2005-10-14

Staten känner jag och känner jag inte!

"Staten tar beslut om vår framtid.", "Han jobbar åt staten.", "Det är viktigt att följa statens regler."

I vardagligt tal är de här meningarna fullständigt begripliga. Vi kan nicka instämmande och sedan är det inte mer med det. Alla känner vi till Staten, men ändå har ingen sett honom. På en rak fråga kan vi i regel faktiskt inte säga vad staten är för någonting.

(Försök innan du läser vidare ge ett snabbt och instinktivt svar på vad en "stat" är för något.)

Vi har en känsla av vad en stat är, även om vi inser att vi inte använder begreppet som vi använder oss av konkreta begrepp som t ex fönsterruta eller orkidé. Ändå använder vi oss av begreppet och skapar någon slags mening kring begreppet som alla bara förutsätts förstå. Med detta sagt så nickar vi inte längre instämmande. Vi måste försöka ta reda på vad vi menar när vi pratar om staten. Det snabba och instinktiva svaret på vad staten är, var antagligen inte särskilt bra.

Man kan definiera en stat som ett geografiskt område. Ofta inses att man behöver en definition av staten som täcker någonting mer än bara det. "Staten Sverige" förstår vi inte bara som ett stycke mark. Man kan definiera en stat som ett våldsmonopol, men här inses också att vi ofta uppfattar staten som mer än så. Att tala om t ex försäkringskassan som ett våldsmonopol är kanske svårt att göra, även om vi ser det som en del av staten. Ett annat synsätt kan vara att se staten som riksdagen, regeringen och deras underställda myndigheter. Denna uppfattning torde inte heller vara helt tillfredsställande då det inte säger någonting om människors relationer till staten och om den innehar makt. Ytterligare ett sätt att se på saken är att helt förneka statens existens. I någon mån är det naturligtvis riktigt, men inte heller denna uppfattning torde vara särskilt fruktbar.

Man kan skriva sida upp och sida ner om olika tänkares syn på "staten". Det tänker jag nu inte göra. Denna gång ska jag fatta mig väldigt kort. Jag vill helt enkelt föreslå en definition av staten:

Stat = Ett begränsat geografiskt område inom vilket myndighet med auktoritet, eller nätverk av myndigheter med auktoritet eller enskild inom myndighet med auktoritet, gör anspråk på att människor med anknytning till det geografiska området får eller tvingas agera alternativt får eller tvingas underlåta att agera alternativt får eller tvingas tåla att någon annan agerar, i enlighet med vissa moraliska uppfattningar.

Men, ett par frågor kvarstår nu: Varför är inte heller detta en bra definition av staten? Vari består mitt misstag? Hur (om det är möjligt) kan misstaget rättas till?

12 kommentarer:

Anonym sa...

Till att börja med: En stat är inget område, utan en organisation eller ett nätverk av organisationer vars verksamhet är avgränsad till ett visst område (med vissa undantag, t.ex. krig). Området en stat verkar inom kan lämpligare kallas t.ex. för land. Vidare: Statens fundamentala signum, det som skiljer den från alla andra organisationer oavsett likheter och skillnader i övrigt, är att så gott som alla människor lyder den. Det beror inte, som vissa tror, på statens möjlighet att använda våld för att tillse efterlydnad. Hemligheten är legitimiteten, att människor anser sig förpliktigade att lyda. Antalet människor som motiveras att lyda staten på grund av dess våldskapacitet är mycket litet, och om människor i allmänhet inte längre ville lyda skulle staten inte ha några som helst möjligheter att tvinga dem. Däremot är det naturligtvis så, att så länge bara några få i taget vägrar lyda, kan staten mycket enkelt kväsa deras motstånd med våld. Varför människor känner sig förpliktigade att lyda är en mycket intressant fråga, men vi kan spara frågan om maktens och maktlöshetens psykologi tills vi har kommit ytterligare en bit i att undersöka staten.

