2005-10-08

Är döden ond?

För ett par veckor sedan bevistade jag en disputation som gav många intressanta tankar. Jens Johansson driver i sin avhandling "Mortal Beings - On the Metaphysics and Value of Death" (2005) teserna att animalismen är sann, att vi har förmågan att vara en särskild person, att döden kan vara dålig för oss men att det är "irrationellt" att ha särskild oro (special concern) för sin egen död. De frågor som jag särskilt fastnade för var frågan om identitet och frågan om döden är ond och varför i så fall.

Är döden ond?

När Sokrates dömdes till döden menade han att den största olyckan drabbat atenarna som dömt en orättvis dom, inte honom som skulle dö: "Dock - nu är det tid att vi går härifrån, jag för att dö, ni för att leva. Vem av oss som går mot det bättre ödet vet ingen utom Gud allena." (Nordin, Svante, Filosofins historia, 2003, s 58). Döden var enligt Sokrates förmenande i värsta fall bara en drömlös sömn.

Det kanske kan låta harmlöst att ha denna syn på döden. Konsekvensen av ett sådant synsätt kan emellertid bli mycket farlig för ett samhälle. Om döden inte är ond eller dålig, varför då kriminalisera mord? Om döden rentav är god, vore det då inte en välgärning att döda människor?

Vi kan naturligtvis anlägga ett synsätt som gör att det inte spelar någon roll om handlingen i sig är god eller ond. Vi kan säga att det är "fel att göra någonting emot en annan persons fria vilja", även om handlingen i sig skulle vara god. Med denna inställning skulle det emellertid vara lika dåligt att mörda någon som att hindra en person från att begå självmord eller besluta om tvångsvård för en psykotisk människa. Få skulle nog emellertid gå med på detta. Att hindra någon från att ta livet av sig, skulle vi snarast se som en god handling. I synnerhet om personen sedan tackade dig för att du räddat hans liv.

Frågan kvarstår: Varför är döden någonting dåligt?

Ett svar kanske kan vara därför att vår nuvarande "identitet" försvinner. Genom att vi är någon speciell, eller tror oss vara någon speciell, så kan människor skilja oss från andra eller dem själva. Vi kan forma egna åsikter, egna tankar och relatera till andra på olika sätt. När vi inte längre existerar så kan vi inte göra det. Man kan emellertid tänka sig många fall där försvinnandet av en identitet faktiskt är bättre än att identiteten existerar. Adolf Hitler kan vara ett sådant exempel: Hade någon som sköt Hitler 1933 varit en hjälte eller skulle han bara ha varit en simpel brottsling? Med vår nuvarande fakta, så kanske många skulle säga att han hade varit en hjälte. Samtidigt, om vi levt i Tyskland 1933 och åsett mordet av den nytillträdde Führern, hade det då inte varit riktigt att kalla personen en kriminell mördare?

Dessutom - varför skulle det vara dåligt med en icke-identitet? Om vi tänker oss att jorden funnits i ett par miljarder år och universum i ett antal oändliga miljarder år till, så har jag funnits 28 år i år. Det innebär att jag har mycket större "erfarenhet" av att inte finnas till än vad jag har av att finnas till. Miljarder år av erfarenhet borde räcka för en professur i ämnet "Icke-existens". Nå. Inte för att jag vet så mycket om de där miljarder av år innan jag fanns till, men varför skulle det vara ett så mycket värre tillstånd än döden, som ju också är en icke-existens? Blir icke-existensen "värre" bara för att jag råkar ha funnits några futtiga år på den här planeten?

Ett annat svar kan vara att själva dödandet normalt sett innebär smärta, och att smärta per definition alltid är av ondo. Hur döden sedan är spelar ingen roll. Samtidigt kanske man bör observera att det inte gäller alla fall av dödanden. Att dö medelst hängning, drunkning eller andra sätt där själva processen för somliga kan ge upphov till samma lustkänslor som vid asfyxiofili innebär ju snarare lust än smärta (mer om detta, se Innala, Sune; Kurt Ernulf, Asphyxiophilia in Scandinavia, Archives of Sexual Behavior, vol 18, no 3, 1989, s 184). Och att kriminalisera handlingar enbart därför att de ger upphov till lust eller orgasm verkar ju inte rimligt.

Dessutom ger det inte heller svar på frågan hur själva döden egentligen är. Den kan ju vara trevlig, även om dödsprocessen skulle vara otrevlig. Och om döden är god, men dödsprocessen dålig, varför ska egentligen mördaren straffas ifall det goda i döden uppvägs av den korta stund av lidande som dödandet skulle kunna innebära för oss?

Kanske får man anlägga någon slags praktisk inställning till döden. Vi får helt enkelt anta att det är dåligt med döden och att det är dåligt att vi förlorar vår identitet i brist på annan kunskap. Samtidigt visar nog detta exempel på att metafysiska frågor är viktiga för vår förståelse av omvärlden: Tänk bara hur t ex straffrättssystemet skulle varit utformat om den gällande politiska och filosofiska tanken var:

"Döden är det högsta goda"

Svindlande tanke. Men det hade varit väldigt lätt att lagstifta med en sådan utgångspunkt: "1 § Alla levande varelser skall sträva efter att vara döda. Du som läser det här ska ta livet av dig själv. Den som ändå fortsätter att leva döms för ovilja att dö till en evighet i döden."

