2005-09-15

Rationell argumentation som politiskt instrument

Vad handlar politik egentligen om? Är frågan att vinna röster utifrån de bästa språkliga koncepten och de mest medialt trimmade konsulterna eller handlar det om att vinna människors gehör genom rationell argumentation?

Någon elak själ kanske skulle föreslå att politik oftare handlar om det förstnämnda, och dessvärre tror jag att det kan stämma. Att erhålla kunskap om allt som sker och allt som är, torde vara en omöjlighet. Inte heller har vi möjlighet att alltid analysera det som händer och sker. När politiken ska avfattas på ett femton sekunders inslag på aktuellt så inses lätt att man inte vare sig får tid eller möjlighet att förklara en position utifrån rationella argument.

Ändå så borde man reflektera över rationell argumentation lite oftare i politiken. Vad är det egentligen politikerna säger och kan deras argument äga giltighet? Genom en metodisk analys av det politiska språket tror jag att ödmjukheten inför att tycka olika saker kan öka, och framför allt kan brister i argumentationen upptäckas och erkännas. Kanske kan det också vara ett sätt att avslöja den verklighet vi lever i.

Jag vill visa på ett exempel från dagens Metro:

Inte konstigt att många struntar i att jobba
Nu höjs bidragen, nu kan jag också snart sjukskriva mig på heltid och ha kvar samma standard. 17 840 kronor i månaden i sjukförsäkring! Det är bara att betala min läkare några tusen kronor så blir jag sjukskriven minst tre månader. Det blir shopping på NK i stället för jobb. Man tackar. Undra på att många inte jobbar i detta land. Jag ska också lägga ned. Snälla, se till att förslaget går igenom snarast! Fattar inte s att det blir ännu färre som vill arbeta?
S EN GÅNG, ALDRIG MER


Utifrån denna insändare, som antagligen skrivits av någon som aldrig i hela sitt liv varit socialdemokrat, kan man ställa upp några argument som den "upprörda insändarskribenten" anför:

P1 Om X betalar sin läkare några tusen kronor så blir X sjukskriven.
P2 X:s läkare låter sig mutas

S1 X kan genom att betala några tusen kronor bli sjukskriven.

Det här är ett rationellt modus ponens-argument. Jag lägger till premissen P2 utifrån vad vi kan förstå om insändarskribentens läkares karaktär. Om fallet är så att X läkare låter sig mutas så gäller att X blir sjukskriven. Motsatsvis gäller att om X läkare inte låter sig mutas så kommer heller inte X att kunna bli sjukskriven. Det kan inte förhålla sig på något annat sätt än just dessa två möjligheter, ja inte rent logiskt språkligt. Även om förvisso sedan slutsatsen alltså är helt korrekt betyder det dock inte att det förhåller sig så i verkligheten. X kanske misstar sig om sin läkares redbarhet. Inte heller kan man dra några som helst generella slutsatser om att läkare i allmänhet låter sig mutas för att sjukskriva människor mer än tre månader.

En annan argumentationslinje som insändarskribenten för fram är följande:

P1 Om X blir sjukskriven på heltid kan X behålla samma standard som när X arbetar.
P2 Sjukersättningen är 80% av lönen.
P3 X får 17 840 kronor/månad när X är sjuk.
P4 X får 21 408 kr/månad i lön när X inte är sjuk.

S2 X kan inte behålla samma standard när X är sjuk som när X arbetar.

Att sjukersättningen är 80% av lönen är en premiss som vi måste rekonstruera. Det är vad som faktiskt gäller, även om inte skribenten skriver det. Likaså måste ytterligare en premiss rekonstrueras, nämligen att om X får 17 840 kronor per månad i sjukersättning får X 21 408 kr per månad i lön. X får en lägre ersättning om X är sjukskriven än om han arbetar, och därmed en sämre (ekonomisk) standard. Felet med hela argumenteringen är att premissen 1 är falsk, vilket redan premisserna 3 och 4 visar.

Ytterligare en argumentationslinje som förs fram:

P1 Om man är sjukskriven så kan man shoppa mer på NK.
P2 Sjukskrivna väljer hellre shopping på NK framför att arbeta.
P3 X kan genom att betala några tusen kronor bli sjukskriven.
P4 X betalar några tusen kronor för att bli sjukskriven.

