2005-02-14

Varat, börat och moraliska "sanningar"

En vanlig vetenskapsteoretisk och filosofisk fråga är om "varat" skall skiljas från "börat". Vad betyder det? Det betyder att frågan är om vetenskapliga fakta (sanning om det som är) skall skiljas från det som bör vara (moraliskt ställningstagande). Frågan indikerar ytterligare en fråga: Finns det moraliska sanningar?

Betänk följande citat ur lagutskottets betänkande 1997/98:LU10: "När det gäller separationer förefaller äktenskapen enligt vissa mätningar vara mångdubbelt stabilare än samboförhållandena. Enligt andra mätningar har separationsfrekvensen när det gäller sambor visat sig vara 50–75 % högre än hos makar. År 1991 var 46 000 barn med om en separation, varav 17 000 i samboförhållanden och 29 000 i äktenskap.". Då ska man också ha i åtanke att "År 1990 var omkring 800 000 personer i åldern 16–74 år sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden medan drygt tre miljoner var gifta." (LU10).

Låt oss konstatera att undersökningarna varit metodiskt korrekta. Går det att dra slutsatsen hur saker och ting bör vara ordnade i samhället enbart med dessa fakta om hur det är (varat)?

Jag menar att det inte är möjligt. Man kan här tänka sig bör-satser som t ex "man bör inte tillåta andra förhållanden än äktenskap" eller "sambor bör inte få skaffa barn". Vem som helst inser att de fakta som vi grundar det ställningstagandet på inte rimligen kan ses som en "sanning" om hur människor ska leva sina liv. Det är bara ett uttryck för en moralisk synpunkt och det är svårt att säga att det finns en "moralisk sanning" utifrån statistiken. Det är bara fakta om hur det är. Detta konstaterades redan av filosofen David Hume (1711-1776), men fortfarande synes det som att många blandar ihop begreppen.

Frågan om varat och börat har också betydelse i religiösa sammanhang. Vi kan konstatera att någonting "är" i samhället, men vi kan inte peka på att det därmed betyder att vi "bör tro på Gud."

May (2001) skriver på s 64 att positiv vetenskap mycket väl kan anpassas till en religiös uppfattning: " 'Big Bang-teorin' om universums uppkomst kan exempelvis inkorporeras i den religiösa tron genom att man hävdar att det var Gud som bar ansvaret för denna ursprungliga händelse." Vidare hävdas något överraskande på s 65: "… varken den sociala eller den fysiska världen präglas av en så strikt åtskillnad mellan fakta och värderingar, positiva påståenden och värdeomdömen, som många hävdat."

Men att en fysiker eller astronom tror på Gud betyder dock knappast att man inte skulle kunna skilja på varat och börat. Än mindre att man bör skilja på det ur ett politiskt och vetenskapligt perspektiv. Mays uppfattning är enligt mig helt felaktig.

För även om en kunnig naturvetenskapsman kan konstatera att Big Bang-teorin är "sann" eller "trolig", så säger ju inte det någonting om hur han bör tycka i moralfrågor. Varför väljer May endast exemplet att Big Bang-teorin i så fall kan inkorporeras i "religiöst tänkande"? Det kan ju anpassas till vilket slags tänkande som helst - oavsett du är troende, agnostiker eller ateist. Big Bang-teroin kan lika gärna förenas med teorin att en rosa elefant är ansvarig för världens uppkomst. Så varför nämnet inte May det?Den felande länken är att frågan överhuvudtaget inte hänger samman med den vetenskapligt positiva referensen om vad som "är".

Det finns ingen logisk koppling mellan varat och börat, dvs "Big Bang-teorin är giltig" och den moraliska satsen "Man bör tro på Gud" har ju inget som helst samband. Den moraliska satsen blir varken ogiltig eller giltig beroende på huruvida Big Bang-teorin är sann eller falsk i positiv mening. Samtidigt kan vi aldrig vederlägga påståendet att "Man bör tro på Gud". Påståendet är ovederläggbart och speglar bara en moralisk uppfattning hos den som uttalar sig. Att tala om det som en "sanning" är naturligtvis rent nonsens.

På sid 66 skriver May att "många störs av att det finns värdeomdömen.". Jag har hittills inte träffat någon som störs av det, men däremot träffar jag ofta på människor som stör sig på andras (eller mina) värdeomdömen. Men det är en annan sak. Det handlar ju bara om att människor har olika moraliska uppfattningar, vilket man måste få ha. Likafullt är det dock möjligt att skilja ett positivt resultat från ett värdeomdöme.

Jag håller ändå med May om att frågan om vilken typ av värderingar som våra omdömen grundar sig på är högst väsentlig. Men jag tror att det är fullt möjligt att göra detta och ändå kunna förhålla sig till frågan om vad som är på ett sakligt sätt (detta betyder dock inte att jag anser att det generellt gäller i samhället att människor gör denna åtskillnad, tvärtom görs den troligen alltför sällan). Men vid forskning bör man eftersträva en sådan distinktion. Sedan har samhällsvetenskaplig forskning särskilda metodproblem när det gäller frågan om vad som verkligen "är", men det betyder heller inte att man inte skulle kunna göra en åtskillnad. Görs åtskillnaden så blir helheten mycket bättre - det är ett ärligt sätt att förhålla sig till resultaten.

Även om jag kanske redan har avslöjat svaret, vill jag nu ändå lyfta frågan:

Finns det moraliska sanningar?

