2006-12-05

Rawls och moralens grund

I fredags försvarade jag min uppsats "Döda dem bakom slöjan - en kritik av ursprungspositionen.". Jag uppehöll mig kring frågan om moralens grund, och som namnet antyder så kritiserade jag Rawls försök att rättfärdiga sitt tankeexpriment som 1) en sann grund för moral och som 2) motiverande för människor.

Rawls försök att säga vad som är rättvist är lovvärt, men eftersom jag inte tror att han har lyckats så vill jag göra några korta kommentarer här också. I synnerhet med tanke på att Rawls teori om rättvisa blivit ganska upphöjd även i socialdemokratiska och vänsterliberala kretsar.

Rawls tankeexperiment är till synes ganska enkelt: Bakom en slöja av okunnighet skall rationella individer omedvetna om sitt kön, sin ålder, sin framtida sociala position m.m. fatta principer för samhällsstyrningen.

Min kritik riktade in sig i två led. För det första har jag svårt att se hur man överhuvudtaget kan tala om "rationella individer" i ett sådant läge. Att grunda moralen i någonting objektivt bortom människan är ett lovvärt projekt, men hur är det egentligen möjligt?

Karl Marx gör en tydlig distinktion mellan de olika tanketraditionerna, som hjälper oss att förstå vad det innebär att grunda moralen i någonting objektivt bortom människan själv: "Det är inte medvetandet som bestämmer livet, utan det är livet som bestämmer medvetandet. Enligt det första synsättet utgår man från medvetandet som den verkliga individen, enligt den andra, som motsvarar det verkliga livet, utgår man från de verkliga levande individerna själva och betraktar medvetandet endast som deras medvetande."[1] Ett sådant antagande kan sannerligen betraktas som intuitivt korrekt.

Även Hegel är inne på denna linje, och när han själv beskriver kontraktsteoriernas grund så menar han rentav att det är absurt att anta att skilda viljor hos enskilda är kapabla att grunda en stat, då det redan från början är en absolut nödvändighet för varje individ att leva i staten.[2]

Och om vi heller inte är säkra på att ursprungspositionen är en sann eller sannolik grund som ett riktighetskriterium, så kan förstås också själva resultaten med avseende på grunderna för moral ifrågasättas. Hela projektets giltighet hänger faktiskt på att ursprungspositionen är en korrekt utgångspunkt. Annars är den inte bra, inte ens om vi gillar slutsatserna för att de låter fina.

För det andra, även om man nu kan tala om rationalitet i den meningen som Rawls tänker sig, så är det - enligt min mening - en moral helt grundad i logiska relationer och begrepp som vi själva har kontroll över.

Denna beskrivning kanske inte Rawls själv helt skulle hålla med om. Han menar att ursprungspositionen är definierad så att alla överenskommelser som ingås i tillståndet är skäliga, och där parterna som ingår avtalet om samhället är "moraliska personer". Resultatet är inte beroende av godtyckliga tillfälligheter eller av den relativa jämvikten mellan några samhällskrafter.[3]

Vad som exakt menas med detta är emellertid svårbegripligt, och man skulle redan här kunna tänkas invända att antagandet om moraliska personer redan förutsätter vad som skulle bevisas, dvs att de moraliska personerna per definition har korrekta moraliska åsikter om hur samhället ska se ut. I så fall faller ju hela exprimentet redan på den grunden att vi måste redan behäfta dem med en viss moral för att få ut en viss moral.

Samtidigt understryker Rawls själv att utgångspunkten helst inte skall ha några "kontroversiella etiska element" i sig, för att begynnelsesituationen ska kunna få ett brett stöd.[4] Men antagandet om "moraliska personer" kan faktiskt ses som ett insmygande av moral redan i ursprungspositionen.

Så. Min tanke är att helt enkelt tvinga rawlsianerna att bestämma sig vad moralen är för något. Jag föreslår att de sätter in alla logiska relationer och begrepp i en superdator, som kan räkna ut exakt vad som är rättvist. Vi kan också mata in de begrepp som konstituerar "ett moraliskt sinne", och med datorns hjälp kommer vi få reda på vad som är rättvist eller inte i ett samhälle.