Samma tankar kan man ha kring eutanasi, dödshjälp. Vari ligger det rimliga att säga att det bara på grund av lidandet i sig innebär att icke-existensen är att föredra? Och är det här inte märkligt att vi i relation till lidandet faktiskt nu är mer benägna att se döden som någonting gott? Själva dödandet skulle kunna gå till som vid ett mord. En giftampull och sedan låta personen somna in. Ändå skulle vi kunna säga: "Nu slipper hon i alla fall lidandet.". Samma handling, samma icke-existens. Men ändå så olika svar.

Här skulle förstås invändningen i vissa fall kunna bli: "Men hon ville ju själv.". Ja, så kan det förstås vara. Men vad har egentligen det för betydelse? Om en människa står i begrepp att hoppa framför ett tåg för att ta livet av sig och alla hennes vänner känner till att hon verkligen vill ta livet av sig, skulle det verkligen vara en relevant invändning ifall man tog fram en pistol och gensköt henne innan tåget kom? "Hon ville ju ändå dö, så jag tänkte att jag skulle förekomma hennes handling."

Människor dör. Etiken lever vidare.

Anders Ekman

18 kommentarer:

Kriton sa...

Huruvida döden i sig är ond för en given individ är en helt subjektiv fråga, det beror på hur individen värderar sin egen död. Sokrates död var inte ond, vilket han demonstrerade för oss genom att elaborera sin syn på döden, genom avböja Kritons förslag att fly till kolonierna, genom att av egen kraft tömma giftbägaren osv. Tekniskt sett begick alltså Sokrates självmord, vilket gör att frågan om andra sorters mord återstår.

Huruvida dödande är något ont är en fråga om rättigheter och alla rättigheter, även rätten till liv, härleds ur äganderätten. Jag äger mig själv, så om du förstör mig utgör detta en kränkning av min äganderätt, filosofiskt besläktat med om du förstört något annat jag äger, t.ex. mitt hus eller min bil, men naturligtvis långt mycket allvarligare. Att döda djur är ont om någon äger djuren och inte önskar dem dödade. Det samma gäller foster och barn som ännu är för unga för att ha kapacitet att äga och således för unga för att äga sig själva, att döda dem är en kränkning av deras föräldrars äganderätt.

Att döda är ont om och endast om den som äger den dödade inte samtycker. Eftersom de flesta människoägare, självägare så väl som föräldrar, inte önskar döden för sig själva respektive sina barn, är det i allmänhet något ont att döda människor -- inte för att det är en kränkning av "rätten till liv", utan för att det är en kränkning av äganderätten.

Anders Ekman sa...

Hej Kriton,

Tack för dina synpunkter. Kul med någon som har en helt annan syn på saken än vad jag har.

Är det verkligen så att frågan om döden är "ond" är en helt subjektiv fråga? Framförallt kan man fråga sig hur du kan ha någon värdering i fråga om Sokrates död. Blir hans död inte ond bara därför att han sagt så när han levde?

Äganderätten är bara en rättighet enligt lag, och det finns ingenting som säger att du äger dig själv eller att du t ex äger din son. Dessutom blir ju en sådan inställning mycket godtycklig. En viktig del av äganderätten är ju att du har en total oinskränkt rätt till det ägda. Om du nu säger att du äger din son, så borde du ju med din utgångspunkt ha rätt att döda din son. Du skriver att "döda barn är en kränkning av deras föräldrars äganderätt".

Men om man tänker sig en situation att föräldrarna själva dödar barnet så kränker de bara sin egen äganderätt? Det borde ju i så fall vara okej. Annars har man ju inte en fullständig äganderätt över det ägda.

Att dödandet skulle vara någonting ont enbart på grund av att äganderätten med nödvändighet skulle stå över allt annat, är knappast hållbart.

Du skriver: "Att döda djur är ont om någon äger djuren och inte önskar dem dödade.". Frågan är om detta är hållbart. Dels är det oerhört många djur i vår natur som inte är ägda, men där nog de flesta ändå skulle vara böjda att mena att det inte skulle vara bättre att skjuta alla vargar, lo, björndjur än att skjuta en katt som ägs av fru Oskarsson.

Sedan till ditt exempel på slutet.

1. Om och endast den som äger den dödade inte samtycker till dödandet är dödande något ont. (Om och endast om P, så Q)
2. De flesta som äger den dödade samtycker inte till dödandet. (de flesta P)
3. Dödande är något ont. (Q)

Argumentet är inte giltigt, men ändå välformat då det är bärande. För många är det sannolikt även induktivt starkt. Samtidigt kan man tänka sig att det finns andra alternativ där dödandet skulle kunna betraktas som ont även i fall där personen inte samtycker till dödandet men personen kanske ändå vill dö (ta t ex mitt exempel i huvudinlägget längst ner).

Dessutom finns det ju ingenting som med nödvändighet gör att premissen 1 verkligen är sann (premiss 2 verkar däremot induktivt rimlig). Varför skulle det bara vara ont ifall ägaren av den dödade inte samtyckt? Hur ska vi då t ex ställa oss till exemplet med Adolf Hitler?

Mvh
Anders

Kriton sa...