Vilka värderingar vi har skäl att tro på kan variera från kultur till kultur och person till person beroende på hur etiska eller vetenskapliga bakgrundsuppfattningar ser ut. Vi kan inte räkna med att just våra värderingar är de riktiga eller sanna, men vi kan med säkerhet säga att människor generellt sett har en direkt och intuitiv förmåga att förstå andra människor. Vi uppfattar andra människors känslor på samma sätt som vi uppfattar färger, miljöer, kläder eller annat vi har att förhålla oss till. Vi kan alltså ha kunskap om moral och denna kan vara "sann", men då endast i betydelsen "ett moraliskt ställningstagande som är förhärskande i ett visst samhälle och som kan relateras till någon bestämd person i tid och rum såvitt gäller en viss sak vid ett bestämt tillfälle".

Alltså - om jag säger "det är rätt med slaveri" idag kommer nog knappast någon tycka att det är särskilt förnuftigt och ingen skulle komma på tanken att betrakta det som en allmängiltig moralisk sats. Hade jag emellertid uttalat meningen på romartiden så hade jag fått medhåll även av lärda män som Aristoteles, Ulpianus och Cicero, och ingen hade ifrågasatt mitt ställningstagande. Det hade setts som en moralisk "sanning" eftersom ingen skulle komma på tanken att slaveri var fel (även om man förvisso även under romartiden ställde upp vissa regler mot alltför omänsklig behandling mot slavar. Emellertid var det först under kejsar Konstantin som dråp av en slav jämställdes med dråp av människa, se Tamm, Dietlev, Romersk rätt och europeisk rättsutveckling, 2 u, s 83).

Vi kan alltså ha kunskap om moral, och därmed uttala oss om vad som var den riktiga moraliska hållningen vid en viss tidpunkt i ett visst samhälle.

Men! Men det finns därmed ingen sanning i moral. Moralen i sig kan alltså inte vara "sann" eller "falsk". Däremot kan den vara rationell eller icke-rationell. Det kan naturligtvis finnas goda skäl för moraliska ståndpunkter i ett samhälle, utan att de därför är "sanna". Den moral som jag finner mest rationell i ett samhälle beskriver jag i mitt inlägg "Om den goda samhällsmoralen".

Anders Ekman

6 kommentarer:

Alexander Pär Nielsen sa...

Ah, mycket bra. Måhända förvånande håller jag med om det du skriver om Humes o dyl. Bravo.

Anders Ekman sa...

Det gläder mig att du tyckte om mitt resonemang. Jo, jag måste nog säga att jag är lite förvånad över att du instämmer i Humes lag, det är ju ingen omild kritik mot naturrättsligt tänkande. Konsekvensen av ett sådant ställningstagande är ju att moralen inte kommer som en automatisk process och inte har något nödvändigt samband med hur saker och ting är beskaffade i tid och rum.

Du får gärna utveckla hur du tänker kring frågan.

Joakim Edhborg sa...

Som vanligt en stark analys, men jag har några kommentarer.

Ciatatet ur Lagutskottets betänkande kan givetvis inte i sig ligga till grund för en uppfattning i moralfrågor. Däremot kan man ha uppfattningen "stabila förhållanden är bra för barns välbefinnande". Denna uppfattning kombinerad med de fakta Du anger kan leda till slutsatsen "äktenskap är att föredra framför sambolagstiftning", vilket är en värdesats som alltså härleds ur en värdering OCH fakta.

Mays tal om Big Bang är väl snarare ett motargument mot dem som skulle säga att bevis mot skapelseberättelsen omintetgör en religiöst färgad moral.

Anders Ekman sa...

Tack för kommentaren, Joakim!

Jag har ingen annan uppfattning än vad Du ger uttryck för. Naturligtvis kan man ha uppfattningen "stabila förhållanden är bra för ett barns välbefinnande" (utifrån den psykologiska forskning som finns tillgänglig så torde denna sats heller inte vara särskilt svår att ställa upp på) och därigenom förespråka äktenskap framför andra samlevnadsformer.

Men det ger inte rätt till en slutledning om att det moraliskt sett är en sanning att äktenskap alltid är att föredra framför andra samlevnadsformer. Därmed riskerar också en sådan slutledning där vi baserar oss på såväl fakta som värderingar att i ett enskilt fall leda oss fel.

Självfallet har May en sådan utgångspunkt. Emellertid drar han slutsatserna för långt. Resonemanget kan inte tas till intäkt för att det inte går att upprätthålla fakta och moral.

Joakim Edhborg sa...

Anders,

Nej, det gårinte par se att säga att äktenskap alltid är att föredra bara baserat på det. Men följande resonemang är möjligt:

Värdering: Stabila förhållanden är bra för barns välbefinnande.

Fakta: Äktenskap tenderar att vara mer stabila än andra samlevnadsformer.

Värdering: Äktenskap är att föredra framför andra samlevnadsformer DÅ de i allmänhet är stabilare och därmed bra för barns välbefinnande.

Anders Ekman sa...

Joakim,

Satsen "Stabila förhållanden är bra för barns välbefinnande." skulle ju lika gärna kunna anföras som en faktasats, inte minst om man anför psykologiska studier till stöd för en sådan tes/sådant resultat. Annars skulle få psykologiska forskningsresultat kunna hävdas vara fakta.

Det här visade nog mer att Mays tes har fog för sig: Fakta och värderingar kan vara svåra att skilja åt. Men det betyder bara att man får anstränga sig hårdare för att göra en tydlig åtskillnad. I sak betyder det inte att Humes lag är felaktig.