2006-12-05

Rawls och moralens grund

I fredags försvarade jag min uppsats "Döda dem bakom slöjan - en kritik av ursprungspositionen.". Jag uppehöll mig kring frågan om moralens grund, och som namnet antyder så kritiserade jag Rawls försök att rättfärdiga sitt tankeexpriment som 1) en sann grund för moral och som 2) motiverande för människor.

Rawls försök att säga vad som är rättvist är lovvärt, men eftersom jag inte tror att han har lyckats så vill jag göra några korta kommentarer här också. I synnerhet med tanke på att Rawls teori om rättvisa blivit ganska upphöjd även i socialdemokratiska och vänsterliberala kretsar.

Rawls tankeexperiment är till synes ganska enkelt: Bakom en slöja av okunnighet skall rationella individer omedvetna om sitt kön, sin ålder, sin framtida sociala position m.m. fatta principer för samhällsstyrningen.

Min kritik riktade in sig i två led. För det första har jag svårt att se hur man överhuvudtaget kan tala om "rationella individer" i ett sådant läge. Att grunda moralen i någonting objektivt bortom människan är ett lovvärt projekt, men hur är det egentligen möjligt?

Karl Marx gör en tydlig distinktion mellan de olika tanketraditionerna, som hjälper oss att förstå vad det innebär att grunda moralen i någonting objektivt bortom människan själv: "Det är inte medvetandet som bestämmer livet, utan det är livet som bestämmer medvetandet. Enligt det första synsättet utgår man från medvetandet som den verkliga individen, enligt den andra, som motsvarar det verkliga livet, utgår man från de verkliga levande individerna själva och betraktar medvetandet endast som deras medvetande."[1] Ett sådant antagande kan sannerligen betraktas som intuitivt korrekt.

Även Hegel är inne på denna linje, och när han själv beskriver kontraktsteoriernas grund så menar han rentav att det är absurt att anta att skilda viljor hos enskilda är kapabla att grunda en stat, då det redan från början är en absolut nödvändighet för varje individ att leva i staten.[2]

Och om vi heller inte är säkra på att ursprungspositionen är en sann eller sannolik grund som ett riktighetskriterium, så kan förstås också själva resultaten med avseende på grunderna för moral ifrågasättas. Hela projektets giltighet hänger faktiskt på att ursprungspositionen är en korrekt utgångspunkt. Annars är den inte bra, inte ens om vi gillar slutsatserna för att de låter fina.

För det andra, även om man nu kan tala om rationalitet i den meningen som Rawls tänker sig, så är det - enligt min mening - en moral helt grundad i logiska relationer och begrepp som vi själva har kontroll över.

Denna beskrivning kanske inte Rawls själv helt skulle hålla med om. Han menar att ursprungspositionen är definierad så att alla överenskommelser som ingås i tillståndet är skäliga, och där parterna som ingår avtalet om samhället är "moraliska personer". Resultatet är inte beroende av godtyckliga tillfälligheter eller av den relativa jämvikten mellan några samhällskrafter.[3]

Vad som exakt menas med detta är emellertid svårbegripligt, och man skulle redan här kunna tänkas invända att antagandet om moraliska personer redan förutsätter vad som skulle bevisas, dvs att de moraliska personerna per definition har korrekta moraliska åsikter om hur samhället ska se ut. I så fall faller ju hela exprimentet redan på den grunden att vi måste redan behäfta dem med en viss moral för att få ut en viss moral.

Samtidigt understryker Rawls själv att utgångspunkten helst inte skall ha några "kontroversiella etiska element" i sig, för att begynnelsesituationen ska kunna få ett brett stöd.[4] Men antagandet om "moraliska personer" kan faktiskt ses som ett insmygande av moral redan i ursprungspositionen.

Så. Min tanke är att helt enkelt tvinga rawlsianerna att bestämma sig vad moralen är för något. Jag föreslår att de sätter in alla logiska relationer och begrepp i en superdator, som kan räkna ut exakt vad som är rättvist. Vi kan också mata in de begrepp som konstituerar "ett moraliskt sinne", och med datorns hjälp kommer vi få reda på vad som är rättvist eller inte i ett samhälle.

Men. Ändå har vi inte kommit runt frågan om detta ens är sant att det skulle förhålla sig så. Och även om det är sant, på vilket sätt kan en dators helt korrekta svar på vad som är rättvist få mig motiverad att handla så om jag själv upplever att det är orättvist?

På seminariet fick jag förresten frågan om det inte vore bättre om det bara fanns fasta principer för handlandet så att man inte bara var hänvisad till den mänskliga naturen. Ja, det kanske vore bättre. Men om det inte är sant att det är så, varför skulle då det vara bättre än att lita på att människor faktiskt redan har ett sinne för rättvisa alldeles oavsett vad någon fullständigt rationell varelse eller annan overklig varelse hittat på?

Mvh
Anders

* * *

[1] Marx, Karl, Den tyska ideologin, ur Liedman, Sven-Eric, Karl Marx - Texter i urval, s 112.
[2] Hegel, Georg Wilhelm Friedrich, Philosophy of Right, Kitchener, Batoche, 2001, § 75 A.
[3] Rawls, John, En teori om rättvisa, s 129.
[4] Rawls, John, En teori om rättvisa, s 35.

2006-12-01

Dialog om behovet av filosofin

Anders möter Sunda Förnuftet för att diskutera behovet av filosofin.

SF: Du tycks bry din hjärna mycket med filosofin, min gode herre. Men allt hänger inte på filosofi. De allra flesta tycks ju leva på bra utan att ha så mycket kännedom om logik, etik eller metafysiska fakta. Varför ens bry sig? Varför inte bara använda sitt sunda förnuft?

AE: Det finns ibland ingenting så osunt som det sunda förnuftet. Det kan som så mycket annat bara vara ett sätt för oss att bekräfta våra fördomar. Och det är väl närmast självklart att jag bör bry mig om det är rätt att använda mitt sunda förnuft eller inte! Annars kan jag ju inte ens tillämpa det, om det nu är sant det du säger.

SF: Nu tycks du redan ägna dig åt de där huvudbryderierna. Det sunda förnuftet har ju den fördelen att det inte kräver några förklaringar, det bara utgår från den verklighet som finns och agerar. Och som sagt, världen tycks ju ha klarat sig väl ändå.

AE: Och du tycks ivrigt följa mig i spåren, för nu gav du ju just uttryck för såväl en verklighetsuppfattning som en värdering! Verkligheten är väl en fråga som även det sunda förnuftet måste ta ställning till? Och värderingen att världen klarat sig bra kan väl sägas vara en omtvistad fråga? I vart fall kanske den kunde ha klarat sig bättre. Men den hade väl också kunnat klara sig sämre om den inte haft ens någon filosofi att klamra sig fast vid?

SF: Icke då. Verkligheten är det vi ser omkring oss, och det krävs ingen särskild kunskap för att förstå att vi lever här och nu eller att vi kan ta på saker som är omkring oss. Det förstår ju minsta barnunge. Visst, det är en värdering att det sunda förnuftet är tillräckligt och att världen klarat sig rätt bra. Och? Som om det skulle förändra någonting?

AE: Ja, det förändrar ju i alla fall ditt synsätt! Annars kan du väl inte gärna fortsätta att hävda att filosofin inte är viktig för dig? Du talar ju om de rätta och sanna värderingarna och då tycks ditt behov av en filosofi vara högst nödvändigt.

SF: Min filosofi kräver ingen förklaring, den grundar sig i verkligheten.

AE: Jaha, men du har ju fortfarande i så fall inte sagt vad verkligheten är.

SF: Jag menar att verkligheten består av materia. Vi kan ta på verkligheten, vi kan se den, vi kan uppleva den. Och det verkar ju alla uppleva.

AE: Att världen bara består av materiella processer är ju i och för sig också en filosofisk tanke, och den är ingalunda enkel. Vad vi kan göra med verkligheten säger ju inte vad den i sig är för någonting. Och det säger ju ingenting om hur vi får vetskap om den. Vad säger att du och jag tolkar och upplever verkligheten på samma sätt? Alla människors olika tankar, åsikter och känslor inför olika saker verkar ju tyda på raka motsatsen i så fall.

SF: Vi får väl använda det sunda förnuftet för att reda ut saken. Sunt förnuft har att göra med ungefär allt man gör. Tillämpar man ett vetenskapligt förhållningssätt på allt blir man... nej... jag mäktar inte ens gå in närmare på detta. Människor kan lära sig att bygga hus, maskiner, datorer, att bota sjukdomar, hjälpa människor, förmedla kunskap.

AE: Men varför ska man göra allt detta om det inte är rätt eller ens bra att göra? Och om man nu verkligen ska göra det därför att det är bra, ja då verkar det ju faktiskt rimligt att det hänger på... filosofin bakom handlandet. Eller tycker du det är rätt att oreflekterat göra saker bara för att det är kul att göra?

Och ja, människor kan göra allt detta som du så fint beskrev. Men varför gör människor sådant? Och har inte filosofin hjälpt dem att göra just det som de idag gör? Vad hade du varit för en människa utan en filosofi i samhället? Hade du fått utveckla din egen filosofi för hur du bör handla?

SF: Vackert tal, men föga imponerande. Det förstår väl människor instinktivt att de ska göra det som är bra att göra?

AE: Ja, under förutsättning att de har en filosofi där de på förhand bestämt sig vad som är bra förstås.

SF: Så nu börjar du igen! Förstår du inte att människor inte behöver veta vad som är bra, handling räcker ju gott och väl! Sen kan man förstås sitta på en stol och klia sig i skägget och grunna på om hönan eller ägget kom först. Varför skulle allt hänga på filosofi?

AE: Att veta vad som är bra för att göra det som är bra tror jag är högst nödvändigt. Hur ska jag annars kunna göra det som är bra? Må så vara att du tycker att det räcker med handling, då kan du ju gott och väl tillägna dig en omsorgsetik. Och det är förstås ingenting du behöver grunna ihjäl dig på, men likväl klarar du dig inte gärna i samhället utan att åtminstone ha reflekterat lite över varför du gör som du gör och vad som är bra att göra.

För övrigt så tycks det som att ägget kom först, i vart fall om man får tro professor John Brookfield vid Nottinghams universitet. Men det är ju i första hand en filosofisk fråga om vad man tror på. Tror man på John Brookfields metoder eller tror man på sitt sunda förnuft? Vad ger i så fall det senare?

