2010-03-24

Någon objektiv moral behövs inte

Igår var jag på ett seminarium som handlade om moral. Eller närmare bestämt om frågan huruvida moral kan existera utan gudar. Paneldeltagarna ansåg samtliga att det finns en objektiv moral. Jag anser att de sannolikt har helt fel, och att de under alla omständigheter inte kan bevisa att det skulle vara sant att någon objektiv moral existerar. Att då hävda att det verkligen finns objektiva sanningar framstår som ett direkt falsarium.

Den ene personen var kristen och hävdade att gud/gudarna garanterar moralen. Genom att göra som gudarna gör så gör vi det goda - i gudarna finns det moraliskt goda. Detta är i sig ett mycket intressant påstående eftersom det innebär att man för att hävda vad som är den rätta moralen ständigt måste vara beredd på att bevisa att gud/gudarna faktiskt existerar. Annars finns förstås ingen anledning att tro att dessa ting skulle garantera någon objektiv moral, om de inte finns. Och det räcker faktiskt inte med att för sig själv konstatera en slags personlig gud - utan vill man göra anspråk på att det finns en objektiv giltig moral får man nog också vara beredd på att visa grunden för denna.

Många religiösa verkar här börja i helt fel ände - dvs. de tror gärna att EFTERSOM vi har en god moral, så måste gudarna finnas.

Men ska man grundlägga moralen, måste man börja från rätt håll.

Att vi har moraliska dispositioner eller moraliska tankar i hjärnan betyder dock ingenting annat än att vi har en hjärna med sådan förmåga. För min del gör det ingenting om världen saknar objektiv moral, världen har sin gilla gång ändå.

Och vad alla tycktes missa i diskussionen är att man kan klara sig alldeles utmärkt utan objektiv moral i världen: Man kan tänka sig att moralen tillkommit av rent psykologiska mekanismer, genom överenskommelser, genom konvention, genom uppfostran, genom mängder av historiska händelser, genom evolution m.m. Man kan grunda moralen i sina egna känslor, och sedan med förnuftets hjälp utsträcka dessa känslor till andra.

MEN?! Tänk då om man är en ond galning, invänder objektivisten.

Ja, tänk om. Då är man det.

Men så länge de flesta människor har en hjärna, känslor och vill skydda och värna vårt liv och våra medmänniskor lär det inte vara något större problem att det också finns onda personer. Då finns ju alltid möjligheten att säga att den onda personen har moraliskt fel. För att vi tycker det. För att det motverkar de känslor som vi upplever är de rätta för att värna de värden vi vill skydda. Och vi kan straffa den personen på alla tänkbara sätt, t.ex. genom lagar.

Fördelen med detta synsätt är att man kan nöja sig med att konstatera att människan är som hon är, och man behöver inte anta några övernaturliga tingestar som producerar "objektiva moraliska sanningar" eller liknande. Inte heller behöver man konstruera ett förnuft bortom det mänskliga förnuftet. Utan det räcker med människan, hennes psykologi, kultur och hennes hjärnas funktionssätt.

Varför ska man göra det svårare för sig än nödvändigt...?