2008-08-12

Är livets mening en politisk fråga?

Frågan om vad som är livets mening brukar uppfattas som filosofins grundfråga, även om svaren brukar variera om vad som verkligen är livets mening. När man en sen kväll efter några glas vin ställer frågan till en kompis, så kanske han eller hon säger något i stil med "livets mening är väl det vi gör det till" eller "vet inte, fast vad är meningen med meningen egentligen?". Om man har turen att ha begåvade vänner alltså. För i all sin enkelhet vore det ju ganska begåvade svar.

Frågan om livets mening brukar vanligtvis inom filosofin uppfattas på åtminstone två olika sätt. Dels som en religiös frågeställning, om vi ingår i någons större plan, och att därför livet har en mening. Dels brukar det också uppfattas som en moralfilosofisk frågeställning, där frågan om livets mening ska förstås som en fråga om livet är värt att leva alls.

Den religiösa frågeställningen är för mig emellertid bara "halv". För även om vi konstaterar att det finns gudar, och att dessa har en enastående plan för våra liv så löser det ju egentligen inte frågan om vad som är meningen med livet i en större kontext i så fall. För man kan ju då också naturligtvis ställa sig frågan vad meningen med gudarnas liv är och vad meningen var med att skapa en stor plan för ett antal förvirrade människor?

Jag vill nog välja att se frågan som en moralfilosofisk fråga, sålunda: Har du ett liv som är värt att leva?

Frågan kan tyckas väldigt personlig, och det är den ju förstås. En antik filosof föreslog att det bästa handlingsalternativet alltid var att ta livet av sig, oavsett vilka andra handlingsalternativ vi har. Hans mer entusiastiska efterföljare blev emellertid inte långlivade, och vi andra har glömt vad han hette. Valet har vi dock alla. Och för den som ännu lever, så kanske det finns många goda skäl att göra det. Eller så kanske man bara fortsätter att leva på ren djävulskap, eller kanske av nyfikenhet.

Och vid närmare eftertanke så tycks inte frågan vara så personlig heller. Tvärtom, frågan om liv är värda, vad de är värda och vilka liv som ska prioriteras synes också vara en högst politisk fråga: Aborter, fosterdiagnostik, assisterad befruktning, insemination, djurförsök, kloning, dödsbegrepp, dödshjälp, genterapi, vård av gamla och döende. Alla förslag på teman som kan sägas vara politiskt sprängstoff.

Men trots denna oerhörda vikt saknar vi en säker metod för att avgöra vad liv är värda, eller ibland rentav vad som konstituerar ett liv. Tre huvudspår om livets mening finns; preferensutilitarism (att få sina önskningar uppfyllda), klassisk utilitarism (största möjliga lycka åt största möjliga antal) samt perfektionism (att förverkliga sig själv, sin inneboende natur eller sina anlag). Jag misstänker att dessa huvudspår i själva verket enbart utgår från en enskild individ, och den personliga frågeställningen om vad livets syfte egentligen är. Politiskt sett inses att preferensutilitarismen inte skulle vara hållbar, den klassiska utilitarismen skulle bli för kallblodig och perfektionismen likaså.

Så om man väljer att se frågan om livets mening som en politisk frågeställning tycks den nästan rentav vara svårare än om man bara har personliga grubblerier kring om ens liv är värt att leva. Kanske kan idéer som jämlikhet (allas levnadsnivå ska jämnas ut), förtjänst (de som gjort sig förtjänta av ett liv ska prioriteras), rättighetsteorin (individens grundläggande rättigheter ska respekteras alt. tillgodoses) vara en metodhjälp för politikerna när de ska ta ställning till vad våra liv egentligen är värda och vad våra liv egentligen är för något. Men ingen av dessa metoder verkar särskilt säkra och alla kommer att ha tillämpningssvårigheter (även om t.ex. jämlikhet låter bra prima facie, så skulle det ju i sammanhanget innebära att man kunde förespråka att ta livet av folk när de kommit upp i en viss ålder, vilket nog klart skulle vara en kontraintuitiv handling).

Så jag avslutar det här inlägget lika förvirrad som jag var när jag påbörjade det. Att frågan om livets mening är viktig, både på ett personligt plan och på ett politiskt plan är dock en självklarhet. Men det är något frustrerande att en sådan viktig fråga inte får ett bättre svar än diverse till intet förpliktande paroller om vikten av att värna "livet".

/Anders

3 kommentarer:

KLARTEXTEN! sa...