SF: Och vad gör det för skillnad att tro på John Brookfield? Jag har aldrig haft något behov av att veta vad som kom först av hönan eller ägget, och ser inte vad det ska tillföra universum.

AE: Nej, det kanske det inte gör för någon av oss, kanske det inte tillför universum så mycket heller mer än ett leende på människors läppar. Men ändå är det en filosofisk fråga om vad vi tror på och varför vi tror på det. Det handlar ju helt enkelt om vilken grad av skäl vi tror oss ha. Och vilka skäl vi har för att handla eller besluta oss om någonting.

SF: Men, för allt det där är filosofi helt oviktigt. För i verkligheten har man föga nytta för sådant. Filosofin har ingen nyttig förmåga, den behövs inte för att kunna göra nytta.

AE: Filosofin har nog säkerligen gjort en hel del nytta och gett åtskilliga lycka, men också mycken onytta och olycka. Men för att avgöra det krävs ju också en filosofi för att värdera vad som är nyttigt och vad som är onyttigt. Dessutom låter du som en fullfjädrad utilitarist om nu allt bara ska handla om nyttigheter. Varför inte bara då skrota det där med mänskliga rättigheter och hävda att människor istället ska vara till samhällelig nytta i arbetsläger? Om detta leder till största nytta så är väl det enligt det Sunda Förnuftet sunt? Filosofin behöver du för att avgöra vad som är bra, inte blott vad som är nyttigt.

SF: Om att det räcker med att det är bra för att göra något behövs ju inte filosofin. De flesta klarar av att bilda sig en uppfattning om vad som är bra utan en massa poäng i filosofi. Och ingen skulle väl tycka det var bra med arbetsläger!

AE: Men historiska exempel saknas ju inte på människor som tyckt annorlunda. Och varför tyckte dessa människor så fel i så fall? Är du inte åtminstone lite nyfiken på att få reda på ett svar?

SF: Nej, det hela är väldigt enkelt. Olika människor har olika uppgifter, som de bara utför. Är du lärare så lär du ut saker. Är du läkare har du kunskapen att bota sjukdomar. Är du filosof har du antagligen skägg och djupa pannveck. Människor har olika uppgifter här i livet. Det är inte svårare än så.

AE: Och du tycks redan förutsätta en filosofi nu när du har tänkt kring uppgifterna, och det må väl vara gott så. Aristoteles har redan skött argumentationen åt dig: "Det är nämligen för målets skull som alla människor utför allt det övriga. Förutsatt alltså att det finns ett mål för alla handlingar, så måste detta vara det realiserbara goda."*)

Och så kanske det är, men du får väl i så fall ändå ta och bestämma dig om vi utför handlingarna blott för nyttans skull eller blott för målets skull! Jag förstår dig inte alls faktiskt.

SF: Så vad du säger är alltså att man får tillräckligt för att överleva utan att studera filosofi? Det är ju vad du säger. Då är jag nöjd. Aristoteles verkar klok, jag snor hans idé som min egen. Jag hade dock, misstänker jag, klarat mig utmärkt även om någon med grekskägg inte hade kommit fram till det där.

AE: Ja, studera filosofi behöver du kanske inte göra. Men det underlättar för dig att strukturera tankarna i alla fall. För sedan när du ska börja förklara varför du gör som du gör så kan filosofin visa sig vara det enda du har att hålla i handen när okunskapens mörker faller på.

SF: Jag har aldrig varit rädd för mörker. När jag ska förklara varför jag gör som jag gör räcker förklaringarna "för att jag har lust" och "för att jag måste" bra. Att man sedan kan härleda saker personer gör eller tycker till vad ett grekskägg har sagt har ju ingen egentlig betydelse för någon utom andra som gillar att diskutera grekskägg.

AE: Många är de filosofer som själva beklagat filosofihistoriens knapphändiga resultat. Men utan dessa resultat hade vi knappast varit de människor vi är idag. Och vi hade knappast haft de idéer vi har idag. Och visst kan du göra handlingar för att du har lust eller för att du måste, men likväl är ju det ett sätt att filosofera kring dina handlingar i så fall. Och som samhällsmodell betraktat så kommer ett sådant samhälle att rasera inom de närmsta timmarna. En rånare som rånar en annan för att han har lust eller för att han måste skulle kanske inte omedelbart accepteras moraliskt, både på ett samhälleligt och ett individuellt plan?

SF: Ja, du ser. Man kommer ingenvart i filosofin. Man kan väl summera det så här: Nästan ingen bryr sig om filosofi, nästan ingen har nytta av filosofi, filosofi gör inte tillvaron bättre för någon osv. Det hade varit värre om ingen kunde bygga bilar än om ingen hade en vattentät filosofi om verkligheten eller om handlingar är meningsfulla. Utan bilar hade man vart tvungen att promenera, utan en vattentät filosofi hade ingenting hänt. Nej, filosofi gör inte någon "riktig" nytta.

AE: Kanske börjar du att betrakta världen i fel ände nu. Var finns historien, samhället, staten, människorna, naturen och framtiden i ditt resonemang? Hur många människor har inte t ex Immanuel Kants filosofi räddat? Att människan inte blott är medel utan också ett självändamål är ju en allmänt accepterad tanke även utanför de filosofiska fakulteten. Inte för att jag säger att den filosofin nödvändigtvis är rätt, men den har säkerligen räddat många människor undan döden. Inte minst då Kant influerat läkaretiken i hög grad. Vi behöver formulera värderingar i ett samhälle.

SF: Att formulera en värdering behöver man inte pluggat filosofi för.

AE: Nä, det är sant återigen. I synnerhet om du ser värden endast som ett semantiskt begrepp. Men vill man att ens värderingar ska spegla någon slags sanning eller koherens så krävs det för att strukturera upp tanken. Hur kan du annars så säkert veta att massmorden i nazistlägren var felaktiga? Eller att USA:s rättsövergrepp mot människor i Guantanamo är felaktigt?

SF: Man behöver inte veta om det är sant, det räcker med att bara säga värderingen. Den behöver inte vara sann heller.

AE: Då verkar du onekligen öppna upp för ganska många märkliga åsikter om världen helt plötsligt. Intelligent design kan väl i så fall vara lika bra som evolutionsläran? Gravitationen och Intelligent Falling kan jämställas? Nazismens utrotning kan jämställas med att ge blommor till barn? Inget behöver vara mer sant än någonting annat. Och vi behöver inte ens formulera att det är känslan hos oss människor som gör att vi handlar så. Det är bara att strunta i värderingarna?

SF: För att förstå vad en värdering är kan man slå upp ordet i en ordbok eller ha snappat upp ordets betydelse sedan tidigare. För att förstå om ens värderingar är bra eller inte behöver man inte heller ha läst filosofi.

AE: Nä, för att formulera en värdering behöver du inte ha pluggat filosofi. Men för att förstå vad en värdering är så kan det vara till hjälp. Och för att förstå om det är en bra värdering (vilket ju är en värdering) så är ju filosofin också viktig. Annars kan du ju ha vilka värderingar som helst slumpmässigt hela tiden, t ex tycka att det är "fel och rätt med dödsstraff men bara när kon blinkar". Och det verkar ju inte ens vettigt för det Sunda Förnuftet.

SF: Går vanligt folk som inte pluggat filosofi runt med helt slumpvisa värderingar snurrandes i huvudet? Svaret på den frågan är nej. Är svaret enligt dig ja har du ett stort förakt mot i stort sett hela mänskligheten. Och det är inte det minsta vettigt.

AE: Ja, värderingar saknar du minsann inte! Du tycks ha en fast filosofi i att filosofin inte behövs. Som jag ser det är filosofi grunden för all vetenskap, och för en forskare så kommer man aldrig runt filosofiska vägval. Filosofi handlar alltså inte bara om frågor som "varför lever vi?", "finns vi?" och andra metafysiskt omöjliga frågor. Filosofi handlar framför allt om att ha kunskap om vilka metoder man ska använda sig av. Det handlar om hur du uppnår kunskap, och är ett sätt att säkerställa korrekt information. Eller åtminstone att säkerställa den information som verkar mest korrekt mot bakgrund av vad vi kan veta. Därför behöver vi en filosofi. Och även om vi konstaterar att vi inte behöver en filosofi har vi ju konstaterat att vi behöver en för att konstatera att vi inte behöver en.

SF: Nåväl, jag kan gå med på att filosofi kan spela en liten roll i den yttersta marginalen. Vetenskapsfilosofi behövs kanske, men det verkar ju inte råda någon direkt samstämmighet på det området. Låt dom hållas så kan riktiga forskare ägna sig åt viktigare saker.

AE: Men filosofi är något som angår alla, oavsett vad de beskriver för information. Den forskare som inte har någon filosofi bakom sin forskning är antagligen en ganska dålig forskare. För att bara göra saker utan att reflektera över vad man gör, det vore ett tecken på en ganska dålig forskning. Att säga att du har information om någonting, ja, det är ju att säga att du "vet" någonting. Och frågan: "Varför vet du det?" är högst relevant oavsett vad du ska hålla på med.

SF: Men om det som görs ändå visar sig vara filosofiskt bra, så är det väl bara bra att det görs? Eller måste någon sitta och tänka ut att det är bra för att det ska vara bra?

AE: Du är en listig rackare du. Jo, men det krävs ju att någon utvecklat goda metoder för att göra det som är bra, det vill säga, ha en filosofi i grunden. En läkare som ger sin patient arsenik skulle antagligen inte bli så långlivad i branschen, även om han var helt övertygad om att arsenik hjälpte mot de flesta infektionssjukdomar. Det är i och för sig sant, arsenik får stopp på infektionssjukdomen, men personen i fråga dör sannolikt också. Härmed uppstår en filosofisk fråga såväl om metod för att nå fram till en vettig slutsats och en fråga om värde. Och jag skulle nog inte besöka den läkaren om han trodde att det var en god metod att försöka igen med motiveringen: "En gång är ingen gång."

SF: Nä, jag hade nog inte heller besökt honom. Men det är ju för att han i så fall skulle vara dålig, och det skulle man ju inse med sunda förnuftet.

