2005-12-29

Moralgåta

Om det fanns ett piller som gjorde människan maximalt lycklig, glad, nyfiken och vetgirig samt ytterst rationell, ja, så rationell att vi därmed såg alla objektiva sanningar som finns att se - skulle det vara försvarbart att tvinga människor att äta pillret?

2005-12-25

Brott och rädsla

I dagens Aftonbladet skriver ett antal äldre socialdemokrater om brott och rädsla kopplat till välfärd. Det finns anledning att kommentera artikeln.

Artikelförfattarna skriver att människor är rädda för att gå ut. Stämmer detta? Ja, så kan det naturligtvis vara. I många fall är säkerligen en personlig rädsla befogad. För en kvinna vars man misshandlar henne så kan det vara befogat att vara rädd när hon kommer hem på kvällen.

I andra fall är rädslan kraftigt överdriven och står inte i relation till de verkliga riskerna (BRÅ, 1991). Detta av en enkel anledning: En upplevelse eller en känsla är inte samma sak som hur det faktiskt förhåller sig. I artikeln skriver artikelförfattarna också att de "upplever" att rättskipningen har mjukats upp. Ingen kan ta ifrån dem deras känsla, och det kanske finns anledning att hålla med. Men att argumentera mot en känsla av hur någon upplever någonting är en omöjlighet.

Och mitt i denna känslostorm uppstår lätt den missriktade lösningens logik. Den kommer inte att handla om att lösa problemen, vare sig med den faktiska brottsligheten eller med rädslan (det bör observeras att detta rör sig om helt skilda ting för den som vill bekämpa brott). Den missriktade lösningens logik handlar istället om snabba konservativa rop på mer polis, mer kontroll, fler fängelser och hårdare tag som lösningen på i grunden sociala problem. En kraftig fokusering på fler poliser och fler fängelser kommer att ytterligare spä på rädslan. Den onda spiralen leder till en samhällsdystopi där ledorden är kontroll, övervakning och polis. Sådana samhällen har vi god historisk kännedom om.

För egen del är jag inte rädd för att gå ut och har aldrig varit det. Kanske är jag en modig person. Kanske blandar jag mig alltför sällan in i gängstrider. Kanske fick jag en trygg uppväxt och kanske har jag en alltför god uppfostran. Min upplevda trygghet är mycket hög, samtidigt som jag statistiskt sett ligger i farozonen som ung man som tycker om att vistas ute. Kanske följer det ett sociologiskt mönster.

Studier visar nämligen att de som i samhället är mest rädda för att utsättas för brott också är de som i minst utsträckning riskerar att bli offer för brott. Mest rädda är äldre kvinnor som sällan lämnar hemmet, mest utsatta - när det gäller våldsbrott - är unga män i utemiljö. De äldre kvinnorna är minst utsatta, de unga männen i utemiljön är de mest utsatta.

Man kan fråga sig vad människors rädsla i vårt tekniskt utvecklade samhälle egentligen beror på. En undersökning gjord av två isländska forskare, Gunnlaugsson och Órisdóttir (2001), visar att massmediernas rapportering har stor betydelse för hur människor upplever rädsla. Gunnlaugsson har också visat att mediers ökade rapportering om brott, kan få människor att tro att det begås fler brott, trots att en individuell känsla ju inte kan motsvara den verkliga bilden av brottsligheten. Inte ens om det är en framstående person som har känslan.

Man får heller inte glömma att det finns mängder med människor som tjänar på att andra människor är rädda. Aftonbladet är en sådan intressent. Rädsla säljer lösnummer. Lösnummer är det som håller Aftonbladet levande. Andra intressenter som tjänar på att människor är rädda är vaktbolagen och företag som säljer larm och övervakningsutrustning. Rädsla säljer och ger vinst.

Rent faktiskt gäller också en annan bild än den som artikelförfattarna upplever: Antalet livstidsdömda har ökat, straffen har generellt sett förlängts, benådningarna har minskat, antalet poliser har ökat, anslagen till polisen har ökat, fler brottsrubriceringar har tillkommit, permissioner har inskränkts, polisens möjligheter att kontrollera och övervaka har förstärkts.

Det har blivit betydligt hårdare tag rent faktiskt. De enda som upplever det är sannolikt de människor som dömts för brott. Men få skulle komma på att undersöka saken närmare. Vi går hellre på våra känslor än på vad som faktiskt är fallet, vilket kan få förödande konsekvenser.

Kommentaren om att Sverige är ett välfärdsland först när vi också har trygghet mot brott förtjänar också en kommentar. Sverige är ett välfärdsland. Vi har en hög offentlig service som omfattar alla, vi har en god sjukvård, vi är högutbildade och bor bra, vi har en väl utbyggd infrastruktur, vi har ett väl utbyggt socialförsäkringssystem, trygghet i anställningen och ytterst få människor som lever under fattigdomsgränsen. Sverige placerar sig på sjätte plats i FN-organets UNDP:s mätningar av välfärd och tillväxt för 2004: www.undp.org

Vad artikelförfattarna glömmer är att välfärd i sig kan leda till ökad brottslighet. Det har vi sett under 1900-talet då välfärden ökat markant i Sverige. Det hela är ganska logiskt. Med ökad välfärd ökar tillfällena till brott (Om tillfällighetsstrukturens betydelse för brottsligheten, se Cohen & Felson, 1979). Detaljhandelns framväxt innebär att människor får fler tillfällen att plocka på sig saker, det ökande antalet bilar innebär att tillfällen för trafikbrott ökar (trafikbrotten motsvarar ungefär 1/3 av alla anmälda brott) och tekniksektorns framväxt med mobiltelefoni m.m. ökar också stöldrisken.

Trots detta är välfärdspolitiken antagligen det viktigaste instrumentet för att bekämpa brottslighet. Och trots att det är svårt att visa på synliga resultat av sociala brottspreventionsåtgärder ger forskaren Hannu Takala följande råd som det viktigaste brottsförebyggande rådet: "Satsa på välfärd för alla, på socialt skydd och en politik som förebygger utslagning."

Anders Ekman

2005-12-23

Har vi ansvar för andras dåliga moral?

Några har föreslagit att Barbro Holmberg, eller i vart fall migrationsverkets GD Janna Valik, måste avgå för att migrationsverket har anställda som haft dåligt omdöme och dålig moral. Jag vill föreslå att Holmbergs moraliska ansvar i denna fråga är lika med noll. Valik kan gott blanda sig i av andra orsaker, men egentligen är det heller inte hennes moraliska ansvar att några på den myndighet hon är satt att leda beter sig som svin.

Jag vill först och främst ställa mig frågan: Är vi allmänt sett ansvariga för andra människors dåliga moral?

Generellt sett skulle väl få anse det. Om jag skulle tycka att judar är sämre människor och därför borde dödas, så kan det tyckas svårt att mena att min omgivning har ett moraliskt ansvar att få mig att tycka annorlunda. Förvisso kanske hade man kunnat mena att mina föräldrar eller dåligt sällskap skulle kunna ha ett visst ansvar för att jag hade en sådan omoralisk åsikt, men det hade ju lika gärna kunnat vara någon annan slags orsak som gjort att jag tagit fasta på just en sådan idé.

Att jag har en dålig moral är möjligen samhällets fel, men om vi erkänner en fri vilja och det (någorlunda) fria valet, så torde slutsatsen bli att jag i slutänden faktiskt själv har det största ansvaret för de handlingar jag väljer att göra och för den moraliska hållning jag väljer att inta i en viss situation. Om jag på ett judiskt konvent skulle nämna att judar är sämre människor och förtjänar döden så är det inte bara ett exempel på dålig moral, utan också på bristande omdöme. Men även mitt val att säga en sådan sak i ett sådant sammanhang torde, förutsatt att den fria viljan existerar, vara just mitt ansvar. Inte någon annans.

Nå. Det kan ju anföras att just en ledare borde ha ett ansvar för andra människors dåliga moral, för att uppfostra och mana till bättring så att personen med dålig moral får en högre konformitet med övriga samhället, dvs att det är ett intrinsikalt värde, gott i sig, att alla tycker som ledaren. Nu tycker jag förvisso att folk har ett eget ansvar för sin egen moral, och jag vill verkligen inte att politiker eller ledare ska ha ansvaret för vad jag tycker. Det skulle lätt sluta i åsiktsfascism. Men låt oss bortse från detta en stund.

Vilka krav skulle vi då ställa på ledaren för att denne skulle anses ha ansvar för min dåliga moral? Ett rimligt krav är att ledarens beteende först och främst på något sätt har orsakat min dåliga moral. Inte bara bör det ha orsakat mitt beteende i mer allmän mening, utan orsaken bör också vara adekvat, dvs att det är uppenbart att någonting ledaren har sagt eller gjort verkligen har påverkat mig så att jag handlat på ett visst omoraliskt sätt.

Då kan jag gå med på att det inte är otänkbart att även ledaren har ett ansvar för min omoral. Men jag är ju knappast utan skuld för min omoral. Skulle någon anse det, så skulle denne antagligen också tvingats fria mängder med människor som i Nürnbergrättegångarna bara anförde: ”Jag följde ju bara order.”. Slutsatsen är grym, men rimlig: Nazismens hantlangare följde inte alls bara order, de hade ett eget moraliskt ansvar också. De agerade ju själva. Det var inte Führern som styrde deras armar och ben, och det var inte Führern som tänkte deras tankar.

Sedan var det förvisso olyckliga omständigheter att de föddes just under en period då Hitler regerade. Deras liv hade säkerligen tett sig väldigt annorlunda om de fötts idag, och de hade antagligen inte behövt ta de extrema ställningstagandena som de en gång tog.

En viktig skillnad gentemot nazisternas invändningar är att handläggarna på migrationsverket inte har handlat på order av någon. De har haft bristande omdöme och en dålig moralisk uppfattning. Men detta är någonting som de själva ansvarar för. Inte Barbro Holmberg, inte deras föräldrar, inte deras lärare, inte deras dåliga sällskap, inte någon rasistisk kultur på migrationsverket. Att de agerat på ett visst sätt beror förstås på någonting, men i slutänden har de ansvaret själva för vad de sagt och gjort.

Så till huvudfrågan: Ska migrationsministern hållas ansvarig för att det finns enskilda människor som beter sig som svin? Ska generaldirektören hållas ansvarig?

Eftersom det inte på något sätt visats att det existerar vare sig orsakssammanhang eller adekvans i förhållande till uttalandena och handlingarna, så är redan här mitt svar nej. Men det bör också poängteras att även om det varit så att detta fanns, måste för ansvar krävas att personens handlingar varit inom den möjligt ansvariges kontroll. Och att ha kontroll över vad en människa ska säga är inte möjligt, såvida inte ledaren skär bort tungan av de människor han eller hon vill utöva kontroll över. Det vore dock en ganska drastisk åtgärd, och knappast någonting önskvärt att ledare hade en sådan makt över enskilda.

En syn på ansvarsbegreppet som innebär att det för ansvar inte krävs vare sig kausalitet, adekvans eller kontroll för att vi ska säga att personen har ansvar leder till att det blir mycket svårt att skilja reellt ansvar från ett allmänt ansvar eller från inget ansvar alls. Är vi ansvariga för tredje världens lidande? Vi ser ju bara på. Är vi ansvariga för kommunismens övergrepp i Kina? Vi ser ju bara på.

Så vilket ansvar har Holmberg nu då för det inträffande? Ska hon avgå för att det finns rötägg i förvaltningen? Ska hon upprätta en etisk plan för migrationsverket? Ska hon dra in alla ekonomiska medel till verket?

Min åsikt är tydlig. Förutom att hon i likhet med alla andra kan fördöma handläggarna i moralisk mening, så ska hon inte göra ett dugg. Jag vill inte ha ministerstyre i Sverige. Jag vill inte att politikerna ska gå in och styra över varje enskilt beslut och ta på sig ansvar där de saknar insyn. Kontroll och ansvar ska följa hand i hand. Att ropa på ministrars avgång varje gång en människa är omoralisk eller brister i något avseende kommer att bli tröttsamt i längden. För människor är omoraliska och brister någon gång i livet. Allt beror på hur omgivningen tolkar dem. Vad som är omoral idag, är moral i morgon.

Framförallt är det här en fråga för myndighetens chef, Janna Valik. Det rör sig om en ledningsfråga som hon organisatoriskt måste lösa. Verket har uppenbarligen anställda som beter sig som vore de kommendanter från SS-lägren. Det är naturligtvis oacceptabelt. Men någon skuld för enskilda anställdas dåliga moral har hon inte om adekvans, kausalitet och kontroll över den enskildes handling har saknats (vilket med all sannolikhet är fallet).