Livets mening är mycket enkelt: att producera barn! Mer är det inte!

Evolutionen och all vår historia pekar på detta. Alla andra motiv "boils down to this".

Livet har ingen annan mening alls. Vi föds, skaffar barn och dör. Simple as that! Sen kan man ju försöka njuta av livet dessutom. Men det är inte nödvändigt. En lyx!

Någon annan mening med livet vägrar jag erkänna i varje fall. Men det skulle vara kul om någon försökte motbevisa mig.

Anders Ekman sa...

Hej Klartexten,

och tack för alla kommentarer. Jag har tyvärr haft och har mycket ont om tid just nu, så det är därför jag inte har kunnat svara på en gång.

Å andra sidan kan dylika frågor med fördel smälta in och ta tid.

Ett problem med att livets "mening" skulle vara "att producera barn, skulle ju vara att barnlösa människors liv skulle vara meningslösa.

Och om alla som saknar ett "eget" producerat barn skulle leva helt meningslösa liv, så verkar det ju inte bättre än att de skulle behöva ta kollektivt självmord? :)

Dessutom blir det ju en oändlig regress om min mening ska bero på en annan mening (ett framtida barn), vars mening ska bero på en annan mening, vars mening ska bero på en annan mening, vars mening... ja, du förstår.

Då har vi fortfarande inte tagit ställning till meningen med meningen (varför överhuvudtaget föda barn om det är meningen?).

Dessutom verkar livet få ett så oerhört tråkigt innehåll om "att få barn" skulle vara den enda meningsfulla stunden på jorden.

Jag anser vidare inte att evolutionen pekar mot en viss mening. Den bara är, men säger ju ingenting om hur saker bör vara eller ger oss ramar för vad som är meningsfullt.

Meningen får vi nog fylla ut själva. För somliga kanske det är att producera barn för att de blir lyckliga av det. Men för andra kan livet vara fyllt av olika meningsfulla saker i tillvaron.

Och tur är väl det. :)

KLARTEXTEN! sa...

Om vi begränsar oss till ifall vi ingår i någon större plan så är det evolutionen. Jag kan inte tänka mig någon enskild faktor med lika stor betydelse.

Jag går inte ens in på religiösa sådana därför att det helt enkelt inte finns några belägg för något liv efter detta, snarare motsatsen.

Att skaffa barn skrev jag var livets mening. Just därför är sexualiteten en så stark kraft. Det är njutningsfullt endast därför att annars skulle vi dött ut. Evolutionen premierar endast sådant som gynnar barnets födsel och uppväxt. Resten struntar den i. Kärleken fyller samma funktion som sexualiteten.

Pengar och karriär underlättar för anskaffande av partner och skapar trygghet för barnens uppväxt. Men det är bara en av flera faktorer.

Freud ser sexualiteten som den underliggande drivkraften och sexalitetens syfte är just att skaffa barn. Sen kan sexualiteten sublimeras och få andra uttryck. Hela vår kultur (poesi, musik, konst etc) är sublimerad sexualitet enligt honom. Och jag tror han hade rätt.

Så om något "högre" styr oss människor (och övriga djur) så är det evolutionen. Grunden för evolutionär framgång är barnafödande och överlevnad, men framför allt barnafödande.
När vi är könsmogna är vi på toppen av vår sexualitet och är fysiskt attraktiva för våra partners. Den idealiska barnproduktionsåldern. När vi passerat denna ålder, samt fött upp vår avkomma så anser evolutionen att vi fullgjort vår uppgift här i livet. We are trash!

En annan sak att vi lyckats lura naturen och lever längre genom läkarvetenskapens framgångar och vår intelligens. Men vår "nyttiga" tid är förbi.

Att sexualitet och kärlek i grunden syftar till barnalstrande och uppfostran utesluter dock inte att det kan vara oerhört givande även utan barn! Men sett ur ett högre "evolutionärt" perspektiv är det inte meningsfullt. Men givetvis ur ett individuellt perspektiv.

Då glider vi in på livets mening ur individens perspektiv. Där tror jag bara det handlar om att må bra i djupare bemärkelse. Det innebär att må såväl psykiskt som fysiskt bra. Det inkluderar ett någorlunda gott samvete, att skapa trygghet för avkomman, att ge och ta emot kärlek etc att känna att man är viktig etc. Det är förstås mycket individuellt vad man värderar här i livet. Men då är det begränsat till MIN mening med livet. Inte lika intressant fråga.