Tankar kring en dom

Igår föll Stockholms tingsrätts dom B12112-05 där tre unga killar stått åtalade för mord alternativt grov misshandel och vållande till annans död. Två av männen som misstänktes för misshandeln av Marcus Gabrielsen, 29, friades av tingsrätten. En av männen fälldes till ett års fängelse för grov misshandel.

En kompis till Magnus säger till två unga män som står och kissar på allmän plats (Kungsgatan 2). De börjar bråka med Magnus kompis, samtidigt som Magnus passivt står och tittar på. Tingsrätten utgår därefter från att Magnus har blivit jagad av ett antal personer, och slutligen fälldes, knuffades eller blev slagen av någon på så sätt att han föll med huvudet före rakt in i stenväggen, varefter han blev liggande på marken. Liggande på marken fick han motta bl a sparkar mot huvud och kropp av ett antal personer. Våldet som Marcus utsatts för ledde till en massiv blödning i de mjuka hjärnhinnornas maskrum med åtföljande hjärnsvullnad och total hjärninfarkt, vilket orsakat hans död. Åklagaren väljer att åtala tre killar för att tillsammans och i samråd ha bragt Marcus om livet. Tingsrätten väljer att fria för mord, då bevisningen inte räcker till för att fälla någon av de tre för mord. En av de tre har dock erkänt att han sparkat mot Marcus, och fälls för grov misshandel.

I tidningarna kan vi läsa följande rubriker: "Sanningen kom aldrig fram" (Expressen) "Ingen dömd för mordet på Marcus - vittnena ändrade sig" (Aftonbladet). Reaktionerna har varit många och känslomässiga. Det är förståeligt, det är lätt att själv försöka föreställa sig situationen hur det skulle vara om man själv eller någon nära anhörig skulle utsättas för ett kraftigt våld som lett till döden och ingen kunde fällas för dådet. Det hade sannolikt varit oerhört svårt att förstå hur någon som man själv tror är skyldig skulle kunna gå fri, och det skulle säkerligen ha gjort det svårare att gå vidare rent känslomässigt.

Jag vill ge några perspektiv på domen, som har en generell rättsfilosofisk och samhällelig betydelse. Först och främst vill jag börja med att reda ut Expressens rubrik om sanningen, därefter ta ställning till aftonbladets rubrik om ändrade uppgifter från vittnen samt slutligen ge några sammanfattande kommentarer på Stockholms tingsrätts dom, och ge min syn på varför domen bör överklagas men samtidigt också peka på svårigheten vid ett överklagande.

Söka sanningen

Expressen beskriver att sanningen bakom Marcus död aldrig kom fram. Det är naturligtvis helt riktigt, men man bör observera i sammanhanget att inte heller Expressen känner till sanningen bakom Marcus död. Någon teknisk bevisning i målet har inte funnits, utan endast muntlig bevisning i form av vittnesutsagor. Tingsrätten skriver också att efter incidenten på Kungsgatan 2: "Vad gäller nästa skede av händelseförloppet förekommer en mängd olika och motstridiga uppgifter och det har för tingsrätten varit förenat med synnerliga svårigheter att få någon egentlig klarhet i vad som ägt rum." (s. 13).

Vi har en längtan efter sanning. Vi vill veta varför, vad och hur och skapar gärna bilder av hur vi tror att en händelse logiskt sett kan ha gått till. Kanske tror expressens rubriksättare och andra att domstolen haft till uppgift att söka just sanningen bakom dådet och straffa den eller de skyldiga. Det låter ju rimligt. Samtidigt är domstolens uppfattning i frågan helt glasklar: "Det är emellertid inte en uppgift för domstolen att efterforska sanningen. Det är inte heller en uppgift för domstolen att försöka ställa upp plausibla händelseförlopp eller att lägga pussel med de fakta som finns i målet. Det åvilar istället polisen och åklagaren som har att utreda brottet.". Domstolen betraktar sig som en oberoende part, som inte kan eller ska gå utöver vad som framkommit i målet. Allas likhet inför lagen ska beaktas och saklighet och opartiskhet ska upprätthållas (1 kap 9 § RF).