Politiker ska inte heller ta ansvar för att det finns människor med dålig moral eller bristande omdöme. Det har faktiskt folk själva ett ansvar för. Däremot är det politikernas uppgift att skapa ramar för samhället så att dylika övergrepp och omoraliska handlingar minimeras. Det gör man bland annat genom en stark grundlag som betonar människors lika värde och respekten för individen.

Man gör det inte genom att tro att allt som händer och all omoral i samhället är en uppgift för politiker. Det är det inte.

Anders Ekman

2005-12-20

Experterna bör inte nödvändigtvis styra

”Endast de mest intelligenta bör styra staten.”

För många högerteknokrater vars demokratisyn är ungefär i linje med Platons dystra demokratisyn (och som ju också ansåg att de visaste, filosoferna, borde styra staten) är ofta detta en rimlig inställning. Jag diskuterade detta för ett tag sedan, och kände att det kunde vara idé att skriva ett inlägg om just detta. Jag vill förklara varför jag inte anser det vara en särskilt rimlig hållning överhuvudtaget.

Här skall alltså först konstateras att jag förkastar varje ansträngning av att säga att "endast de mest intelligenta bör styra". Det vore faktiskt ren galenskap. Det betyder dock inte att jag inte instämmer i "det är bra att politiker är intelligenta". För det är naturligtvis bra med intelligenta politiker. Politiker får gärna vara smarta för mig. Skillnaden är att i det förra fallet så vet vi ingenting om vilka värden som politikerna vill föra över på oss, i det andra fallet så är det närmast en iakttagelse om önskvärda egenskaper hos en styrande.

För mig är det alltså värdena som en person har som är helt och hållet avgörande om jag röstar på personen (eller partiets företrädare i val). Att vara filosof eller att vara intelligent säger ingenting om hur den personen skulle styra t ex en stat. Filosofer har många olika åsikter och tankar. Likaså intelligenta människor. Det kan vara ”intelligent” att låta alla andra slava för sig. Men skulle människor verkligen vilja leva i en slavstat bara därför att det fanns en person som var mest intelligent av alla? Skulle vi acceptera intelligens som ett legitimt skäl för maktutövning, oavsett hur bestialisk denna maktutövning skulle te sig? Antagligen inte.

Anledningen är mycket enkel. Det följer nämligen inte med nödvändighet att experterna eller de mest intelligenta är de mest lämpade att uttala sig om normer och värderingar. Vad säger att en expert på patenträtt inte skulle förorda ett patentsystem där man får patent på t ex affärsmetoder och andra mycket långtgående patenträttigheter? Vad säger att en expert på genteknologi inte skulle förorda mänskliga kloner? Vad säger att en expert på skatter inte skulle förespråka 0% eller 65% i skatt? Vad säger att en expert i juridik inte skulle förespråka en ordning där gärningsmannen måste bevisa sin oskuld?

Problemet är att många tycks utgå från att experter är värdeneutrala, vilket naturligtvis är en myt. Det finns ingenting sådant som objektiv moral, som vi kan komma fram till genom vetenskapliga metoder och som endast behärskas av de kunnigaste inom området.

En god debattör jag högaktar ville visa att jag hade fel och gav mig följande exempel: "Per definition så har alltid den med kunskap större sannolikhet att fatta ett bättre beslut än en okunnigare, och eftersom allt annat är lika så är det bättre att låta de kunnigare styra.".

Det kan låta ganska övertygande, för vem vill ha en komplett idiot som styr över sig?Kärnpunkten här är dock vem som definierar vad som är ett "bättre" beslut. Ett ”bättre beslut” betyder inte någonting annat än ”bättre utifrån den samhällssyn jag själv representerar”. Det är en fråga om vilken moralisk inriktning som är bäst utifrån vad jag själv tycker.

Om det värsta utfallet för ett politiskt beslut på en skala var 0 med en kunnig person, och utfallet för en okunnig var högre än 0, t ex slumpmässigt 5 (och jag vill uppnå 10), så är det ju närmast självklart att välja den okunnige framför den kunnige om jag vill komma så nära min egen samhällssyn som möjligt och därmed maximera utfallet.

Om den kunnigare är en grym, men begåvad, fascist så föredrar jag nog till och med att slumpen avgör frågan än att det värsta scenariot (för mig) kommer att avgöra, dvs att fascisten styr. Alltså skulle en okunnig person som närmast tog slumpartade beslut i så fall vara betydligt bättre än en kunnig person som ville förslava mig och alla jag känner.

Om den kunnige fascisten säger att vi bör kunna döda människor för att få fram erkännanden (0), om den okunnige säger att vi inte bör få döda människor för att få fram erkännanden men åtminstone kunna bugga alla telefoner när som helst (5) så är det rationellt att välja (5) före (0), om jag själv förespråkar ett alternativ som inte står till buds, nämligen (10) att buggning ska få finnas, men vara mer inskränkt än i alternativet (5) genom t ex att bara inrikta sig på misstänkta, prövas i domstol et cetera.

Med detta vill jag visa att 1) det inte är irrationellt att förespråka en ordning där inte experterna styr samt att 2) experter är experter i sak, men att det inte ger ledning för vad som är moraliskt riktigt.

Vi bör tvärtom vara glada över att de styrande är precis som vilka andra människor som helst.

Det finns inga övermänniskor, det finns bara människor.

God jul och gott nytt år!

Anders Ekman

2005-12-08

Fråga om ohållbarheten i egoismen

Enligt den etiska egoismen sägs att var och en skall maximera sin egen välfärd och lycka, medan altruismen ses som en moraliskt förkastlig lära. Att maximera sin egen välfärd sägs enligt den etiska egoismen också vara "rationellt".

Men om en person, Bernt, får sin största lycka genom att ge åt andra människor och hjälpa andra till ett bättre liv (vilket ju iofs inte är otänkbart att vi hittar en sådan person ens i vårt liberala samhälle) vore det då inte rationellt att agera altruistiskt för Bernt?

Förvisso behöver inte en moralisk teori vara applicerbar för att vara sann, men hur trovärdig kan den etiska egoismen vara om dess slutsats kan bli att agera i enlighet med ett synsätt som läran i sig förkastar?

2005-12-03

Frihet, hets och tystnad

Ett gäng nazister gick på tunnelbanan och satte sig intill mig igår kväll. De skulle till en fest anordnad av svenska nazister. Männen var i trettioårsåldern, uniformerade i kängor och grön/svarta bomberjackor och rakade huvuden. De stank sprit och viftade med ölburkar i händerna. Två tjejer i femtonårsåldern, också i kängor och bomberjackor följde med och hejade ivrigt på männen. De började sjunga en sång med refrängen "Svastickan vajar" varvat med den svenska nationalsången och skrek "niggerfittor ska dö" m.m.

För den renlärige liberalen så har nazister rätt att säga vad de vill, när de vill. Och det är ju i och för sig en god principiell utgångspunkt, ja, det går närmast att beundra en sådan verklighetsfrånvänd och naiv principfasthet. Det behövs kanske människor som tycker så i ett ordnat demokratiskt samhälle. Desutom instämmer jag i att yttrandefriheten är viktig och grundläggande i en demokratisk stat.

Men för var och en som själv hade suttit där i vagnen, trots att ingen av nazisterna hotade någon enskild på tåget, var det närmast en självklarhet att nazisterna helt hade kontroll över människorna i vagnen. De utövade makt genom att bara finnas till, genom att ta plats, genom att skrika och hetsa, och de fick mod av de många människornas tystnad.

Ja, även jag höll tyst. Jag sjönk ner i min bok om normativ etik för att läsa hur man bör handla. Jag gjorde en snabb utilitaristisk beräkning att det var större nytta totalt sett att jag höll käften och fortsatte att leva än att säga någonting som gjort att jag kanske inte kommit till min station. Det slog mig också hur meningslöst det hade känts att bli misshandlad av någon av de där idioterna. Den julklappen tänkte jag mig heller inte bjuda dem på.

Om jag ska beskriva stämningen och känslan i tågvagnen så kan nog "rädsla" bäst beskriva den sociala situationen. Antagligen precis vad nazisterna ville uppnå. Jag upplevde mig ganska begränsad där jag satt. Jag kan tänka mig att de mörkhyade personerna som satt intill upplevde sig tämligen begränsade likaså. Det var ett subtilt angrepp mot människors lika värde.

Det slog mig att det verkligen behövs en lag som bekämpar handlingar som kränker principen om alla människors lika värde. Den ursprungliga lagen om hets mot folkgrupp tillkom år 1948. Bestämmelsen utgör förvisso en begränsning av den för varje samhälle viktiga yttrandefriheten. I en social kontext är dock lagen en fullt godtagbar inskränkning. Lagen om hets mot folkgrupp: "…innebär däremot ett fullt godtagbart krav på att även andra människors rättigheter och den grundläggande demokratiska principen om alla människors lika värde skall respekteras vid utövandet av dessa fri- och rättigheter." (prop 2001/02:59). Frihet för en människa måste ställas mot friheten för en annan. Samhället är mer komplext än bara ett antal principer uppställda vid varandra. Det bor en massa människor här också.

Efter att ha suttit och lyssnat på nazisternas hatiska tillrop i en halvtimme så tänkte jag också att det är märkligt att kärlek ska vara så oerhört svårt och komplicerat: Varför ser inte vissa annat än sitt eget och andra än sig själva?

Jag kom också att tänka på Niemöllers protest mot nazismen, som stärkte mig när jag satt där. Det kändes mer än någonsin riktigt att arbeta för ett samhälle som omfattar alla och att arbeta för ett mer kärleksfullt och solidariskt samhälle. I vissa fall används Niemöllers dikt för att försvara rätten att yttra sig till vilket pris som helst. Men Niemöller talar inte om diffusa principer, han talar om att människor av kött och blod i verkligheten. Han talar om att göra det moraliskt riktiga, om handlande i verkligheten.

* * *
Als die Nazis die Kommunisten holten,
habe ich geschwiegen;
ich war ja kein Kommunist.

Als sie die Sozialdemokraten einsperrten,
habe ich geschwiegen;
ich war ja kein Sozialdemokrat.

Als sie die Gewerkschafter holten,
habe ich nicht protestiert;
ich war ja kein Gewerkschafter.

Als sie die Juden holten,
habe ich nicht protestiert;
ich war ja kein Jude.

Als sie mich holten,
gab es keinen mehr, der protestierte.

Martin Niemöller (1892-1984)
* * *

2005-12-01

Lovsång till den kaotiska ordningen

Jag defragmenterade min hårddisk idag. Det är någonting oerhört fascinerande att titta på när de blåa rutorna fylls undan för undan och se de ensamma rutorna faller in i leden. I mängden av enskilda rutor framträder en struktur. Ordning. Och min dator fungerar lite bättre.

Vi kan välja att försöka se strukturen, vi kan välja att bortse från den. Ändå finns den där. Vi kan sticka ut hur mycket vi vill, vi kan säga att vi är enskilda varelser med egna uppfattningar, vi kan klä oss annorlunda, vi kan ha egna tankar, vi kan skapa egna saker. Men till syvende och sidst är vi ändå en del av en struktur. Ja, vi är faktiskt en struktur i oss själva som människor. Alla som någon gång sett den där gulliga franska tecknade serien om människokroppen vet vad jag talar om.

Vi förhåller oss också till en mängd olika saker i vår värld hela tiden. Vi har en familj, vi har vänner, vi förhåller oss till känslor, till organisationer, till nyheter, till myndigheter, till stater, till bilar, till havet, till semesterorter. Vi förhåller oss till allt som finns. Och om alla dessa enskildheter radas upp; ruta för ruta, så har vi när blickar över hela samhället, hela världen, hela universum, en förmåga att resa oss upp över enskildheterna och se helheten. Det är möjligt att se strukturen. Vi har inte helt grepp över den, och kanske aldrig kommer att få det, men vi kan alltid nå mer förståelse om strukturen så länge vi lever.

Varje system på en lägre nivå tycks också vara subsystem i en högre nivå. Min stortå är ett subsystem för min fot, min fot är ett subsystem för min kropp, min kropp är ett subsystem i min lilla verklighet här i Stockholm, som i sin tur är ett subsystem för Sverige och så vidare. De många rutorna i rad är någonting annat än de enskilda rutorna på olika ställen. Så kan man fråga sig; är då denna struktur någonting mer komplext än varje enskild ruta (individ)? Jag skulle svar att det inte nödvändigtvis behöver vara så. Det är någonting mer och någonting annat än varje enskild ruta, men alltså inte nödvändigen mer komplext. Den mänskliga hjärnan kan vara ett mer komplext universum än hela strukturen i det mänskliga samhället.

