Den metodologiska individualismens brister*

Metodologisk individualism innebär att sociala fenomen bör förklaras i individuella termer, och inte med hänvisning till strukturer eller system. Jag vill i det följande argumentera för att inställningen inte är självklar utan att det kan vara en ytterst svår position att inta. I vart fall går det inte att slå undan argumenten att strukturerna har ett avgörande inflytande på individens handlingar.

Jon Elster beskriver att metodologisk individualism är en slags reduktionism (Elster, Jon, Making sense of Marx, Cambridge University Press, 1985, p 5.). Reduktionismen har förtjänster inom naturvetenskapen, men är inte självklar för samhällsvetenskapen. För även en handling kan kräva ytterligare reduktionism, t ex att vi försöker förstå en persons psyke för att förklara handlingen. Och varför stanna där? Det förklarade psyket kan beskrivas utifrån neurokemi, som kan brytas ner till kärnfysik.

Det tycks alltså som att reduktionismen inte nödvändigtvis blir bättre ju längre den går, och även. Därför är det i sig en svårlöst fråga varför individualismen stannar där den stannar (vid handlingen), i synnerhet inte om man stödjer sig på reduktionism. Samtidigt finns heller inget klart svar på varför just individers handlingar ger oss de bästa förklaringarna eller den bästa förståelsen av samhälleliga fenomen.

Att tala om en handling i "individuella termer" kan betyda att sociala fenomen bäst kan förklaras som konsekvenser av handlingar utförda i konkreta situationer av individer. Individualisten kan hävda att sociala fenomen bara är en samling individuella handlingar. Beroende på hur den konkreta situationen beskrivs, kan även en holist acceptera att sociala fenomen beskrivs i termer av konsekvenser av individuella handlingar. Även en holist kan instämma i uttalandet ”sociala fenomen kan förklaras av individers handlingar”, så länge dessa handlingar i sin tur bestäms av sociala fenomen.

Att ange vad som är explanans och explanandum tycks i sig vara en svårlöst fråga, men ingenting säger att individers handlingar är så grundläggande för vår förståelse att det inte går att söka en förklaring utöver själva handlingen eller den enskildes motiv för handlingen. En individualist kan också mena att preferenser och trosföreställningar förklaras bäst utan att använda termer som refererar till sociala fenomen. Istället ser man då till varje individuell handling. Man skulle t ex kunna tänka sig att lägga in socialpsykologiska förklaringar för att beskriva en viss särskild handling hos en person, och hävda att detta ändå är att betrakta som flera individuella entiteter. För hur individualiserad blir egentligen en handling som beskrivs utifrån socialpsykologiska termer? Om det är sant att P handlar på ett visst sätt därför att P1 och P2 handlar på ett visst sätt, verkar det i vart fall inte utesluta att strukturella förklaringar kan ges till P:s agerande. Tvärtom verkar socialpsykologin i sig snarast bygga på en struktur av många människors agerande, och då verkar det märkligt varför inte strukturer i stort också skulle kunna förklara en enskild handling.

Ett annat argument för den metodologiska individualismen är att den verkar ”mer observerbar”. Spontant verkar det svårare att hantera sociala storheter. Men samtidigt vill vi uttala oss om socialt relevanta resultat i samhällsvetenskapen. Om vi beskriver att Sverige är en kapitalistisk ekonomi, så verkar inte ens många olika slags handlingar av typen ”P säljer Y och får vinsten Z” leda till slutsatsen ”Sverige är en kapitalistisk ekonomi” även om vi lyckas beskriva en lång kedja av likadana typfall.

Om de olika individuella handlingarna påverkas av att det finns ett visst system, så är det intressant. Det är sedan inte självklart att det skulle vara svårare att hantera en social storhet av slaget ”kapitalistisk ekonomi” än att rada upp miljontals olika typfall för att förklara ett socialt fenomen. Holismen verkar överensstämma bättre med vår intuition om vår kunskap. En invändning är dock att vi riskerar att göra oss skyldiga till generaliserande eller felaktiga slutsatser om vi använder storheter som ”den kapitalistiska ekonomin” i förklarande premisser. Å andra sidan riskerar förklaringarna och slutsatserna vi ger av samhälleliga fenomen att bli närmast meningslösa om vi bara beskriver enskilda individuella handlingar.

