2005-04-02

Människan, sexualiteten och moraliska sanningar

Nu har det talats om god moral ett tag och det har för inte alltför längesedan avslöjats - som det mesta heter i kvällstidningsform - att Ibrahim Baylan för sju år sedan, då han var student, på sin fritid gått på en s.k. porrklubb. Vad han gjorde där vet vi inte, men vi får veta att det är idag tydligen en offentlig angelägenhet att känna till vad människor gör, vad de fantiserar om, vad de onanerar till, vad deras sexuella önskningar och drömmar är. I synnerhet om de någon gång kanske kan bli ministrar.

I Europakonventionen slås fast att "Everyone has the right to respect for his private and family life, his home and his corresponence." (Europakonventionen, art. 8, se SFS 1994:1219). Detta gäller såväl studenter, pensionärer, byggnadsarbetare som ministrar. Och, oaktat beteckningen "his", såväl kvinna som man. Jag anser att principen om att staten bör respektera en viss privat sfär är moraliskt riktig, även om den i och för sig kan hindra diverse samhällsnyttiga åtgärder. Utilitarismen kan dock inte helt och hållet tjäna som en grund för ställningstaganden, det krävs sannolikt både rationalitet och känsla för att ställa upp principer för samhället. Men i fall där det inte finns några som helst utilitaristiska eller rationella skäl att ingripa bör samhället som regel avstå från inblandning.

Här vill jag alltså konstatera att allt som rör en enskild människa inte alltid har ett offentligt intresse, det finns en sfär som bör hållas privat. I första hand har principen betydelse för staten i sitt agerande mot enskilda. Principen ställer upp regler till skydd för enskilda att få göra sina egna personliga val utan att alltid behöva kontrolleras av ett statligt organ för det. Gränsen för privatlivet är förvisso godtycklig i praktiken, men gränsen ger en teoretisk princip som kan vara till stöd för människor när staten gör intrång på privatlivet. Principen borde också ha betydelse för t ex medias etiska handlingssätt.

Människors handlingar, attityder och beteenden skiljer sig ofta beroende på om människan vistas i ett offentligt sammanhang eller i ett privat sammanhang. Detta visade redan Lapiere 1934. Om människor ständigt skulle tvingas tänka på att allt vad de drömmer, allt vad de säger, allt vad de fantiserar om och överhuvudtaget allt vad de gör under sitt liv ska ifrågasättas offentligt vid något tillfälle i livet, så skulle antagligen världen bli ganska trist. Detta i sin tur beror på att människor gärna typikaliserar och moraliserar över andras gärningar. Om vi tog enstaka meningar från människor i privata sammanhang skulle vi kunna måla ut den mest försynte till en bestialisk psykopat.

Den mänskliga världen lämpar sig helt enkelt inte för att föra offentliga diskussioner om människors privatliv. Vi kan inte hantera det utan måste ständigt söka förklaringar till varför människor handlar som de gör och vill gärna ha en enkel förklaring där vi sedan kan sortera in människan i facket "ond" respektive "god". Men människor låter sig inte förklaras så enkelt. Människan är en komplicerad varelse som inte låter sig fångas i strikt kausala termer.

Jag kan tycka att om skolministern själv farit med pekpinnar genom att vid tillfället för sju år sedan personligen hävda att andra inte ska få gå på porrklubb så är det moraliskt och principiellt klandervärt. Det vore ett moraliskt brott mot hans egna moraliska principer. Däremot anser jag inte att man automatiskt kan överföra hans åsikter från en kollektiv normativ åsikt.

* * *

Moralismen tycks ha spritt sig i landet. Vi har tidigare sett den främst hos konservativa, men vi ser den idag också hos vissa feministiska inriktningar. Genom sin moralistiska agenda så hindrar man och begränsar människors sexualitet, såväl kvinnors som mäns sexualitet. Det kan handla om att vilja förbjuda pornografi, förbjuda vuxna människor att gå på porrklubb, förbjuda dem att exponera sig själv sexuellt, förbjuda dem att ha sex med vissa andra vuxna samtyckande människor, förbjuda vissa samlagsställningar (har skett i USA!) et c. Moralismen blir en strävan efter det normala, och genom att resultaten blir desamma oavsett om man använder sig av en feministisk eller en konservativ metod (dvs ett ingrepp i den personliga sexuella sfären) så kan båda utgångspunkterna sägas bidra till en strävan efter normalitet.