Här behöver man heller dock inte se någon motsättning mellan människan och det av människan skapade. Saker och ting tycks för övrigt snarare hänga ihop: Från minsta atom till högsta struktur. Allt vi ser omkring oss är del av vårt medvetande. Det formar oss som individer. Själva livet skulle kunna sägas vara en helhet, en ogreppbar organisation: För när vi säger att vi sett en katt, så menar vi inte att vi sett en katt med en levande svans, med levande öron eller med levande päls. Vi menar att vi sett en levande katt som förhåller sig till tingen som gör det till en katt: Päls, svans, öron, ögon osv. Alla tingen som gör katten, strukturen, ger oss en katt. Själva katten är en slags organisation i sig, precis som vi människor är en organisation i oss själva.

Det tycks också som om de tämligen strukturerade livsprocesserna på vår jord inte är godtyckliga, armar tycks ha en viss funktion, liksom ögon, ben och andra kroppsdelar. De tycks snarare vara målsökande, precis som organisationen: När vi vill ta fram en bok ur bokhyllan så lyckas vi oftast med det eftersom tanken på att ta fram boken och armen, leder, muskler och skelett samverkar för att nå målet. När jag tittar på människor, vägarna, bilarna, tunnelbanan och hur de tar sig framåt mot ett mål så blir tanken tydligare. Det är inte bara enskildheter; det är en kultur, en organisation jag ser.

Skulle organismerna i vår kropp inte samverka för att nå målet, skulle vi antagligen känna oss mycket frustrerade. Precis som vi i ett samhälle inte skulle önska ständiga konflikter och skador. Det verkar faktiskt inte som om livet går ut på att icke levas. Om så vore fallet, hade det enda rätta varit att alla växter skulle sluta växa så snart de börjat, alla djur skulle försöka självdö så snart de fötts och all energi skulle försvinna ur universum (hur nu det är möjligt om universum är oändligt?). Men i huvudsak så sker ju inte det. Samhällen verkar heller inte byggas för att gå under.

Det verkar vara ett misstag att tro att vår historia handlar främst om ständiga konflikter och strider. I huvudsak tycks historien och vår tillvaro istället handla om att undvika strider och söka fred. Och även i djupa konflikter har människan lyckats upprätthålla organisationen. Ja, säg den befälhavare som lyckats uppnå sitt mål utan vare sig organisation eller ledning? Liksom djuren går vi hellre undan än kastar oss in i allehanda konflikter. Inte alltid förstås, men i normalfallet. Samhällen verkar på det hela taget vara en stabil företeelse på vår jord, även om samhällena har utvecklats och ser annorlunda ut nu än för t ex 4000 år sedan. Framförallt tycks de ha blivit mer komplexa; vi har helt enkelt fler saker att förhålla oss till i dagens samhällen. Som jag tidigare nämnt: Den sociala strukturen kommer vi inte undan. Den finns där att förhålla sig till, vare sig vi vill det eller inte.

Så lever vi vidare. Du som läser det här vet att du lever. Kanske tänkte du inte riktigt på det när du läste det här. Du förutsätter levandet, det är ingenting som kräver aktivt tänkande för att du ska fortsätta med, din kropp räknar i normalfallet med att uppehålla dig vid liv så du kan tänka på andra saker. Riktigt varför du lever vet du inte, men du vet att du lever när du måste tänka efter. Vi accepterar det bara, och vi kan dessutom tycka att det finns väldigt många roliga saker att göra i det här livet. Men ändå verkar vi inte förstå särskilt mycket av detta som är livet. Det ter sig mest som en tillvaro av kaos och brister. Men i allt detta kaos finns också ordning.

Det minsta på jorden kan vi inte förstå, atomens minsta beståndsdelar verkar närmast helt obegripliga även för den mest framstående forskaren. Inte heller får vi riktigt något bra grepp om det största vi känner till: Universum. Det verkar bara vara oändligt fyllt av planeter, stjärnor, svarta hål och solar. Dess rum är oändligt, har det sagts. Oändlighet kan vi inte riktigt förhålla oss till mer än som idé. Men vi har inte upplevt det.

Och någonstans mellan den lilla beståndsdelen i atomen och det enorma universum står vi själva. Lite vilsna med våra vardagliga bekymmer om vad vi ska äta till middag, fråga oss om det var rätt av oss att göra som vi gjorde, vad hon eller han ska tänka om oss, hur vi ska göra för att bli accepterade, hur vi ska få ordning på ekonomin, om vi kanske skulle köpa den där bostadsrätten, om vi skulle ta och skaffa barn eller om vi kanske skulle ta och läsa tidningen för att se om någonting nytt har hänt i världen som vi har att förhålla oss till. Som om vi visste att vi trots allt hade en mening.

Och i mängden av enskilda rutor framträder en struktur. Ordning. Och vår värld fungerar lite bättre.

Många hälsningar,

Anders Ekman

2005-11-23

Det liberala frihetsmisstaget

"Frihet är frånvaro av tvång" skriver nationalekonomen Danne Nordling.

Det är en klassiskt liberal uppfattning om friheten som träder fram i hans texter. Jag vill i detta inlägg visa att denna frihetsuppfattning är felaktig. Den är fel därför att om frihetsbegreppet tillämpas på ett sådant sätt kommer människor att vara ofria.

Om du av en olycka har ramlat in i ett djupt hål i marken, så är du med den liberala definitionen av frihet ändå fri. För det finns i så fall inget yttre tvång. Du är fri att ta dig upp, att du sedan inte kan det på grund av att avgrunden är för djup betyder ingenting enligt den liberala analysen. Du bör ändå skatta dig lycklig i djupet av avgrunden för att du är så fri "från" t ex socialt tryck.

Den liberala analysen blir: Du föll av egen kraft ner i hålet. Det är ingen som har tvingat dig, och du är fortfarande fri från yttre tvång. Ingen tvingar dig att stanna kvar i hålet. Alltså är du fri.

Finns det något tvång i situationen? Svaret är, med en liberal syn, nej. Sådant jag bara måste acceptera och inte kan göra någonting åt, är alls inget tvång, utan en del av min frihet. Men hur rimligt är det egentligen att säga att jag i ett djupt hål där jag inte kan göra någonting har ett väldigt stort mått av frihet, ja för att inte säga en total frihet? Visst, utifrån förutsättningarna kan man väl förvisso säga att personen är "fri" om det är så att det var det ideala tillståndet för människan att sitta i en djup grop och vänta på döden. För de flesta andra så kräver vi någonting mer av livet. Vi vill ju göra saker, träffa vänner, älska, skriva, läsa, dansa, lyssna på musik, spela, sjunga, dricka, äta, blogga m.m. När vi kan göra allt det, på det sätt som vi önskar så uppfattar vi oss nog gärna som relativt fria. Sitter jag i en djup grop och inte kan göra någonting av det nämnda, så skulle jag nog själv uppleva mig som tämligen ofri.

Nu kan man hävda att mina handlingar här förvisso är begränsade av verkligheten, men att jag alltså därmed inte är "tvingad" att sitta där av någon enskild person. Men om tvång ska bero på huruvida jag är tvingad av "någon" eller ej, och inte bero på hur verkligheten egentligen är, så kan man fråga sig hur principiell egentligen en sådan ståndpunkt skulle bli? Att de faktiska valen har betydelse för hur fri jag upplever mig vara och hur fri jag verkligen är, torde vara högst relevant. Man kan ju sedan också fråga sig om vi skulle vara förpliktigade att hjälpa en person som tvingats ner i gropen och kan vi med gott samvete lämna den klumpige i gropen eftersom han ändå är fri?

Nordling skriver även att frihet är "frihet från socialt tvång" och anser att det finns fem stycken friheter: Individuell frihet, Politisk frihet, Suveränitet, Materiell frihet, Frånvaro av ("frihet från fruktan, nöd, olikheter" etc).

Denna uppdelning av frihetsbegreppet kan måhända ha någon slags teoretisk förtjänst, men ändå slår det mig att synsättet är för mig ganska verklighetsfrämmande såvitt avser frihet i praktiken. För att säga att min individuella frihet skulle vara ofantligt stor i en stat som inte tillät religionsfrihet, yttrandefrihet eller demonstrationsfrihet är inte rimligt. Inte heller tycker jag att det vore särskilt sunt att hävda att den individuella friheten skulle vara stor i en stat där du var ständigt rädd för att dödas av polisen eller någon annan. Vidare kan man fråga sig hur fri du egentligen skulle vara om du inte hade vare sig mat eller vatten för att klara livet.

Indelningen av diverse friheter är sålunda knappast uttömmande, och inte heller har den särskilt stort praktiskt värde. Man kan t ex fråga sig hur man skiljer den individuella friheten från att ha en "frihet från" ett pistolhot mot tinningen. Det är inte direkt meningsfullt att säga att min individuella frihet är jättestor när jag står i en gränd omringad av ett gäng som dragit vapen.

Att säga att frihet är "frihet från" är heller ingen bra definition på ett begrepp. För man kan ju fråga sig hur man kommer fram till vad som inte ska anses vara frihet, om man nu endast definierar friheten som en frihet ifrån någonting annat. Frihet från koldolmar? Frihet från dålig andedräkt? Frihet från att ha ont i magen? Frihet från myndigheter? Frihet från föräldrar? Ja, det inses att exemplen är oändliga. Det inses att exemplen också kan göras motsatta, dvs frihet att göra som man vill, frihet att få vara frisk, frihet att ha (eller välja) föräldrar.

Så hur ser då min syn ut på saken? Jag vill definiera frihet i positiva termer, precis som man gör med andra begrepp som skall beskriva ett visst sakförhållande.

Jag skulle alltså hävda att jag inte var fri om jag ramlat ner i jordgrottan. Även om vi heller inte är tvingade av "någon", så har ändå ett slags tvång uppstått. Jag kan inte ta mig därifrån, även om jag vill. Jag har en yttre faktor emot mig för att jag skall kunna säga att jag är fri. I och för sig skulle man kunna säga att även gravitationskraften är en sådan "tvångsfaktor", vilket i och för sig torde vara rimligt att hävda. För gravitationen begränsar vår fria vilja väldigt markant. Jag kan inte studsa till månen även om jag känner för det.

Det bör här observeras att jag inte säger att "människan borde få kunna studsa till månen för att bli fri". Däremot blir konsekvensen av mitt synsätt att ingen människa är helt fri. Däremot har vi alla en viss frihetsgrad, som på en skala skulle kunna beskrivas som en frihet någonstans mellan (F0 … Fn). Hur vi än må göra så kommer vi alltid att begränsas av Fn.

Alla människor lever alltså under tvång, men har du t ex pengar och makt i Nederländerna så kommer din frihetsgrad att vara högre än om du är en fattig bonde i Eritrea. Ändå finns det vissa saker som ingen av dessa människor förmår att göra även om de skulle vilja. Allt inom den begränsade tillvarons natur kommer därmed att bli föremål för vår frihet: Kärlek, vänskap, glädje, lycka, upplevelser, möjligheter m.m.

Verkligheten "är" och detta varande måste vi alltid förhålla oss till. Vi begränsas hela tiden av olika omständigheter i verkligheten. Låt säga att jag i ett eventuellt nästa liv gick från mitt nuvarande liv till ett liv rakt in i en kista där allt var svart omkring mig. Inte heller kunde jag röra mig i denna svarta tillvaro. Den svarta tillvaron skulle därmed vara min verklighet, och för liberalen skulle jag vara helt fri i kistan. Ponera då i detta hypotetiska tankeexempel att jag för några sekunder fick en liten lucka ut till det som var utanför kistan: Där såg jag en värld av lycka, glädje, ömhet, närhet, vänskap, värme och kärlek. Hade jag då känt mig fri trots att jag visste att jag blott lever i en svart kista? För egen del skulle svaret bli nej. Jag hade inte känt mig fri. Jag hade varje sekund i min svarta kista drömt om verkligheten utanför kistan, och säkerligen längtat efter världen utanför min kista. Hade jag varit fri? Återigen blir mitt svar nej. Liberalen svarar antagligen ja här, med hänvisning till att jag ändå inte kan påverka verkligheten.