S3 X kan shoppa mer på NK.

Återigen en stark argumentation rationellt sett. Även här kan dock argumenten ifrågasättas utifrån premisserna. Här kan man t ex fråga sig vad det betyder att "shoppa mer". Språkligt sett kan vi dela in detta begrepp i satsförekomst och satstyp. Det innebär att två personer kan säga att de nu kan "shoppa mer", men därmed mena två helt olika saker. Ena personen kan mena att han får mer tid att gå runt och titta i fina affärer på NK, medan en annan menar att han nu får mer pengar. Att shoppa betyder inte nödvändigtvis att handla. Om vi inte känner till innebörden är den mest rationella hållningen att helt avstå från att ha någon åsikt om huruvida man kan shoppa mer eller ej ifall man är sjukskriven.

Det kan betyda olika saker. Premissen 2 kan vara sann eller falsk, och likaså är det mest rationella att helt avstå från att tycka någonting så länge man inte har kännedom om de faktiska omständigheterna. Premisserna 3 och 4 uttrycker de tidigare omdömena, och det kan ju naturligtvis vara sant att X har en korrupt läkare. Men att det skulle gälla för samtliga läkare är inte en giltig slutsats. Enda slutsatsen om alla premisserna var sanna skulle kunna bli att just X skulle kunna shoppa mer på NK, men utgår vi från slutsatsen S2 att personen får en lägre ekonomisk standard så blir slutsatsen S3 med säkerhet falsk.

Den sista argumentationslinjen som insändarskribenten för fram, är kanske den allvarligaste kritiken:

P1 Människor arbetar inte om sjukförsäkringen är hög.
P2 Sjukförsäkringen i Sverige är hög.

S4 Inte många arbetar i Sverige.

Vi måste tillskapa premissen att sjukförsäkringen i Sverige är hög, för att nå fram till insändarskribentens egen slutsats. Här borde egentligen slutsatsen bli:

S4(a) Människor i Sverige arbetar inte.

En sådan slutsats är dock uppenbart falsk, åtminstone vet jag det eftersom jag arbetar i Sverige. Problemet ligger i att begreppet "inte många" är vagt. Vad som är "inte många" kan variera från 2-3 stycken till 102 243 stycken beroende på vad man jämför med och vem som jämför. Dessutom är ju även begreppet "hög" mångtydigt, och det finns ju heller ingenting som säger att människor inte skulle arbeta för att ett land har en hög sjukförsäkring. Såväl Norge (som har en sjukförsäkring på 100% av lönen) som Sverige (som har en sjukförsäkring på 80% av lönen) har ju bland världen högsta sysselsättningsgrader, varför argumentet knappast äger giltighet i verkligheten.

Men så är det kanske också ofta så att människor inte tar sig tid att analysera argumenten bakom politiska texter. Vi vill ha enkelhet, några slagkraftiga paroller och femsekunderspolitiker som gör ett gott medialt intryck. Men kanske skulle vi oftare ta oss tiden att tänka igenom vad det är som faktiskt sägs eller skrivs också.

Det kan om inte annat få oss att tänka lite på varför skribenten skriver som han eller hon gör.

Mvh
Anders Ekman

2005-09-09

Brev om kunskap

Frågan om kunskap har samhällelig relevans. Frågan "Vad kan vi egentligen veta?" samt den därtill hörande metodfrågan "Hur kan vi veta det?" hänger intimt samman med frågor om hur vi bör handla. Därför är frågan om tro och vetande viktig.

Jag läste igår en artikel om Birgitta, som arbetar som fängelsepräst och som utsetts till ordförande för en organisation för fängelsepräster. I rutan "Antingen eller" valde Birgitta tro framför vetande. Jag ville veta varför, och har skrivit ett brev. Eftersom det har samhällelig relevans, vill jag publicera mitt brev här.