Min egen värdering av Sokrates död är naturligtvis också en helt subjektiv sak, och jag behöver inte komma till samma slutsats som Sokrates själv, eftersom han och jag kan ha olika intressen. Att jag tvingas leva i ett auktoritärt samhälle beror i viss utsträckning på att Sokrates för 2400 år sedan argumenterade för att människor har en plikt att underordna sig staten, och hans tänkande skulle säkerligen inte ha samma status om han inte gått i döden på ett så principfast och romantiskt sätt. Å andra sidan var det förstås bra att han inte levde vidare och fortsatte att fördärva människors tänkande i ytterligare några år. Vidare föregick han i mina ögon med mycket dåligt exempel i att acceptera en djupt orättfärdig dödsdom, men han själv hade ju som bekant motsatt uppfattning -- när Kriton argumenterade för att Sokrates skulle stanna i livet för att sörja för sina tre söner, menade Sokrates att han tvärtom måste välja att dö just med tanke på sina barn, eftersom han skulle vara ett dåligt föredöme för dem om han inte lydde lagen.

Nej, det är inte förbjudet för föräldrar att döda sina spädbarn (men det får inte ske hur som helst, se nedan). Detta är inte konstigare än att det inte är förbjudet att abortera foster. Vissa anser att punkten då det hela blir problematiskt är vid befruktningen, andra att den inträffar någon gång under fosterlivet (t.ex. när fostret utvecklar ett centralt nervsystem), ytterligare andra drar gränsen vid födelseögonblicket. I själva verket går gränsen en tid efter att barnet föds, närmare bestämt när barnet blir tillräckligt gammalt för att äga sig självt. När barnet visar prov på subjektiv volition och autonomt, ändamålsenligt agerande kommer saken i ett annat ljus, för föräldrarna har inte rätt att hindra barnet från att göra som det vill. Däremot har de naturligtvis ingen skyldighet att hålla barnet vid liv, och är därför i sin fulla rätt att t.ex. sluta ge barnet mat. De får däremot inte hindra någon annan från att ge barnet mat om barnet samtycker till att bli utfodrad av denna tredje part. Det senare villkoret kan anses vara uppfyllt t.ex. om barnet tar emot den mat som erbjuds, stoppar in den i munnen osv.

Anders Ekman sa...

Jag anser heller inte att det finns någon plikt att följa lagen, utan ser lagen som ett moraliskt argument bland andra. I den delen kan jag alltså instämma i att det på ett moraliskt plan var felaktigt att svälja giftet.

Å andra sidan, som du också konstaterar, vad hade vi diskuterat nu ifall Sokrates följt Kritons råd och flytt? Om han nu ville gå till historien, så har han ju onekligen lyckats ganska väl får vi väl ändå konstatera.

Staten hade du nog ändå inte undkommit.

Du skriver: "Nej, det är inte förbjudet för föräldrar att döda sina spädbarn (men det får inte ske hur som helst, se nedan)."

Först och främst måste nog konstateras att det (enligt mitt synsätt) verkligen är förbjudet (i enlighet med 3 kap 1 § BrB, mord, alternativt privilegieformen barnadråp).

Du vill bestämma punkten för " det verkliga livet" till en tid "när barnet blir tillräckligt gammalt för att äga sig självt."

Det bör observeras att den gränsen är ytterst diffus. Jag kan alltså stoppa en kniv i barnet och säga "hon visade inte tillräckligt prov på subjektiv volition och autonomt, ändamålsenligt agerande" så jag ansåg att jag ägde henne. Det kan vara ytterst svårt att bevisa motsatsen.

Sedan har du en utläggning kring föräldrars icke-plikter gentemot sin barn: "Däremot har de naturligtvis ingen skyldighet att hålla barnet vid liv, och är därför i sin fulla rätt att t.ex. sluta ge barnet mat. De får däremot inte hindra någon annan från att ge barnet mat om barnet samtycker till att bli utfodrad av denna tredje part."

Det är onekligen en mycket omänsklig värld du ritar upp, Kriton.

Man kan fråga sig varför helt plötsligt föräldrarna nu inte skulle få utöva hela sin fulla äganderätt och faktiskt hindra någon från att mata barnet? Nu tar du ju avsteg från äganderätten när du menar att människoägarna i det här fallet inte ska få göra som de vill med sitt ägda objekt. De kanske bara vill i konstnärligt syfte se hur det går till när ett barn svälter till döds? Hur rättfärdigar du detta intrång i föräldrarnas äganderätt och konstnärliga frihet?

Jag gissar att din filosofi, även om den är principfast, skulle leda till att många barn skulle få fara mycket illa och inte ha någon som helst trygghet i tillvaron. Vi skulle med all sannolikhet uppnå ett samhälle som ytterst få skulle kunna tänka sig att leva i.

Låt mig vidare gissa att dina tankar, om de genomförts i praktiken, bara lett till att människorna samlats på gator och torg för att vända sig mot barbarin:

"Gör slut på barbarin, vi kräver en stat!"

Mvh
Anders

Peter sa...

Man kan ju fråga sig hur fria vi skulle vara utan en stat Kriton. Hade det inte varit så att de starka (resursstarka) hade haft i stort sett 100% frihet och de svaga varit utlämnade till deras vilja?

En stat som den vi har i Sverige ger inte någon 100% frihet men den ger mer människor något mått av frihet än vad ett statlöst samhälle någonsin skulle kunna.

Sedan är dina argument för barnslaveri intressanta men extremt motbjudande.

Kriton sa...