AE: Nå, men detta var ju inte ens en särskilt "vetenskaplig" situation. Dessutom. Vetenskap kan bara avgöras i förhållande till sina metoder. Så när vi tvingas välja mellan olika sätt att förhålla oss till vad som är sant eller bra så kan vi bara välja filosofiskt mellan metoderna när vi ska förhålla oss till vad vi ska tro på. Det kräver inte att vi har läst filosofi. Men det kräver att vi har en filosofi. Och genom att ha läst filosofi så når vi måhända bättre kunskap om de bästa metoderna för att faktiskt uttala oss om vad som är de bästa metoderna.

SF: Exakt. Därför är filosofi så himla onödigt. Det ger sig av sig självt och är inget man behöver förstå. Om man redan har allt man behöver, varför slösa sin tid på att läsa 10 000 sidor om vad logiska positivister tycker är kognitivt meningsfullt. Antagligen är det mer kognitivt meningsfullt att strunta i att läsa sidorna. Saker verkar ju fungera ganska väl i samhället ändå. Varför inte lära sig något användbart?

AE: Du har inte tänkt på att saker verkar fungera ganska väl i samhället för att man faktiskt haft en filosofi bakom det i så fall? Visst, de flesta struntar väl i filosofin och i vetenskapen och klarar sig bra ändå. Men kanske hade de inte gjort det lika bra om inte åtminstone någon i samhället hade ägnat sig åt det? Eller för dig kanske det inte spelar någon roll om samhället är ultraliberalt eller kommunistiskt, fascistiskt eller demokratiskt? Det är ju ändå bara filosofier som man ändå inte behöver bry sin hjärna med.

SF: Nu överdriver du igen. Som om världens öde hängde på att en bråkdel av befolkningen satt på ett universitet och dividerade om sanningen! Man kan bry sin hjärna till den utsträckningen att man bildar sig en uppfattning. För det behöver man inte läst filosofi.

AE: Men är det inte sanningen man ägnar sig åt när man försöker bilda sig en uppfattning? Eller bildar du dig ofta uppfattningar som du tror på förhand är falska uppfattningar? Att tro att jorden är platt när man vet att den är rund, verkar väl - förlåt mitt barska uttryck - något paradoxalt och kanske rentav, gud förbjude, irrationellt i strid mot det Sunda Förnuftet?

SF: Jag behöver i alla fall inte anstränga mig, och jag klarar mig ganska bra ändå. Så viktigt kan det alltså inte vara. Jag vet vad jag tycker om saker och ting, och är nöjd med det.

AE: Jaha, och hur exakt vet du det?

SF: Du blir riktigt aldrig vuxen, eller hur?

AE: Vi får väl se. Om ditt sätt att resonera är vuxet, så kommer jag förbli ett barn så länge jag lever.

* * *

*) Aristoteles, Den nikomachiska etiken, Daidalos, Göteborg, 2004, s 30.

2006-11-26

Politisk metod

Jag fick en förfrågan om jag ville ange några svar på frågor rörande politisk metod. Det gör jag gärna.

Inomparlamentariskt vs utomparlamentariskt arbete?
Såväl inom- som utomparlamentariskt arbete krävs för att få till stånd förändringar i samhället. I vart fall så länge vi arbetar inom en demokrati vi kan acceptera med hänsyn till processen och institutionellt.

Form vs innehåll?
Ett bra innehåll är för mig viktigast, men vad som är bra är en filosofisk fråga som inte låter sig så enkelt besvaras. Däremot så krävs också en form och struktur till det man vill nå ut med. Retorik är inte samma sak som sanning, vilket redan Sokrates uppmärksammade. Men om det är sant det man ägnar sig åt, ja, då kanske man kan betona formen mer än innehållet? Problemet är väl då att alla tror sig ha sanningen. Därför kan det ju bli så att t ex moderaterna tror på allvar att de är arbetare. Upprepar man en sak tillräckligt ofta kanske det blir sant?

Civil olydnad vs laglydighet?
Det är upp till var och en att bestämma vid varje enskilt tillfälle. Lagen är bara ett moralisk argument bland andra argument och någon plikt att lyda lagen finns inte. I normalfallet försöker jag dock följa lagar, eftersom de i många fall verkar rätt sunda och jag accepterar demokratin som den ser ut idag. Men i de fall där jag har motsatt moralisk uppfattning än staten och moraliskt försvara kan mina ställningstaganden skulle jag inte nödvändigtvis sätta något självändamål i att vara laglydig.

Vass politisk sekt vs urvattnad massrörelse?
En vass politisk sekt slutar alltid i masstragedi eller personligt elände. Så hellre en massrörelse som är rätt slätstruken men gillar socialistiska grundvärderingar men kollar på hockey, äter tacos på fredagar, ser bingolotto och gillar skogspromenader än en elitistisk trupp i en källarlokal som ser den enda Sanningen och kan recitera Karl Marx i sömnen.

Separatistisk organisering eller inte?
Inte. Vänstersekteristernas problem är att de hellre badar i elefantbajs än sväljer lite skit. Enhet är en styrka som politisk metod.

Är din blogg en politisk metod?
I första hand är det en filosofisk metod för att finna rätt svar på politiska frågor. Tycker människor att jag resonerar riktigt och rätt så kanske de håller med mig i den politiska slutsatsen också, och i så motto är det väl i så fall också en politisk metod.

Mvh
Anders

2006-08-13

Har hög tillväxt ett slut?

Det går bra för Sverige och svensk ekonomi. Det säger idag var och en, från vänsterpartist till socialdemokrat eller moderat. Och det är nog svårt att säga så mycket annat när SCB redovisar hederlig gammal 60-talstillväxt för svensk del, BNP har vuxit med hela 5,5 procent under andra kvartalet 2006. Svensk ekonomi växer snabbt och de offentliga finanserna är stabila. Sverige har också nu sedan en tid tillbaka klättrat stadigt uppåt i OECD:s tillväxtliga.

Så kvarstår ändå nu frågan. Blir vi lyckligare av tillväxten i sig? Förvisso kan väl säkerligen en socialdemokrat bli ganska lycklig i sitt stilla sinne av att se en tillväxt på 5,5 procent i sig, då skötseln av den gemensamma ekonomin är en viktig fråga då väljarna går till val. Man vill ha folk vid rodret som ser till att den offentliga ekonomin är sund. Och det är kanske heller inte underligt att folk därmed ofta hellre sett en lite grå-saklig sosse hantera statens ekonomi än en borgerlig trendnisse i backslick.

Men det var nu inte vad jag tänkte på, för troligen finns en mening med tillväxten bortom valet också. Så. Vad är tillväxt och vad tjänar den till? Hur mycket tillväxt kan vi egentligen ha? Går det att ställa sig den moraliska frågan hur mycket tillväxt vi bör ha?

Tillväxt innebär i ekonomisk mening en ökning av det totala värdet av allt som produceras för slutlig användning i ett land (BNP). Tillväxttakten kan alltså sägas vara den procentuella ökningen av BNP under ett år. Så en tillväxttakt på 5,5 procent innebär nu att det socialdemokratiskt styrda Sverige tuffar framåt; fler varor, fler förpackningar, fler transporter, fler tjänster, kapitalet flödar. Det händer saker och ekonomin växer.

Det bör framhållas att BNP och tillväxt inte på något sätt är samma sak som välfärd. BNP tar inte hänsyn till förhållanden som t.ex. hur inkomsterna fördelas, genomsnittlig arbetstid, graden av politisk och andlig frihet, hälso- och lyckotillstånd, miljöförstöring m.m. BNP visar alltså inte vilken grad av välfärd vi har i ett land, även om naturligtvis materiell inkomstnivå också har betydelse för begreppet välfärd. Men då endast som en komponent bland andra.

Otvivelaktigt är dock att BNP har effekter på vår välfärd, och utan tillväxt finns mindre att fördela. För var och en som anser att välfärd är viktigt för människor (som t ex jag själv), så kommer därmed tillväxt att vara en viktig faktor att upprätthålla. Jag ser välfärd som någonting instrumentellt gott, och tror att det leder till en högre lycka för människor om de har råd att gå till tandläkaren, har möjlighet att få en bra utbildning, en god vård eller kan känna sig trygga på sitt jobb. Tillväxten, eller snarare de ekonomiskt upparbetade värdena, kan användas för just sådana ändamål.

Då är frågan egentligen främst hur fördelningen bör ske. Som socialdemokrat så tror jag förstås på en fördelning som innebär att mänskliga behov eller stora naturvärden sätts före rena vinstintressen. Svaren här kan dock skifta beroende på vilka politiska ställningstaganden man gör.

Jag tror att tillväxt är en god sak, men att den inte kan göras till något självändamål. Tillväxt är ett medel för att nå vissa mål snarare än att den har ett intrinsikalt värde. En rimlig utgångspunkt tror jag därför är försöka hitta en balans mellan tillväxt och hållbar utveckling. En försiktig attityd där man noga sammanväger faktorer som t ex välfärd, miljö och tillväxt och långsamt förändrar med stegvisa reformer snarare än gör tvära revolutionära kast är antagligen ett ganska bra sätt för att uppnå ett långsiktigt beslutsfattande. En politik för tillväxt måste enligt mitt sätt att se saken ske på den grunden att alla ska med - alla måste få del av det växande välståndet - annars finns en stor risk för att polariseringen ökar i samhället. Och så länge jordens resurser är begränsade, så måste vi ställa oss den moraliska frågan hur tillväxten bör se ut.

En socialdemokratisk regering försöker att ta hänsyn till såväl ekonomisk tillväxt som ekologiskt hållbar utveckling. En moderatledd regering skulle antagligen prioritera ner miljöfrågorna rejält. Och vad är egentligen en hög tillväxt värd utan en god miljö och bra hälsa?

2006-07-24

Dialog om rättvisa

För ett par dagar sedan hade jag en intressant diskussion om rättvisa med en ung och trevlig moderat. För att inte missa något viktigt, skrev jag ner dialogen men förbättrade argumenten på vardera sida något. För att ge rättvisedialogen fullständig rättvisa så har den förstås granskats och godkänts av min motdebattör innan den publicerats här, vilket naturligtvis inte innebär att han avsagt sig att ge ytterligare synpunkter.

Det är en lärorik diskussion, som jag varmt rekommenderar som sommarläsning.