En klassisk dispyt rör frågan huruvida staten är en aktör eller ett verktyg. Å ena sidan kan det se ut som om det är staten som tar initiativ gentemot resten av samhället, men bakom varje lag som stiftas är det någon som tagit ett initiativ gentemot staten för att denna lag ska stiftas. Eftersom det inte är något trivialt företag att driva igenom stiftandet av en ny lag har de som tar sådana initiativ alltid något slags starkt intresse i frågan, oftast ekonomiskt. Det förekommer förstås också, som du skriver, statlig verksamhet motiverad av moraliska uppfattningar, men jag tror att detta är ett jämförelsevis marginellt fenomen.

Den dominerande mekanismen är att intressegrupper utanför staten vill att statens tvångsmakt ska användas till något för gruppen gynnsamt ändamål, och därför ägnar sig åt lobbying m.m. Vilka konsekvenser den föreslagna åtgärden har för andra parter i samhället är ofta mycket oklart, men det generella mönstret är att det särintresse som lobbar igenom en lag tjänar mycket på den, säg, en miljon, medan alla andra parter i samhället förlorar, men väldigt lite, säg, en krona. Av detta skäl uppstår ett generellt politiskt public goods-problem: För varje specifikt särintresse finns det någon eller några som har ett mycket starkt intresse av att genomdriva t.ex. en viss lag, men det finns ingen som har mer än ett minimalt intresse av att motsätta sig varje specifik sådan lag. Tvärtom vore det direkt självdestruktivt att engagera sig mot en lag som bara kostar en en krona, för ens engagemang är rimligen värt mycket mer än så. Men den totala effekten av att tusentals sådana särintressen använder sig av staten är en enorm kostnad för alla parter i samhället. Lobbying för särintressen är alltså en privat nyttighet, medan lobbying för allmänintresset är en kollektiv nyttighet och därför ständigt underproducerad. Det är ironiskt att statliga interventioner ofta motiveras med resonemang om public goods-problem, för staten är själv paradigmexemplet på en gigantisk allmänningstragedi.

Men statens makthavare har förstås också en hög grad av autonomi, och ju större staten är, desto mer ser dess företrädare det som sin uppgift att själva hitta uppgifter för staten. Politiker och byråkrater är ständigt på jakt efter nya sätt på vilka staten kan göra nytta genom kloka regleringar, ekonomiska omfördelningar osv. Denna process, statens autonoma logik, är även det ett mycket fascinerande ämne som jag hoppas få tillfälle att återkomma till.

Anders Ekman sa...

Tack för kommentaren.

"En stat är inget område" skriver du. Samtidigt är det svårt att inte ha med det geografiska området i statsdefinitionen. För att säga "staten Sverige" är ju faktiskt att referera till såväl ett geografiskt område som en "legitim" företrädare inom detta område. Att tänka bort landet Sverige när vi tänker staten Sverige är onekligen svårt att göra. Detta gör sig särskilt gällande vid internationella avtal mellan stater, där ju staten USA är någonting annat än staten Sverige. Det är nog onekligen så att de flesta människor faktiskt tänker på det geografiska området Sverige när man i ett internationellt sammanhang säger "staten Sverige".

Dessutom håller jag inte alls med om att staten nödvändigtvis avgränsar sin verksamhet till visst område. Se t ex på USA som tillämpar nationalitetsprincipen på federala inkomstskatter, vilket innebär att USA beskattar sina medborgare oavsett var de uppehåller sig och oavsett varifrån deras inkomster härrör. Det skulle alltså inte spela någon roll om alla amerikaner skulle emigrera till Sverige, de skulle ändå vara skyldiga att betala federal inkomstskatt i USA. Även domicilprincipen innebär ju att staten kan ha krav på utländska inkomster av fastigheter eller kapitalinkomster. Statens verksamhet sker möjligen huvudsakligen inom ett visst begränsat område, men statens jurisdiktion kan alltså sträcka sig utöver landsområdet.

