en dum försvarsidé. Tvärtom - den kan rädda liv och skapa högre lycka, även om ingen kommer tacka dig i efterhand.

Och nerdragningar i försvaret behöver inte vara något odelat negativt, så länge man vet vad man gör och varför. Ett försvar fyller inget självändamål och bör heller inte i första hand vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Försvaret måste naturligtvis också i sig bygga på en omvärldsanalys med grunden i pragmatiskt tänkande och en djup förståelse kring andra länder och kulturer, inte på principfasta argument om att en organisation för alltid måste vara rätt och riktig.

Mvh
Anders

Politiska seanser

Den moderata kommunfullmäktigeordföranden i Borås, Maj Steen, har avslöjats med att hålla seanser. Hon kallar sig "spiritualist" och försöker få kontakt med de döda. Dessutom tar hon bra betalt för att dra folk vid näsan.

Företagsamt eller bedrägligt, döm själva.

Men kanske det inte skiljer sig från politiken i stort. Vi vill så gärna höra det som bekräftar vår egen världsbild, och skulle sannolikt betala ett väldigt högt pris för att hellre bli bedragna än att behöva förändra mera grundläggande sätt att tänka.

Men även politiska beslut kostar. De kostar på ett mer djupgående plan. De kan kosta din egen och dina framtida barns livssituation.

En revolution i tanken vore på sin plats. Vi borde sluta lyssna på de politiska seanshållarna, låt dem prata med de döda. Vi har ännu de levande att tänka på. Det kostar bara engagemang. Men så slipper vi känna oss lurade den dagen när vi väl somnar in.

Mvh
Anders