Mvh
Anders

*******************************************

AE: Ditt brinnande engagemang för tredje världens problem verkar något ovanligt för en som betraktar sig som höger. Det får mig att undra hur du ser på frågan om rättvisa. Vad menar du med det?

IX: Inte ska väl vänstern ha patent på att arbeta mot orättvisorna, min gode herre! Med orättvisor menar jag sådant som att man inte får behålla de pengar man tjänar, utan måste enligt lag hjälpa någon annan som inte ens jobbar, och betala för andras museeiebesök och andras ditten och datten.

AE: Att vänstern skulle vilja ha patent på att arbeta mot de orättvisorna du själv anger, är inte troligt. Sådan bekämpning har högern alltjämt upphovsrätten till. Men det är intressant det du säger. Och onekligen verkar det ju som att vi har olika uppfattning om vad rättvisan är. Låt oss undersöka saken närmare.

IX: Jag har noterat din välvilliga inställning, så låt gå. Ställ dina frågor.

AE: Bra, då frågar jag. Först vill jag fråga om du ser rättvisa som något eftersträvansvärt eller inte. Det är viktigt för vår vidare diskussion.

IX: Jag skulle se det som något högst eftersträvansvärt. Fiat justitia et pereat mundus.

AE: Justitia omnibus, sannerligen. Det bådar gott att vi tycks ense om denna viktiga utgångspunkt för vår diskussion.

IX: Det instämmer jag i. Nå. Vi har ingen tid att spilla, fortsätt med frågorna.

AE: Om jag nu har förstått dina utgångspunkter alldeles rätt, så har du inte en distributiv syn på rättvisa, utan tycks bygga på en annan klassisk rättvisesyn där det är rättvist när "var och en får sitt". Eller ”makt är rätt” som kritikerna ofta hellre benämner idén. Nu undrar jag alltså över hur du får ihop ditt eget engagemang för tredje världen samtidigt som du i så fall har en sådan rättviseuppfattning?

IX: Anledningen till att jag bryr mig om folk i tredje världen är väl att jag var troende som ung, det skapar viss känsla för andra människor. Dessutom kan ordet rättvisa betyda så mycket i olika sammanhang.

AE: Ja, att ordet har olika betydelser har vi redan konstaterat. Det beror på vem som definierar ordet, men nu har vi ju två klassiska rättviseuppfattningar som vi kan undersöka närmare.

IX: Men det kan ju finnas fler också, du tycks inte ha tänkt på det, min gode herre.

AE: Det är möjligt att det finns, men låt oss avgränsa oss till dessa två rättviseuppfattningar som vi var för sig har gett uttryck för. Jag säger inte emot att religiositet ger en känsla av ödmjukhet inför världen, men det jag nu var intresserad av var ju hur din redovisade rättviseuppfattning går ihop med att hjälpa människor i tredje världen. Om det nu är rättvist att var och en har sitt, och det finns fullt legitima skäl till varför det är som det är, i så fall är det ju inte ens rättvist?

IX: Att saker är som de är, kan dock bara vara rättvist om det finns ett historiskt skäl som är legitimt och som leder till att det ser ut som det gör. Ditt system tycks gå emot hela äganderättssystemet, för om ingen tilläts tjäna mer än någon annan eller ha det bättre än någon annan, då skulle ju inte det heller vara rättvist eftersom människor som tjänar mer också bör ha förtjänat det historiskt sett, eller hur?

AE: En oerhört bra fråga! Nu tycks det alltså som att vi har utkristalliserat våra ståndpunkter till att rättvisan kan grunda sig på antingen människors behov, något jag tror är nödvändigt, eller utifrån historisk äganderätt. Människors behov, kan man bli varse om på en gång genom att fråga dem. Den historiska äganderätten tycks vara svår att belägga, för hur långt tillbaka i tiden skall man gå för att konstatera att förvärvet varit rättmätigt och att människor nu ska lida för att egendomar har fördelats olika utifrån arv och privilegier?

IX: Men människors behov varierar ju också kraftigt. Och om jag behöver en motorbåt, men inte har någon – är det då orättvist ifall du samtidigt har en?

AE: Jag tycks ha skapat ett monster, återigen ställer du en förträfflig fråga. Du har alldeles rätt i att behov är olika, och att de inte går att fastställa omedelbart. Men då behov är olika kan vi ju åtminstone se till om vi kan definiera grundläggande behov, då blir frågan mer avgränsad och tycks inte lika svår att komma åt.

IX: Hur menar du då?

AE: Jag menar just att grundläggande behov, tycks vara enklare att definiera än enbart behov. Som ditt motorbåtsexempel visade så har människor väldigt olika behov. Men de grundläggande behoven verkar ju enklare att komma åt, inte minst då människor verkar ha en del gemensamt. De vill äta mat, få skydd mot väder och vind, ha tillgång till rent vatten och…

IX: Nu förstår jag vart du vill komma!

AE: Ja, tillbaka till punkten där vi började. För människor i tredje världen har ju sällan dessa grundläggande behov ens. Och ser vi bara till behoven, så kan vi väl ändå hävda att det är orättvist att det ser ut som det gör. Om det historiskt sett finns ett legitimt skäl till tredje världens problem, då är det ju rättvist att saker ser ut som de gör. Åt envar sitt tycks ju innebära att tredje världen förtjänat sin fattigdom, kan det vara riktigt?

IX: Du förenklar nog detta med rättvisan tror jag. Sedan om det finns ett legitimt skäl för att det ser ut som det gör, det vet jag inte. Jag kan väl ändå ha ett engagemang för människorna som lider, eller hur?

AE: Nu var det väl snarast du som förenklade vår diskussion? Om det finns ett legitimt skäl eller inte är ju avgörande för om du ska säga att det är orättvist eller inte. Och dessutom bör du ju ange vilka grunder någonting är legitimt i så fall. Men vi lämnar den delen därhän. Det min ursprungliga fråga egentligen består i är ju just hur du får ihop engagemanget för tredje världen med en syn att det är rättvist att det är som det är?

IX: Men man kan ju ändå se att människor lider. Jag anser inte att alla har någon plikt att med skatt göra något åt problemen, utan att det är upp till var och en att bestämma ifall man vill göra något åt det eller inte.

AE: Men om det nu är orättvist att människor svälter i tredje världen, och man vill verka för ökad rättvisa, då kan du väl åtminstone hålla med mig om att den skatt som skulle tas ut för ändamålet verkade för ökade rättvisa om det nu är så att rättvisa definieras som att täcka grundläggande behov för människor?

IX: Nu kanske du var något orättvis, du definierade ju själv rättvisan. Då är det ju självklart att skatten verkar för ökad rättvisa, om vi nu definierar rättvisan alldeles så som du själv vill.

AE: Just precis. Jag definierade rättvisan utifrån behoven. Men lika självklart är ju att skatten inte verkar för ökad rättvisa ifall det är så att problemen i tredje världen är förtjänade av dem som lider. Då är det ju högst rättvist att det är som det är och att var och en fått vad han förtjänat.

IX: Nå, där har du en poäng. Men man kan ju ändå ge för att man vill ge, vi har väl en fri vilja att göra som vi vill?

AE: Hur det är med den saken är jag inte rätt man att svara på, jag vet för lite om världen för att veta om vi har en fri vilja eller inte. Men låt oss undersöka saken närmare utifrån din egen rättvisesyn. Jag ställer en ny fråga på samma tema. Varför ska du ge pengar till några som rättvist tycks ha förtjänat sitt lidande?

IX: Det har väl framgått? Jag har ett stort patos för människor, och det kan man ju ha även om man tycker att det är rättvist att saker är som de är.

AE: Men, jag har inte riktigt förstått dig på denna punkt. Om vi ska samla in pengar till saker som är helt rättvist att de förhåller sig så, borde vi då inte samla in pengar till t ex Wallenberg eller mångmiljardärer eftersom vi anser att de har förtjänat sin position rättvist och att vi därför samlar in pengar till dem. Om ditt antagande är korrekt vill säga.

IX: Det är rättvist, men vi behöver inte samla in pengar till Wallenberg. Vi behöver inte ge pengar till någon om vi inte själva önskar.

AE: Jag förstod din ståndpunkt där. Men när skulle någonting någonsin vara orättvist då i ditt tankesystem?

IX: Det skulle vara orättvist om människor inte fick vad de förtjänat riktigt och rättmätigt.

AE: Som att tredje världens folk fick det bra helt plötsligt, menar du? Att vi tog från de rika och gav till de fattiga?

IX: Du låter som en modern Robin Hood, en sagofigur som hyllas som hjälte varje jul men inte var annat än en simpel tjuv.

AE: Nej, nej. Min avsikt var inte att vara en bråkmakare, vi frågade oss nu vad som var rättvist. Och vi är alldeles tydliga med svaren, även om vi har olika svar. Men alldeles i början av vår diskussion sa du att rättvisa var något eftersträvansvärt, håller du fortfarande med mig om det?

IX: Självklart. Det var vi ju helt ense om.

AE: Nå, men om det är eftersträvansvärt att det ser ut som det gör, och att var och en får vad han förtjänat, då är det ju inte bara rättvist utan också eftersträvansvärt att det ser ut som det gör. Varför ens bemöda sig att skänka pengar för att skapa större orättvisa? Varför ska jag ge pengar till ett barn i Afrika om det i själva verket är rättvist att hon svälter medan jag njuter av en blodig oxfilé?

IX: Har du förtjänat oxfilén rättmätigt så är det ju rättvist. Och du kan ju av egen fri vilja skänka pengar till barnet om du vill, vem skulle hindra dig?

AE: Ja, du borde ju hindra mig, kanske rentav med våld! Ja, i alla fall om din rättviseuppfattning betyder något i praktiken. För hur skulle du själv kunna leva med den orättvisa det innebar att jag omfördelade resurser så att var och en inte fick det hon rättmätigt förtjänat?

IX: Jag behöver ju inte hindra dig med våld för det. Du har ju ändå rätt att göra vad du vill med dina pengar.

AE: Om du rubbar tillståndet så att någon får det bättre än vad han gjort sig förtjänt av, så blir det ju orättvist enligt den modell du tänkte dig. Varför vill du i så fall på ett personligt plan verka för en ökad orättvisa genom att ge till de fattiga? Vad skulle mitt skäl till att öka orättvisan vara? I vart fall skulle jag ju inte motverka någon orättvisa genom att ha en egen insats och skänka pengar, om det nu var så att de fattiga verkligen har förtjänat att vara fattiga.