Men. Ändå har vi inte kommit runt frågan om detta ens är sant att det skulle förhålla sig så. Och även om det är sant, på vilket sätt kan en dators helt korrekta svar på vad som är rättvist få mig motiverad att handla så om jag själv upplever att det är orättvist?

På seminariet fick jag förresten frågan om det inte vore bättre om det bara fanns fasta principer för handlandet så att man inte bara var hänvisad till den mänskliga naturen. Ja, det kanske vore bättre. Men om det inte är sant att det är så, varför skulle då det vara bättre än att lita på att människor faktiskt redan har ett sinne för rättvisa alldeles oavsett vad någon fullständigt rationell varelse eller annan overklig varelse hittat på?

Mvh
Anders

* * *

[1] Marx, Karl, Den tyska ideologin, ur Liedman, Sven-Eric, Karl Marx - Texter i urval, s 112.
[2] Hegel, Georg Wilhelm Friedrich, Philosophy of Right, Kitchener, Batoche, 2001, § 75 A.
[3] Rawls, John, En teori om rättvisa, s 129.
[4] Rawls, John, En teori om rättvisa, s 35.

9 kommentarer:

Anonym sa...

En version av Rawls som dock är intressant att betrakta är en blandning mellan utilitarism och Rawls slöja av okunnighet. Jag vet inte om, och isåfall vilken, filosof som har föreslagit teorin; grunden skulle dock vara att man hade nyttomaximerande individer bakom en slöja av okunnighet. Då skulle de försöka maximera förväntade avkastningen och även ägna sig åt risk aversion och allt sådant. Då skulle man få ett rationellt nyttomaximerande system, som också tar bort kritiken om ögonamputationer och så (då folk skulle tacka nej p g a risken att bli den amputerade).

Hannes

Anonym sa...

Jag tänker rikta in mig på det första ledet av din kritik. Du skriver att:

"Min kritik riktade in sig i två led. För det första har jag svårt att se hur man överhuvudtaget kan tala om 'rationella individer' i ett sådant läge."

Det som jag tycker är tveksamt med denna argumentation är att du ställer krav på att förutsättningarna bakom okunnighetens slöja ska vara realistiska. För mig är det irrelevant. Rawls vill egentligen bara skapa en utgångspunkt för sina resonemang och eftersom det i grunden är en ren tankelek så spelar det inte någon roll om förutsättningarna är realistiska eller inte.

Det är helt klart så att för att en människa ska kunna ha de generella kunskaper och förmågor som förutsätts måste hon vara en människa av kött och blod som levt och inhämtat dessa kunskaper på något sätt. Men detta är väl knappast något som Rawls bestrider.

Förutsättningarnas realism är således ointressanta att diskutera. Det intressanta är istället tankeleken i sig och de förutsättningar den ger för att forma en moraliska uppfattning om rättvisa. Det är egentligen inte märkvärdigare än att man gärna bemöter någon som är särskilt okänslig inför andras vedermödor och problem med att säga "försök tänka dig in i denna människas situation" eller "döm inte förrän du vandrat en mil i dennes skor".

Vad Rawls gör är att lyfta upp denna typ av vanligt förekommande argumentation till en högre nivå genom att säga. Hur skulle du säga i det fall att du saknad uppfattning om din egen situation och det var du som var den människa som du nu kritiserar. Jag tycker att det är en fruktbar utgångspunkt för en diskussion om moral och rättvisa.

Om jag inte vet om jag i ett visst givet samhälle är vacker, rik och begåvad eller ful, fattig och obegåvad så förändrar det troligtvis min inställning till hur jag tycker att personer med de egenskaperna ska behandlas. Själva poängen är således att rensa bort de faktiska omständigheterna i syfte att utifrån en mer neutral synpunkt uttala oss om vad som är moraliskt och rättvist. Att detta är orealistiskt i den mening att vi inte kan byta kropp och medvetande med någon annan är helt klart. Men jag tycker verkligen att det är ett ganska ointressant påpekande eftersom Rawls inte påstått att det är möjligt.

