Kritik till varje pris?

Som människor är vi begränsade. Vi har, trots att kanske en och annan 'objektivist' vill hävda annat, inte möjlighet att se, höra, känna och förstå allt som sker. Ändå utgår vi ofta från att vi kan det. Vi tror oss känna till alla sammanhang, vi är säkra på våra åsikter och våra slutsatser.

Frågan om "män är djur" och den efterföljande debatten är intressant på många sätt. Framförallt ställer jag mig två frågor:

1. Hur speglar media verkligheten?
2. Hur kommer det sig att vi ställer så låga krav på politisk retorik och kritik?

I SVT:s dokumentär Könskriget - del 2 (Dokument inifrån 22/5) säger ROKS dåvarande ordförande von Wachenfeldt "Ja, män är djur.". Enligt ROKS ordförande så pågick intervjun i 1,5 timme och föregicks av en diskussion kring Valerie Solanas "Scum Manifest" och en recension med ett utdrag ur boken: "Att kalla en man ett djur är att smickra honom.". Så på reporterns fråga: "Vad står det där?" så svarar von Wachenfeldt "Ja, män är djur. Tycker inte du det?". Det kan i ett sådant sammanhang förstås som: "Tycker inte du att det står så i texten?" vilket ju torde vara en högst relevant frågeställning då man bör förvänta sig att reportrar kan läsa (mer om detta på www.roks.se).

Man skulle kunna spegla reportaget och uttalandet på olika sätt. Det verkar onekligen som att det är taget ur sitt sammanhang, och sådant är förstås helt oacceptabelt. Det ställer också frågor om journalisters uppdrag: Är journalisternas uppdrag att spegla verkligheten, att fånga intresse hos människor, att göra vinst, att spegla sina egna åsikter eller att få andra att tycka på ett visst sätt?

Lite högre krav än att de ska fånga intresset hos allmänheten tycker jag att man borde kunna ställa på journalisterna. För att fånga intresset är lätt. Det är bara att skriva populistiskt och skandalartat, att nämna en "chock" och ett "raseri" någonstans i texten. För tv-journlisten är det bara att spela på känslorna. Att skriva eller rapportera sakligt och nyanserat är betydligt svårare.

Sedan till den kritik som riktats mot ROKS och feminismen i allmänhet.

Några av de hårdaste kritikerna har varit MUF:s ordförande Johan Forsell. I kommentarerna till von Wachenfeldts avgång skriver Forsell: "Sverige har inget större behov av en företrädare som kallar män för djur bedriver en politik som går ut på att män som ska klumpas ihop och göras skyldiga för allt elände i världen. Låt oss hoppas att Wachenfeldt inte blir ersatt av någon liknande dåre/.../"

Kritiken synes utgå från att uttalandet står för sig själv och inte har något sammanhang, såvida inte Forsell har någonting emot von Wachenfeldt som person.

Forsell ger sig emellertid inte med detta. Han skriver även i sammanhanget om Winberg som tar upp frågan om mäns våld mot kvinnor: "Sedan tillägger hon att 40% av de svenska kvinnorna blivit misshandlade av män, vilket är en siffra direkt hämtad från Lundgrens totalsågade avhandling "Slagen Dam". I själva verket är den siffran överdriven hela tretton gånger, enligt officiell svensk statistik."

Som jag tidigare skrivit här om argumentation så bör man avstå från argumentation som går ut på: "Men den undersökningen är ju gjord av X".

En sådan kritik framstår som högst obegåvad. Vill man kritisera en avhandling så kritiserar man metoderna, inte undersökaren i sig. Dessutom finns all anledning att ifrågasätta Forsells hänvisning. Vilken officiell statistik säger att kvinnor varken har blivit hotade eller misshandlade någon gång under deras livstid så att siffran 40% skulle vara 13 gånger lägre?

Menar han anmälda brott mot kvinnor? (för var och en som läst grundkursen i kriminologi, så vet man att detta inte är detsamma som faktiska antalet brott.). Menar han brottsofferstatistik? Eller är Forsell rädd för att ta en debatt om metoderna? Är det viktigare att rikta kritik än att rikta saklig kritik mot sina meningsmotståndare? Att tala illa om människor borde väl vilken MUF-fjortis som helst kunna göra. Man kan förvänta sig lite mer av en ordförande.

Visst, han har all rätt att tycka att feminister och kvinnojourer är skit. Vi har yttrande- och tryckfrihet i landet, och dessutom en ganska god sådan. Jag delar inte hans åsikter härvidlag, men Forsell ägnar sig i sitt inlägg inte bara åt "åsikter". Han påstår någonting. Och då bör man kunna ställa krav på saklighet, även om det är politik.

Jag vill veta vilka belägg han har för att hävda att siffran är tretton gånger lägre än 40% av kvinnorna som någon gång har blivit slagna eller hotade av en man. Därmed säger jag inte att 40% skulle vara rätt (även om det inte alls låter osannolikt), men det låter heller inte särskilt troligt att det skulle vara 13 gånger lägre bara för att man undersökt anmälningsstatistiken för ett visst år.

Så min poäng är (även denna gång); man bör skilja på politisk åsikt och faktapåstående. Även när man riktar kritik mot någon som man inte gillar.