IX: Vi kan väl då använda din modell istället och säga att människor i tredje världen har det orättvist. Men det gör oss ändå inte skyldiga att hjälpa dem!

AE: Helt riktigt. Detta förbises ofta, så det var bra att du tog upp det. Oavsett vi säger att det är rättvist eller orättvist att människor svälter och saknar rent vatten i tredje världen medan vi har det väldigt bra, så betyder inte det att vi måste ta ställning för åtgärderna. Så nu blir diskussionen bara tydligare.

IX: Tydligare? Jag tycker den har blivit alldeles snurrig nu.

AE: Ja, tydligare. Vi har lyckats definiera vad rättvisa är, och detta är ju ett första steg. Vet vi vad rättvisa är, så kan vi sedan diskutera åtgärderna. Jag kan konstatera att det är orättvist utifrån att människors behov i tredje världen inte är täckta, och sedan antingen mena att vi alla måste skänka pengar frivilligt till tredje världen eller att vi tar in skatt hos oss som har det bra för att täcka extrema behov där.

IX: Jag förstår. Så bara för att vi har definierat rättvisan, så betyder det alltså inte att vi tagit ställning för hur rättvisan ska förverkligas?

AE: Alldeles riktigt. Inte än i alla fall.

IX: Jag förstår. Vi tycks alltså ha två oförenliga rättviseuppfattningar. Men nå, har vi en moralisk skyldighet att hjälpa människor i tredje världen då? Och skall den verkligen tvingas på oss?

AE: Ja, låt oss gå vidare till frågan i nästa steg: Har vi en moralisk skyldighet att hjälpa människor i tredje världen? Om det är så att rättvisa är något eftersträvansvärt, och vi ser att något är orättvist – är det då inte så att vi moraliskt sett bör göra något för att få det rättvist? Vi var ju alldeles överens om att det eftersträvansvärda är något som vi vill uppnå.

IX: Det var vi ense om, och jag tror fortfarande att det är en alldeles riktig utgångspunkt.

AE: Men om vi säger att rättvisa är eftersträvansvärt, men att det inte har några moraliska konsekvenser för oss själva - ja, då betyder ju inte rättvisa någonting längre.

IX: Det kan ju fortfarande betyda något rent teoretiskt.

AE: Förvisso, men om vi vill moraliskt sett eftersträva rättvisa och sedan inte gör det. Då har vi ju handlat i strid mot vår egen moraluppfattning?

IX: Hur tänker du nu?

AE: Ja, om vi kommer fram till vad som är eftersträvansvärt, men sedan handlar tvärtemot vad som är eftersträvansvärt eller inte handlar alls, så handlar vi ju inte i enlighet med vår moraluppfattning. Vi kan lika gärna istället skövla mark i tredje världen eftersom man i så fall inte behöver agera i enlighet med sin moral.

IX: Nej, så långt kan man väl ändå inte gå? Bara för att vi konstaterat vad som är eftersträvansvärt blir det ju inte rätt att handla tvärtemot vad som är eftersträvansvärt. Så att skövla mark i tredje världen skulle inte vara eftersträvansvärt.

AE: Jag menar bara detta; om din rättviseuppfattning inte betyder något i praktiken för dig – det vill säga, du behöver inte handla i enlighet med den, vad hindrar dig då ens från att bryta mot den?

IX: Jag vet faktiskt inte, och tror nog inte heller du kan upplysa mig i saken. För mig är det eftersträvansvärt att folk av egen fri vilja ser till att folk i tredje världen får ett drägligt liv och får det rättvist. Går min önskan i uppfyllelse får du därmed en optimal rättvisa, vilket väl måste vara eftersträvansvärt?

AE: Att inte heller jag kan upplysa dig i saken är alldeles riktigt, vi får bara anta att moral är något faktiskt existerande. Annars förlorar vår diskussion hela sitt innehåll. Det du säger går inte ihop. Du använder dig ömsom av min rättvisemodell, och ömsom av din egen. För om du hade använt din egen rättvisemodell skulle du ha konstaterat att människor i tredje världen redan har det rättvist eftersom de har förtjänat sin situation. Behoven blir ju oväsentliga. Och varför hjälpa någon när det är rättvist att han har det som han har det?

IX: Man kan hjälpa människor därför att man vill, det behöver ju inte vara så att man vill uppnå rättvisa bara för att man vill hjälpa någon. Man kanske bara känner för att göra det.

AE: Det verkar som att vår diskussion har lett fram till en metod: Välj hur du vill se på begreppet rättvisa. Antingen utifrån ”behov” eller ”åt envar sitt” eller något annat alternativ som kanske finns. Fråga dig sedan om denna definition av rättvisa är något att sträva efter. Därefter kan du avgöra om det är moraliskt rätt eller fel att vilja en viss sak för att öka eller minska rättvisan. Därefter kan du faktiskt göra saker – av fri vilja eventuellt – och du kan då säga om det var moraliskt rätt eller fel att göra som du gjorde.

IX: Metoden verkar rimlig, och det är högst motvilligt jag väljer rättviseprincipen åt envar sitt efter denna diskussion.

AE: Du behöver inte ha dåligt samvete för att din filosofi har lett dig till denna slutsats, det är bara ett annat sätt att betrakta världen.

IX: Men jag tycker fortfarande att du får det att låta som att min rättviseprincip innebär att man måste behålla sina pengar, och inte kan dela med sig. Jag skulle hellre kalla det disponeringsrätt över sin egendom. Det är rättvisa.

AE: Vi tycks vara tillbaka där vi började. Men din utgångspunkt leder dig till slutsatsen: Det är bäst att saker är som de är, för det är rättvist. Det man tjänat, det har man tjänat. Den fattige har blivit fattig av en historisk legitim orsak, och den rike har förtjänat sin rikedom rättmätigt. Det är per definition rättvist att saker är som de är. Åt envar sitt.

Landar du där så finns nu ingen moralisk anledning för dig att hjälpa fattiga människor, under förutsättning att du åtminstone håller med mig om att rättvisa är eftersträvansvärt. De har ju förtjänat sin fattigdom, och det är rättvist att det är så.

IX: Det verkar onekligen så, under förutsättning att det finns en historiskt giltig orsak till varför det blev som det blev. Men jag anser fortfarande att jag kan hjälpa andra om jag vill, även om min handling leder till en ökad orättvisa.

AE: Men då är ju inte längre rättvisa eftersträvansvärd.

IX: Jag kommer nog aldrig att förstå hur du tänker här. Du är en gåta.

AE: Låt mig då ge ett enkelt svar på gåtans lösning. Jag tror att man bör eftersträva det eftersträvansvärda. Och rättvisa är för mig eftersträvansvärt. Mitt sätt att se på rättvisan är ju att se till behoven, och då kan jag konstatera att det är orättvist att människor svälter medan andra har extremt överflöd. Jag ser rättvisa som något eftersträvansvärt, och menar att en moraliskt riktig handling är den som verkar för att nå rättvisa mellan människor. Sedan spelar det nog för rättvisan i sig mindre roll om jag utifrån min fria vilja kan vilja rättvisan eller om jag är förutbestämd att vilja rättvisan.

IX: Nå. Kanske har vi lärt oss något av detta.

AE: Även det kan vi enas om. När allt kommer omkring så verkar människor kunna enas om en hel del, vilket ger hopp om framtida filosofiska diskussioner.

IX: Men vi var ju oense om väldigt mycket också, var det inte så?

AE: Förvisso. Jag tror att vi har lärt oss att vi måste anstränga oss hårdare för att skilja på utgångspunkterna, och inte blanda samman dem.

IX: Jag tror att du är naiv i dina förhoppningar, min gode herre.

AE: Det har du säkert rätt i, unge herrn. Men vad vore vi utan hopp om framtiden och tron på rättvisan?

2006-07-13

Bör allt läras ut i skolan?

Per Landgren (kd) har motionerat om att Intelligent Design (tanken om att eftersom allt är så ändamålsenligt i naturen så måste det finnas en skapare) ska läras ut i svenska skolor jämte evolutionsläran.

På plats i Almedalen såg jag honom debattera med humanisternas ordförande. Mitt reportage från debatten kan läsas på: http://www.humanisterna.se/hTexter.asp?f=s&t=422

Den filosofiskt intressanta frågan är förstås om alla åsikter om fakta är lika rätt, och om dessa åsikter i så fall ska läras ut i den svenska skolan. För egen del tycker jag att det verkar vara en orimlig hållning.

Mvh
Anders

P.S. Jag bor numera i Trångsund: http://bloggkartan.se/registrera/25243/traangsund/D.S.

2006-07-01

I Almedalen kan ingen höra dig skrika

Almedalsveckan har dragit igång, och jag har anlänt till ett varmt och härligt Visby. Ser verkligen fram emot veckan, och tror att den kan bli oerhört intressant på många sätt. Inte bara för att det kommer att krylla av trevliga människor, gratisluncher och spännande politiska dueller, utan också för att det kommer vara en hel del tankeväckande seminarier av vad jag kan utläsa.

Almedalen lever sitt eget liv. Massor av företag, organisationer, partier och journalister finns på plats. Alla för att leverera sitt budskap från sina utgångspunkter. Medialt kanske mycket av detta inte blir så stort som man upplever det på plats; I Almedalen kan ingen höra dig skrika.

Men att alla inte når ut på bred front i media betyder väl knappast att Almedalen spelat ut sin roll. Desto viktigare är antagligen själva kontaktskapandet och att man får möjlighet att söka förståelse för andras utgångspunkter (eller kanske rentav får möjlighet att revidera egna uppfattningar). Ur denna aspekt tror jag att Almedalen är viktig, det skapar förutsättningar för att implementera nya tankesätt och idéer i praktiken. Sådana mötesplatser borde man försöka skapa oftare i politiken.

Ser fram emot morgondagens seminarium om allmänhetens förtroende för staten. Vad ska man egentligen förhålla sig till när det gäller förtroende för en organisatorisk figur som i sig självt är tämligen diffus?

/Anders

2006-06-22

Rationalitet och känsla

Rationalitet kan vara mycket känslomässigt och kontroversiellt i ett socialt sammanhang där det ofta hävdas att alla har lika rätt i empiriska frågor såväl som värdefrågor.

