Så enkelt att tycka, men ändå så svårt

Jag konstaterar att jag har bloggat i ett år nu.

I stort sett har bloggandet infriat mina förväntningar, dvs jag tycker att jag har utvecklats i tanken och fått lite ökad struktur på saker och ting.

När jag började med bloggandet så hoppades jag att jag skulle kunna hitta en tillförlitlig filosofisk teori och hitta strukturer som jag kunde förstå. I vissa avseenden har det lyckats ganska väl, men på ett övergripande plan så har det nog snarare blivit så att jag bara har insett vilken enorm svårighet det är att visa varför man tycker någonting. Att tycka saker är inte svårt, det kan vem som helst göra, men det är just att svara på frågan varför man tycker som kan bli närmast omöjlig att ge något bra svar på.

Ändå är oftast tyckandet så mycket viktigare i dagens politiska klimat. "Jag tycker, alltså är jag" tycks devisen vara. Valsimulatorer och opinionsundersökningar lär vi få se i oändligt antal det här året. Och journalisterna kommer att pressa politikerna att säga sin "åsikt" som sedan blir redigerad till ett "ja" eller ett "nej" i en tidning eller ett klipp i teverutan.

Jag har på den här resan upptäckt några hinder för att förstå andra och för att få andra att förstå vad man själv menar.

1) Språket. Språket är ett oerhört effektivt kommunikationsmedel. Samtidigt så måste språket tolkas; dels av den som använder det, dels av den som skall förstå det. Ibland händer det att två personer talar om samma sak men tror att de är oense för att de använder olika ord. Samtidigt kan människor också använda samma ord när vi talar om helt olika saker, begrepp som t ex "demokrati" och "kapitalism" används ofta på detta sätt.

2) Verklighetsuppfattning. Det har en stor betydelse om man t ex erkänner sociala strukturer som existerande eller ej. För den som enbart ser "det individuella" kan missa det sociala samspelet och dess psykologiska och sociala betydelse för individen.

3) Oöverblickbarheten. Att förstå hur en annan människa tänker, och i vilka stunder hon tänker på ett visst sätt, och i en annan stund på ett visst sätt, är närmast en omöjlighet (till och med emellanåt för henne själv). Vidare är det svårt att återge hur en annan människas teorier förhåller sig till fakta, en persons teoribildning är aldrig komplett. Psykologiska kategoriseringar gör också att människor emellanåt gör felaktiga tolkningar av enkla fakta. Många tror sig veta vilka åsikter jag har för att jag kallar mig "socialdemokrat". Många gånger har de fel, eftersom de grundat sig på faktumet att jag är socialdemokrat, inte på vad jag tycker eller varför jag tycker det.

4) Stolthet. Att säga "det där var nog helt feltänkt av mig!" är tyvärr ingenting människor skyltar med. Det bor väldigt mycket stolthet i människor, så även i mig förstås. Den som hela tiden påpekar sina egna felaktiga resonemang kan för många verka som en dålig debattör, till skillnad från den som visar på förträffligheten i sitt eget tänkande. Men en dålig debattör är snarast den senare, då denne med all sannolikhet antingen är en dogmatiker eller saknar självinsikt. Kunde vi acceptera att vi ofta gör felaktigheter i vårt tänkande, och att vi inte alls har en så självklar helhetsbild av allt som finns, så tror jag att alla med stolthet oftare kunde säga "här var felet i mitt tänkande, så här borde jag ju ha tänkt istället!".

Med detta sagt önskar jag en god fortsättning på ett spännande valår.

Mvh
Anders