2008-12-01

Pragmatism trots allt

Väldigt ofta i politiska debatter och diskussioner så framstår det som att människor är väldigt oeniga om saker och ting. I synnerhet när det gäller diskussioner på Internet, där man inte ens behöver uppträda hyfsat mot varandra så kan debatterna bli väldigt heta.

Men det slog mig när jag träffade en vän i lördags att så är ju nästan aldrig fallet när man möter någon på tu man hand och får möjlighet att förklara vad man själv menar, och får möjlighet att lyssna på vad den andre har att säga. Ofta kan man förstås komma fram till att man tycker olika i diskussionen och att det är bra med det, men inte sällan så kan man sluta i någon slags konsensus trots att man utifrån sett inte verkar ha minsta gemensamt med varandra. Vännen är en hängiven randian (och religiös likaså).

Trots detta kunde vi alltså komma överens om väldigt många "grundvärden", även om vi försvarade dem från olika metodiska utgångspunkter. T.ex. rätten till liv, som både han och jag omfattar. Ja, rentav de flesta människor.

Och någonstans så tycker jag att det ofta verkar just så. Det finns nog ingen som tycker exakt likadant som en annan i varje given fråga, men ofta kan vi komma överens om ganska mycket även om vi från början verkar vara ganska principiella varelser.

Så kanske pragmatismen erbjuder det allra bästa principiella tänkandet; Små steg i taget, en lagomt fördomsfull inställning till alltför revolutionerande tankar och en sund försiktighet inför alltför ungdomliga tokerier (som dylika exempel: Anders E Borg om demokratin).

Även utifrån hur komplex verkligheten är, så erbjuder pragmatismen någonting ganska filosofiskt attraktivt. För egentligen är ju chansen väldigt väldigt liten för att någon enda människa sitter på sanningen om allting. Ja, den är rentav obefintlig. Och under osäkerhet verkar det ju då ganska sunt att plocka lite av det bästa från allting, vara öppen för att man kan ha fel och avfärda det som låter alltför dogmatiskt och korkat.

Dessvärre tror jag inte att det är ens den vanligaste metoden inom politiken.

6 kommentarer:

Eric Wadenius sa...

En religiös Randian? Är inte det motsägelser i termer?

När det gäller internetdebatter, i alla fall för min del, så handlar det inte så mycket om att nå ett konsensus. Idéer som jag framför i debatt över internet är inte nödvändigtvis idéer som jag själva skulle driva eller hålla för sanna. För mig handlar det om att utsätta idéer för andras argument. Internet är mitt idélaboratorium där ny tankar testas!

Så kan det nog vara för andra också - vilket gör att debatten blir mer antagonistisk över internet än över en kopp kaffe.

Anders Ekman sa...

Ja, jag tycker också att det är märkligt. Det är faktiskt heller inte den första religiösa randianen jag träffar på...

Men det visar väl också just på hur lite vi vet om andra människors val och värderingar egentligen. Vi försöker desperat att sortera in människor i "höger", "vänster", "religiös", "icke-religiös" m.m. men där begrepp har olika betydelse för olika människor.

Ja, Internet kanske utgör ett bra forum för att experimentera med åsikter snarare än att söka sanningen. Men det gör samtidigt att folk för det mesta skriver extrema saker och kritiken kan avfärdas med otrevligheter eller motsatt extrema åsikter, vilket oftast brukar sluta i någon slags nonsensdiskussion om pseudoteman.

Eric Wadenius sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Eric Wadenius sa...

-"/.../vilket oftast brukar sluta i någon slags nonsensdiskussion om pseudoteman."

...eller när den ena parten jämför den andra med Hitler eller Stalin! Klassiker!

Anonym sa...