Det är en dyster frihetssyn. Det är en frihetssyn som inte tar tillvara människans möjligheter inom hela verkligheten.

Utgångspunkten för frihet är alltså enligt mitt synsätt "viss grad av handling eller tanke en agent önskar och faktiskt uppnår inom den begränsade tillvarons natur (dvs den maximala totala friheten som bestäms av såväl sociala som fysiska begränsningar).". Det bör här observeras att jag inte utger mig för att uttala mig om vad som är "sanningen" om begreppet frihet. Jag talar om en utgångspunkt för att förstå begreppet.

Jag skulle kunna önska mig vara en fågel och flyga fritt. Emellertid kan jag inte uppnå en sådan frihet, och är därför inte heller fri i detta avseende. Jag är dock fri att tänka tanken: Jag önskar tanken, och när jag tänker den så inses att jag uppnår tänkandet.

Jag vill kunna skriva fritt. I ett land med tryckfrihet och yttrandefrihet är detta inga problem. Jag har frihet att skriva i stort sett vad som helst. I ett land utan tryckfrihet och yttrandefrihet kan jag också skriva fritt vad jag vill. I samma ögonblick som texten publiceras är jag inte längre "fri". Jag har då en avsevärt mycket mindre frihet än en person som inte kan råka ut för några repressalier för det skrivna. Frihetsgraden för en person som riskerar liv och lem för att ha publicerat något, måste anses som tämligen låg.

En annan fråga man kan ställa sig är huruvida vi har rätt att avsäga oss vår frihet, och om man därefter kan säga att vi ändå är fria. Jag vill här ta ett exempel av J S Mill: "Men genom att sälja sig till slav avhänder han sig sin frihet; han avstår från varje framtida bruk av den sedan han utfört denna enda handling. Han upphäver sålunda i sitt eget fall själva det motiv som berättigade honom att fritt förfoga över sig själv. Han är inte längre fri utan befinner sig hädanefter i en situation, där den förutsättning upphör att gälla som förblir i kraft så länge han är fri. Frihetens princip kan inte innebära, att han har frihet att inte längre förbli fri." (Mill, John Stuart, Om friheten, Natur och kultur, 1995, s 122).

Detta låter minst sagt märkligt. Varför skulle det inte i just det själva ögonblicket personen valde mellan flera olika alternativ, där slavalternativet fanns med som ett reellt alternativ, inte vara så att det faktiskt innebar en frihet att kunna välja alternativet? Sedan lär förstås frihetsgraden för en slav vara väldigt låg, även om det förstås existerar viss frihet, t ex frihet att röra tårna på ett visst sätt m.m. Men det vore konstigt att säga att personen inte alls skulle kunna sägas vara fri ifall han var fri att välja när han i själva verket var det (jag tar ställning för en indeterministisk syn på handlingar och den fria viljan, något jag kan utveckla närmare i ett senare inlägg. Man kan naturligtvis fråga sig: Är verkligen en person någonsin fri att välja det han eller hon väljer eftersom han eller hon har just en unik uppsättning erfarenheter och tankar som grundats i det samhälle han eller hon lever i?).

Något som den liberala traditionen bortser från när man betecknar frihet som "frihet från", är att vi som människor nästan alltid, eller åtminstone någon gång i livet, är utsatta för ett socialt tryck. De materiella eller ekonomiska förhållandena bildar inte en värld för sig, utanför människan. Det är när "der vergesellschaftete Mensch" (den sociala människan) ställs i relation till andra människor som den verkliga friheten börjar utkristallisera sig; alltså den frihet som vi tänker på när vi lever tillsammans med andra och därigenom definierar vår egen och andras friheter.

Det finns slutligen också skäl att ifrågasätta själva grunden för den liberala frihetssynen. Jag avser inte att gå in närmare på talet om "naturliga rättigheter", men konstaterar att en sådan syn innebär att rättigheterna stå över människan och mänskliga tankar eller system. Förvisso har det producerats mycken text kring naturliga lagar och rättigheter, men några hållfasta bevis för dess riktighet har aldrig någonsin kunnat uppställas. Den liberala analysen av frihet tycks alltså även i sig bygga på ett luftslott.

Den liberala synen på frihet är en tämligen naiv syn på begreppet frihet. Den är naiv därför att dess frihetsbegrepp är (för) snävt. Den är naiv därför att den inte uppmärksammat att samhället består av människor i ett mänskligt sammanhang. Den är naiv därför att dess antaganden om verkligheten saknar stöd.

För övrigt visste ni väl att Sverige är ett av de mest ekonomiskt fria länderna i världen? ;-)

2005 Index of Economic Freedom

Lev väl därute, och se till att vara fria i tanke och handling!

Mvh

Anders Ekman

2005-11-08

Om det obegripliga i att vara socialdemokrat

En person som jag diskuterade med en gång gillade inte socialdemokrater och tyckte att det var "obegripligt" hur man kunde vara socialdemokrat. Jag, som varandes socialdemokrat, kan bara hålla med. Att vara socialdemokrat är obegripligt.

Missförstå mig nu inte. Att ha socialdemokratiska åsikter är naturligtvis fullt begripligt. Det är när vi substansiverar åsiktskonceptet och säger att vi "är" socialdemokrater det blir riktigt obegripligt.

Vi tror ofta att vi har lätt för att förstå andra och vad som sägs. Men börjar man diskutera närmare med någon så visar det sig påfallande ofta att man inte alls förstod personen rätt, att personen kanske inte menade exakt så som man tolkade personens utsaga eller så tror man att man har förstått medan man i själva verket helt har missförstått det som sagts. När vi ska applicera vårt språk och våra tolkningar på verkligheten så gör vi ständigt tolkningar av den när vi talar eller skriver, liksom vi gör tolkningar när vi lyssnar eller läser. Språket är vår bästa vän för att förstå varandra, men också på samma gång en fiende för att vi ska bli förstådda eller förstå.

I politiken överlag tror jag det är väldigt lätt att göra dylika tolkningsmisstag. Genom att säga "kommunist", "nyliberal", "socialdemokrat" så har vi skapat ett koncept kring en person. Utan att direkt reflektera närmare kring personen, så vet jag ändå vilka uppfattningar personen representerar på det stora hela. I vart fall tror jag att jag gör det. Ändå kan det visa sig att jag har totalt fel. Eller snarare är det väl så att vi kan ha fel trots att det aldrig ens uppenbarar sig ens för den som debatterar mot oss. Han eller hon kan ju tro att vi har en annan utgångspunkt än vad vi verkligen har.

Så. Med vilken rätt kallar jag mig socialdemokrat? Vem bestämmer vad som är "socialdemokratiskt" och inte? Finns det en objektiv måttstock för vad som är riktig socialdemokrati?

Det går naturligtvis att ifrågasätta om det verkligen är en egenskap att "vara socialdemokrat". Jag påstår att jag "är" socialdemokrat, och man kan fråga sig vad jag därmed egentligen har påstått. (Observera att exemplet inte blir tydligare för att jag säger t ex "vänsterpartist" eller "centerpartist"). Det är nog förvisso rimligt att kunna säga att man "är" socialdemokrat, men samtidigt så inses att det inte är en omöjlighet att jag skulle kunnat ha varit någonting annat. Konceptet "socialdemokrat" är ingen egenskap i likhet med att vara t ex "människa" som ju också är ett allmänbegrepp. Jag kan ju inte nästa dag välja att vara katt, även om det säkerligen i somliga fall skulle kunna te sig som ett behagligt liv. Ändå tror jag att vi i många fall behandlar t ex begreppet "socialdemokrat" som om det vore en egenskap.

Men att vara socialdemokrat är ingen egenskap, det är ett åsiktskoncept där man gör tolkningar av sina egna idéer och moraliska ideal gentemot redan givna idéer i socialdemokratiska partiprogram. Några garantier för att åsiktskonceptet är riktigt uppfattat eller riktigt tolkat finns knappast. Som Wittgenstein skriver: "Vi står inför en av de viktigaste källorna till filosofisk förvillelse: ett substantiv får oss att söka ett ting det står för." (Wittgenstein, Ludwig, Blå boken, Thales, 1999, s. 1).

Uttrycket "socialdemokrat" får mening av att vi ger det en mening när vi tolkar det. Sett som ett allmänbegrepp tänkt att passa fler än en socialdemokrat blir begreppet obegripligt och helt ogreppbart. På sätt och vis kan det vara mycket frustrerande, i synnerhet när man ofta får höra hur man förväntas att tycka "som socialdemokrat" (inte sällan verkar det som att högerdebattörer verkar veta bättre hur begreppet socialdemokrat ska förstås än socialdemokrater själva). Det är vanligt förekommande att man tillskrivs åsikter som man inte har utifrån konceptet "socialdemokrat", liksom det också naturligtvis är ett sätt att strukturera och skapa enkelhet i relationen till andra människor. Människor kommer alltid att kunna gömma sig bakom språket och allmänbegreppen för att rättfärdiga sin egen föreställning och tankegång. Tyvärr händer det ganska ofta i debatter, och det här inlägget lär inte förändra den saken.

Så vad är då en socialdemokrat? Finns det egentligen någon sinnebild av en idealisk socialdemokrat som varandes socialdemokrat i en Platonsk idévärld? Hur skulle i så fall denna idealiska socialdemokrat se ut? Skulle det vara min egen spegelbild, Göran Persson, Anna Lindh, Olof Palme eller Willy Brandt?

Jag tror inte att det existerar någon idealbild av en socialdemokrat. Som "socialdemokrat" kan du tycka att det t ex är fel med könsneutrala äktenskap, rätt med eutanasi, fel med upphovsrätt, rätt med kärnkraft, fel med prostitutionsförbud, rätt med skattesänkningar och så vidare (vilket ju inte torde vara kontroversiellt med tanke på att socialdemokraterna har sänkt skatterna med ca 60 miljarder kronor de senaste tio åren utan att säga det högt). Du kan vara detta trots att det inte är uppfattningar som vi normalt sett tillskriver en socialdemokrat. Ändå vet vi ju att det finns många åsikter representerade inom socialdemokratin. Partiprogrammet kan tjäna som en utgångspunkt, men inte som en objektivt måttstock för vad som är en riktig socialdemokrat.

Så bör vi misströsta när det nu inte finns någon "objektiv socialdemokrat"? Jag tror inte det. Jag tror istället vi kan se det ogreppbara i begreppet som en styrka och en utmaning. Politiken möter alltid en ständig rörelse, men att förstå det obegripliga i hur vi skapar begrepp kan vara ett sätt att faktiskt förstå andra människor. På riktigt alltså.

Anders Ekman, socialdemokrat

2005-10-14

Staten känner jag och känner jag inte!

"Staten tar beslut om vår framtid.", "Han jobbar åt staten.", "Det är viktigt att följa statens regler."

I vardagligt tal är de här meningarna fullständigt begripliga. Vi kan nicka instämmande och sedan är det inte mer med det. Alla känner vi till Staten, men ändå har ingen sett honom. På en rak fråga kan vi i regel faktiskt inte säga vad staten är för någonting.

(Försök innan du läser vidare ge ett snabbt och instinktivt svar på vad en "stat" är för något.)

Vi har en känsla av vad en stat är, även om vi inser att vi inte använder begreppet som vi använder oss av konkreta begrepp som t ex fönsterruta eller orkidé. Ändå använder vi oss av begreppet och skapar någon slags mening kring begreppet som alla bara förutsätts förstå. Med detta sagt så nickar vi inte längre instämmande. Vi måste försöka ta reda på vad vi menar när vi pratar om staten. Det snabba och instinktiva svaret på vad staten är, var antagligen inte särskilt bra.

Man kan definiera en stat som ett geografiskt område. Ofta inses att man behöver en definition av staten som täcker någonting mer än bara det. "Staten Sverige" förstår vi inte bara som ett stycke mark. Man kan definiera en stat som ett våldsmonopol, men här inses också att vi ofta uppfattar staten som mer än så. Att tala om t ex försäkringskassan som ett våldsmonopol är kanske svårt att göra, även om vi ser det som en del av staten. Ett annat synsätt kan vara att se staten som riksdagen, regeringen och deras underställda myndigheter. Denna uppfattning torde inte heller vara helt tillfredsställande då det inte säger någonting om människors relationer till staten och om den innehar makt. Ytterligare ett sätt att se på saken är att helt förneka statens existens. I någon mån är det naturligtvis riktigt, men inte heller denna uppfattning torde vara särskilt fruktbar.