Sokrates var bara den främste bland sofister, som tog ett steg bortom sofismen och grundade den moderna etiken. Om han varit okänd kanske vi istället hade läst om andra sofister (vilket förmodligen hade varit mycket bättre). Men problemet var förstås Platon, det var han som gav Sokrates den status den senare har åtnjutit sedan dess. Saker och ting hade varit annorlunda idag om Kallikles och Trasymakos varit huvudpersoner istället för sidofigurer i Platons verk. Dessutom var Platon mycket aktiv i att tysta andra filosofer, så vi vet inte så mycket om vad alternativet hade varit. Jag vet inte om det är sant, men jag har hört att Platon köpte upp alla exemplar han kunde hitta av Demokritos skrifter och förstörde dem. Demokritos verkar ha varit en utomordentligt intressant filosof, men så gott som alla hans skrifter har gått förlorade...

Så fort ett samtal om filosofi eller politik närmar sig frågan om anarki, skriker någon högt om att det är en orimlig idé, för då kommer det att vara tillåtet att MÖRDA människor. Det säger mycket om en person att hans första association till radikal frihet är tankar på att döda människor, särskilt barn. Det tyder på en hårresande brist på moralisk insikt och en massiv uppdämd fientlighet, typiska för människor som växt upp i ett samhälle kontrollerat av en enorm stat. Idén att "allt är tillåtet" om det inte finns någon stat och någon lag är förstås en helt naturlig konsekvens av att lagen upphöjs till högsta och enda måttstock. Och när lagen konkurrerat ut all naturlig moral och därmed undergrävt alla möjligheterna till ett naturligt mänskligt samliv, återstår miljontals alienerade spillror till människor som avhålls från att döda varandra enbart av sitt fetischistiska förhållande till lagen.

Ett exempel på samma psykologiska fenomen: När man 1967-1968 tillät försäljning av starköl i vanliga affärer i Värmland, Göteborg och Bohuslän, tiodubblades försäljningen av starköl, folk söp sig dyngraka på gatorna och experimentet var tvunget att avbrytas i förtid. De stackars svenskarna var så djupt hjärntvättade att de inte kunde hantera ens det mest blygsamma mått av frihet. I ett system där staten på livets alla områden definierar vad som är tillåtet och förbjudet, är människor till slut inte kapabla tänka eller agera självständigt. Statens normer konkurrerar ut alla andra, och människor förvandlas till nihilistiska monster i strikta politiska ledband. I Sverige avstår man från att supa sig till döds, inte för att man har en drift att ta hand om sig själv och agera förnuftigt, utan för att staten säger åt en att inte göra det. Om staten godkänner starkölsförsäljning på Konsum är det i en hjärntvättad svensks huvud liktydigt med grönt ljus att dricka starköl som man dricker mjölk eller sockerdricka.

Den underliggande premissen för statens verksamhet är den hobbesianska psykotiska vanföreställningen att världen skulle gå under i "allas krig mot alla" utan staten. Vid det här laget är denna premiss så internaliserad i människors psyken, att den har blivit något av en självuppfyllande profetia. Människor tror, medvetet eller undermedvetet, att allt de gör som inte är "allas krig mot alla" är helt beroende av staten. Så om staten försvann skulle människor sannolikt tro att de är oförmögna till något annat än "allas krig mot alla", och således göra sitt bästa för att världen ska gå under. Med dagens hjärntvättade mänsklighet har vi förvisso anledning att frukta anarki.

Peter sa...

Din argumentation är fruktansvärt historielös Kriton. Genom mänsklighetens historia har vi haft massor av samhällen med svaga stater. Ett av hundratals exempel är "vilda västern" i USA. Där gick det till lite som man ville och den starke styrde. Till slut skapades en stat för att folket antagligen krävde det på olika sätt. För att skydda egendom och liv krävs en polisstyrka, en militär samt en byråkrati. Så enkelt är det. Annars blir det ju djungelns lag. Människor har genom hela historien visat att de inte klarar att sköta ordningen på egen hand. Varför skulle vi vara bättre idag?

Vem skall upprätthålla ordningen i ditt idealsamhälle?

Kriton sa...

Du, Peter, verkar vara en mycket intelligent person, med djupa kunskaper om historia. Din analys av "vilda västern" är verkligen skarp. Jag känner mig helt tillplattad nu när du antar att det amerikanska folket krävde att en stat skulle skapas. Jag blev också mycket imponerad av följande argument: "Så enkelt är det. Annars blir det ju djungelns lag."

Jag hade kunnat tänka mig att diskutera vidare med dig, om det inte vore för att du uppenbarligen inte läst mina inlägg. Jag har t.ex. uttryckligen sagt att de människor som lever idag INTE kan hantera frihet (sista stycket i mitt förra inlägg). Jag har vidare inte skrivit ett ord om hur jag anser att samhället bör organiseras, t.ex. om huruvida det bör finnas en stat, hur en eventuell stat bör fungera osv.

Anders Ekman sa...

Det stämmer att vår Sokratesbild främst kan hämtas från Platon. Huruvida Sokrates var en sofist (som Aristofanes framställer honom) får vi väl dock ändå låta vara osagt.

"Om [Sokrates] varit okänd kanske vi istället hade läst om andra sofister (vilket förmodligen hade varit mycket bättre)."

Javisst, jag är helt övertygad om att saker och ting hade varit annorlunda idag om Kallikles och Trasymakos varit huvudpersoner i Platons verk.