Anonym sa...

Jag ska också utdela kritik mot ditt eget synsätt vilket tycks vara format av marxistisk åskådning. Denna åskådning säger att vår moral är en skapelse av vilken postion vi intar i samhället. Så har proletärerna en moral, mellanskikten en annan och överklassen en tredje. Marx säger sedan att den moral som är normerande i samhället är den som präglar den härskande klassen.

Här uppstår ett totalt moraliskt vakuum. Ingen kan gärna påstå att det är omoraliskt av proletärerna att döda överklassen. Detta för att det inte finns någon neutral moraluppfattning och alla bara agerar på ett sådant sätt som följer av vilken position de intar i samhället. Har man en sådan syn på moral kan man aldrig någonsin göra anspråk på något annat än att företräda en viss moral framför en annan. Det finns inte heller någon anledning för överklassen att förbarma sig över de mindre lyckligt lottades situation eftersom det skulle stå i strid med den moral som dikteras av deras egen samhällsställning. Detta är ingenting annat än nihilism eller åtminstone moralisk relativism.

Anders Ekman sa...

Hannes,

Tack för kommentaren. Rawls själv skulle direkt avfärda alla sådana försök - hela hans projekt riktar ju udden just mot utilitarismen.

Rawls menar att människorna i ursprungspositionen på rationella grunder skulle ha uteslutit nyttoprincipen för att bestämma hur samhället skulle inordnas, då den "...tycks strida mot den idé om ömsesidighet som är underförstådd i föreställningen om ett välordnat samhälle." (Rawls, En teori om rättvisa, s 35)

Dessutom skulle exprimentet bli så komplicerat att det antagligen skulle vara bättre att strunta i det och bara utgå från oss komplicerade människor istället (vilket ju är en bättre utgångspunkt).

Mvh
Anders

Anders Ekman sa...

Galenpanna,

Tack för kommentarerna.

Men vill någon följa ett utslag som bygger på helt orealistiska utgångspunkter egentligen? Om principerna inte är korrekta, ja, då finns ju heller ingen anledning för oss att följa dem. Och även om de vore helt korrekta - är det något som med nödvändighet motiverar oss att handla?

Om resultaten ska ha någon som helst betydelse för oss i verkligheten så måste det ju finnas någonting som säger att principerna är korrekta. Och det finns ju uppenbarligen inte.

Rawls säger själv att det är ett hypotetiskt tankeexperiment (Rawls, a.a., s 129), och det går ju att förstå. Men det finns ju ingenting som säger att hypotetiska tankeexperiment är bindande, sanna eller motiverande för oss.

Du skriver: "Själva poängen är således att rensa bort de faktiska omständigheterna i syfte att utifrån en mer neutral synpunkt uttala oss om vad som är moraliskt och rättvist."

Ja, jag instämmer i att det är Rawls själva poäng. Vad jag inte instämmer i är att utgångspunkten skulle bli mer "neutral" bara därför att man skalar bort allt vad verklighet heter.

Och sedan säger man att detta overkliga scenario ska ha betydelse för verkligheten. Hur får en rawlsian egentligen ihop det?

Sedan så stämmer det förvisso att min utgångspunkt är marxistisk i den meningen att jag anser att det bara existerar verkliga människor med verkliga liv; några "fullständigt rationella varelser", "praktiskt förnuft" eller "ideella observatörer" finns bara i fantasin. Och de har ingen inverkan på oss i verkligheten.

"Marx säger sedan att den moral som är normerande i samhället är den som präglar den härskande klassen. Här uppstår ett totalt moraliskt vakuum."

Ahh. Så talar den moderna bourgeousin! Per definition ska vi alltså anta att den moral som skyddar överklassen också är den korrekta moraluppfattningen?

Även om Marx skulle ha rätt i att det finns olika slags moral för olika samhällsklasser så behöver det inte alls leda till moralisk nihilism. Och även om det skulle göra det så kan man ändå fortsätta att hävda en viss moral framför en annan, men då t ex grundat i sin egen känsla av att det är rätt.