Man kan skriva sida upp och sida ner om olika tänkares syn på "staten". Det tänker jag nu inte göra. Denna gång ska jag fatta mig väldigt kort. Jag vill helt enkelt föreslå en definition av staten:

Stat = Ett begränsat geografiskt område inom vilket myndighet med auktoritet, eller nätverk av myndigheter med auktoritet eller enskild inom myndighet med auktoritet, gör anspråk på att människor med anknytning till det geografiska området får eller tvingas agera alternativt får eller tvingas underlåta att agera alternativt får eller tvingas tåla att någon annan agerar, i enlighet med vissa moraliska uppfattningar.

Men, ett par frågor kvarstår nu: Varför är inte heller detta en bra definition av staten? Vari består mitt misstag? Hur (om det är möjligt) kan misstaget rättas till?

2005-10-08

Är döden ond?

För ett par veckor sedan bevistade jag en disputation som gav många intressanta tankar. Jens Johansson driver i sin avhandling "Mortal Beings - On the Metaphysics and Value of Death" (2005) teserna att animalismen är sann, att vi har förmågan att vara en särskild person, att döden kan vara dålig för oss men att det är "irrationellt" att ha särskild oro (special concern) för sin egen död. De frågor som jag särskilt fastnade för var frågan om identitet och frågan om döden är ond och varför i så fall.

Är döden ond?

När Sokrates dömdes till döden menade han att den största olyckan drabbat atenarna som dömt en orättvis dom, inte honom som skulle dö: "Dock - nu är det tid att vi går härifrån, jag för att dö, ni för att leva. Vem av oss som går mot det bättre ödet vet ingen utom Gud allena." (Nordin, Svante, Filosofins historia, 2003, s 58). Döden var enligt Sokrates förmenande i värsta fall bara en drömlös sömn.

Det kanske kan låta harmlöst att ha denna syn på döden. Konsekvensen av ett sådant synsätt kan emellertid bli mycket farlig för ett samhälle. Om döden inte är ond eller dålig, varför då kriminalisera mord? Om döden rentav är god, vore det då inte en välgärning att döda människor?

Vi kan naturligtvis anlägga ett synsätt som gör att det inte spelar någon roll om handlingen i sig är god eller ond. Vi kan säga att det är "fel att göra någonting emot en annan persons fria vilja", även om handlingen i sig skulle vara god. Med denna inställning skulle det emellertid vara lika dåligt att mörda någon som att hindra en person från att begå självmord eller besluta om tvångsvård för en psykotisk människa. Få skulle nog emellertid gå med på detta. Att hindra någon från att ta livet av sig, skulle vi snarast se som en god handling. I synnerhet om personen sedan tackade dig för att du räddat hans liv.

Frågan kvarstår: Varför är döden någonting dåligt?

Ett svar kanske kan vara därför att vår nuvarande "identitet" försvinner. Genom att vi är någon speciell, eller tror oss vara någon speciell, så kan människor skilja oss från andra eller dem själva. Vi kan forma egna åsikter, egna tankar och relatera till andra på olika sätt. När vi inte längre existerar så kan vi inte göra det. Man kan emellertid tänka sig många fall där försvinnandet av en identitet faktiskt är bättre än att identiteten existerar. Adolf Hitler kan vara ett sådant exempel: Hade någon som sköt Hitler 1933 varit en hjälte eller skulle han bara ha varit en simpel brottsling? Med vår nuvarande fakta, så kanske många skulle säga att han hade varit en hjälte. Samtidigt, om vi levt i Tyskland 1933 och åsett mordet av den nytillträdde Führern, hade det då inte varit riktigt att kalla personen en kriminell mördare?

Dessutom - varför skulle det vara dåligt med en icke-identitet? Om vi tänker oss att jorden funnits i ett par miljarder år och universum i ett antal oändliga miljarder år till, så har jag funnits 28 år i år. Det innebär att jag har mycket större "erfarenhet" av att inte finnas till än vad jag har av att finnas till. Miljarder år av erfarenhet borde räcka för en professur i ämnet "Icke-existens". Nå. Inte för att jag vet så mycket om de där miljarder av år innan jag fanns till, men varför skulle det vara ett så mycket värre tillstånd än döden, som ju också är en icke-existens? Blir icke-existensen "värre" bara för att jag råkar ha funnits några futtiga år på den här planeten?

Ett annat svar kan vara att själva dödandet normalt sett innebär smärta, och att smärta per definition alltid är av ondo. Hur döden sedan är spelar ingen roll. Samtidigt kanske man bör observera att det inte gäller alla fall av dödanden. Att dö medelst hängning, drunkning eller andra sätt där själva processen för somliga kan ge upphov till samma lustkänslor som vid asfyxiofili innebär ju snarare lust än smärta (mer om detta, se Innala, Sune; Kurt Ernulf, Asphyxiophilia in Scandinavia, Archives of Sexual Behavior, vol 18, no 3, 1989, s 184). Och att kriminalisera handlingar enbart därför att de ger upphov till lust eller orgasm verkar ju inte rimligt.

Dessutom ger det inte heller svar på frågan hur själva döden egentligen är. Den kan ju vara trevlig, även om dödsprocessen skulle vara otrevlig. Och om döden är god, men dödsprocessen dålig, varför ska egentligen mördaren straffas ifall det goda i döden uppvägs av den korta stund av lidande som dödandet skulle kunna innebära för oss?

Kanske får man anlägga någon slags praktisk inställning till döden. Vi får helt enkelt anta att det är dåligt med döden och att det är dåligt att vi förlorar vår identitet i brist på annan kunskap. Samtidigt visar nog detta exempel på att metafysiska frågor är viktiga för vår förståelse av omvärlden: Tänk bara hur t ex straffrättssystemet skulle varit utformat om den gällande politiska och filosofiska tanken var:

"Döden är det högsta goda"

Svindlande tanke. Men det hade varit väldigt lätt att lagstifta med en sådan utgångspunkt: "1 § Alla levande varelser skall sträva efter att vara döda. Du som läser det här ska ta livet av dig själv. Den som ändå fortsätter att leva döms för ovilja att dö till en evighet i döden."

Samma tankar kan man ha kring eutanasi, dödshjälp. Vari ligger det rimliga att säga att det bara på grund av lidandet i sig innebär att icke-existensen är att föredra? Och är det här inte märkligt att vi i relation till lidandet faktiskt nu är mer benägna att se döden som någonting gott? Själva dödandet skulle kunna gå till som vid ett mord. En giftampull och sedan låta personen somna in. Ändå skulle vi kunna säga: "Nu slipper hon i alla fall lidandet.". Samma handling, samma icke-existens. Men ändå så olika svar.

Här skulle förstås invändningen i vissa fall kunna bli: "Men hon ville ju själv.". Ja, så kan det förstås vara. Men vad har egentligen det för betydelse? Om en människa står i begrepp att hoppa framför ett tåg för att ta livet av sig och alla hennes vänner känner till att hon verkligen vill ta livet av sig, skulle det verkligen vara en relevant invändning ifall man tog fram en pistol och gensköt henne innan tåget kom? "Hon ville ju ändå dö, så jag tänkte att jag skulle förekomma hennes handling."

Människor dör. Etiken lever vidare.

Anders Ekman

2005-10-07

Till Tiinas försvar

I en debattartikel i tidningen Axess, nummer 7, oktober 2005 framför statsvetaren Johan Tralau anklagelser om forskningsfusk mot Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap. Anklagelserna bygger på en recension som professor emeritus Ingeborg Nordin Hennel skrev år 2000. Hennel påpekade då att Rosenberg i boken 'Byxbegär' ordagrant tagit ett stycke från en bok skriven av två andra forskare, utan att ange källa.

Expressen skriver idag: "Professor Tiina Rosenbergs forskning blir nu ifrågasatt av kollegorna på Stockholms universitet. Efter Expressens avslöjande ska humanistiska fakultetsnämnden ta upp fallet vid nästa möte. - Vi ser mycket allvarligt på fusk. Sådant får inte förekomma, säger Kerstin Dahlbäck, humanistiska fakultetens dekanus."

Det är inte särskilt häpnadsväckande att universitetet ser allvarligt på fusk, det vore närmast tjänstefel om man inte såg det som allvarligt. Människor ska naturligtvis kunna lita på att tjänstetillsättningar inom universitetsvärlden går till på sakliga grunder. Men jag blir ändå fundersam när media går ut och i stort sett konstaterar att det rör sig om "fusk". Det blir ett sätt att skandalisera, och kan inte betraktas som god journalistik.

När det gäller själva sakfrågan skriver Expressen att "Tiina Rosenberg anger en mängd fotnoter i sin vetenskapliga skrift "Byxbegär", men flera stycken är mer eller mindre kopierade från en annan bok. ". Märk väl de vaga begreppen "en mängd", "flera stycken" och "mer eller mindre kopierade".

Expressens ordval tangerar gränsen för grovt förtal enligt min mening, och verkar inte ha någon förankring i verkligheten. Det tycks röra sig om ett enda stycke i en framställning, och att ha missat eller ens medvetet inte tagit med en not i en bok kan inte innebära att allt vad personen har gjort ska anses felaktigt eller att personen i sig ska anses som en klandervärd människa. Varför inte rapportera hur det verkligen har förhållt sig istället för att hitta på rena lögner för att skandalisera en person som förvisso råkar vara offentlig?

Jag ska nu försöka spekulera lite. Jag har inte läst genusvetenskap och tillhör inte ämnets starkaste förkämpar. Däremot reagerar jag när ad hominem-argumentation tycks styra människors kritik. Varför kommer kritiken och de mediala utspelen just nu? Varför togs detta inte upp år 2000 eftersom recensionen ändå varit känd i forskarvärlden i fem år? Om Tiina inte hade haft den mediala uppmärksamhet och tagit de politiska ställningstaganden som hon har framfört offentligt, hade i oktober 2005 antagligen inte en artikel om en negativ recension för fem år sedan överhuvudtaget skrivits. Inte heller hade Expressen skrivit om det på ett så överdrivet och lögnaktigt sätt som verkar ha skett.

Är besinning för mycket begärt i ett samhälle?

Stockholm den 7 oktober 2005

Anders Ekman

Mer information kan fås på rektor Kåre Bremers blogg: http://blogs.su.se/kbrem/

2005-09-15

Rationell argumentation som politiskt instrument

Vad handlar politik egentligen om? Är frågan att vinna röster utifrån de bästa språkliga koncepten och de mest medialt trimmade konsulterna eller handlar det om att vinna människors gehör genom rationell argumentation?

Någon elak själ kanske skulle föreslå att politik oftare handlar om det förstnämnda, och dessvärre tror jag att det kan stämma. Att erhålla kunskap om allt som sker och allt som är, torde vara en omöjlighet. Inte heller har vi möjlighet att alltid analysera det som händer och sker. När politiken ska avfattas på ett femton sekunders inslag på aktuellt så inses lätt att man inte vare sig får tid eller möjlighet att förklara en position utifrån rationella argument.

Ändå så borde man reflektera över rationell argumentation lite oftare i politiken. Vad är det egentligen politikerna säger och kan deras argument äga giltighet? Genom en metodisk analys av det politiska språket tror jag att ödmjukheten inför att tycka olika saker kan öka, och framför allt kan brister i argumentationen upptäckas och erkännas. Kanske kan det också vara ett sätt att avslöja den verklighet vi lever i.

Jag vill visa på ett exempel från dagens Metro:

Inte konstigt att många struntar i att jobba
Nu höjs bidragen, nu kan jag också snart sjukskriva mig på heltid och ha kvar samma standard. 17 840 kronor i månaden i sjukförsäkring! Det är bara att betala min läkare några tusen kronor så blir jag sjukskriven minst tre månader. Det blir shopping på NK i stället för jobb. Man tackar. Undra på att många inte jobbar i detta land. Jag ska också lägga ned. Snälla, se till att förslaget går igenom snarast! Fattar inte s att det blir ännu färre som vill arbeta?
S EN GÅNG, ALDRIG MER


Utifrån denna insändare, som antagligen skrivits av någon som aldrig i hela sitt liv varit socialdemokrat, kan man ställa upp några argument som den "upprörda insändarskribenten" anför:

P1 Om X betalar sin läkare några tusen kronor så blir X sjukskriven.
P2 X:s läkare låter sig mutas

S1 X kan genom att betala några tusen kronor bli sjukskriven.