Båda förespråkade den starkes rätt, "de svaga" var den stora mängden som stiftat sed och lag. Argumenten de använder sig av är väl dock inte helt övertygande. Kallikles konstaterar att den mänskliga lagen är en sammansvärjning mot de starka, och att den starkes maktsträvan är hans "naturliga rätt". Trasymakos intar en mer sociologisk inställning, men slutsatsen är densamma: Naturen ger alltid den starkare rätt. Makt är rätt.

Å andra sidan, om makt är rätt, vad säger egentligen att därmed flera inte skulle kunna utöva makt gentemot en enskild och därigenom ha rätt?

Du förfasas över att människor förknippar anarki med mord och andra hemskheter. Kanske finns en förklaring till detta. För det är onekligen svårt för dig att förneka att mord inte skulle vara tillåtet i en anarki. För så snart du förbjudit mord, så har du ju upphävt anarkin.

Min tanke på att föräldrar ibland slår eller rentav dödar sina barn var inte ett tecken på min moraliska karaktär, utan ett erfarenhetsmässigt påstående då jag läst rättsmedicin och suttit med vid förhandlingar som rört misshandel eller vanvård av barn. Det var alltså inte ett uttryck för fantasier eller hypotetiska resonemang. Det händer ju faktiskt i tid och rum.

Att säga att barnmisshandel skulle bero på att det finns en stat, är dock en mycket långsökt slutsats. Dessutom är den extremt svår att bevisa om det verkligen vore sant att barnmisshandel beror på att staten existerar. Hur skulle du metodiskt sett gå till väga med det praktiskt omöjliga företaget?

Det blir bara spekulationer.

Att lagen skulle konkurrerat ut all naturlig moral och naturlig samvaro med andra människor är en mycket spekulativ sats. Dessutom är den knappast sann. Jag anser att jag har en högst "naturlig" samvaro med andra människor, t ex mina vänner. Hur kan du säga att min samvaro inte är naturlig bara för att vi har en lag om t ex kontinentalsocklarna? På vilket sätt hade min relation till mina vänner varit mer "naturlig" såvida det inte fanns en lag om t ex kontinentalsocklarna?

Du skriver: "Med dagens hjärntvättade mänsklighet har vi förvisso anledning att frukta anarki.".

Då är vi i alla fall ense om en slutsats, även om jag inte alls delar din syn på att det med nödvändighet följer att vi inte behövt frukta anarkin ifall vi tidigare inte haft någon stat (detta torde också vara ett helt omöjligt bevistema för dig, varför jag inte tänker ge dig den uppgiften).

Mvh
Anders
P.S. För övrigt är jag fortfarande intresserad av din uppsats. D.S.

Kriton sa...

Jag tror att Kallikles och Trasymakos säger något mer intressant än att "makt är rätt". Poängen är snarare att det inte finns någon rätt. Däremot finns det naturligtvis makt. Om "rätt" används för att beskriva något som är fallet är det en eufemism för makt, om "rätt" används för att beskriva något som inte är fallet är det ett utslag av önsketänkande. Särskilt den som är kritisk till hur makt utövas har skäl att betänka detta. I det förra fallet riskerar tal om rätt att vara passiviserande och cementera rådande maktförhållanden, i det senare fallet riskerar människor att distraheras av filosofiska spekulationer istället för att ägna sig åt det som är väsentligt, nämligen att bemäktiga sig själv.

Det är absurdt att tänka sig att det skulle vara tillåtet att mörda i en anarki. Människor skulle acceptera mord lika lite som nu och de negativa konsekvenserna för mördare skulle inte vara mindre. Det ligger i sakens natur att detta inte är något som idag kan elaboreras i detalj, eftersom poängen är att privata företag skulle leverera den sorts ordningsmakt och rättsskipning som människor efterfrågade, och vi kan inte veta på förhand vad människor skulle efterfråga. Det är emellertid lätt att visa att privata företag på en fri rättsmarknad skulle göra ett mycket bättre jobb än staten. För en bred genomgång av hur ett marknadsanarkistiskt samhälle skulle kunna fungera, se t.ex. The Machinery of Freedom av David Friedman (Milton Friedmans något mer radikale son).

Jag har inte påstått att barnmisshandel beror på staten. Vanvård av barn kommer alltid att förekomma, det kan inga institutioner i världen göra något åt, vare sig politiska eller några andra. Den anarkistiska lösningen erbjuder dock några intressanta förbättringar jämfört med den etatistiska. Ett exempel: Föräldrar som vanvårdar och misshandlar sina barn skulle nog i många fall hellre slippa ha barn över huvud taget. Med dagens system är möjligheten att ångra sig mycket begränsad, har man skaffat barn är det svårt att adoptera bort dem. I ett fritt samhälle där det inte fanns någon stat som reglerade adoption och påverkade människors attityder i denna fråga, skulle föräldrar som inte längre vill ha sina barn ha mycket lättare att adoptera bort dem till någon som var intresserad av att ta hand om dem. Nyckeln i detta sammanhang är att skapa en marknad för barn -- en idé som förstås är utomordentligt frånstötande för de flesta människor, men detta är bara fördomsfullt. När man studerar saken närmare inser man att detta faktiskt skulle vara mycket bra för många barn, särskilt sådana som far illa i dåliga familjer.