Ambassaderna och de utländska konsulaten kan väl också sägas vara verksamhet som inte sker inom det avgränsade området, men väl för staten inom det avgränsade områdets räkning.

Vi måste på något sätt ha med det geografiska området i definitionen tror jag. Det blir inte en bra definition annars.

Statens signum är att människor lyder staten och detta beror på statens legitimitet, skriver du. Jag är alls inte säker på att du har rätt här. Att människor i allmänhet lyder staten när de behöver kanske kan vara riktigt. Å andra sidan kanske man hade handlat så även om staten inte hade sagt att det var ett korrekt handlande?

Dvs, jag skulle kanske inte börja mörda människor bara för att staten sa att det var tillåtet.

Jag delar inte din uppfattning om att statlig verksamhet driven av moralisk karaktär skulle vara "marginell". Tänk dig bara vilken moralisk verksamhet polisen drivs av när de griper en "brottsling" eller åklagaren när han ska åtala, domaren när han ska döma, skattehandläggaren när han menar att du ska betala skatt därför att det är "rätt" och så vidare.

Jag skulle nog snarare mena att statens verksamhet är helt beroende av vissa moraliska uppfattningar. Så snart en tjänsteman tagit ställning "Det är rätt att..." så innebär det också att han eller hon har tagit ställning till en grundläggande moral, som han eller hon har tagit till sin uppgift att genomdriva.

Hur kan detta vara ett marginellt problem? (kanske är det stor risk för att jag missförstått dig här, säg till i så fall).

Att lagen drivs framåt främst av ekonomiska intressen är en tämligen marxistisk syn på saken. Jag är inte fullt så säker på att det är ett riktigt antagande. Tvärtom finns det ju mycket som intressegrupper kan verka för som inte alls behöver betyda ett omedelbart ekonomiskt värde för gruppen som driver frågorna - "barns bästa", "förbud mot sexköp", "legalisera narkotika", "Inför tvångsuniformering av barn i skolan" och så vidare. Det finns mängder av frågor som inte har omedelbart ekonomiskt intresse, men som ändå människor upplever som viktiga att framföra och genomdriva i statens namn.

Det sista kan jag instämma i. Oöverblickbarheten i staten är sannolikt ytterst också en fara för demokratin, varpå hela grunden för den statliga legitimiteten vilar. För hur ska vi som "folk" egentligen kunna utkräva något ansvar om vi till slut inte vet vem som ansvarar för någonting längre?

Så fortskrider vår undersökning.

Mvh
Anders

Anonym sa...

"Antalet människor som motiveras att lyda staten på grund av dess våldskapacitet är mycket litet, och om människor i allmänhet inte längre ville lyda skulle staten inte ha några som helst möjligheter att tvinga dem."

De allra flesta medborgare i en stat inser såklart nyttan av den. Och de flesta av oss föredrar helt klart ordning framför kaos. Men att säga att staten i en krissituation inte skulle kunna tvinga till lydnad är fel. Det i praktiken vanligaste argumentet för staten att kontrollera "bångstyriga" undersåtar är att knyta militären och polisen starkt till sig.

Det är ett utmärkande drag i alla totalitära samhälle hur dessa verktyg i statens hand får en särställning och de personer som verkar inom ramen för dem ges en rad privilegier. Militärdiktaturer är ju väääldigt vanligt förekommande. Efter den ryska revolutionen politiserades exempelvis dessa organ så att bara "politiskt pålitiliga" kunde inneha höga poster inom militären. Den gamla kadern rensades ut och den ideologiska skolningen av officerare och andra tjänstemän i statens tjänst blev extremt viktig.

Så att en minoritet kan kontrollera en missnöjd majoritet står helt klart. Uppbackad av den polisiära makten, rättsväsendet och militären är det inte särskilt svårt att undertrycka en majoritet. Så våldsmonopolet är inte alls så oviktigt som du vill ge sken av.