Det här är ett rationellt modus ponens-argument. Jag lägger till premissen P2 utifrån vad vi kan förstå om insändarskribentens läkares karaktär. Om fallet är så att X läkare låter sig mutas så gäller att X blir sjukskriven. Motsatsvis gäller att om X läkare inte låter sig mutas så kommer heller inte X att kunna bli sjukskriven. Det kan inte förhålla sig på något annat sätt än just dessa två möjligheter, ja inte rent logiskt språkligt. Även om förvisso sedan slutsatsen alltså är helt korrekt betyder det dock inte att det förhåller sig så i verkligheten. X kanske misstar sig om sin läkares redbarhet. Inte heller kan man dra några som helst generella slutsatser om att läkare i allmänhet låter sig mutas för att sjukskriva människor mer än tre månader.

En annan argumentationslinje som insändarskribenten för fram är följande:

P1 Om X blir sjukskriven på heltid kan X behålla samma standard som när X arbetar.
P2 Sjukersättningen är 80% av lönen.
P3 X får 17 840 kronor/månad när X är sjuk.
P4 X får 21 408 kr/månad i lön när X inte är sjuk.

S2 X kan inte behålla samma standard när X är sjuk som när X arbetar.

Att sjukersättningen är 80% av lönen är en premiss som vi måste rekonstruera. Det är vad som faktiskt gäller, även om inte skribenten skriver det. Likaså måste ytterligare en premiss rekonstrueras, nämligen att om X får 17 840 kronor per månad i sjukersättning får X 21 408 kr per månad i lön. X får en lägre ersättning om X är sjukskriven än om han arbetar, och därmed en sämre (ekonomisk) standard. Felet med hela argumenteringen är att premissen 1 är falsk, vilket redan premisserna 3 och 4 visar.

Ytterligare en argumentationslinje som förs fram:

P1 Om man är sjukskriven så kan man shoppa mer på NK.
P2 Sjukskrivna väljer hellre shopping på NK framför att arbeta.
P3 X kan genom att betala några tusen kronor bli sjukskriven.
P4 X betalar några tusen kronor för att bli sjukskriven.

S3 X kan shoppa mer på NK.

Återigen en stark argumentation rationellt sett. Även här kan dock argumenten ifrågasättas utifrån premisserna. Här kan man t ex fråga sig vad det betyder att "shoppa mer". Språkligt sett kan vi dela in detta begrepp i satsförekomst och satstyp. Det innebär att två personer kan säga att de nu kan "shoppa mer", men därmed mena två helt olika saker. Ena personen kan mena att han får mer tid att gå runt och titta i fina affärer på NK, medan en annan menar att han nu får mer pengar. Att shoppa betyder inte nödvändigtvis att handla. Om vi inte känner till innebörden är den mest rationella hållningen att helt avstå från att ha någon åsikt om huruvida man kan shoppa mer eller ej ifall man är sjukskriven.

Det kan betyda olika saker. Premissen 2 kan vara sann eller falsk, och likaså är det mest rationella att helt avstå från att tycka någonting så länge man inte har kännedom om de faktiska omständigheterna. Premisserna 3 och 4 uttrycker de tidigare omdömena, och det kan ju naturligtvis vara sant att X har en korrupt läkare. Men att det skulle gälla för samtliga läkare är inte en giltig slutsats. Enda slutsatsen om alla premisserna var sanna skulle kunna bli att just X skulle kunna shoppa mer på NK, men utgår vi från slutsatsen S2 att personen får en lägre ekonomisk standard så blir slutsatsen S3 med säkerhet falsk.

Den sista argumentationslinjen som insändarskribenten för fram, är kanske den allvarligaste kritiken:

P1 Människor arbetar inte om sjukförsäkringen är hög.
P2 Sjukförsäkringen i Sverige är hög.

S4 Inte många arbetar i Sverige.

Vi måste tillskapa premissen att sjukförsäkringen i Sverige är hög, för att nå fram till insändarskribentens egen slutsats. Här borde egentligen slutsatsen bli:

S4(a) Människor i Sverige arbetar inte.

En sådan slutsats är dock uppenbart falsk, åtminstone vet jag det eftersom jag arbetar i Sverige. Problemet ligger i att begreppet "inte många" är vagt. Vad som är "inte många" kan variera från 2-3 stycken till 102 243 stycken beroende på vad man jämför med och vem som jämför. Dessutom är ju även begreppet "hög" mångtydigt, och det finns ju heller ingenting som säger att människor inte skulle arbeta för att ett land har en hög sjukförsäkring. Såväl Norge (som har en sjukförsäkring på 100% av lönen) som Sverige (som har en sjukförsäkring på 80% av lönen) har ju bland världen högsta sysselsättningsgrader, varför argumentet knappast äger giltighet i verkligheten.

Men så är det kanske också ofta så att människor inte tar sig tid att analysera argumenten bakom politiska texter. Vi vill ha enkelhet, några slagkraftiga paroller och femsekunderspolitiker som gör ett gott medialt intryck. Men kanske skulle vi oftare ta oss tiden att tänka igenom vad det är som faktiskt sägs eller skrivs också.

Det kan om inte annat få oss att tänka lite på varför skribenten skriver som han eller hon gör.

Mvh
Anders Ekman

2005-09-09

Brev om kunskap

Frågan om kunskap har samhällelig relevans. Frågan "Vad kan vi egentligen veta?" samt den därtill hörande metodfrågan "Hur kan vi veta det?" hänger intimt samman med frågor om hur vi bör handla. Därför är frågan om tro och vetande viktig.

Jag läste igår en artikel om Birgitta, som arbetar som fängelsepräst och som utsetts till ordförande för en organisation för fängelsepräster. I rutan "Antingen eller" valde Birgitta tro framför vetande. Jag ville veta varför, och har skrivit ett brev. Eftersom det har samhällelig relevans, vill jag publicera mitt brev här.

* * *

Hej Birgitta,

Jag läste om Dig i gårdagens City, och vill först och främst gratulera till ordförandeskapet i IPCA. Det är ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag. Jag instämmer i Dina humanistiska ideal när det gäller kriminalvården, och blir glad och hoppfull över att det finns människor med en sådan mänsklig inställning. Jag hade kunnat stanna där, men kände att jag också ville skriva någonting om Ditt val i "Antingen - eller", där Du valde tro framför vetande. Jag blev fundersam över varför man gör ett sådant val, och skulle i några korta ordalag bara vilja skriva något kring det.

Att tro är att inte veta, brukar det sägas. Språkligt sett ligger det naturligtvis någonting i det. Vetande är någonting annat än att tro. Jag kan tro att jorden är platt, att världen inte existerar eller att blommor kan prata. Men en tro kan ju vara mer eller mindre berättigad. Och bara för att en tro har goda skäl behöver den ju heller inte vara sann. Endast när min tro är berättigad och sann kan jag säga att jag "vet". Sanningen är således någonting annat än att tro.

Så jag blev förbryllad av Ditt val av tro framför vetande. Jag förstår att det är frestande för någon som tror på en Gud att svara så, men måste verkligen en "troende" föredra tron framför vetandet? Vilka konsekvenser har egentligen det för hur troende relaterar till världen?

Om jag vet, så har jag kunskap om sanningen. Motsatsvis gäller ju även att om jag inte vet, så har jag inte kunskap om sanningen. Eller i vart fall gör jag anspråk på att ha kunskap om sanningen, och sanningen för en individ innehåller ju också alltid en tro. Om lampan lyser i Ditt arbetsrum nu när jag skriver det här, så må det vara sant, men jag skulle inte genom att bara sitta här och spekulera kunna veta att det var så eftersom jag överhuvudtaget inte har någon möjlighet att tro någonting i saken. Det kan vara sant, men jag vet det inte. Detta eftersom jag inte har några som helst skäl för att tro att det lyser i ditt arbetsrum just nu. Det kan vara släckt, det kan vara tänt. Det är all kunskap jag kan ha, alltså vet jag inte.

Frågan om kunskap, tro och vetande har sannolikt betydelse även när det gäller frågan om Gud. Jag vågar nog hävda att många människor gärna faktiskt skulle vilja veta vem Gud är, ja sannolikt även många kristna skulle nog vilja veta vem Gud är. Om Gud en dag skulle visa sig för Dig, så skulle Du ju med säkerhet veta att Gud existerar. Dina skäl att tro på Gud skulle ju i så fall inte bara vara berättigade, utan dessutom objektivt sanna eftersom det faktiskt var Gud som Du träffat. Och om den kristna guden är objektivt sann, så är det lätt att tänka sig att kristendomen är riktig, inte bara faktamässigt utan även i moraliskt hänseende.

Samtidigt skulle det ju innebära slutet för den kristna tron. För om jag inte bara tror, utan har berättigade skäl för att tro, och det dessutom är sant att det förhåller sig på det sätt som jag tror, då vet jag ju. Då kan vi inte längre tala om en kristen tro, utan måste tala om en kristen vetskap. Med tanke på att tron är central inom den kristna tron, så skulle ju vetandet vara en fara eftersom man då skulle känna till sanningen.

Men så länge vi inte vet kan vi väl inte heller säga att Gud är sann? Detta är problematiskt. I 1 Tim 2:3-4 sägs att Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Sanningen tycks alltså i kristendomen vara något eftersträvansvärt. Samtidigt innebär sanningen att hela fundamentet för kristendomen raseras.

I Matt 17:20 svarar Jesus på lärjungarnas fråga varför inte de kunde driva ut en demon: "Därför att er tro var svag. Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er."

Det här blir ett förpliktigande. Om tron är svag, finns ett egenvärde i att stärka tron. Det kan vi göra genom goda skäl för att tro. Att tro på något blir en sökandeprocess mot vetandet. Att stärka sin tro är alltid automatiskt att stärka sina argument eller skäl för en strävan mot att faktiskt veta. Skulle det t ex varit så att lärjungarna lyckats driva ut demonen skulle de ha en mycket stark tro på att det gick att driva ut demoner. De skulle tro det, eftersom det var sant.

Och vill man verkligen tro utan sanning?

Med bästa hälsningar,


Anders Ekman

2005-08-01

Den ofria forskningen

Jag har i mitt arbete med att utarbeta en forskningsplan i ämnet rättsfilosofi fått erfara att den fria forskningen är allt annat än fri. Tvärtom är forskningen styrd av strukturer, historia, stolthet, reduktionistiska ideal och rädsla för att stöta sig med rådande uppfattningar. Thomas Kuhn hade helt rätt när han konstaterade att vetenskapen utvecklas ”från, inte mot”. Jag har nu förstått vad han menade.

Lite naiv var jag nog alltid när jag trodde att jag kunde ställa upp ett forskningsprojekt med ett angreppssätt byggt på helhet, det medger jag, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur man idag väljer att endast fokuserar på samhällsnyttan i så hög grad att man menar att filosofi är ett överspelat ämne som inte tillför någonting. För att få finansiering måste man också kunna visa på en konkret samhällsnytta samt ha en reduktionistisk metod.

För att få forska krävs alltså dels att du övertygar din tilltänkta handledare om att ämnet kan ge samhällsnytta, dels även senare övertygar forskningsrådet om detta. Kan du inte göra det, så måste du definiera om problemet så att det går att plocka isär och kan ge ökad lönsamhet åt staten.

Få ser vad det har för betydelse att stimulera tänkande och tala om frågor som gäller verklighet eller fri vilja. Det är ju heller inte så att dessa frågor omedelbart tillför någon samhällsnytta i ekonomisk mening, det medger jag. Däremot kan tankarna ge samhällsnytta på sikt. Ofta börjar ju det vi gör med en tanke. Varför skulle det förhålla sig annorlunda med forskningen? Och är det inte så att det vi tänker idag kan förändra sättet att arbeta imorgon?

Så nu inses också mitt dilemma. Jag vill placera rätten i ett filosofiskt sammanhang, men där har forskningen idag ståndpunkten att vi nått vägs ände och att det bara finns den postmodernistiska sanningen om att det inte finns några sanningar eller värden. Inte heller ser man vilka vinster det skulle få om vi betraktade att rätten kan skapas på något annat sätt än på det sätt vi tror att den skapas. Juridiken kan och ska enligt gällande synsätt beräknas i kronor och ören och plockas isär på detaljnivå. Filosofin är inte ”tillräckligt modern” och systematik är inte en uppgift för forskningen hävdas det.

Kan man då verkligen skriva ett arbete som går ut på att kritisera just denna syn på vetenskapliga framsteg och juridiken? Jo, menar jag. Det måste gå, postmodernismen kan inte vara den slutgiltiga sanningen. Har du en idé, se då till att dölja den väl och formulera dig så underfundigt att ett erfaret öga inte förmår kväsa din tanke.