Jag lyckades nämligen starta en intensiv debatt om tro och vetande på en personalfest. Jag menade att tro inte behöver vara en sanning, men att man "tror" måste grunda sig i en rationell process. Man tror därför att man (t ex med sina sinnen) anser sig övertygad eller har några bevis för att säga att det antagligen är sant. Tron är ett sökande efter sanningen, även om det inte är sanningen. Att säga "jag tror det blir regn imorgon" betyder alltså att man själv anser sig ha några slags skäl för att säga att det är sant att det blir regn imorgon. Kanske har man sett på tv att det ska bli regn, eller kanske är man väldigt bra på att tyda cirrusmolens dragning. Att säga "jag tror det blir regn imorgon därför att det är den 21 juni idag" är förvisso också en tro. Men knappast vad man skulle säga en rationell tro. Den hänger inte ihop.

Visserligen behöver ju inte allt hänga ihop, och vi har inte svar på allt. Så är det förstås. Men att tro att det blir regn imorgon bara för att det är den 21 juni idag är en tro som inte har några som helst skäl för sig, och därmed inte en rationell tro. Men måste då tro vara rationell?

Låt säga att tro kan vara irrationell, och vi har detta som en logisk utgångspunkt. I så fall är också tro någonting som inte betyder någonting i våra liv. Jag kan nämligen tro exakt vad som helst och det är lika rationellt som någonting annat. Att tro att fiskmåsar skapade planeten, eller att tro att människor blir starkare av saltsyra är lika rationellt som att tro att orsaker eller siffror existerar.

Någon invände att det var skillnad på att "tro" (på empiriska fakta) och att "tro" (på religiösa uppenbarelser). Precis som det är skillnad på "tomten" (den röda till jul) och "tomten" (fastigheten) menade mina arbetskamrater. Jag instämmer att tomten och tomten har helt olika betydelser, som dessutom är begripliga i sin kontext. Säger jag "jag tror på tomten" så förstår människor att det betyder att jag faktiskt tror på en röd gubbe i skägg, såvida jag inte säger det i ett sammanhang där jag pekar på min gård och tror att min investering ska löna sig på sikt. Tomten syftar här på olika substantiv. Tron har dock samma betydelse i dessa båda meningar: Jag tror att det är sant att det förhåller sig på ett visst sätt, antingen nu eller i framtiden.

Men hur är det att tro på att "jag existerar" och "gud existerar"? Har tro verkligen olika betydelser i detta sammanhang? Antingen tror jag eller så tror jag inte. Tron verkar alltså en process hos mig själv, baserad på mina erfarenheter och min kunskap om omvärlden. Och tror jag att gud existerar, så implicerar det också rimligen att jag har skäl att tro att det är sant att gud existerar. För varför skulle jag tro på någonting som jag har skäl att tro är fel eller falskt?

En utväg kanske kan vara att överhuvudtaget inte tala om tro när man talar om guds existens. För någon rationell tro är det ju inte, och det tycker inte heller den som tror. Riktigare borde vara att tala om att man har en känslomässig upplevelse av att gud finns alternativt "jag tror därför att jag önskar att det vore så". Det säger i och för sig inte så mycket, men man är åtminstone tydligare med vad man grundar sitt ställningstagande på i så fall. Och känslor kan ju kanske inte alltid förklaras rationellt, och känslor kan också vara nyttiga för människor. Exakt vad känslor är, kan ju dock te sig svårt att förklara.

Trevlig midsommar!

Anders

2006-06-02

Återupprätta herremoralen?

I gårdagens Metro läste jag en riktigt dålig krönika som handlade om att det var dåligt med politik, och därmed kunde heller inte demokrati vara bra och att man därför måste rösta blankt. Resonemanget var svårt att följa, antagligen därför att krönikören själv inte hade rett ut vad hon egentligen ansåg om saken. Eller så var nog hennes problem snarare att hon egentligen inte bryr sig överhuvudtaget. Eller inte förmådde mer.

Jag skrev ett kort svar, där jag undrade vad hennes alternativ egentligen var till demokratin. För att det skulle vara något originellt i att kritisera demokratin tror jag knappast. Det är faktiskt hur lätt som helst att göra, egentligen oberoende vilket perspektiv man använder. Men om man nu invänder mot demokratin som arbetsform eller legitimitetsgrund, så kan man väl åtminstone ha den goda smaken och säga vad man vill ha istället.

Tankarna ledde mig till en av demokratins kritiker, Friedrich Nietzsche, som med all sin glöd är närmast profetisk att läsa. Han kritiserade ju hela den västerländska demokratin och den värdegrund som följt med demokratins intåg. Från början var alltså enligt Nietzsche inte moralen en motsättning mellan gott och ont, utan mellan gott och dåligt. De goda var aristokraterna, de dåliga var trälarna. Mot denna ursprungliga herremoral lyckades slavarna göra uppror, och slavmoralen, med kristendomen i spetsen, segrade. Aristokratin skulle skämmas för att de var tappra, starka och lyckliga. De svagaste profiterade på detta, och en slavarnas, prästernas och kvinnornas diktatur inrättades (med vilket han avser demokratin).

Förvisso finns inte särskilt starka skäl för att anta att hans historiebeskrivning är korrekt, och det kan väl rimligen vara så att överklassen också kan sägas ha tjänat på en moral som predikar ödmjukhet och snällhet. Nietzsches bild av moralen är dock intressant ändå. Han ser till hela livets spektra, och ser det goda även i smärta och lidande.

Så tänkte jag själv på Nietzsche medan jag läste krönikörens flyktiga förakt för demokratin, och blev tvungen att föra tillbaka tanken på diskussionen om allmänviljan (inlägget nedanför). Om livets lidande också är del av en god moral, och det i sig är eftersträvansvärt så medför det naturligtvis komplikationer för vad som är det allmännas bästa. För om det allmännas bästa delvis är att skapa lidande, så borde ju det få betydelse för hur samhället ska inordnas och hur vi bör tänka. Kanske bör därmed en av samhällets uppgifter vara att skapa utrymme för lidande eller kanske rentav aktivt verka för att människor ska misshandlas och förnedras?

I så fall verkar också demokratin ganska onödig, eftersom allt det skulle kunna göras av en enda ledare eller av en priviligerad adel. Samtidigt bör väl också påpekas att demokratin faktiskt lämnar öppet för människor med Nietzsches inställning. Röstar en majoritet igenom en lag som innebär att en viss grupp ska misshandlas, så är det ju ännu ett demokratiskt beslut till formen.

Däri ligger nog också själva demokratins bräcklighet (eller utmaning). Och när inte demokratin bärs upp av människor med värden som skyddar och främjar livet, och krönikörens uppgivna inställning vunnit fullständigt bifall, ja då kan förstås vilka oförrätter som helst förekomma i demokratins namn.

Därför tror jag själv att det är viktigt att fylla demokratin med innehåll, med politiska idéer om mänsklig samvaro. Här är det förstås fortfarande stor skillnad på om man är höger eller vänster. Samhället kommer att få olika utformning beroende på vilka idéer man har. Och då ingen har gett mig exempel på ett bra alternativ till demokratin så kommer jag att fortsätta att tro att det är ett förnuftigt samhällsstyre, och jag kommer fortsätta att kämpa för människors rätt att fritt uttrycka sina åsikter, rösta i återkommande allmänna val och skapa debatt för olika idéer i samhället.

Och jag kommer också fortsätta att, i motsats till Nietzsche, försöka att verka för en moralisk uppfattning där mänsklig kärlek och lycka är det alldeles centrala att främja.

Mvh
Anders

2006-05-28

Allmänviljan - något att sträva efter?

"Envar av oss ställer gemensamt sin person och hela sin förmåga under den allmänna viljans högsta ledning, och vi mottaga städse varje ny medlem såsom odelbar länk av det hela." (Rousseau, Om samhällsfördraget, s 19)
Jag älskar att diskutera saker med människor som inte tycker som jag. Inte för att jag - vilket ibland somliga misstar sig - är en bråkmakare som söker polemik för polemikens skull, utan för att det är lärorikt och roligt att diskutera med människor som har ett annorlunda perspektiv. Igår diskuterade jag med en person, som menade att "den allmänna viljan" bara använts av onda människor genom historien, t ex Adolf Hitler.

Jag ville först invända mot detta, men insåg att det inte vore särskilt fruktbart. För den allmänna viljan, vad är egentligen det? Det låter inte rimligt att säga att allmänviljan alltid är god. I och för sig kan det ju heller inte vara riktigt att den allmänna viljan alltid är ond. Det är väl ändå inte sant att allmänviljan bara har använts av onda människor och för onda syften?

Rousseau hade säkerligen invänt mot detta:

"Skall sålunda samhällsfördraget icke vara en meningslös formel, så måste det innesluta denna förpliktelse, som allena kan skänka styrka åt de andra, den nämligen, att vemhelst som vägrar lyda den allmänna viljan, han skall tvingas därtill av hela samhället; vilket icke betyder något annat utom möjligen detta, att man måste tvinga honom att vara fri…" (Rousseau, Om samhällsfördraget, s 23)
Den allmänna viljan är enligt resonemanget alltid god. För att en lagstiftning måste vara uttryck för allmänviljan måste enligt Rousseau emellertid två villkor vara uppfyllda:
1. Lagstiftningen måste utgå från helheten (alla röster räknas med).
2. Lagstiftningen måste gälla helheten (den gäller alla utan undantag).

Då kan man också fråga sig om det överhuvudtaget någonsin funnits en allmänvilja. Visserligen betyder inte allmänviljan "allas vilja", men likväl är det ett problem att människor i alla tider ställts utanför demokratin. Så även i Sverige och andra demokratiska stater. T ex får ju inte barn rösta.

Förvisso inses att en femåring inte skulle ha så mycket att säga om samhällets utveckling och styrning, men är femåringen inte med och röstar så räknas uppenbarligen inte allas röster med. Och då är det heller ingen allmänvilja. För vem skall egentligen bestämma gränsen för vem som får vara med och utöva allmänviljan från början om inte alla får vara med och bestämma gränsen?