Anonym sa...

Jag mottog rätt nyligen en tidning från försvarsmakten där man undersökt personalens instlänning till den nya inriktningen. Där blev det väldigt tydligt hur organisationer fungerar. Högt uppsatta officerare (från överste ljt och uppåt) var mest positiva till omställningen. Därefter de nyutbildade fänrikarna.

Alla däremellan var däremot betydligt mer kritiska till omläggningen. Det är ganska tydligt hur de högre officerare som sitter säkra i båten och leder omställningen snabbt tagit till sig den nya inriktningen medan personer på lägre nivåer i organisationen som hotas är kritiska. Egenintresset ljuger aldrig. Och ska man vara helt ärlig så sysslar huvudsakligen försvarsledningen med att bedriva politik och inget annat.

Anders Ekman sa...

Med hänsyn tagen till de synpunkter som hittills kommit vill jag ändra min definition till:

Stat = "Socialt system av myndigheter med auktoritet, som hänförligt till visst geografiskt område, gör anspråk på att människor med någon anknytning till det geografiska området får eller tvingas agera alternativt får eller tvingas underlåta att agera alternativt får eller tvingas tåla att någon annan agerar, i enlighet med vissa moraliska uppfattningar."

Mina ändringar består i att jag

1)tillfört att staten faktiskt består av ett socialt system. Staten rör sig sålunda om en organisation av människor, inte ett särskilt land. (Uttrycket "socialt" syftar på människor som samagerar, och bygger på Etzionis definition av organisation, Eztioni 1982)

2) jag har tagit bort enskilda med auktoritet inom myndigheter, endast en kung gör ingen stat.

3) jag definierar att statens verksamhet är "hänförlig" till visst land. Därmed täcks även t ex ambassadernas verksamhet in.

4) jag menar att det räcker med "någon" anknytning till landet för att staten ska anse sig ha tillräckliga skäl att ingripa. Därigenom faller även personer som t ex avser att begå en terrorhandling in under begreppet.

Men inte heller detta torde vara tillräckligt. Vad felar?

Mvh
Anders

Joel Malmqvist sa...

Den gängse statsvetenskapliga defenitionen av en stat är, ungefär, den organisation som innehar våldsmonopolet inom ett definierat område. Ett våldsmonopol innebär ensamrätten till legitimt våld och rätten att delegera rätten till våld till andra.

Att en stat är knuten till ett specifikt område har varit sant sedan Westfaliska freden 1648 och det fredsfördrag som undertecknades där. I och med detta erkändes att stater är suveräna inom sina egna gränser och staten knöts till ytor, istället för till furstar eller ätter.

Stater kan ha verksamhet, äga företag, genomföra operationer och ha ambassader i andra länder, men suveräniteten finns bara inom de egna gränserna.

Anders Ekman sa...

Joel,

Din definition är förvisso enkel att tillämpa, men knappast heller korrekt.

En "organisation" som utger sig för att ha våldsmonopol kan lika gärna vara en maffia. Och med Augustinus synsätt så är det väldigt lite som skiljer den organiserade maffian från staten.

Och om nu staten bara är en "organisation med våldsmonopol" hur kommer det sig att vi kallar t ex Försäkringskassan, Hovet, Riksdagsförvaltningen, alla universitet och högskolor, ambassaderna m.m. som en del av "staten". De har ju väldigt lite med våldsmonopolet att skaffa, och för deras verksamhet torde våldsmonopolet inte vara av avgörande betydelse. Ändå kallar vi dem staten.

Mvh
Anders

Joel Malmqvist sa...