Observera nu: Att vi säger "en neutral (axiomatisk) utgångspunkt vore bra att ha" är inte samma sak som att säga att "en axiomatisk utångspunkt är sann".

Och det är väl till sanningen vi ska hålla oss, och inte till vad som vore bäst för överklassen? ;)

Mvh
Anders

Anonym sa...

"Även om Marx skulle ha rätt i att det finns olika slags moral för olika samhällsklasser så behöver det inte alls leda till moralisk nihilism. Och även om det skulle göra det så kan man ändå fortsätta att hävda en viss moral framför en annan, men då t ex grundat i sin egen känsla av att det är rätt."

Du återkommer ständigt till detta med att vi ska lyssna till våra känslor. Jag tycker att du ska utveckla detta resonemang och beskriva vad du menar med denna känslans moral.

Anders Ekman sa...

Anonym,

Ja, det stämmer att jag ofta återkommer till detta med känslor som en grund för moralen. Jag har för mig att mitt allra första inlägg på bloggen handlade om just det.

Denna inställning är inte på något sätt nyskapande. Den finns t ex hos David Hume som skriver:

"Anatomize all these circumstances, and examine, by your reason alone, in what consists the demerit or blame: You never will come to any issue or conclusion."

samt det mer slagkraftiga...

"Here, therfore, reason instruct us in the several tendencies of actions, and humanity makes a distinction in favour of those, which are useful and beneficial."

(Hume, David, An Enquiry concerning the Principles of Morals, p 158)

Jag tror att det ligger något i detta. Mitt förnuft motiverar mig inte till någonting. Om jag inte hade känslor och behov, så skulle inte rättvisa, moral, skuld eller klander betyda någonting heller. Även om man kunde sätta värden i teorin på vad som var sant och rätt och riktigt.

Rawls (och hela den kontraktsteoretiska traditionen) bortser från detta när de skapar sina hypotetiska spel om vad de anser är sann moral som grundats i något bortom människorna själva.

Jag tror man kan börja redan i människorna själva, och den mänskliga naturen. Vi har ju klarat oss hyfsat hittills, och verkar kunna klara av ganska många vardagssituationer utan att rådfråga någon ideell observatör eller en människa i ursprungspositionen om hur vi bör handla.

Mvh
Anders

Anonym sa...

Har själv inte läst så mycket av Hume. Bara litegrann i olika översiktsverk. Kanske skulle ta en närmare titt på honom. En god vän har skrivit en magisterupsats i teoretisk filosofi om hans kunskapsteori har jag för mig.

Han var tidigare, under gymnasietiden, lite småförtjust i Ayn Rand men menade att induktionsproblemet gör hennes epistemologi omöjlig. Ska ta och prata med honom om lämplig litteratur om Hume.

Anders Ekman sa...

Hume är intressant, och standardverket du i så fall bör läsa är EPM som jag hänvisar till ovan.

När Rand hävdar att "The fact that a living entity is, determines what it ought to do." (The virtue of selfishness, p 8) så har hon ändå inte lyckats säga någonting om vad som är sant. Det behöver inte ens strida mot Humes lag. Men inte heller att visa att det är sant i denna mer logiskt semantiska mening kommer att lösa problemet. För att hävda att Rand har rätt så måste man lyckas visa att det gäller alla etiska ställningstaganden hela tiden i alla system. För hon hävdar ju att just hennes moral är objektivt riktig.

Givet induktionsproblemet så spelar det ju heller inte någon roll ifall vi kan konstatera att Rand hade rätt i situation 1, 2 och 3 och sedan mena att "Rand har alltid rätt". För hur skulle vi kunna rättfärdiga ett sådant påstående egentligen? Det enda vi skulle kunna visa upp skulle ju vara ett antal lyckade exempel på situationer där vi ansåg oss ha stöd för att Rand hade rätt. Men det resonemanget skulle i sig självt vara induktivt, och inbegriper alltså vad vi vill bevisa. Det blir i så fall inte en tillfredsställande epistemologi, i vart fall inte om man vill mena att den ALLTID är korrekt.

Mvh
Anders