Annars skulle man ju lika gärna kunna sätta gränsen för rösträtt vid 65 år, och hävda att det var allmänviljan trots att endast ett fåtal i staten fick rösta. Å andra sidan inses också att en femåring inte skulle ha tillräckligt med förstånd för att styra statens angelägenheter, och femåringen torde lätt kunna styras för varje machivellian. Vilja torde dock inte saknas hos en femåring. Rousseaus lösning verkar inte hållbar.

Även Locke har det allmännas bästa för ögonen och vill att lagarna ska vara lika för alla. De ska utformas med ett enda syfte: Folkets väl. Som Malnes påpekar så kan man "gott motivera välfärdsstaten utifrån Lockes premisser." (Malnes & Midgaard, De politiska idéernas historia, s 144). Men för den som har folkets väl för ögonen och önskar en betryggande förvaltning av naturresurser samt anser att människorna har samma natur så kan även ett välutvecklat välfärdssamhälle förespråkas (!).

Folkets väl är dock någonting annat än allmänviljan. För allmänviljan skulle kunna gå emot folkets väl och intressen, liksom att folkets väl inte heller nödvändigtvis behöver grunda sig i en allmänvilja. Snarare består då frågan i vad som är "folkets väl". För Aristoteles är det uppenbart att det är det goda och det bästa. Han poängterar också:

"Och måste inte kunskapen om detta i så fall ha en stor betydelse för vårt liv, och har vi inte större chanser att träffa det riktiga, när vi liksom bågskyttar har ett mål att sikta på?" (Aristoteles, Den nikomachiska etiken, s 21).
Jo, det borde ha en avgörande betydelse för allt samhällsliv om det är sant att det goda för alla är det vi ska eftersträva. Och håller inte allmänviljan som en garant för godheten, så kanske det är rimligt att söka svaret i godheten självt?

I så fall återstår bara frågan om medlen.

Anders Ekman

2006-05-19

Nihilismen tycks ha stöd

I veckan har jag diskuterat Axel Hägerströms filosofi, som synes ha många anhängare än idag.

På temat humanism och relativism så uppkom frågan om det verkligen existerar några värden överhuvudtaget. Jag försökte göra en poäng av att om det nu är sant att inga värden existerar, så betyder väl det också att det inte är någon mening med att hävda att humanismen är korrekt. Och varför sträva efter någonting som inte är korrekt, kan man i så fall fråga sig. En person invände att om det är sant att inga värden existerar och således inte heller humanismen är sann, så betyder det bara att vi måste kämpa hårdare för de humanistiska värdena.

Jag vet inte om jag låter mig övertygas av argumentet. Visserligen var inte Hägerström förespråkare för omoral, och begreppet värdenihilist har väl flitigast använts av Hägerströms kritiker. Men ändå.

Det är svårt för mig att se varför jag borde kämpa hårdare för att införa någonting som jag i så fall vet inte är sant. Ska jag kämpa hårdare för att införa något som är falskt, och dessutom få andra att tycka som jag så blir jag ju i så fall bara ännu en dogmatiker. Och sådana tycks världen ha gott om så det räcker och blir över.

På senare tid har Fredrik Reinfeldt i rädsla av att få kritik hunnit svänga om några frågor till. Moderaterna tycks i alla fall ha förstått att nihilismen uppskattas hos folket, i vart fall i tanken. I praktiken är det sannolikt inte lika roligt. Vare sig med nihilism eller moderat politik.

Det gör skillnad vilka värden som ledamöterna i riksdagen företräder. Det är skillnad på höger och vänster.

Mvh
Anders

2006-04-11

Hör sanning hemma i politiken?

I helgen hade jag förmånen att få prata under temat "Hör sanning hemma i politiken?". Det var första gången jag pratade på temat, men jag har länge tänkt att jag skulle vilja ta upp just sanningsbegreppet.

Det var faktiskt ännu roligare än jag föreställt mig det, och det enda som var tråkigt var att jag hade så kort tid på mig att tala. Sanning är ett svårsmält begrepp, och den mycket vanliga uppfattningen om att "sanningen är subjektiv" diskuterades. Men sanning kan inte gärna bero på dig och mig, sanning måste nog vara någonting objektivt. Det kan i förstone uppfattas kontroversiellt, men vid närmare eftertanke verkar det hela rimligare än att sanning är beroende av betraktaren. Detta blev också kontentan. Parminedes gamla devis verkar helt enkelt inte hållbar.

Till skillnad från retorik så handlar inte logik om att övertyga någon. Det handlar just om att ta reda på sanningen, och så är man nöjd med det. Och sanning är vi ju ofta väldigt angelägna om att besitta. Oavsett hur det nu är med sanningen, så hör den också hemma i politisk argumentation. I vart fall bör man alltid känna till sanningen. Eller åtminstone alltid ärligt eftersträva den.

Ett exempel som jag tyckte var rimligt att ta upp, inte minst med tanke på att vissa moderater har gått ut och sagt att det är "lögn", var tesen " Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor.". Är det sant, falskt eller bör man helt avstå från att ta ställning i sak?
Det stämmer förvisso kanske att ingen moderat har sagt: "Jag vill sänka skatterna med 250 miljarder nu.".

Men. Däremot har ju Fredrik Reinfeldt sagt: "Jag tycker inte att Sverige ska ligga högre än genomsnittet i EU.". Ett snitt för EU alltså, inte "ett jämförbart EU-land" eller liknande. Han har därmed angett en framtida ambition, som motsvarar ett EU-snitt. Skillnaden mellan Sverige och skattekvoten för EU15 är ca 10 procentenheter, vilket motsvarar 250 miljarder kronor.

Och så detta med logik och semantik då.

(P1) Om moderaterna vill sänka skatterna till ett EU-snitt, så vill moderaterna sänka skatterna med 250 miljarder kronor.
(P2) Moderaterna vill sänka skatterna till ett EU-snitt.

Slutsats = Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor.

Premiss 1 är riktig endast om uträkningen av skattekvoterna för genomsnittet i EU och Sverige är korrekt. Utifrån att BNP verkligen var 2622 miljarder kronor, och skillnaden ca 10 procentenheter mellan Sveriges och EU15:s skattekvot så stämmer uppgiften om 250 miljarder ganska väl. Premiss 2 är riktig om moderaterna har uttalat sig om att sänka skatterna till genomsnittlig EU-nivå. I tidningen Svenskar i världen (1/2005) säger den moderate partiledaren: "Jag tycker inte att Sverige ska ligga högre än genomsnittet i EU.". Sedan har moderaterna också uttalat sig mer diffust om skattekvoten, genom att säga att den bör ligga "i nivå med andra jämförbara industriländer." (t ex sidan 27 i proposition 6, partistämman i Örebro 25-28 augusti 2005). Exakt vad som är jämförbara industriländer kan man förstås tvista om, men EU15-länderna är i vart fall industriländer som kan jämföras med Sverige i socialt och ekonomiskt hänseende. Så det verkar långt ifrån orimligt att anta att moderaterna faktiskt vill sänka skatterna till ett EU-snitt.

Argumentet ovan bör alltså betraktas som ett välformat argument. Inte bara det, det bör betraktas som giltigt och dessutom deduktivt starkt. För det är omöjligt att slutsatsen är falsk såvida premisserna verkligen är sanna. Premisserna verkar rimliga. Vi bör därför anta argumentet rent logiskt. Moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor (eller mer).

Normativt kan man sedan förstås tycka illa om det, eller tycka bra om det. Och även om det inte säger så mycket om samhällsstrukturen i sig, så torde skattesänkningar i en sådan storleksordning med all sannolikhet få stora konsekvenser för människor, och ytterst för hur samhället är uppbyggt. Egentligen har det heller kanske inte någon större betydelse för den normativa frågan om det rör sig om exakt 250 miljarder, 300 miljarder eller 150 miljarder. Det väsentliga torde vara vilka effekter åtgärderna har för samhälle och de enskilda individerna i samhället.

Sverige har relativt andra länder en hög välfärd, där skillnaderna mellan de allra rikaste och de allra fattigaste är mindre än alla andra länder i världen. För mig är det någonting positivt, och jag hoppas vi kan fortsätta att arbeta för att välfärden ska omfatta alla.

Och för övrigt så besvarar jag frågan med ett "ja". Sanning hör i högsta grad hemma i politiken. Men vad sanningen är, torde ofta vara en ytterst delikat fråga som kräver en hel del av sin betraktare. Kanske i synnerhet i politiken.

Mvh
Anders Ekman

2006-04-02

(F!)ångarnas dilemma

I helgen var jag och lyssnade på F!:s valkonferens här i Stockholm. Stämningen var god, men strukturen på mötet var milt sagt katastrofal. Tyvärr blev det heller inte så mycket diskussioner kring politiken, som alltså nu skjuts upp till en extra konferens då tiden inte medgav politiska diskussioner.

Deltagarna verkade dock brinna starkt för att ta strid för den feministiska kampen: "Feminism är motstånd mot patriarkatet", sa Devrim Mavi under ivriga hejarop och applåder. Hon menade också att F! varken är höger eller vänster.

Det vore ju onekligen intressant om det förhöll sig så. Jag började emellertid att läsa lite i initiativets riktlinjer och manifest: De vill ha totalförbud för all kommersiell pornografi, att kvinnor från andra länder ska få göra abort i Sverige om de inte kan få den genomförd i landet de kommer från, att kön ska innefattas i lagen om hets mot folkgrupp, de vill verka för att tandvården ska ingå i sjukförsäkringen, ökat anslag till genusforskningen, de vill förbjuda religiösa friskolor, att den högre utbildningen ska förbli avgiftsfri, genusgranskning av alla föreningar, avskaffad äktenskapsbalk, avvecklad kärnkraft, kvotering i bolagsstyrelser, de kräver sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och verkar för en individualiserad föräldraförsäkring.

Överlag ser det svårt ut att acceptera att några av dessa förslag kan betecknas som "höger", den som vill vara snäll i sin tolkning kan möjligen mena att F! är ett liberalt alternativ, men även denna tolkning är mycket svårsmält. F! har en alltför stark betoning på den strukturella nivån och betydelsen av könsmaktsordning, heteronormativitet och patriarkala strukturer att det inte skulle vara trovärdigt att säga att F! är liberala. Liberaler har sällan någon större förståelse för det sociala samspelet eller betydelsen av tidigare orsaker.