Anders - Om en maffia upprättar våldsmonopol i ett område är maffian de facto staten i detta område. En stat utan fungerande våldsmonopol är knappast tänkbar, eftersom detta innebär att inga lagar eller beslut kan genomdrivas i samhället. Många teoretiker (Nozick, Hobbes) har konstaterat att statens uppgift och legitimitetsgrund är att upprätta säkerhet och skydda medborgarna. För att få detta skydd är medborgarna skyldiga att lyda staten. Detta är ju i stort sätt vad en maffia gör också - säljer skydd (även om maffian har en tendens att själva skapa hotet den skyddar mot).

Det är ju uppenbart att staten har många ansikten, men det intressanta att alla statens verksamheter som kallas myndighetsutövning backas upp med våldsmonopolet. Det är tydligt när det gäller polisen, Skatteverket och så vidare, men faktiskt också sant för andra verksamheter.

Jag bör också nämna att detta inte är min idé om staten, istället är det den tyske samhällsvetaren Max Weber som bör äras om man tycker att det finns en poäng i resonemanget.

Ulf Bjereld sa...

Instämmer med Joel, det är våldsmonopolet som ytterst är statens essens. Därefter fyller vi som medborgare denna stat med annat - t ex moraliska värderingar. Nationalstaten är nog närmast vad du syftar på när du talar om ett geografiskt område, och det är en annan sak än statsmakten (som du uppenbarligen åsuftar när du skriver kortformen 'staten'). Det är med staten som med pengar, kan inte pengar inlösas i guld någonstans till slut så är det inte pengar. Kan inte statens makt inlösas i våld så är det ingen statsmakt. Heder år Max Weber! Sedan dess har institutionell teori dock - och John Searle - påpekat att denna typ av maktutövning främst utgörs av språk och laddning av språkliga begrepp. X räknas som Y i P - alltså Sverige räknas som stat i det internationella samfundet. Idag skulle vi med socialkonstruktivismen kunna hävda att en stat är en stat först när andra stater erkänner den som stat...

Anders Ekman sa...

Å andra sidan så innebär den definitionen att maffian är en stat, vilket inte verkar tillfredställande.

De exempel jag nämnde är uppenbarligen också en essentiell del av staten, trots att ingen hotar med att fängsla dig om du inte läser på högskolan.

Sedan bör det noteras att jag inte underkänner argument om våldsmonopol. I mitt tvångsbegrepp ligger naturligtvis att någon faktiskt kan realisera tvånget.

Anonym sa...

Folkpartiets (FP) Lars Lejonborg gick inför valet 2002 ut med att det borde vara krav på att invandrare ska lära sig det svenska språket, ett självklart krav men som tyvärr av många uppfattades som att FP ville göra något den oansvariga totalhavererade asylpolitiken. Att detta endast var populistiskt röstfiske av FP blev för de många vilseledda snabbt uppenbart efter valet. FP är mycket positiva till en fortsatt massinvandring eftersom Sverige enligt FP och övriga riksdagspartier måste bli mångkulturellt till vilket pris som helst och vad som än krävs. Dagens otrygga samhälle är vad FP och alla de andra riksdagspartierna vill ha, annars hade de upphört med den vansinnigt sjuka massinvandringen för länge sedan. Hur blev det då med FP: s språkkrav? Det kravet slopade FP naturligtvis direkt efter valet, blev du vilseledd?

Det är enligt Sverigedemokraterna självklart att det måste finnas krav på att invandrare lär sig svenska, hur ska integrationen annars gå till om människor inte kan kommunicera med varandra? Men det tycker inte de självutnämnda proffstyckarna i riksdagspartierna, uppenbarligen vet dessa riksdagsledamöter bättre än svenskarna, åtminstone tror de det själva, eller också är inte svenskarnas åsikter om massinvandring relevant för de självbelåtna etablissemangspolitikerna.

Folkpartiet är naturligtvis mycket medvetet att den asylpolitik som FP och Alla de andra partierna i riksdagen bedriver är emot den svenska folkviljan, och att det finns ett massivt utbrett missnöje med den förda massinvandringspolitiken. Tyvärr blev några hundratusen svenskar lurade av FP i riksdagsvalet 2002. Går dessa på etablissemangstrixandet igen?