Jag konstaterar att den ”fria forskningen” är mycket ofri. Den existerar faktiskt överhuvudtaget inte. Men det är bara att ta skeden i vacker hand och ge åt forskningsrådet vad forskningsrådet vill ha och åt staten det staten vill ha.

Om det här inlägget uppfattades som en aning bittert så är det helt riktigt. Det är bittert.

Anders Ekman

2005-07-26

Tankar kring en dom

Igår föll Stockholms tingsrätts dom B12112-05 där tre unga killar stått åtalade för mord alternativt grov misshandel och vållande till annans död. Två av männen som misstänktes för misshandeln av Marcus Gabrielsen, 29, friades av tingsrätten. En av männen fälldes till ett års fängelse för grov misshandel.

En kompis till Magnus säger till två unga män som står och kissar på allmän plats (Kungsgatan 2). De börjar bråka med Magnus kompis, samtidigt som Magnus passivt står och tittar på. Tingsrätten utgår därefter från att Magnus har blivit jagad av ett antal personer, och slutligen fälldes, knuffades eller blev slagen av någon på så sätt att han föll med huvudet före rakt in i stenväggen, varefter han blev liggande på marken. Liggande på marken fick han motta bl a sparkar mot huvud och kropp av ett antal personer. Våldet som Marcus utsatts för ledde till en massiv blödning i de mjuka hjärnhinnornas maskrum med åtföljande hjärnsvullnad och total hjärninfarkt, vilket orsakat hans död. Åklagaren väljer att åtala tre killar för att tillsammans och i samråd ha bragt Marcus om livet. Tingsrätten väljer att fria för mord, då bevisningen inte räcker till för att fälla någon av de tre för mord. En av de tre har dock erkänt att han sparkat mot Marcus, och fälls för grov misshandel.

I tidningarna kan vi läsa följande rubriker: "Sanningen kom aldrig fram" (Expressen) "Ingen dömd för mordet på Marcus - vittnena ändrade sig" (Aftonbladet). Reaktionerna har varit många och känslomässiga. Det är förståeligt, det är lätt att själv försöka föreställa sig situationen hur det skulle vara om man själv eller någon nära anhörig skulle utsättas för ett kraftigt våld som lett till döden och ingen kunde fällas för dådet. Det hade sannolikt varit oerhört svårt att förstå hur någon som man själv tror är skyldig skulle kunna gå fri, och det skulle säkerligen ha gjort det svårare att gå vidare rent känslomässigt.

Jag vill ge några perspektiv på domen, som har en generell rättsfilosofisk och samhällelig betydelse. Först och främst vill jag börja med att reda ut Expressens rubrik om sanningen, därefter ta ställning till aftonbladets rubrik om ändrade uppgifter från vittnen samt slutligen ge några sammanfattande kommentarer på Stockholms tingsrätts dom, och ge min syn på varför domen bör överklagas men samtidigt också peka på svårigheten vid ett överklagande.

Söka sanningen

Expressen beskriver att sanningen bakom Marcus död aldrig kom fram. Det är naturligtvis helt riktigt, men man bör observera i sammanhanget att inte heller Expressen känner till sanningen bakom Marcus död. Någon teknisk bevisning i målet har inte funnits, utan endast muntlig bevisning i form av vittnesutsagor. Tingsrätten skriver också att efter incidenten på Kungsgatan 2: "Vad gäller nästa skede av händelseförloppet förekommer en mängd olika och motstridiga uppgifter och det har för tingsrätten varit förenat med synnerliga svårigheter att få någon egentlig klarhet i vad som ägt rum." (s. 13).

Vi har en längtan efter sanning. Vi vill veta varför, vad och hur och skapar gärna bilder av hur vi tror att en händelse logiskt sett kan ha gått till. Kanske tror expressens rubriksättare och andra att domstolen haft till uppgift att söka just sanningen bakom dådet och straffa den eller de skyldiga. Det låter ju rimligt. Samtidigt är domstolens uppfattning i frågan helt glasklar: "Det är emellertid inte en uppgift för domstolen att efterforska sanningen. Det är inte heller en uppgift för domstolen att försöka ställa upp plausibla händelseförlopp eller att lägga pussel med de fakta som finns i målet. Det åvilar istället polisen och åklagaren som har att utreda brottet.". Domstolen betraktar sig som en oberoende part, som inte kan eller ska gå utöver vad som framkommit i målet. Allas likhet inför lagen ska beaktas och saklighet och opartiskhet ska upprätthållas (1 kap 9 § RF).

Jag delar domstolens åsikt när det gäller frågan om sanningen. Det är inte en domstols uppgift att söka sanningen, det är riktigt. Vad domstolen ska ta ställning till är om det är ställt bortom rimligt tvivel att åklagarens gärningspåstående är korrekt. Är så inte fallet, så ska domstolen fria i enlighet med principen hellre fria än fälla. Det är riktigt så att det är åklagarens uppgift att söka sanningen, men det betyder inte heller att det nödvändigtvis är så att det alltid är åklagaren som sitter på sanningen. Tvärtom kan många fel göras vid en förundersökning, och endast en prövning av åklagare betyder inte att det skulle vara korrekt.

Däremot bör domstolen ställa upp tänkbara händelseförlopp, ty annars kan man inte utesluta alternativa händelseförlopp eller gärningsmän. Detta senare uttalande måste därför betraktas som ett ganska märkligt uttalande.

Vittnen som ändrat sig

Många tidningar har skrivit om att vittnena har ändrat sig under processens gång. Även detta har upprört. Först och främst. Har vittnena ändrat sig?

Ja, det stämmer såvitt gäller vittnen som är kamrater till de åtalade. Tingsrätten skriver att det inte går "att bortse ifrån att de kan ha ett inte ringa intresse av att vara återhållsamma med att lämna uppgifter som är negativa för de tilltalade.". Vill man inte vara alltför diplomatisk, kan sägas att vittnena ljugit. Själv skulle jag nog säga att dessa vittnen inte alls berättar sanningen, de ljuger kort och gott. Och för det så finns ett särskilt brott - mened.

Hur kan jag då hävda att vittnena ljuger? Jag fäster vikt vid detta uttalande i tingsrättens dom om de vittnen som är kamrater till de åtalade:

"[De har inte] gjort några iakttagelser av vad som hände eller har några minnesbilder från händelsen. Däremot har de tydliga minnen av vad som utspelade sig både direkt före och efter misshandeln av Marcus." (s 19)

I de allra flesta fall bevarar man traumatiska upplevelser mycket väl i minnet. Forskningen visar att vi minns centrala personliga detaljer från starka känslomässiga upplevelser, dvs det kärnfulla i händelsen, dock detaljer relaterade till handlingen eller personen i samband med handlingen (Christiansson m fl, 1996). Att några av vittnena varit berusade vid tillfället betyder inte att de inte kommer ihåg någonting. Det är en ofta odlad myt att människor förlorar minnesfunktionerna bara för att de skulle vara berusade. Så behöver inte alls vara fallet.

Självklart kan man glömma information. Men samtidigt har forskningen klarlagt ganska väl hur minnet fungerar, och jag anser därför att tingsrätten inte bara utan vidare skulle ha nöjt sig med uppgifterna från de åtalades kamrater utan att närmare fråga lite om vittnenas personalia. I den rättspsykologiska forskningen är idag tämligen välbelagt att en person som hävdar en minnesförlust för upplevelser från tidpunkten strax före och strax efter brottet i själva verket simulerar minnesförlusten (Christiansson m fl, 1996 s 277).

Christiansson pekar dock på att det skulle kunna vara så att personen uppvisat problem med att minnas ny information genom att ha en global organisk minnesförlust, vilket kan uppträda efter kraftigt våld mot huvudet eller allvarlig hjärnsjukdom (man ska dock ha extrem otur och drabbas av såväl retrograd amnesi som post-traumatisk amnesi). Man kan även tänka sig att en sådan minnesförlust skulle kunna uppstå om personen lider av en multipel personlighetsstörning, det vill säga har återkommande tidsbortfall och kraftiga personlighetsförändringar.

Att vittnena till de åtalade samtliga skulle ha lidit av en global organisk minnesförlust eller lidit av multipel personlighetsstörning är helt osannolikt. Inte minst med tanke på att multipla personlighetsstörningar är ytterst sällsynta och av någon anledning främst drabbar kvinnor (Christiansson 1996, s 261).

Att en vittnespsykolog inte kallats som sakkunnigvittne av domstolen (som har rätt att förordna en sådan! Se 40 kap 1 § RB) är ytterst märkligt med tanke på vittnenas invändningar, som domaren och nämndemännen uppenbarligen helt saknar kunskap att ta ställning till. Vittnena talar helt enkelt inte sanning.

Kristdemokraterna, som nu gör allt för att hitta en väljare eller två, har också föreslagit att man ska straffas om man som vittne ändrar i sin berättelse, vilket är något av det mer idiotiska man har föreslagit av alla populistiska förslag man kommit fram till i sin desperata agenda. Men att spela på känslor är ett klassiskt grepp. Men om den oreflekterade tankens politik ska upphöjas till allmän lag finns anledning att bli orolig.

Genom studier av hypermnesi inom minnesteoretisk forskning så kan idag sägas att återgivning av tidigare orapporterade händelser ibland överträffar glömskan av tidigare rapporterade händelser, dvs en slags nettoökning av minnen vid upprepade testtillfällen, så att man minns mer och mer ju fler gånger man utfrågas (Payne, 1987). På samma sätt så kommer heller inte samma information att berättas vid samtliga förhörstillfällen, vilket inte nödvändigtvis betyder att en person ljuger. Ofta tolkas en ändrad utsaga som att personen ljuger (tänk bara på vikten av att hålla sig till en version i sexualbrottsmål för målsäganden) ljuger, medan det i själva verket kan vara precis tvärtom. Kd:s förslag skulle alltså riskera att straffa en mängd vittnen som har ärliga avsikter, och tillika göra så att vittnen med rätta skulle dra sig för att vittna fler än en gång.

Att ljuga i domstol ska bestraffas för att upprättahålla förtroendet för rättsväsendet. Men att tillföra nya uppgifter eller ändra tidigare uppgifter av ett minne betyder inte omedelbart att personen ljuger. Världen är inte så svart och vit som kristdemokraterna vill tro.

Kunde domen ha blivit annorlunda?

Man kan fråga sig om domstolen hade någon annan möjlighet än att fria de tre. Kollektivt ansvar har vi inte i Sverige, men samtidigt har rättsutvecklingen efter Lindomefallet enligt min mening varit sådan att domstolarna varit mer benägna att döma gärningsmän tillsammans och i samråd för att ha utfört en viss gärning. Dock måste bevisas att personerna varit på plats och att de haft det uppsåt som omfattas av gärningsbeskrivningen.

Här har domstolen agerat som om rättsutvecklingen efter Lindome inte existerade, något som är ytterst märkligt. Såvitt avser de två tilltalade som friats för misshandeln, så kan bevisningen inte sägas vara glasklar.

När det gäller den tilltalade J L L borde han rätteligen ha åtalats för att tillsammans och i samråd med ett antal andra okända personer uppsåtligen eller genom vållande bragt Marcus om livet. Han har erkänt att han sparkat mot Marcus, och därmed borde han i enlighet med dagens rättspraxis ha fällts till ansvar för mord eller grov misshandel och vållande till annans död. Ett utmärkt exempel är domen NJA 1992 s 494 där en person som enbart bevisats hålla i en stol döms för att tillsammans och i samråd ha bragt en annan människa om livet. HD skriver:

"Oaktat han inte visats ha tillfogat Riyadh E någon livshotande skada, har han på ett så verksamt sätt bidragit till Riyadh E:s död, att han skall dömas som medgärningsman för dråp.".

Det rör sig egentligen nu om att åklagaren har gjort en miss, en miss som ingen hittills har observerat. Gärningsbeskrivningen måste därför ändras, och domen måste överklagas. Enligt 45 kap 4 § RB gäller att väckt åtal må icke ändras. Såsom ändring av talan anses dock inte ny omständighet till stöd för talan. Det vore önskvärt om åklagaren då också kunde kalla en vittnespsykolog som sakkunnigvittne för att ge kunskap åt domstolen.

Sammanfattning

Marcus död är tragisk och känslomässigt laddad. Samtidigt innebär inte den friande domen att vi behöver göra avkall på rättsstatens principer om att domstolen ska ta ställning till åklagarens yrkanden och gärningsbeskrivning, och inte på egen hand ta reda på olika slags sanningar.