Staten har naturligtvis inte konkurrerat ut all naturlig moral, men tendensen är att naturlig moral mer och mer ger vika för politiska regler. När det finns politiska diktat som man tvingas att lyda på fler och fler områden i livet, så blir alternativa normer överflödiga. Samvaro med vänner är ett exempel på en oas som ännu finns kvar, där människor kan skapa egna sociala normer, men det är långt ifrån självklart att människor i sådana situationer inte är starkt influerade av normer som tillhör det etatistiska paradigmet.

Jag har inte påstått att vi inte behövt frukta anarkin ifall vi tidigare inte haft någon stat. Naturligtvis är inte vilken anarki som helst att föredra framför vilken stat som helst. Jag kan vidare tänka mig en rad sätt att organisera stater som jag skulle tycka var väldigt positiva, men dessa scenarier är mycket osannolika att förverkligas. Jag tror att vår bästa chans att skapa ett civiliserat samhälle är någon form av anarki, men det är essentiellt att det skapas robusta alternativa institutioner för t.ex. rättsskipning. Jag är övertygad om att detta är fullt möjligt, men det är förstås inte självklart att sådana institutioner uppstår bara för att det inte finns någon stat. Huvudproblemet är emellertid inte staten, utan något mer generellt, varav staten är ett specialfall, nämligen internaliserad social kontroll. Om människor inte frigörs från denne mentala pest och tar kontroll över sina egna psyken, kan inga institutioner i världen rädda oss. Oavsett om vi har en stat eller inte, oavsett om vi har goda anarkiska institutioner eller inte, kommer samhället att fortsätta att vara auktoritärt så länge människor törstar efter att underkasta sig auktoriteter.

Kriton sa...

Här är en länk till ett kapitel ur David Friedmans bok:

Police, Courts, and Laws - On the Market

Anders Ekman sa...

Kriton,

Ditt synsätt ger fler frågor än svar. Finns ingen rätt är makt rätt. Det är svårt att komma ifrån att det innebär att ta den starkares parti.

Att bemäktiga sig själv utan hänsyn till att vi lever med andra torde vara en svår uppgift.

Varför skulle det vara absurt att tänka sig att mord skulle vara tillåtet om inga regler existerade (dvs allt var tillåtet)? Sedan att det skulle finnas normer i en anarki är kanske inte en häpnadsväckande tanke.

Det är omöjligt att genom spekulationer om hur det möjligen skulle kunna vara i en perfekt anarki komma fram till slutsatsen att mord med növändighet inte skulle vara tillåtet. Dessutom så är det väl ändå inte fel av mig att säga att du inte ser några som helst problem med att en förälder dödar ett spädbarn? Det förtjänar att framhållas med tanke på att jag ändå tror att många ändå anser det vara mord.

Jag tackar för lästipset, även om det förvisso är svårt att tänka sig privata domstolar eller folkdomstolar. Du får säkerligen ökad effektivitet, men antagligen till priset av en försämrad rättssäkerhet. Det skulle jag inte vara beredd att ställa upp på.

Det stämmer att du inte påstått att barnmisshandel beror på staten. Det var snarare ett område man kan tänka sig att "lagen konkurrerat ut all naturlig moral och därmed undergrävt alla möjligheterna till ett naturligt mänskligt samliv" om vi nu utgår från att den "naturliga lagen" alltid är god. Ett problem med den s.k. naturliga lagen är att ingen har sett den, än mindre kunnat förklara vad den är.

Vad säger att misshandlade barn skulle bli omhändertagna av andra i högre utsträckning bara för att man minskar möjligheterna för människor att få reda på att barnet misshandlas?

Jag har inte hört talas om något enda fall där misshandel eller sexuella övergrepp på barn har lett till att t ex grannen har gått in och frågat om han kan få bli vårdnadshavare eftersom de nuvarande föräldrarna ändå är så dåliga. Din syn blir så teoretisk att den inte kan appliceras i verkligheten.

(Det behöver ju inte förhålla sig så att bara för att en förälder begår övergrepp mot sina barn, de därmed inte önskar ha kvar sina barn. Det kan lika gärna vara så att även en barnmisshandlare "älskar" sitt barn men anser att det är en bra metod för uppfostran att misshandla barnet. Detta lär inte ett anarkistiskt nyliberalt samhälle förändra...)

Din idé om en "barnmarknad" är onekligen en ganska märklig syn. Dessutom anser jag inte att den är särskilt förankrad i psykologisk forskning kring barns hälsa och utveckling. Tvärtom skulle en sådan barnhandel innebära en ganska otrygg situation för många barn, vilket också skulle riskera att påverka uppväxt och beteende senare i livet. Det skulle också kunna få samhälleliga konsekvenser.

Du skriver: "Staten har naturligtvis inte konkurrerat ut all naturlig moral, men tendensen är att naturlig moral mer och mer ger vika för politiska regler."

Vilken "naturlig" moral har inte konkurrerats ut?

Du avslutar: "Om människor inte frigörs från denne mentala pest och tar kontroll över sina egna psyken, kan inga institutioner i världen rädda oss."

Hur vet du då att dina tankar då inte bara är ett uttryck för den statliga konspirationen, kanske är det så att staten behöver sina fiender och att du nu bara fyller en viktig funktion för att ge staten legitimitet?

Dessutom kan man ju faktiskt fråga sig. Rädda oss från vad?

Från en god levnadsstandard, hög välfärd och en hög trygghetsnivå?

Fly du, Kriton. Jag väljer nog hellre bägaren.

Mvh
Anders Ekman

Kriton sa...