Jag delar domstolens åsikt när det gäller frågan om sanningen. Det är inte en domstols uppgift att söka sanningen, det är riktigt. Vad domstolen ska ta ställning till är om det är ställt bortom rimligt tvivel att åklagarens gärningspåstående är korrekt. Är så inte fallet, så ska domstolen fria i enlighet med principen hellre fria än fälla. Det är riktigt så att det är åklagarens uppgift att söka sanningen, men det betyder inte heller att det nödvändigtvis är så att det alltid är åklagaren som sitter på sanningen. Tvärtom kan många fel göras vid en förundersökning, och endast en prövning av åklagare betyder inte att det skulle vara korrekt.

Däremot bör domstolen ställa upp tänkbara händelseförlopp, ty annars kan man inte utesluta alternativa händelseförlopp eller gärningsmän. Detta senare uttalande måste därför betraktas som ett ganska märkligt uttalande.

Vittnen som ändrat sig

Många tidningar har skrivit om att vittnena har ändrat sig under processens gång. Även detta har upprört. Först och främst. Har vittnena ändrat sig?

Ja, det stämmer såvitt gäller vittnen som är kamrater till de åtalade. Tingsrätten skriver att det inte går "att bortse ifrån att de kan ha ett inte ringa intresse av att vara återhållsamma med att lämna uppgifter som är negativa för de tilltalade.". Vill man inte vara alltför diplomatisk, kan sägas att vittnena ljugit. Själv skulle jag nog säga att dessa vittnen inte alls berättar sanningen, de ljuger kort och gott. Och för det så finns ett särskilt brott - mened.

Hur kan jag då hävda att vittnena ljuger? Jag fäster vikt vid detta uttalande i tingsrättens dom om de vittnen som är kamrater till de åtalade:

"[De har inte] gjort några iakttagelser av vad som hände eller har några minnesbilder från händelsen. Däremot har de tydliga minnen av vad som utspelade sig både direkt före och efter misshandeln av Marcus." (s 19)

I de allra flesta fall bevarar man traumatiska upplevelser mycket väl i minnet. Forskningen visar att vi minns centrala personliga detaljer från starka känslomässiga upplevelser, dvs det kärnfulla i händelsen, dock detaljer relaterade till handlingen eller personen i samband med handlingen (Christiansson m fl, 1996). Att några av vittnena varit berusade vid tillfället betyder inte att de inte kommer ihåg någonting. Det är en ofta odlad myt att människor förlorar minnesfunktionerna bara för att de skulle vara berusade. Så behöver inte alls vara fallet.

Självklart kan man glömma information. Men samtidigt har forskningen klarlagt ganska väl hur minnet fungerar, och jag anser därför att tingsrätten inte bara utan vidare skulle ha nöjt sig med uppgifterna från de åtalades kamrater utan att närmare fråga lite om vittnenas personalia. I den rättspsykologiska forskningen är idag tämligen välbelagt att en person som hävdar en minnesförlust för upplevelser från tidpunkten strax före och strax efter brottet i själva verket simulerar minnesförlusten (Christiansson m fl, 1996 s 277).

Christiansson pekar dock på att det skulle kunna vara så att personen uppvisat problem med att minnas ny information genom att ha en global organisk minnesförlust, vilket kan uppträda efter kraftigt våld mot huvudet eller allvarlig hjärnsjukdom (man ska dock ha extrem otur och drabbas av såväl retrograd amnesi som post-traumatisk amnesi). Man kan även tänka sig att en sådan minnesförlust skulle kunna uppstå om personen lider av en multipel personlighetsstörning, det vill säga har återkommande tidsbortfall och kraftiga personlighetsförändringar.

Att vittnena till de åtalade samtliga skulle ha lidit av en global organisk minnesförlust eller lidit av multipel personlighetsstörning är helt osannolikt. Inte minst med tanke på att multipla personlighetsstörningar är ytterst sällsynta och av någon anledning främst drabbar kvinnor (Christiansson 1996, s 261).

Att en vittnespsykolog inte kallats som sakkunnigvittne av domstolen (som har rätt att förordna en sådan! Se 40 kap 1 § RB) är ytterst märkligt med tanke på vittnenas invändningar, som domaren och nämndemännen uppenbarligen helt saknar kunskap att ta ställning till. Vittnena talar helt enkelt inte sanning.

Kristdemokraterna, som nu gör allt för att hitta en väljare eller två, har också föreslagit att man ska straffas om man som vittne ändrar i sin berättelse, vilket är något av det mer idiotiska man har föreslagit av alla populistiska förslag man kommit fram till i sin desperata agenda. Men att spela på känslor är ett klassiskt grepp. Men om den oreflekterade tankens politik ska upphöjas till allmän lag finns anledning att bli orolig.