Stereotypiseringen av sexualitet och sex gör att gamla könsroller bevaras och cementeras. Ett tydligt exempel är reservationen i Tumbamålet. Många feministiska förespråkare ansåg att de två kvinnliga nämndemän som fällde de åtalade männen gjorde "det enda rätta". Och det är väl bra om man har bevis för det. Då har man som domare rentav en skyldighet att fälla. Men nu löd motiveringen istället att ingen kvinna skulle vilja ha "gruppsex med flera män", därför var också brott styrkt fick man förstå. Detta applåderades i medierna. Jag tyckte att argumentet var lika dåligt som det var felaktigt och rättsstatsvidrigt. Dels finns det såväl killar som tjejer som vill ha sex med flera, dels är det inget argument för att ett brott har skett eller inte skett.

Argumentet borde istället ha varit: Kvinnor har precis som män rätt till en egen sexualitet och kan och får ha sex med hur många de vill - men självfallet krävs att handlingarna är frivilliga och lagliga! Det hade varit ett icke-normativt ställningstagande med respekt för individens självbestämmanderätt. Handlingar som är angrepp mot en annan person eller som skadar andra bör naturligtvis vara kriminella. Våldtäkt, sexuellt utnyttjande, sexuellt ofredande m.m. är handlingar där det finns starka skäl för samhället att ingripa, både ur en moralisk aspekt och ur en direkt skyddsaspekt. Det finns ett brottsoffer, och därmed också någon som angripits och fått sin frihet inskränkt.

Nymoralismen fokuserar emellertid inte främst på de illegala handlingarna, utan även på sexuella handlingar som i sig inte skadar någon annan, handlingar som helt och hållet borde röra privatlivet enligt följande moraliska princip:

Grundprincipen för sexuella handlingar bör generellt sett vara att vuxna samtyckande människor ska få ha sexuellt umgänge med varandra. Vidare måste också gälla att alla människor ska ha rätt till ett eget sexuellt privatliv så länge ingen annan skadas av det.

Detta är enligt mig en rimlig principiell gräns efter avvägning av såväl samhällsnytta som rationellt övervägande om statens befogenhet över enskilda med hänsyn till vad vi känner till om mänskligt beteende. Mina motståndare bör visa hur en alternativ princip ska se ut.

Sverige uppfyller inte denna princip i dagsläget. Det torde för övrigt faktiskt vara få länder, om ens något, som gör det.

Sverige bestraffar (låt vara främst teoretiskt sett) t ex vuxna syskon som har samlag med varandra. Den som hävdar att det beror på att "barnet riskerar att bli skadat ur en biologisk synpunkt" torde inte känna till att människor idag kan skydda sig på olika sätt. Alla samlag behöver alltså inte leda till att ett barn blir till. Tack och lov torde de flesta samlag inte innebära det. Dessutom får ett sådant argument till följd att man i konsekvensens namn borde förbjuda människor med olika funktionshinder, t ex downs syndrom, att överhuvudtaget ha samlag. Riskerna för att ett funktionshinder överförs till barnet skulle ju kunna vara överhängande!

Inte heller kan sexköpslagen sägas leva upp till detta krav. Lagen bestraffar bara tillfälliga sexuella tjänster, att köpa eller sälja en tillfällig sexuell tjänst är inte ett direkt angrepp mot någon person så länge det sker med alla inblandade parters uttryckliga vilja och samtycke.

Historiskt sett har kvinnor generellt sett haft sämre rättigheter än män, och fortfarande idag finns stora skillnader socialt och ekonomiskt. Att det förekommer strukturer som missgynnar kvinnor går inte att utesluta. Den feministiska kritiken är på många sätt värdefull, men samtidigt blir den emellanåt alltför strukturell i sitt synsätt enligt min mening. Man måste se individen just som individ och inte som enbart ett kön. Jag ser att strukturerna påverkar oss i hög grad, men jag förnekar heller inte att människan skulle sakna en förmåga att tänka och vilja saker av egen kraft.