Att makt är rätt följer inte av att det inte finns någon rätt. Detta är en helt ogiltig slutledning. Vidare har jag redan förklarat varför ett avvisande av rätt inte är det samma som att ta "den starkares parti". Tal om rätt används ofta för att skyla över den starkares makt, och för att distrahera svaga från att göra sig starkare till förmån för att beklaga sig över sin kränkta rätt. Genom att förkasta all rätt, klär man av makten in på bara skinnet, och visar just att makt inte är rätt.

Jag förstår uppriktigt sagt inte varför det är så svårt att förstå att mord skulle vara otillåtet i ett anarkiskt samhälle. Är du så rigid i ditt tänkande att du inte kan föreställa dig några regler andra än lagar stiftade av staten? Naturligtvis skulle det finnas mängder av regler i ett anarkiskt samhälle, och deras efterlevnad skulle tillses på en mängd effektiva sätt, inklusive med våld i vissa fall. Idén att mord skulle vara tillåtet, att det inte skulle finnas några regler som förbjöd mord, förutsätter att människor skulle acceptera mord -- det är en verkligt absurd tanke. Så länge folk inte accepterar mord kommer de att skydda sig på olika sätt, och alla skyddstjänster som staten tillhandahåller kan privata företag tillhandahålla bättre på en fri marknad. Poliser, domare osv kan göra det de gör oavsett om de jobbar på "Polismyndigheten i Stockholm" eller "Stockholm Säkerhetstjänst AB". (Naturligvis skulle polisers och domares arbete se mycket annorlunda ut i ett anarkiskt samhälle, men kärnverksamheten skulle troligen vara den samma.)

Rättssäkerhet skulle förstås vara en av de kvaliteter som efterfrågades allra mest på en fri rättsmarknad, så om det finns något avseende där marknadslösningen skulle vara överlägsen är det rättssäkerheten. Dina spekulationer om detta och dina svårigheter att tänka dig privata domstolar väger lätt jämfört med den omfattande ekonomiska-juridiska litteratur som visar på att dessa är gedigna och realistiska idéer. Mer generellt är det meningslöst att i denna form diskutera frågor om hur anarkiska samhällen skulle kunna organiseras (inklusive frågor om barn). De idéer jag antyder på detta område är inget jag hittar på fritt ur luften, utan de har utvecklats i en omfattande anarkoekonomisk litteratur, som du uppenbarligen är helt obekant med. Om du är intresserad av dessa frågor rekommenderar jag dig att läsa t.ex. Friedmans bok, sedan kanske någon bok om rättsekonomi eftersom du är jurist. Här är en sida som länkar till en mängd böcker och artiklar, varav merparten finns tillgängliga online:

Polycentric Law

"Hur vet du då att dina tankar då inte bara är ett uttryck för den statliga konspirationen, kanske är det så att staten behöver sina fiender och att du nu bara fyller en viktig funktion för att ge staten legitimitet?"

Detta är faktiskt en bra fråga. Jag tror att många förmenta frihetsälskare har hamnat i precis den fällan. Genom att motsätta sig staten med olika principiella argument blir man lätt en lydig opposition, som bara tjuter i högan sky om sin "rätt" till det ena eller det andra. Detta är naturligtvis fullständigt harmlöst för staten, och dess anhängare har skäl att hoppas på att anti-auktoritära människor nöjer sig med sådana verksamheter. Det förefaller mig djupt orealistiskt att försöka attackera staten för att avskaffa den, men en frihetlig människa kan göra motstånd på ett mer personligt plan. Den som vet hur staten fungerar kan kringgå den, smita från att betala skatt, se till att överlista dess representanter när de ger sig på en osv. Någon geografisk flykt är inte nödvändig, det räcker att ta sig ur statens register och övervakningsmaskineri. Tusentals frihetsälskare lever redan "utanför lagen" och utvecklar hela tiden mer avancerade färdigheter för att leva fritt i en ofri värld. Detta ersätter politiskt arbete, men om tillräckligt många inser fördelarna med att leva utanför systemet så kan de alternativa institutioner som byggs upp under jorden bli fröet till en ny sorts samhälle.

Anders Ekman sa...

Nej, det var heller inte vad jag skrev. Finns ingen rätt är däremot makt "rätt" eftersom det inte finns någon annan "rätt" än djungelns, barbarins eller naturens lag.

Jag vet att du anser att frånvaron av lag inte betyder att man teoretiskt tar den starkes parti. Min inställning är att det bara är en teoretisk hållning som det inte finns någon hållbar grund för.

Nej, jag kan tänka mig mängder av andra regler än statens regler. Men det torde nog vara så att det är svårare för dig att förklara varför mord i så fall inte skulle vara tillåtet i en anarki än vad det är för mig att förklara varför mord är förbjudet i ett civiliserat rättssamhälle.

"Naturligtvis skulle det finnas mängder av regler i ett anarkiskt samhälle, och deras efterlevnad skulle tillses på en mängd effektiva sätt, inklusive med våld i vissa fall."

Säkert. Men vem skulle upprätthålla denna ordning? Vilka garantier skulle jag som människa ha för att jag fick en rättvis och saklig rättegång i Domstolsföretaget AB?

"Rättssäkerhet skulle förstås vara en av de kvaliteter som efterfrågades allra mest på en fri rättsmarknad."

Jag hoppas att Friedman, vars bok jag nu har all anledning att läsa, har ett svar på hur rättssäkerheten i så fall säkerställs även för människor som inte kan betala till Överprövningsföretaget AB.