Genom studier av hypermnesi inom minnesteoretisk forskning så kan idag sägas att återgivning av tidigare orapporterade händelser ibland överträffar glömskan av tidigare rapporterade händelser, dvs en slags nettoökning av minnen vid upprepade testtillfällen, så att man minns mer och mer ju fler gånger man utfrågas (Payne, 1987). På samma sätt så kommer heller inte samma information att berättas vid samtliga förhörstillfällen, vilket inte nödvändigtvis betyder att en person ljuger. Ofta tolkas en ändrad utsaga som att personen ljuger (tänk bara på vikten av att hålla sig till en version i sexualbrottsmål för målsäganden) ljuger, medan det i själva verket kan vara precis tvärtom. Kd:s förslag skulle alltså riskera att straffa en mängd vittnen som har ärliga avsikter, och tillika göra så att vittnen med rätta skulle dra sig för att vittna fler än en gång.

Att ljuga i domstol ska bestraffas för att upprättahålla förtroendet för rättsväsendet. Men att tillföra nya uppgifter eller ändra tidigare uppgifter av ett minne betyder inte omedelbart att personen ljuger. Världen är inte så svart och vit som kristdemokraterna vill tro.

Kunde domen ha blivit annorlunda?

Man kan fråga sig om domstolen hade någon annan möjlighet än att fria de tre. Kollektivt ansvar har vi inte i Sverige, men samtidigt har rättsutvecklingen efter Lindomefallet enligt min mening varit sådan att domstolarna varit mer benägna att döma gärningsmän tillsammans och i samråd för att ha utfört en viss gärning. Dock måste bevisas att personerna varit på plats och att de haft det uppsåt som omfattas av gärningsbeskrivningen.

Här har domstolen agerat som om rättsutvecklingen efter Lindome inte existerade, något som är ytterst märkligt. Såvitt avser de två tilltalade som friats för misshandeln, så kan bevisningen inte sägas vara glasklar.

När det gäller den tilltalade J L L borde han rätteligen ha åtalats för att tillsammans och i samråd med ett antal andra okända personer uppsåtligen eller genom vållande bragt Marcus om livet. Han har erkänt att han sparkat mot Marcus, och därmed borde han i enlighet med dagens rättspraxis ha fällts till ansvar för mord eller grov misshandel och vållande till annans död. Ett utmärkt exempel är domen NJA 1992 s 494 där en person som enbart bevisats hålla i en stol döms för att tillsammans och i samråd ha bragt en annan människa om livet. HD skriver:

"Oaktat han inte visats ha tillfogat Riyadh E någon livshotande skada, har han på ett så verksamt sätt bidragit till Riyadh E:s död, att han skall dömas som medgärningsman för dråp.".

Det rör sig egentligen nu om att åklagaren har gjort en miss, en miss som ingen hittills har observerat. Gärningsbeskrivningen måste därför ändras, och domen måste överklagas. Enligt 45 kap 4 § RB gäller att väckt åtal må icke ändras. Såsom ändring av talan anses dock inte ny omständighet till stöd för talan. Det vore önskvärt om åklagaren då också kunde kalla en vittnespsykolog som sakkunnigvittne för att ge kunskap åt domstolen.

Sammanfattning

Marcus död är tragisk och känslomässigt laddad. Samtidigt innebär inte den friande domen att vi behöver göra avkall på rättsstatens principer om att domstolen ska ta ställning till åklagarens yrkanden och gärningsbeskrivning, och inte på egen hand ta reda på olika slags sanningar.

Vi måste fråga oss varför domen blev friande.

Jag föreslår att det beror på 1) vittnen som uppenbart ljuger samt 2) att åklagaren utformat gärningsbeskrivningen på ett sätt som gjort att domstolen inte har kunnat döma någon för att tillsammans och i samråd ha dödat Marcus när den tilltalade endast erkänt att han själv sparkat mot Marcus med en spark som inte i sig lett till döden. En åklagarmiss, med andra ord.

Jag föreslår också en lösning. Nämligen att åklagaren överklagar domen, justerar sin gärningsbeskrivning samt kallar en vittnespsykolog för att söndra kompisvittnenas lögner.

Kanske får vi då inte reda på sanningen, men kanske får vi en känsla av rättvisa när domstolen då åtminstone får en möjlighet att fälla någon som ansvarig för Marcus död.

Stockholm den 26 juli 2005

Anders Ekman, jur. kand.