* * *

Jag anser förvisso att staten på demokratiska grunder principiellt sett kan skaffa sig en rätt att teoretiskt sett förbjuda vilka handlingar som helst. Emellertid önskar jag att staten skulle kunna tillägna sig en grundprincip för sexuella handlingar som man ställde upp som ram för mänskligt handlande och att man därigenom tydligt avgränsade vad som hör till privatlivet när det gäller sexualiteten. Idag styrs samhällsdebatten mer av moralistiskt tänkande om vad som "känns" rätt eller fel snarare än vad som är principiellt riktigt.

Med detta synsätt utgår jag varken från Nozicks eller från Rands teori. Däremot erkänner jag att jag har en frihetlig inställning till människors sexualitet och val när det gäller sex, och att jag också vill sätta en gräns för vad som bör (moraliskt sett) tillhöra privatlivet. Men jag säger inte att allt som inte skadar en annan människa direkt inte skulle kunna omfattas av statlig reglering. Någon objektiv och evig moral existerar heller inte, såvitt jag känner till. Ingen har hittills lyckats bevisa var den i så fall finns. Däremot kan det förstås finnas rationella skäl för en viss moral.

Jag vill vara tydlig med att det finns strukturer som kan påverka människor på olika sätt, och medger att de kan påverka människors val på olika sätt. Likaså anser jag att staten har en teoretisk möjlighet att inkräkta på mänsklig frihet i en mycket hög grad, även om man naturligtvis bör vara försiktig med sådant. Men teoretiskt sett anser jag inte att individen ens har rätt till liv, utan staten kan (teoretiskt sett) besluta sig för att skjuta alla dess medborgare och beslutet skulle vara giltigt enligt mig (däremot skulle jag för egen del inte följa ett sådant beslut!). Beslutet är legitimt därför att det är beslutat i behörig ordning (se t ex Bentham, Austin, Kelsen) av en stat som vi uppfattar som legitim. Redan denna hållning skiljer mig från Nozick.

Jag hade alltså struntat i lagen, för att istället bevara mitt och andras liv. Och det gör jag inte på naturrättslig grund, utan för att jag tycker om att leva och för att jag rent privatmoraliskt tycker att en sådan lag hade varit felaktig. Jag skulle antagligen försöka smita från en dödsdom om jag hade möjligheten att göra det, och tycker Sokrates hade en principiellt felaktig inställning när han lovordade sin handling att svälja giftbägaren trots att han själv hävdade att han var oskyldig. Det var en naiv inställning och rentav skadlig.

Inte heller anser jag att det ligger en motsättning i mitt synsätt och att kraftfullt markera mot att ministrar eller företrädare gör en omoralisk handling (enligt någons moraliska uppfattning). Jag skulle personligen inte vilja ha en barnminister som var känd pedofil, även om jag inser att det då är mina egna moraliska uppfattningar som då sätter gränsen.

Har man en tydlig grundprincip blir det också tydligt när samhället gör avsteg från den. Då bör också mycket goda skäl kunna presenteras varför man gör ett sådant avsteg. Den grundprincip som jag anger är en god utgångspunkt för fria mänskliga relationer då den tar hänsyn till såväl den mänskliga naturen som frågan om statens befogenhetsgräns.Principerna bör alltid ställas före privatmoralen vid utformning av lag. Annars får vi ett samhälle där de moraliska inriktningarna svänger från ena dagen till den andra beroende på vad som anses mest populärt för dagen. Ett sådant samhälle är sannolikt inte trevligt att leva i.

Denna frågeställning visar också på hur förvirrande och svårt det kan vara att skilja på principiella, moraliska och praktiska argument i det verkliga livet.

7 kommentarer:

Anders Lundberg sa...

