Anna Ekelund skriver i Aftonbladet den 16/10 2008 att hon önskar sig ett barn med downs syndrom: "En liten pojke eller flicka med knubbiga små fingrar, sneda pliriga ögon, spikrakt hår och stor rund tunga som vill slicka på allt."
"Så gulligt", kanske någon hann tänka.
För mig framstår det däremot som något ganska dumt att önska sig. Om vi närmare granskar vad hon önskar sitt framtida barn, så vill hon alltså att hennes barn ska födas med en utvecklingsstörning, som i sig kan leda till neurologiska, medicinska och psykiska problem av olika slag. Och följaktligen önskar sig Anna Ekelund att hennes barn ska ha en låg intelligenskvot (mellan ca 20-80).
Hur hade vi tolkat det hela om hon istället hade sagt: "Jag önskar mig ett anencefaliskt barn, en gullig liten klump som föds utan storhjärna."
Hade hejaropen varit lika högljudda? Hade vi med förnumstig min sagt "ja, de är ju alla guds härliga kreationer!".
För egen del tror jag inte det. För mig framstår det bara som en högst irrationell önskan för sitt framtida barn.
Man kan fråga sig om man kan ha irrationella respektive rationella önskningar. Att hennes önskan är rationell "i förhållande till det mål hon vill uppnå", torde stå klart. För om hon verkligen får ett barn med en utvecklingsstörning i form av downs syndrom, så har hennes önskan uppfyllts. Det torde vara fullt rationellt, precis på samma sätt som om min önskan är att äta, jag gör slag i saken och äter någonting. Men samtidigt framstår hennes önskan som totalt irrationell - precis som en önskan om att få ett barn utan storhjärna.
Om den extrema varianten av preferensutilitarismen är korrekt, så kan det ligga i farans riktning att anta att hennes uttalande är rationellt i förhållande till livets mening i stort också: Det gäller att maximera sina önskningar i livet.
Men fortfarande verkar det hela något dåraktigt. Och kanske beror min invändning mot att jag istället ser rationaliteten i förhållande till livets mening utifrån handlingsutilitarismen, där man bör eftersträva det alternativ som skapar högst lycka i världen totalt sett. Det kräver en helhetssyn på såväl relationen föräldrar - barn, men också på alla framtida konsekvenser i övrigt. Men att då önska sig ett utvecklingsstört barn bara "för att", verkar högst irrationellt.
Jag skulle förstås älska en son eller dotter oavsett han eller hon hade downs syndrom eller ej. Men hur skulle jag inför mig själv kunna leva med att aktivt önska att mitt framtida barn inte skulle få möjlighet att nå en högre intellektuell nivå och drabbades av fysiska och psykiska följdsjukdomar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag tycker att du missade hennes poäng. Hon pratade om ett samhälle inriktat på "perfekta" människor, och denna väldigt mänskliga rädsla för att inte vara perfekt. Det finns ju trots allt ett stort steg mellan att längta efter ett "friskt" barn, men älska även ett barn med Downs syndrom, och att LÄNGTA efter ett barn med Downs syndrom. Den längtan för mig handlar inte om en freakshow, en längtan efter något gulligt och annorlunda, utan insikten om alla människors lika värde, och det fantastiska i varje människa. Vad är det som nödvändigtvis säger att det är lättast, bäst, mest givande, att ha "hög intelligens"? Vad är det som säger att livet blir mer värt, och mer meningsfullt, för ett "friskt" barn i förhållande till ett barn med Downs syndrom? DET är frågan jag tyckte att hon lyfte. Och den är viktig!
Hej,
Tack för kommentaren.
Jag håller dock inte alls med dig att jag missar hennes poäng. Tvärtom, jag kommenterar den även i det avseende du här tar upp - det vill säga i ett avvisande av perfektionismen som idé om livets mening.
Jag säger ju inte att människor ska vara perfekta. Det är viktigare med lyckliga människor för mig. Och jag förnekar heller inte att människor med downs syndrom kan vara lyckliga.
Men jag vill fortfarande mena att det är "irrationellt" i moralisk mening att önska sig att ens framtida barn ska ha en utvecklingsstörning.
Nyckeln tror jag ligger i att det 1) är skillnad på "rationella skäl i förhållande till ett visst syfte" och "moraliska skäl" för visst handlande och 2) synen på livets mening kan vara olika.
Jag behandlar frågan utifrån önskan sett i relation till en moralisk hållning. Jag tror att en aktiv önskan om att sina barn ska bli utvecklingsstörda, inte bidrar till att öka lyckan i världen. Men du pekar också i ditt inlägg på svårigheten med denna typ utilitarism som jag själv omfattar - personer med downs syndrom kan ju vara många gånger extremt mycket lyckligare än personer i allmänhet.
Och ska man då enbart föda fram barn med downs syndrom? Jag vill poängtera att jag heller inte är fixerad vid hög intelligens (det finns andra värden här i livet), men samtidigt vill jag ju att alla människor (inte minst mina eventuella barn) ska få möjligheten till djupt analytiskt tänkande - och den frihetskänsla det medför.
Hej,
jag håller med dig Anders. Att önska ett barn som med stor sannolikhet kommer att lida, är i sanning irrationellt om man samtidigt önskar ett samhälle där så många som möjligt är lyckliga. Logiken är glasklar! Det är bättre om vi aborterar alla foster som tidigt visar tecken på att leda till utvecklingsstörda barn.
Att inte föda någon kan aldrig vara moraliskt fel för den man väljer att inte föda, däremot kan att föda någon vara moraliskt fel för den man väljer att föda... Men det kan aldrig vara moraliskt rätt för barnet man avsåg föda, att inte föda det. Det blir bara relevant för oss som faktiskt lever, då det uppfyller våra befintliga preferenser om en värld med lite olycka. Anledning: negativa fakta kan inte ha positiva egenskaper.
Jag hoppas logiken framgick i denna korta kommentar.
Tobias,
Tack för kommentaren! Jag tror dock att det är viktigt att komma ihåg att människor som har downs syndrom visst kan vara lyckliga, ibland mycket mer lyckliga än människor som inte har det. Därför bör man utgå ifrån vad en sådan önskan innebär totalt sett, vilket dock förstås inte hindrar att man kan älska barn med downs syndrom.
Mvh
Anders
Klart att utvecklingsstörda också ska få kärlek. Det strider ju inte på något sätt emot vad jsg sade. Och ja, de kan såklart vara lyckliga/lyckligare, men hur är det relevant? Ett aidssjukt barn kan också vara lyckligt/lyckligare, men det är ändå klokare att inte föda barn med aids, då det oftast är mycket lidande förknippat med det. Barn lider inte av att inte födas, därför kan vi välja bort vissa foster om vi vill förverkliga ett samhälle med så stor lycka som möjligt. Men när de väl har blivit födda, ska de såklart få den kärlek de behöver, oavsett deras beskaffenhet.
Hur kan det vara relevant? Ur den aspekten att personer med downs syndrom faktiskt kan vara lyckligare än någon som inte har downs syndrom.
Exemplet har alltså relevans därför att man inte kan utgå ifrån att rationalitet och lycka omedelbart hänger ihop.
Därför kan vi alltså inte omedelbart säga att barn med downs syndrom skulle innebära en värld med mindre lycka. Tvärtom, den kan innebära raka motsatsen i ett enskilt fall.
Och det tål att tänkas på (i vart fall för en utilitarist).
Sanningen är att hon önksar sig det tills hon fått ett, därefter önskar hon det ogjort!
Bara så dumt av henne!
Skicka en kommentar