2008-10-28

Hur blir man en bra filosof?


Idag när jag åkte till jobbet så satt jag och funderade på hur man egentligen blir en bra filosof. Vad utmärker en person som är bra på att filosofera? Och varför verkar frågan så mycket mer annorlunda än frågan hur man blir t.ex. en bra snickare eller en bra jurist?

Jag ställde mig frågan eftersom jag insåg att det finns filosofer som jag tycker bättre om än andra, och som jag anser att jag har lärt mig mer av än andra. Exempel på sådana är t.ex. David Hume, R.M. Hare, Karl Popper, Robert Nozick och Torbjörn Tännsjö (som jag dessutom haft förmånen att ha som lärare). Jag delar inte alltid deras åsikter eller idéer, men ändå tycker jag att de är bra filosofer.

Men vad är det som gör att jag tycker de är bra? Finns det några grundantaganden man måste göra för att vara en bra filosof? Och vad utesluter man i så fall?

Många filosofer har beklagat sig över att filosofin inte kan mäta sig med den vetenskapliga utvecklingen i övrigt. Det kan ibland verka som att filosofin står kvar på ruta ett hela tiden och inte gör några framsteg överhuvudtaget; att det mesta av modern filosofi bara är fotnoter till Platon, och resten lite varianter på olika slags tidigare frågeställningar. Det torde vara svårt att utmärka sig i ett sådant klimat.

Så, vad är det som gör att jag tycker de nämnda filosoferna är bra? Som jag ser det så är det nog det att de granskar begrepp kritiskt, de använder sig konsekvent av sin egen metod och de reserverar sig för att de kan ha fel.

Det låter ju ganska enkelt. Samtidigt är det på sin höjd bara nödvändiga villkor för att vara en bra filosof, men knappast tillräckliga. Kritik kan ju vara obefogad eller rentav felaktig eller dålig, att använda sig konsekvent av en metod säger ju ingenting om metoden i sig och att reservera sig för att man kan ha fel kan ju vara ett utslag av falsk blygsamhet eller okunnighet.

Så kanske måste man också konstatera att en bra filosof per definition ska vara rationell och kan argumentera på ett sakligt sätt för sin sak? Då uppkommer förstås frågan vad som är ”rationellt” i det här sammanhanget. Det är lätt att säga att man ska vara rationell, men samtidigt kan det användas som ett slagord för i stort sett vem som helst som vill vinna poäng i en debatt. Att vara rationell kan ibland användas synonymt med ”bra”. Så vill jag inte använda ordet här. Rationell som ett kriterium för att vara bra på filosofi tror jag handlar om att man som filosof tar ställning för den kritiska rationalismen. Som Karl Popper uppmärksammar så handlar det om ett moraliskt ställningstagande. Jag tror inte att det utesluter den som kritiserar rationaliteten, så länge det sker på rationella, kritiska, grunder. Men att däremot kritisera den kritiska rationalismen med irrationella grunder är exempel på dålig filosofi. Utmärkande för en irrationell grund är att den är ofalsifierbar, motsägelsefull och/eller saknar ett logiskt samband med det skäl man lägger fram. En bra filosof bör hålla sig långt borta från sådant, och bara acceptera det en enda gång – nämligen när han eller hon accepterar rationalismen. Men inte senare.

Ska en bra filosof ha läst mycket filosofi? Egentligen borde inte det vara något krav, men jag tror definitivt att det underlättar. Ytterligare studier kan klargöra hur andra har tänkt, det kan utmana tanken i fler situationer eller ge fler bra redskap vid olika slags beslut. Om den kritiska rationalismen är korrekt, så borde definitivt chanserna öka för att man kan upptäcka felaktigheter eller motsägelser i metoden. Eftersom man i så fall utgår från samma spelregler. Använder man sig av en irrationell metod, så kan exakt vad som helst accepteras, och det leder inga tankar framåt. Möjligen på den kulturella scenen, men inte i filosofin som ju strävar efter sanningen. Och liksom inom vetenskapen, så torde metoden tillhöra det allra viktigaste för filosofin.

Men framför allt tror jag att en bra filosof har en öppen attityd och ett öppet sinne för sin omvärld. Den gode filosofen blir glad om han blir överbevisad om att metoden visade sig ha brister, eller om det gick att tänka på något annat sätt.

Så, vid närmare eftertanke tror jag att en bra filosof är någon som har läst mycket filosofi, som granskar begrepp kritiskt, som använder sig konsekvent av en given rationell metod och som alltid gör sitt bästa för att försöka bli överbevisad.

Eller i en kortare variant; en bra filosof är sannolikt väldigt kunnig i tänkandets konst. Och en bra filosof torde vara en på det hela taget väldigt trevlig person.

2008-10-18

Irrationellt att önska sig barn med downs syndrom

Anna Ekelund skriver i Aftonbladet den 16/10 2008 att hon önskar sig ett barn med downs syndrom: "En liten pojke eller flicka med knubbiga små fingrar, sneda pliriga ögon, spikrakt hår och stor rund tunga som vill slicka på allt."

"Så gulligt", kanske någon hann tänka.

För mig framstår det däremot som något ganska dumt att önska sig. Om vi närmare granskar vad hon önskar sitt framtida barn, så vill hon alltså att hennes barn ska födas med en utvecklingsstörning, som i sig kan leda till neurologiska, medicinska och psykiska problem av olika slag. Och följaktligen önskar sig Anna Ekelund att hennes barn ska ha en låg intelligenskvot (mellan ca 20-80).

Hur hade vi tolkat det hela om hon istället hade sagt: "Jag önskar mig ett anencefaliskt barn, en gullig liten klump som föds utan storhjärna."

Hade hejaropen varit lika högljudda? Hade vi med förnumstig min sagt "ja, de är ju alla guds härliga kreationer!".

För egen del tror jag inte det. För mig framstår det bara som en högst irrationell önskan för sitt framtida barn.

Man kan fråga sig om man kan ha irrationella respektive rationella önskningar. Att hennes önskan är rationell "i förhållande till det mål hon vill uppnå", torde stå klart. För om hon verkligen får ett barn med en utvecklingsstörning i form av downs syndrom, så har hennes önskan uppfyllts. Det torde vara fullt rationellt, precis på samma sätt som om min önskan är att äta, jag gör slag i saken och äter någonting. Men samtidigt framstår hennes önskan som totalt irrationell - precis som en önskan om att få ett barn utan storhjärna.

Om den extrema varianten av preferensutilitarismen är korrekt, så kan det ligga i farans riktning att anta att hennes uttalande är rationellt i förhållande till livets mening i stort också: Det gäller att maximera sina önskningar i livet.

Men fortfarande verkar det hela något dåraktigt. Och kanske beror min invändning mot att jag istället ser rationaliteten i förhållande till livets mening utifrån handlingsutilitarismen, där man bör eftersträva det alternativ som skapar högst lycka i världen totalt sett. Det kräver en helhetssyn på såväl relationen föräldrar - barn, men också på alla framtida konsekvenser i övrigt. Men att då önska sig ett utvecklingsstört barn bara "för att", verkar högst irrationellt.

Jag skulle förstås älska en son eller dotter oavsett han eller hon hade downs syndrom eller ej. Men hur skulle jag inför mig själv kunna leva med att aktivt önska att mitt framtida barn inte skulle få möjlighet att nå en högre intellektuell nivå och drabbades av fysiska och psykiska följdsjukdomar?