2008-07-07

Vad händer med rättvisan?

För inte så länge sedan kunde man läsa några notiser om att SOM-institutet konstaterat att klassklyftorna växer i Sverige. Sören Holmberg noterar att skillnaden mellan människor är större 2007 under alliansregeringen än någonsin tidigare i SOM-institutets mätningar.

Det finns förstås flera orsaker till detta: Avskaffad förmögenhetsskatt, förändrad fastighetsskatt för att premiera fastigheter med höga taxeringsvärden och andra skattesänkningar som främst har gynnat människor med redan höga löner. Samtidigt har stora nedskärningar drabbat dem som redan har små ekonomiska marginaler: Arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionärer och studenter. Även högre räntor, orsakade delvis av internationella förhållanden, men också på grund av regeringens skattepolitik, drabbar förstås barnfamiljer som behöver lån för att köpa fastigheter eller bostadsrätt.

En rörelse mot ökade klassklyftor tycks alltså vara ganska given med sådana utgångspunkter: De som redan har det bra får det ännu bättre, de som redan har det dåligt får det sämre.

(Ingen borde bli överraskad alltså. Men utifrån alliansens valkampanjer kanske det dock inte är riktigt vad alla dess väljare trodde de skulle få. Tvärtom gick man ju ut och lovade att man skulle föra arbetarnas talan, man skulle vara "arbetarnas röst".)

Men vad händer då med rättvisan? Man skulle kunna hävda att rättvisan på intet sätt hotas av att skillnader ökar mellan människor, så länge utfallet är paretooptimalt. Jag tror i och för sig att redan ett sådant påstående är falskt (eftersom jag har en uppfattning som innebär att rättvisa i första hand ska förstås i distributiva termer, se tidigare inlägg om detta), men att utfallet verkligen skulle vara paretooptimalt finns heller inte stöd för.

Dessutom har jag svårt att se att en fördelning om framtida möjligheter egentligen kan vara paretooptimal. Kanske i teorin förstås, men rent praktiskt så får politiska beslut så många konsekvenser i enskildas liv att det inte går att göra några detaljerade analyser av vad människor förlorar på vissa politiska beslut i fråga om andra ting än pengar (sociala möjligheter, utbildningsplatser m.m.). Konsekvensen av detta resonemang är att vi egentligen inte kan nå den "objektiva rättvisan" rent metodiskt.

Rättvisan blir sålunda en sinnebild, en tänkt idealbild av hur vi vill att samhället ska se ut och vilka möjligheter vi önskar våra medmänniskor. Och kanske är därför frågan: "Upplever du att klassklyftorna ökar?" faktiskt mer relevant.

För striden om verkligheten är också striden om våra egna och andras, på det hela taget ganska korta, liv.

/Anders

2 kommentarer:

odelberg sa...

Jag skulle gärna vilja se hur mycket pengar medelsvensson har i plånboken nu jämfört med när den här regeringen fick makten.

Anders Ekman sa...

Ja, intressant säkerligen, men det är förstås alltid vanskligt att göra sådana jämförelser. Så man kan nog nöja sig med att konstatera att medelsvensson har gjort några hundralappar på förvärvsavdraget, men också förlorat på räntehöjningarna, bensinskattehöjningarna, hyreshöjningar (till följd av slopade räntebidrag och investeringsstöd), trafikförsäkringsskatten m.m.

Så för medelsvensson lär det nog gå på ett ut. De tjänar ju heller ingenting på att förmögenhetsskatten slopas eller att fastighetsskatten förändras till förmån för de allra rikaste.

Men den intressanta gruppen om man tar upp begreppet rättvisa är dock kanske inte främst medelsvenssons. De intressanta grupperna är dels dem som redan har det ekonomiskt svårt, dels gruppen i den tionde förmögenhetsdecilen.

Och där är det ju enligt SOM-undersökningen tydligt att skillnaderna aldrig har varit så stora som nu.

Mvh
Anders