Hmmm. Ja, det är en intressant iakttagelse det där. En sak jag också noterat är att radikalism ofta inte är något annat än poser. Jag tänker på partiet Feministiskt initiativ. De gick ut och sa att de ville vara någonting radikalt nytt. Utskällda och uthängda som galningar blev de. Sedan har jag läst deras program på nätet. Vad som slår mig är att de egentligen inte är så jävla radikala trots allt. Det mesta är bara poser. I sak så tycker de inte mycket annat än vad jag hört i en rad andra partier. Exempelvis vill FI att föräldraförsäkringen ska delas rakt av. Radikalt, not! Jag har hört denna åsikt uttryckas av också sossar, folkparister och miljöpartister.

Det ena som skiljer är att sossen, folkparisten och miljöpartisten har anammat vissa strategier. Ett succesivt strävande mot samma mål. På ett sätt är det hela lite komiskt! Många saker som vevas i debatten är som jag ser det pseudofrågor.

Ta bara detta med plusjobb. Detta avskyddes av moderater och borgerliga. Nu har de själv makten. De har infört riktade skattelättnader för i princip samma grupper som tidigare var föremål för plusjobb. Den konflikt man ser på ytan är egentligen inte så djup. I grunden tycker jag att det mest lutar åt att man har olika ideologiskt betingande tekniska lösningar på samma problem. Vänstern tycker att ett riktat bidrag är att föredra. Högern riktade skattesänkningar.

Om detta kan det gormas mycket. Likadant ifrågan om homoäktenskap. En fråga jag betraktat som tidernas största pseudofråga. Rent komiska proportioner tog den sig när man börjar träta om det ska bli en giftermålsbalk eller äktenskapsbalk. Någon skrev ett inlägg på svenska som hette: Äktenskap eller giftemål. En annan översatte det till engelska med hjälp av internet. Inläggets rubrik blev då: Marrige or marrige.

Det skrattade jag gott åt. Men om detta kan man säkert veva och flaxa en del i debatten. Hörde att Kd kunde acceptera giftemålsbalk men inte äktenskapsbalk. Snacka om petitesser!

Ibland funderar jag över värdet med politiska ideologier överhuvudtaget. De ger upphov till så många otroligt töntiga låsningar. Mycket gester, vevande och gläffsande kunde nog undvikas om man såg komiken i det hela. Men vad skulle då egentligen politiker göra? Det är nog själva knäckefrågan trots allt!

Anonym sa...

Har förövrigt diskuterat med lite högerextrema människor också. Dessa verkar befinna sig i en djup identitetskris. De skriver mycket om identitet och sådana saker. Jag försökte faktiskt att sätta mig in i hur de tänker. Efter ett tag blev jag less. Det kom aldrig riktigt till skott med några riktiga politiska krav som jag såg det. Ett jävla vevande mot mångkulturalism och liknande.

Min analys är att de faktiskt inte alls vet vad de vill överhuvudtaget. Radikalismen när den är som bäst. Tomt gestikulerande och mycket hatfullt prat. Men ingen substans. Hos högerextremisterna är det också vanligt med helsnurriga konspirationsteorier. Man snackar mycket om Den nya världsordningen och sådana saker. Detta tyckte jag var intressant.

Har noterat att i princip samma konspirationer tolkas olika av olika grupper. Samma filmer, böcker och texter tolkas olika av den som läser dem. Ja. Fan vad lustigt det är egentligen. Märker samma tendens när jag diskuterar med vänsterextremister. Mycket vevande och gestikulerande. Sedan vill man veta vad pudelns kärna är. De kommer helle aldrig till skott. Gesterna, vevandet, hatet tycks vara huvudsaken. Paralellet med detta har jag diskuterat med ortodoxa muslimer. Också radikala. Där ifrågasätter jag trossatser och dogmer. Men de tänker ju så jävla vint och snurrigt. De argumenterar inte för varför en sak ska göras med riktiga argument. De bara hänvisar till auktoriteter och traditioner och metoder. Inte några försvar i sak av sina övertygelser mer än att det står där och har uttolkats så av Harebama (eller vad auktoriteten nu heter). Jävla märkligt.

Nej, jag tror man ska ta en öl och luta sig tillbaka. Skratta åt alltihopa.