Jag känner ju till att du har en mycket principiell hållning, och även om jag har svårt att förstå din inställning så är din prinicipiella hållning hedersam.

Johan Sjölander sa...

Till att börja med vill jag ge Anders rätt; det var värt att läsa debatten på denna post.

Sedan vill jag också ge Kriton ett erkännande. När han skriver "[ä]r du så rigid i ditt tänkande att du inte kan föreställa dig några regler andra än lagar stiftade av staten? Naturligtvis skulle det finnas mängder av regler i ett anarkiskt samhälle, och deras efterlevnad skulle tillses på en mängd effektiva sätt, inklusive med våld i vissa fall" , så menar jag att han har helt rätt och att det också finns goda empiriska belägg för detta.

På Sicilien har exempelvis en svag statsmakt kompenserats av starka civila instututioner (Cosa nostra, eller maffian, brukar den kallas), som ägnar sig åt rättskipning och normupprätthålande, ibland även med våld. Samma fenomen kan skönjas i Los Angeles förorter, i Colombia (där den demokratiska staten i princip aldrig innehaft våldsmonopolet) och i någon mening skulle man nog kunna förklara romarrikets övergång i feodalism enligt samma typ av schema (centralmaktens oförmåga att trygga medborgarna fysiskt öppnade upp för andra, lokala, våldsmonopol). Lenin resonerade för övrig på ett liknande sätt när han argumenterade för att (den borgerliga) statens rättskipning skulle ersättas med mer intuitiva "folkdomstolar", där människorna direkt (på torget, med bössa i hand) skulle utöva en snabb och, får man tänka ofta definitiv, rättvisa.

Däremot har jag lite svårare att hitta belägg för att äganderätten värnas bättre av denna typ av icke-statliga ("anarkistiska") institutioner än av, låt oss säga, vår modell med en demokratiskt styrd och kontrollerad statsapparat. Men då är jag också född och uppfostrad i sosse-sverige och kan vara lite indoktrinerad, ska tilläggas.

Alexander Pär Nielsen sa...

Bravo. Du börjar få en liten läsarkrets.

Jag betraktar döden såsom, i värsta fall, en drömlös sömn och det mesta tyder just på att döden är slutet på alla upplevelser och sinnesintryck, och även tankar. Däremot så måste jag få påpeka att skälet till att jag anser att mord är fel är inte för att döden är hemsk utan för att det är just slutet av intryck och Livet. Utöver detta är det även mot individens vilja, vilket faktiskt är skälet till att jag är mot mord - dvs att det är mot individens vilja.

Om en individ vill begå självmord så har jag de facto inget problem med det; om det är någon som jag bryr mig om så är det självfallet så att jag skulle bli djupt ledsen och rentutav försöka prata personen ut ur dessa tankar och påvisa att världen är fantastisk - exempelvis genom att visa www.cordair.com (lyckades fiffla in ett länktips).

Min etik blir därmed ganska enkel, men självfallet inte utan invändningar ifrån andra synsätt. Det som är rätt och acceptabelt, rättare sagt, är bara det som man gör mot en annan individ som denne går med. Exempelvis jag är ihop med min flickvän, båda vill det. Om jag skulle bli såpass gravt skadad att jag inte längre skulle ha möjlighet att leva ett mänskligt liv och vore dömt till ett livslångt lidande så skulle jag inte ha några invändningar mot ifall någon tog slut på mitt lidande, självklart i enlighet med min vilja. Däremot har ingen rätt att ta ifrån mig mina pengar mot min vilja, men jag kan hjälpa om jag vill ifall de ber om det. Osv.

Så jag har som sagt en enkel syn på etik. ^^

Anders Ekman sa...

Du har en animalistisk syn på döden med andra ord. Det finns naturligtvis gott stöd för att tro det.

Att intrycken tar slut behöver ju i och för sig inte vara något negativt. En person som plågas ständigt, kanske hellre vill slippa sina intryck än leva med dem. Mord behöver heller inte nödvändigtvis vara mot en persons vilja. En person som vill dödas av annan för att man själv inte kan det, eller någon som faktiskt tänder på att bli mördad (tänker på det tyska kannibalfallet) har ju ingenting emot att vilja bli dödade.

Ytterligare problem är ju att du kan vara tillfälligt psykiskt sjuk, och därmed "vilja" ta livet av dig. Går en sådan vilja verkligen att ta på allvar?

Om viljan blir allenastyrande så inses också de enorma bevissvårigheterna i efterhand. Det är kanske dock inte i första hand en etisk fråga, men det blir en samhälleligt praktisk fråga som man inte kan blunda för moraliskt sett.

Mvh
Anders

Alexander Pär Nielsen sa...

Bevissvårigheterna ifråga är självklart värt beaktande, men jag anser som sagt att viljan över sitt eget liv bör vara total när en individ blir vuxen - m.a.o. 18 år.

Jag har kommit fram till att de flesta människor ändå inte är värda att tas på allvar men jag respekterar deras rätt att bestämma över sina egna liv nevertheless ^^

Och bevisföringen kan göras ytterst strikt med vittnen ifrån båda sidorna, videofilm där deltagandet intygas och underskrift hos polisen, etc. Bevisföringen kan göras i så stor grad att risken att åka dit för dylik förfalskning är betydligt större än risken att åka dit om man gömmer kroppen.