2009-07-25

Agnosticism och sanningsrelativism

Stefan Einhorn har skrivit något som han kallar ett agnostiskt manifest, där han lyfter fram det aktiva tvivlet. Det har noterats (bl.a. här i en snygg jämförelse) att hans manifest huvudsakligen är identiskt med förbundet Humanisternas program för ett mänskligare och mer sekulärt samhälle.

Många medlemmar i Humanisterna, däribland jag själv, uppfattar sig själva som just agnostiker. Jag vill därför peka på en brist i Stefan Einhorns resonemang; nämligen definitionen Gud.

När jag kallar mig agnostiker så är det i förhållande till om någon uttalar "gud finns", eftersom det i denna stund inte finns en möjlighet för mig eller någon annan att förstå vad personen menar. Det är ett uttalande jämställt med "X finns", där X är en okänd faktor. Självklart kan den okända faktorn finnas, men den kan också inte finnas.

Däremot skulle jag naturligtvis kalla mig ateist i förhållande till nu kända religiösa auktoritativa källor. Det finns för mig - mot bakgrund av vetenskapliga landvinningar de senaste hundra åren - alltför goda skäl för att hävda att det inte är möjligt att födas av en kvinna utan föregående samlag eller assisterad befruktning, det är inte möjligt att väcka hjärndöda människor till liv, det är inte möjligt att förvandla vatten till vin (tyvärr...), en kaka och lite vin blir inte kropp och blod rent faktiskt m.m.

Så vad är nu alltså problemet? Jo, det är förstås att varken Einhorn eller någon annan som intar perspektivet "allt kan vara sant" har definierat vad de faktiskt tror på. Och då kan man lura vem som helst. Till och med en programledare på SVT, som när hon frågade Stefan Einhorn idag sa "Vad har du för förhållande till Vår Herre?" precis som om hon vidimerade att det verkligen fanns något sådant som "En Herre" i Himlen.

Och kulturellt sett så är det ingenting konstigt. Vi har ju matats med bilder av att det finns en "Herre" i himlen i flera hundra år. Våra förfäder har tvingats till kyrkbänkarna och husförhör. Vår lagstiftning har genomsyrats med religiösa tvångsbestämmelser.

Men Einhorns perspektiv "allt kan vara sant" är med all sannolikhet felaktigt. Redan Sokrates ifrågasatte mycket skickligt denna typ av sanningsrelativism, men alltjämt synes den alltså leva kvar.

En god utgångspunkt kan vara: Tro främst på sådant du har goda skäl att tro på, och vet med dig när du tror på något du inte har goda skäl för.