Den metodologiska individualismen kan inte erbjuda något bra svar på varför vi skulle stanna vid att förklaringar av just mänskliga handlingar som det som förklarar samhällsfenomen. Inte heller verkar den mer observerbar eller förståelig än det holistiska programmet. Men kan den metodologiska individualismen ens avfärda strukturella fenomen som det som minst förklarar ett skeende eller en handling?

Man kan tänka sig följande tidningsrubrik:

”Chefen ville att barnen skulle arbeta i gruvan.”

Hur ska vi förstå vad det innebär? Låt säga att vi hade tillgång till chefens inre, och kunde konstatera att han ville detta därför att han ville gå med vinst. Då skulle vi förvisso kunna sägas ha en förklaring till varför han ville att barnen skulle arbeta i gruvan. Vi kan också passa på att klandra honom för att vara en ond människa som inte bryr sig om barn i allmänhet. Men har det inte betydelse hur strukturerna såg ut vid tillfället för uttalandet?

Rubriken hade knappast väckt någon uppmärksamhet i slutet av 1800-talet, och både begreppet ”barn” och begreppet ”arbeta” är vaga – man kan rentav argumentera för att dessa begrepp i sig bör sättas in i sin historiska och samhälleliga kontext för att bli begripliga. Det kan rentav vara så att själva beskrivningarna av såväl begrepp som handlingar vi vill förstå ingår i en social ordning, och om vi inte förstår begreppen och handlingarnas kontext så går vi miste om värdefull kunskap.

Ett sätt att ge den metodologiska individualismen styrka skulle kunna vara om man lyckades visa att individuella handlingar alltid ingick i den bästa förklaringen av en observation. Det bör påpekas att Harmans teori om att söka kunskap i enlighet med den bästa förklaringen av en observation dock inte är ontologiskt neutral, utan förutsätter existens. Teorin kräver också att vi har kriterier för kvalité om det ”bästa”. Men den metodologiska individualismen måste då åtminstone klara av att avfärda strukturella fenomen som någonting som förklarar en ob-servation minst lika bra eller bättre.

Men även detta tycks vara svårt. Vi kan föreställa oss ett land L där många invånare praktiserar religionen X. Den metodologiska individualismen ser att enskilda människor i landet som praktiserar religionen X vill och önskar praktisera religionen X.

Kan vi nu bäst förklara handlingarna utifrån personernas vilja? Nej, inte nödvändigtvis. Om statsförvaltningen i landet L utgår från religionen X som en dogm, kan det vara viktig information. Och om en väldigt hög andel personer praktiserar religionen X i landet L, men inte i lika hög utsträckning utanför landet, verkar det då inte märkligt att individerna i landet L har en sådan förtjusning i religionen X? Den bästa förklaringen till observationen att många praktiserar religionen X i landet L behöver inte endast grundas i enskildas vilja.

En bättre förklaring kan tänkas fås genom den strukturella dogmen eller genom att undersöka hur religionen X historiskt sett har utvecklats i landet L. Vi kan också tänka oss att i landet L har i många år hjärntvättning varit accepterat för att få människor att tycka om religionen X: TV, radio och tidningar upprätthåller dogmen till varje pris. Skulle det då inte verka närmast motbjudande att säga ”hon praktiserar religionen X därför att hon vill det”? Även om man inte vill gå så långt, kan man fråga sig om det verkligen är uppenbart att hennes vilja inte kan förstås minst lika bra mot bakgrund av den strukturella ordningen i landet L som endast genom hänvisningen till ”hon vill”?

Så även om det inte helt går att avfärda den metodologiska individualismen, verkar det i vart fall svårt att utgå från den som en sanning om hur vi ska få kunskap om samhälleliga fenomen och individuella handlingar. Uppfattningen att sociala fenomen i vart fall kan ingå i explanans i den bästa förklaringen verkar svår att bemöta för den metodologiska individualisten.

Mvh
Anders

*) Tack till Björn Eriksson för kommentarer.