Vi måste fråga oss varför domen blev friande.

Jag föreslår att det beror på 1) vittnen som uppenbart ljuger samt 2) att åklagaren utformat gärningsbeskrivningen på ett sätt som gjort att domstolen inte har kunnat döma någon för att tillsammans och i samråd ha dödat Marcus när den tilltalade endast erkänt att han själv sparkat mot Marcus med en spark som inte i sig lett till döden. En åklagarmiss, med andra ord.

Jag föreslår också en lösning. Nämligen att åklagaren överklagar domen, justerar sin gärningsbeskrivning samt kallar en vittnespsykolog för att söndra kompisvittnenas lögner.

Kanske får vi då inte reda på sanningen, men kanske får vi en känsla av rättvisa när domstolen då åtminstone får en möjlighet att fälla någon som ansvarig för Marcus död.

Stockholm den 26 juli 2005

Anders Ekman, jur. kand.

2005-07-19

Kan man äga någonting?

I det senaste blogginlägget så tar jag upp frågan om man kan äga kunskap och det leder förstås till tanken på vad ägande betyder. Kan man äga någonting? Vad i så fall? För att vara tydlig vill jag börja med det kanske självklara påpekandet: Ägandet förutsätter ett subjekt som äger. Någon påstår sig äga.

Så vad innebär det att äga? Personen som påstår sig äga är en viktig del i begreppsdefinitionen, men så även det föremål som personen påstår sig äga. Men äganderätt som endast en relation mellan personen och föremålet är knappast tillräckligt. Vi kan ha mängder av relationer till föremål av olika slag utan att föremålen därför ägs av oss. Det krävs därför även en ytterligare aspekt av ägandet, nämligen relationen till andra människor. Andra människor ska känna till att du "äger", och äganderätten utesluter därmed icke-ägare. För att upprätthålla äganderätten, och därmed ge äganderätten mening, har staten instiftat regler om ägandeskydd, t ex stöld, snatteri, bedrägeri, egenmäktigt förfarande, skadegörelse m.m. Ja, det finns helt enkelt en mängd olika regler som ska skydda ägandet. Utan de senare reglerna från statens sida har äganderätten ingen betydelse för den enskilde. Det är också en antydan om att äganderätten knappast är en "naturlig rätt", utan blott en av människan skapad rättighet.

John Lockes och Robert Nozicks idéer om att ägandet är en naturlig rättighet är minst sagt en tankevurpa, för var i naturen och i stjärnorna står skrivet att jag ska äga min dator, min tv, mina kläder? Ingenstans. Allt mitt ägande är produkter av olika slags relationer, av eget och andras arbete. För övrigt är det intressant att i sammanhanget påpeka att den naturliga rättigheten att äga för Locke endast gällde män. Förstås. (Hur skulle en kvinna kunna ha naturlig rätt till att äga?). Det gör om möjligt tanken än mer absurd.

Lika märkligt förefaller Hegel resonera kring äganderätten: "En person har rätt att inrikta sin vilja på varje föremål för att tillgodose sina faktiska och påtagliga ändamål. Föremålet blir på så vis hans. Eftersom det inte har något ändamål i sig, får det sin mening och sin själ från hans vilja. Mänskligheten har en absolut rätt att tillskansa sig alla föremål." (F. Hegel, Grundlinien der Philosophie des Rechts, § 44). Blackstone är inne på samma spår, men utgår från Gud som instiftare av äganderätten. Här skulle alltså "urmänniskan", Adam i den bibliska berättelsen, ha äganderätt till hela jorden. Med en absolut rätt att tillskansa sig alla föremål, skulle vem som helst kunna sägas äga vad som helst.

Felix Cohen slutar för att bestämma äganderätten som "en av staten upprätthållen rätt att utesluta icke-ägare eller att ge dem tillträde." (Idéer om ägande, 1994, s 12). Cohen försvarar äganderätten med att den är praktisk, och att den bör utformas på det sätt som är bäst för ekonomisk produktivitet och andra samhälleliga mål. Den distributiva rättvisan är sålunda inget mål för Cohen. Däremot antar han inte att endast den rumsliga verkligheten är giltig.

Cohen accepterar alltså även ideellt ägande, vilket blir problematiskt med Hegels och Blackstones synsätt. Jag vill mena att kunskap som vi har i vår sinnliga besittning också är en form av ägande, och tycker att Cohen argumenterar övertygande. Andra har kunskap som inte jag äger, men jag kan få tillgång till den. T ex genom att prata med personen som har kunskapen. Då kommer jag också att äga kunskapen. Men betyder det därmed att jag har en naturlig rätt till den? Nja, det gör det väl knappast. Däremot betyder det att ägandet i sig är icke-exklusivt.

Det immateriella ägandet skiljer sig från det materiella såtillvida att många kan äga frukterna av en idé, t ex en bok som är upptryckt i miljontals exemplar. Lånar du ut gräsklipparen till grannen så kan varken du själv eller någon annan använda den samtidigt som din granne klipper gräset. Icke att förglömma är dock att immateriella tillgångar alltid också har en socialt-historisk komponent som innebär att en persons tankar ofta är beroende av såväl föregångares tankar såväl som samhällets historia. Inte heller den immateriella äganderätten torde kunna vara absolut.

Absolut och fullständig äganderätt i Hegels och Blackstones mening existerar antagligen inte någonstans i världen. Och det är kanske lika bra. Rudolf von Jhering beskriver att en absolut äganderätt skulle leda till samhällets upplösning. Samhället skulle helt enkelt inte kunna existera utan lagar om skatt, expropriation, regler om allmän olägenhet, grannrätt m.m. Det gäller sannolikt i högre grad dagens civiliserade länder än förhistoriska samhällen. Privategendom i den mening som vi förstår den är alltid underkastad begränsningar som grundas på rättigheterna hos andra individer i universum.

Den privata äganderätten har ifrågasatts av t ex Proudhon, som formulerade det kända slagordet "egendom är stöld" och tillika av Karl Marx, som också ifrågasatte de mänskliga rättigheterna såsom varandes endast borgerliga rättigheter, där han främst avser egendomsskyddet. Naturligtvis kan det förstås finnas fog för det sistnämnda påståendet, då egendomsskyddet i sig blir bevarande för en viss samhällsordning, nämligen gällande ordning. Men att kalla "egendom" stöld är lika felaktigt som att kalla "skatt" eller annan giltig legaldefinition för stöld. En stöld har vi först när rekvisiten i brottsbalken är uppfyllda. Menar man att det finns ett objektivt begrepp för "stöld" innan vi ens har ett språk (a priori) så blir det en logisk omöjlighet. Vi kan inte gärna ha teoretisk kunskap om någonting innan vi har ett språk så att vi kan förstå och relatera det till någonting i verkligheten. Cohens definition av ägande synes vara mest tillfredsställande, åtminstone hittills.

En absolut äganderätt existerar inte. Äganderätten är ingen naturlig rättighet, men inte heller är ägandet i sig "stöld". Vi kan rättfärdiga ägandet med nyttosynpunkter, därför att det är praktiskt att det finns ägande, eller kanske därför att det är rättvist att den som skapar ett visst arbete också åtnjuter frukterna av arbetet. Här kan förstås staten bestämma att såväl materiell som immateriell egendom ska åtnjuta sådant skydd.

Så tidigare skrev jag att jag ägde ca 300 böcker. Äger jag verkligen dessa? Ja, åtminstone så länge folkmajoriteten anser att jag gör det.

2005-07-11

Bloggutmaning. Att äga kunskap.

Jag har blivit ”bloggutmanad”. Det är, såvitt jag förstått det, ett slags kedjebrev där man vill förmå andra att avslöja någonting personligt eller göra det för egen del. Vad syftet med bloggutmaningen i övrigt är vet jag inte, men jag finner mig i strukturen, och svarar hövligt.

1. Hur många böcker äger du?

Frågan är ställd som om ägande vore ett självändamål. Varför är det så viktigt att veta hur många böcker jag äger? Om jag säger att jag äger 0 böcker, men samtidigt har läst 300 böcker, är inte det i så fall bättre än om jag äger 3000 böcker, men aldrig har ens ögnat igenom en? Låt säga att någon läst igenom alla sina 3000 böcker, men inte förstått en rad av vad han eller hon har läst. Är det verkligen mer eftersträvansvärt än någon som fått god behållning av en enda bok, den enda hon äger?

Jag äger ungefär 300 böcker. Men med tillgång till allmänna bibliotek såsom riksdagsbiblioteket, Stockholms Stadsbibliotek och Stockholms Universitetsbibliotek behöver jag heller inte äga fler. Bibliotekens roll för folkbildningen kan knappast underskattas, att biblioteken finns innebär att alla människor oavsett var de bor eller vilka inkomstförhållanden de har faktiskt har möjlighet att på egen hand ta del av kunskap.

Ägande behöver inte vara likalydande med kunskap. Bara för att du äger böcker, äger du inte nödvändigtvis kunskap.


2. Senast köpta bok

”Nya tankar, nya världar” av Erland Lagerroth. Författaren tar upp Prigogines idéer om dissipativa strukturer och Jantsch självorganiserande system. Driver tesen att människa och natur hänger samman och vänder sig mot den logiska positivismen. Klart spännande.


3. Senast lästa bok

”Free will” A very short introduction, av Thomas Pink. Trevlig och lättläst bok med intressanta tankar. Pink driver tesen om att människan har en fri vilja. Gör att man helt klart blir intresserad av att läsa mer. Den till synes enkla frågan om den fria viljan tycks närmast oändlig.


4. Fem böcker som betytt mycket för mig (som jag läst minst 3 gånger)

Frågan är metodiskt felställd. Jag har läst många böcker som betytt oerhört mycket för mig. Men bara för att en text i en bok kan ge ny inspiration för mig läser jag inte om samma bok två gånger till. Det vore bara slöseri med tid. Om boken betydde någonting för mig, gav mig en ny tanke eller ett nytt perspektiv så kommer den tanken i regel första gången jag läste den för mig inspirerande texten. Det är naturligtvis så att man kanske skulle kunna ångra sig och tycka någonting helt annat eller få en annan känsla när man läste om boken en andra eller tredje gång, men erfarenheten säger mig annat. Jag förväntar mig heller inte ett nytt slut på en repris av en film som jag sett på tv.

Sedan kan man förstås fråga sig vad innebörden av begreppet ”betydelse” är. När kan jag säga att en bok har betytt någonting för mig? Är det betydelse i mening personlig utveckling, betydelse i form av att den gett mig uppslag för hur jag ska överleva i en kapitalistisk ekonomi, betydelse i form av att jag kunnat undvika problem, betydelse i meningen att jag lärt mig någonting nytt, betydelse i meningen att jag fått inspiration?

Böcker som jag läst minst tre gånger är sällan böcker som gett mig nya perspektiv på tillvaron, utan det är i regel böcker som jag läst för att få ett högt betyg på en tentamen. För minnet är upprepning ofta väldigt välgörande. Jag har läst Rambergs standardverk ”Allmän avtalsrätt” mer än fem gånger, och fick förvisso gott betyg på avtalsrätten. I så motto har den väl betytt någonting för mig, men knappast särskilt mycket för min personliga utveckling. Inte heller har den gett mig några nya perspektiv på tillvaron i någon större utsträckning. Och dessa senare betydelser värderar jag mycket högt, samtidigt som jag inser att andra kan göra andra värderingar. Ska vi se till den ekonomiska betydelse, så är nog den bok som har gett mig mest ”Handledning för beskattning” som är utgiven av Riksskatteverket den bok som gett mig mest rent ekonomiskt. Det är å andra sidan ingen bestseller.

En av de allra viktigaste böckerna som jag läst är dock ”Karl Popper – Skrifter i urval” av David Miller som ger en god överblick och insikt i socialdemokraten Karl Poppers idéer om vetenskapsteori och social ingenjörskonst. Jag nöjer mig med den, så kanske sannolikheten att någon också snappar upp just denna bok är högre. Popper är en mycket intressant personlighet för övrigt, och klart underskattad som tydlig socialdemokratisk tänkare.

5. Fem personer som jag skulle vilja svarade på de här frågorna också.

Jag vill inte att ytterligare fem personer ska svara på den här bloggutmaningen. Jag vill inte att någon ska behöva ägna tid åt kedjebrev eller bloggutmaningar, utan rekommenderar istället alla som läser det här att gå ut i naturen och njuta av livet.

Anders Ekman