Intressanta reflektioner ikring detta ämne, helt klart är att det ses tydliga tendenser till ökad moralism i dagens samhälle - i "fallet Ibrahim Baylan" så kunde ju 50 minuters eller en timmas porrklubbsbesök dessutom vara fullt legitimt som ett studiebesök i verkligheten (den verklighet som många av //sexindustrins// aktörer lever i), för att veta hur verkligheten de facto ser ut. Ja, det kan ju t.o.m tänkas att Ibrahim Baylan faktiskt tänkte att "Ja, jag ska bli minister i framtiden, så då måste jag göra ett besök 'i verkligheten' för att veta hur den ser ut, och vad jag vill förändra av verkligheten till det bättre när jag blir minister om sju år".

Dessutom kan tilläggas att det annars ofta efterlyses att "de höga herrarna" i maktens boningar skall göra "ett besök i verkligheten"...

Vi vet inte, troligen tänkte han inte så - förhoppningsvist inte kanske man kan tillägga - men om han inte tänkte så, så var han nog bara sär som privatperson helt utan tanke på att han skulle behöva utstå spä i medierna 7 år senare - för ett 50-minuters besök i verkligheten, av vilket det inte framkommit att han ens skulle ha tafsat och "kladdat", eller på annat sätt förnedrat de kvinnor som vi anmodar jobbade på den aktuella porrklubben.

Och på det anklagar man från olika håll, media, feminister o.s.v. honom för att "ha en unken kvinnosyn" eller annat konstruktivt.

Förmodligen skulle många av oss kunna gå på en porrklubb av nyfikenhet snarare än ren illvilja att stödja "det strukturella förtrycket" som förvisso finns - men dock ej i varenda buske där media eller feminister (eller andra moralister) letar efter det.

Med vänlig hälsning!
Anders Lundberg

Anders Ekman sa...

Tack för kommentaren, Anders!

Du tar upp en intressant aspekt, nämligen frågan om att betrakta verkligheten för att uttala sig om den. Nu antar inte jag heller att Baylans syfte främst hade ett ontologiskt vetenskapligt syfte, utan man får nog gissa att det rörde sig om annan nyfikenhet.

När det gäller frågan om man alltid själv måste uppleva eller betrakta verkligheten för att kunna uttala sig om den så vill jag dock varna för ett sådant synsätt rent allmänt i vetenskapliga sammanhang.

Vetenskap handlar ju inte om att forskaren själv skall göra en upplevelsemaximering, utan man kan grunda sig på induktion och deduktion i vanlig mening på material som förvisso grundar sig på samband i verkligheten i tid och rum.

Detta får dock sägas vara ett litet utvik (termen passade tämligen bra i sammanhanget dock).

Du har tydligt uppmärksammat min främsta kritik - att strukturella förklaringar inte går att använda i varje enskilt fall! Inte heller kan man grunda enskilda människors moral och åsikter på ett resonemang om kollektivets åsikter och moraliska resonemang.

Kritiken riskerar att bli en grund för ett ekologiskt felslut, dvs en felaktig överföring av relationer mellan begrepp som gäller på en högre nivå till förhållanden på lägre nivå.

Bästa hälsningar

Anders Ekman

Anders Lundberg sa...

"När det gäller frågan om man alltid själv måste uppleva eller betrakta verkligheten för att kunna uttala sig om den så vill jag dock varna för ett sådant synsätt rent allmänt i vetenskapliga sammanhang

Vetenskap handlar ju inte om att forskaren själv skall göra en upplevelsemaximering, utan man kan grunda sig på induktion och deduktion i vanlig mening på material som förvisso grundar sig på samband i verkligheten i tid och rum."