* * *

Hej Birgitta,

Jag läste om Dig i gårdagens City, och vill först och främst gratulera till ordförandeskapet i IPCA. Det är ett viktigt och ansvarsfullt uppdrag. Jag instämmer i Dina humanistiska ideal när det gäller kriminalvården, och blir glad och hoppfull över att det finns människor med en sådan mänsklig inställning. Jag hade kunnat stanna där, men kände att jag också ville skriva någonting om Ditt val i "Antingen - eller", där Du valde tro framför vetande. Jag blev fundersam över varför man gör ett sådant val, och skulle i några korta ordalag bara vilja skriva något kring det.

Att tro är att inte veta, brukar det sägas. Språkligt sett ligger det naturligtvis någonting i det. Vetande är någonting annat än att tro. Jag kan tro att jorden är platt, att världen inte existerar eller att blommor kan prata. Men en tro kan ju vara mer eller mindre berättigad. Och bara för att en tro har goda skäl behöver den ju heller inte vara sann. Endast när min tro är berättigad och sann kan jag säga att jag "vet". Sanningen är således någonting annat än att tro.

Så jag blev förbryllad av Ditt val av tro framför vetande. Jag förstår att det är frestande för någon som tror på en Gud att svara så, men måste verkligen en "troende" föredra tron framför vetandet? Vilka konsekvenser har egentligen det för hur troende relaterar till världen?

Om jag vet, så har jag kunskap om sanningen. Motsatsvis gäller ju även att om jag inte vet, så har jag inte kunskap om sanningen. Eller i vart fall gör jag anspråk på att ha kunskap om sanningen, och sanningen för en individ innehåller ju också alltid en tro. Om lampan lyser i Ditt arbetsrum nu när jag skriver det här, så må det vara sant, men jag skulle inte genom att bara sitta här och spekulera kunna veta att det var så eftersom jag överhuvudtaget inte har någon möjlighet att tro någonting i saken. Det kan vara sant, men jag vet det inte. Detta eftersom jag inte har några som helst skäl för att tro att det lyser i ditt arbetsrum just nu. Det kan vara släckt, det kan vara tänt. Det är all kunskap jag kan ha, alltså vet jag inte.

Frågan om kunskap, tro och vetande har sannolikt betydelse även när det gäller frågan om Gud. Jag vågar nog hävda att många människor gärna faktiskt skulle vilja veta vem Gud är, ja sannolikt även många kristna skulle nog vilja veta vem Gud är. Om Gud en dag skulle visa sig för Dig, så skulle Du ju med säkerhet veta att Gud existerar. Dina skäl att tro på Gud skulle ju i så fall inte bara vara berättigade, utan dessutom objektivt sanna eftersom det faktiskt var Gud som Du träffat. Och om den kristna guden är objektivt sann, så är det lätt att tänka sig att kristendomen är riktig, inte bara faktamässigt utan även i moraliskt hänseende.

Samtidigt skulle det ju innebära slutet för den kristna tron. För om jag inte bara tror, utan har berättigade skäl för att tro, och det dessutom är sant att det förhåller sig på det sätt som jag tror, då vet jag ju. Då kan vi inte längre tala om en kristen tro, utan måste tala om en kristen vetskap. Med tanke på att tron är central inom den kristna tron, så skulle ju vetandet vara en fara eftersom man då skulle känna till sanningen.

Men så länge vi inte vet kan vi väl inte heller säga att Gud är sann? Detta är problematiskt. I 1 Tim 2:3-4 sägs att Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Sanningen tycks alltså i kristendomen vara något eftersträvansvärt. Samtidigt innebär sanningen att hela fundamentet för kristendomen raseras.

I Matt 17:20 svarar Jesus på lärjungarnas fråga varför inte de kunde driva ut en demon: "Därför att er tro var svag. Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er."

Det här blir ett förpliktigande. Om tron är svag, finns ett egenvärde i att stärka tron. Det kan vi göra genom goda skäl för att tro. Att tro på något blir en sökandeprocess mot vetandet. Att stärka sin tro är alltid automatiskt att stärka sina argument eller skäl för en strävan mot att faktiskt veta. Skulle det t ex varit så att lärjungarna lyckats driva ut demonen skulle de ha en mycket stark tro på att det gick att driva ut demoner. De skulle tro det, eftersom det var sant.

Och vill man verkligen tro utan sanning?

Med bästa hälsningar,


Anders Ekman