Massmedia och riksdagen går inför valet 2006 återigen hand i hand för att med populism hålla tillbaka Sverigedemokraterna ännu en gång, denna gång med mediekonstellationen och elitistiska etablissemangspartiet Junilistan.

Junilistan består av personer från etablissemangets elit. Junilistan är ett elitparti, de finansiärer som står bakom partiet är förmögna och pumpar in pengar i partiet, företrädarna för partiet är 40- och 50-talister, främst gubbar, Junilistan är således inget som helst folkligt byggt parti.

Elitpartiet Junilistan är toppbyggt och inte som Sverigedemokraterna byggt underifrån bestående av helt vanliga svenskar, svenskar som är vanliga ”Svenssons” och inte en rik elit som Junilistans företrädare. Junilistan vill föra fram att de är ett anti-etablissemangsparti, inget kan vara mer fel! Junilistan är ett mer etablissemangsvurmande parti än riksdagspartierna, deras politik står till höger om Moderaterna, något som elitisterna förnekar, någon lyckas de säkert lura.

Elitistiska Junilistan lyfts fram av skendemokratisk massmedia vilket tydligt påvisar att det är ett etablissemangsparti, medan invandringskritiska och EU-kritiska Sverigedemokraterna demoniseras som vanligt och förläggs med en ridå av lögner.

Varför rösta på ett etablissemangsparti som Junilistan? Har ett parti fått massmedias godkännande som Junilistan så är det givetvis samma sak som dagens riksdagspartier, med andra ord etablissemangsvurmande.

Ett parti som inte fått medias godkännande är Sverigedemokraterna, vilket visar att de står för nya tankar, tankar som i dagens korrupta socialistiska samhälle är förbjudna att yttra, jag avser här naturligtvis den vansinnigt sjuka massinvandringspolitiken. Efter riksdagsvalet 2006 kommer det att bli kaos bland etablissemangets åsiktsförtyckare. Sverigedemokraterna gör detta år sitt riksdagsinträde.

Med andra ord, en röst på Junilistan gör ingen skillnad det är samma sak som riksdagspartiröstande. Medan en röst på Sverigedemokraterna kommer att blåsa liv i de sega och trötta sossarna och resterande etablissemangspolitiker. En röst på Sverigedemokraterna innebär även att frågor som idag är förbjudna att yppa i etablissemanget kommer att komma upp på den politiska agendan, exempelvis massinvandringen.

Kommer massmediestrategin återigen att lyckas? Kommer de hundratusentals som lurades av FP i valet 2002 gå på massmedias trixande fifflande och denna gång lägga sin röst på Junilistan 2006? Jag gör det inte!

Jag röstar på Sverigedemokraterna, för sanningen och demokratin!

Anders Ekman sa...

Hej anonym Sverigedemokrat,

Jag måste först och främst be dig att hålla dig till ämnet. Sedan hoppas jag för din egen skull att det där inlägget var skrivet av någon annan, så du inte har ödslat tid helt i onödan.

"Jag röstar på Sverigedemokraterna, för sanningen och demokratin!"

Det skulle uppenbarligen göra dig gott att läsa några av mina tidigare inlägg.

Vad menar du med "sanning" och på vilket sätt garanterar du denna "sanning" ifall de Sverigedemokraterna får inflytande över svensk politik? Blir politiken verkligen mer sann bara för att den är fientligt inställd till invandrare och flyktingar?

Dessutom måste jag ställa en sista och mycket viktig fråga: Är sanning viktigare än att få ett fungerande och rättvist samhälle?

För att förtydliga min frågeställning: Om det visade sig att det är moraliskt sant att man måste döda alla människor för att bli en komplett människa, vore det då att föredra massmord framför att skippa denna moraliska sanning och istället verka för ett samhälle där människors liv och hälsa bevarades?

Mvh
Anders