Självfallet inte, men nu tror jag om jag ska rikta lite skärpa mot det du säger, att Baylan inte hade rent vetenskapliga intentioner, för sådana skulle ett betydligt längre besök krävas, förmodligen t.o.m. många och upprepade besök (i det sammanhanget, torde reaktionerna hos den stora detektiven i allmänhetens tjänst - "medierna" - dessutom bli synnerligen uppretade, om rimmandet tillåts. Varför jag inte heller tycker eller tror att man måste göra sådana dylika besök i verkligheten för att försöka föreställa sig de villkor som råder för de //arbetande// på en porrklubb. Vad jag avsåg var istället något så högst enkelt som att observera skärvor ur verkligheten för att ur dessa kunna dra någorlunda allmängiltiga sannaingar - som att porrklubbar inte är den drömarbetsplats tjejer/kvinnor/flickor skulle välja, om de fick välja fritt. Ej heller killar, vissa vill jobba med juridik, andra vill arbeta med planering, och ingen av oss skulle drömma om att planera in porrklubbar i staden, eller legalisera desamma för att det vore moraliskt orätt att förbjuda dem...

"Kritiken riskerar att bli en grund för ett ekologiskt felslut, dvs en felaktig överföring av relationer mellan begrepp som gäller på en högre nivå till förhållanden på lägre nivå."

Vet inte om jag tycker att du är ute och snurrar med saker utanför sitt sammanhang här - men du får gärna förtydliga dig angående vad du avser med att ta med ett ord som "ekologiskt" följt av "..felslut"

Med vänlig hälsning!
Anders

Joakim Edhborg sa...

Fast gör Du inte ett felslut nu, Ekman? Du säger å ena sidan att Du personligen inte vill ha en barnminister som är känd pedofil och kritiserar å andra sidan massmedia för att de skriver om Baylans porrklubbsbesök. Hur ska en pedofil kunna vara "känd" om människors privatmoral aldrig kan utsättas för granskning?

Är det inte så att personer som kandiderar till offentliga uppdrag faktiskt måste tåla en offentlig granskning av åtminstone vissa beteenden som för oss andra skulle vara privata? Det är ju trots allt ett eget val att kandidera.

Anders Ekman sa...

Jag sa just att jag personligen inte skulle vilja ha en barnminister som ÄR uttalad pedofil, vilket är en privatmoralisk åsikt snarare än ett rationellt ställningstagande. Jag erkänner att jag har känslor, vilket torde vara en allmän mänsklig brist.

Sedan tror jag att du misstar dig om min grund för att kritsera media i ärendet. Jag vill att media gör en etisk värdering av det man skriver, och då bör man sätta ribban ganska högt när det gäller den privata sfären. I synnerhet när de privata intressena har gällt i ett helt annat sammanhang och i en annan tid.

Offentliga personer får tåla viss granskning, men även offentliga personer måste få ha rätt att vara människor. Där har pressen ett särskilt ansvar för att respektera människors privatliv.

Anonym sa...

I DN konstaterade en ledare för några år sedan att de trodde mer på Bill Clinton som en god president, trots hans privata äktenskapliga "snedsprång" jämfört med Nixon som eskalerade och höll igång Vietnamkriget flera år. Men däremot var Nixon evigt trogen sin fru.
Det belyser att en privata moralen
inte alls är samma sak som den offentliga principen man handlar efter.

Ett annat exempel från amerikansk politik är JFK som visserligen också var inblandad i uppladdningen för Vietnam, OCH hade en ska vi kalla det vidlyftig privatmoral/Cassanova-komplex. Likväl högaktar jag honom för hans visioner, hans framtidstro, hans optimism.
I bland får politiker på alla nivåer anpassa sig efter paritlinjen-man kan ju inte få exakt som man själv i varje fråga-då vore det ju ens eget diktatoriska parti. Men en politker tvingas ändå uttala orden om kärnfamilj, trohet etc som JFL gjordeä ven om han var sexualliberal/fgörebådade det fria sex-tiotalet...
Skilj alltså på privatmoral och vad man gör som politiker.

CHUB

Anders Ekman sa...

CHUB,

Det är viktigt även för mig att påpeka att det är en skillnad mellan privatmoralen och vad man vill ska gälla som moral rent allmänt i samhället.

Det är också därför jag pläderar för tydliga gränser för statens maktbefogenheter och för tydliga etiska gränser för medias rapportering kring privatmoraliska frågor.

Frågan om människors egen privatmoral borde vara mindre intressant än frågan om vilken moral de vill att samhället som helhet skall ha.

Mvh
Anders