Min uppfattning är att många av de grundsatser som F! står på har en socialistisk grund, i meningen att man uppmärksammar den strukturella nivån och vill normativt göra någonting åt den. Antagligen är det också så att många av F!:s potentiella väljare också är socialister i grund och botten. En lång ingress till vad jag nu egentligen tänkte skriva.

Med F! har vi i så fall också ett reellt fångarnas dilemma-problem, i vart fall för den som kan tänka sig att rösta på F! men som samtidigt inte vill ha borgerlig politik.

Problemet, som är en teoretisk tankekonstruktion men som också har praktisk betydelse, är att två fångar ställs inför ett svårt val: Om den ene vittnar mot den andre och den andre vägrar att uttala sig, så går den som vittnade fri och den som inte gjorde det hamnar i fängelse i 10 år. Om båda håller tyst hamnar båda i fängelse i 6 månader. Om båda vittnar mot varandra får båda två års fängelse.

A och B vägrar uttala sig: Båda får 6 mån.
A vägrar uttala sig, B vittnar: A får 10 år, B går fri.
B vägrar uttala sig, A vittnar: A går fri, B får 10 år.
A och B vittnar mot varandra: Båda får 3 år.

Om man antar att fångarna ser till sitt eget bästa, är det bästa valet att förråda både om den andre är tyst och om den andre också förråder. Dessa val innebär ju att personen som förråder den andre får gå helt fri. Om man istället resonerar efter gruppens optimala resultat, är båda fångarnas bästa val att samarbeta, eftersom detta skulle minimera den totala tiden i fängelse. Alla andra resultat skulle försämra det sammanlagda resultatet.

För den potentiella Fi-röstaren, som hellre ser socialistisk politik än konservativ och borgerlig politik, så ter sig valsituationen enligt följande:

1. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under socialdemokratisk regering. (Nytta = 10)
2. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under borgerlig regering. (Nytta = 5)
3. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en socialdemokratisk regering. (Nytta = 5)
4. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en borgerlig regering. (Nytta = 1)

I exemplet här så gör jag antagandena att 1) det är lättare för F! att få igenom sina förslag hos en socialdemokratisk regering än hos en borgerlig regering understödd av kristdemokraterna 2) att en socialdemokratisk regering genomför fler feministiska förslag än en borgerlig regering samt att 3) Sverige får antingen en borgerlig eller socialdemokratisk regering.

Kanske inte helt orimliga antaganden. Man kan dock diskutera huruvida en borgerlig regering understödd av F! skulle genomföra lika många feministiska förslag som en socialdemokratisk regering där F! inte ens var representerade i riksdagen. Jag är nog antagligen ganska snäll i min tolkning av en borgerlig regerings syn på kvinnors och homosexuellas möjligheter, men det spelar på det stora hela inte så stor roll. Kristdemokraterna får ändå utstå så mycket skit för att de är gammeldags och konservativa, så jag kan kosta på mig det.

Om F! inte får mer än fyra procent av alla röster i Sverige, och inte kommer in så kan det dock innebära att F!-anhängaren med ett socialistiskt synsätt får värsta tänkbara utfall - en borgerlig regering med ett konservativt synsätt, utan F! i riksdagen.

I beslutsteori talas om "two principles of choice": Dels är det rationellt att maximera sitt förväntade värde, dels är det rationellt att välja det som leder till bättre konsekvenser än sina olika alternativ.

Det rimliga för en entusiastisk Fi-anhängare med ett socialistiskt synsätt borde naturligtvis vara att hoppas på utfall 1. Men att hoppas är ju inte samma sak som vad det verkligen blir rent faktiskt. Man kan då tänka sig att F!-anhängaren gör följande sannolikhetskalkyl av vad som faktiskt kan inträffa utifrån de olika valen:

1. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under socialdemokratisk regering (Sannolikhet = 8%).
2. Röstar på Fi, Fi kommer in i riksdagen och kan få igenom sin politik under borgerlig regering (Sannolikhet = 1%).
3. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en socialdemokratisk regering (Sannolikhet = 45%)
4. Röstar på Fi, Fi kommer inte in i riksdagen och det blir en borgerlig regering (Sannolikhet = 46%)

Detta leder till att de förväntade värdena för vart och ett av valen (om vi antar att jag gör en rimlig bedömning av vad som är sannolikt med dagens förutsättningar) blir:

För s-regering om Fi kommer in = 0,8
För s-regering om Fi inte kommer in = 2,25
För borgerlig regering om Fi kommer in = 0,05
För borgerlig regering om Fi inte kommer in = 0,46

För F!-anhängaren så framstår det utifrån riktlinjerna och valmanifestet som att en s-regering leder till bättre konsekvenser än alternativet borgerlig regering, oavsett F! kommer in i riksdagen eller inte. Vill man därför göra ett val som leder till bättre konsekvenser än alternativet, så bör man rent spelteoretiskt försöka få en socialdemokratisk regering då det inte finns något annat utfall som leder till bättre resultat.

Dessutom: För F!-anhängaren som vill maximera sitt förväntade värde utifrån vad som är ett sannolikt scenario enligt den andra principen för beslut, så verkar det som att detta görs bäst genom att få en socialdemokratisk regering men att F! överhuvudtaget inte kommer in i riksdagen (!). F!-anhängaren bör alltså om hon eller han vill maximera sitt förväntade värde, rentav aktivt verka för en socialdemokratisk regering.

Den spelteoretiska slutsatsen är för Fi-anhängaren lika oresonligt grym som den är enkel. Vill Fi-anhängaren få igenom sin politik maximalt i det demokratiska systemet, bör hon eller han välja socialdemokraterna.

2006-03-23

Tycka vad man vill och verkligen tycka

Igår när jag satt på tunnelbanan så hävdades att det "finns inget rätt och fel, man kan tycka vad man vill". Ja, så kan man ju förstås tycka. Men är det rätt?

Redan Protagoras hävdade att "människan är alltings mått, för de varande att de är, för de icke varande att de icke är.", som tolkas som att det som är sant för den ene inte behöver vara det för den andre. I avsaknad av en objektiv moral har varje åsikt lika värde.

Ett uppenbart problem med satsen är att den motsäger sig själv. För den som hävdar att människan inte är alltings mått, så har ju den personen lika rätt som den som hävdar motsatsen. På samma sätt är det varken rätt eller fel att det inte finns några rätt eller fel om det är sant att det inte finns några rätt eller fel. Och då blir ju uttalandet ganska meningslöst.

Emellertid så ger det oss inte anledning att anta en objektivt sann moral bortom våra egna åsikter bara för den skull. Visserligen så argumenterar vi ju ofta så att vi menar oss ha kunskap om moraliska fakta. Ja, och det låter ju onekligen som om det skulle kunna vara rätt eller fel att det inte finns några rätt eller fel. Det är ju antingen sant eller falskt. Och visst vore det väl ändå ganska irrationellt att argumentera om värden om de inte var sanna?

Nå. Kanske kan det vara så att värden som vi har oftare har att göra med våra intressen än med sanningen att göra. Och att med rationella metoder rättfärdiga värdeomdömen verkar helt omöjligt.

Dessutom verkar det mer aktuellt än någonsin att skilja på vad vi säger om värden i semantisk mening och i ontologisk mening. Ett slående exempel är ju moderaternas kampanj som de snott rakt av från socialdemokraterna. För hur trovärdigt är det egentligen när moderata samlingspartiet säger "Alla ska med. Även låginkomsttagare och barn."?

Semantiskt ser vi något slags värde här, men i verkligheten betyder det raka motsatsen. För om moderaterna nu accepterar grundläggande socialdemokratiska värden om att samhället ska omfatta alla - varför vill man då fortfarande sänka skatterna med 250 miljarder och därigenom sänka människors levnadsstandard? Varför vill man sänka ersättningarna för sjuka och arbetslösa till 65 procent av något man kallar "historisk lön"? Varför vill man sänka ambitionsgraden för tillgängligheten till högskolan så att elever från arbetarhem får det svårare att läsa vidare?

Ett samhälle som satsar på skattesänkningar för de rikaste - kan det verkligen vara att se till att arbeta för ett samhälle som omfattar alla?

Jag tvivlar. Men å andra sidan, värden är en komplicerad historia. Och kan nu moderaterna sälja ut hela sin själ för att få makten så kanske man mera ska dra slutsatsen att värden egentligen inte spelar så stor roll i slutänden för moderaterna. Det som verkligen betyder något är makten över vilka idéer som ska styra i den verkliga världen.

Mvh
Anders Ekman

2006-03-16

Äktenskap och diskriminering

Bevistade en intressant hearing om könsneutrala äktenskap igår. Såväl kyrkor, samfund och andra organisationer hade vallfärdat till Justitiedepartementet för att ge sin syn på saken.

En representant från ett kyrkligt samfund menade att äktenskapet var "ockuperad mark", och att begreppet äktenskap endast innebär en rätt för en man och kvinna att gifta sig. Han menade likväl att det vore diskriminering ifall homosexuellas registrering av partnerskap istället kallades äktenskap. Det gör att man kan ställa sig två frågor. Dels ställer jag mig frågan vad ett äktenskap egentligen är, dels ställer jag mig frågan om vad diskriminering innebär.

När det först och främst gäller frågan om begreppet äktenskap, så kan konstateras att vi har ett laga krav på oss i och med våra åtaganden i Europakonventionen att tillhandahålla någonting som kallas äktenskap. Det som sägs är att varje man och varje kvinna har rätt att ingå äktenskap. Vad äktenskap innebär, går dock inte att utröna i Europakonventionen. Det överlåts istället åt de interna rättsordningarna att bestämma. Så länge en man eller en kvinna har rätt till rättsfiguren äktenskap så är allt frid och fröjd enligt Europakonventionen.

Därför gäller också följande: Om det enligt svensk lag skulle innebära äktenskap att är att gifta sig med tre andra personer samtidigt (oberoende av kön), så skulle det vara att anse som ett äktenskap i Europakonventionens mening. I vart fall så länge rättsfiguren är öppen för såväl män som kvinnor, och därmed inte diskriminerar med avseende på kön. En annan sak är väl att en och annan skulle kunna ha religiösa invändningar mot en sådan ordning. Men varför ska religiösa uppfattningar överhuvudtaget vara en grund för lagstiftning?

Dessutom ska väl sägas att äktenskapet inte är en religiös handling. Det är istället så att det är staten som gett delegation till vissa samfund att förrätta vigsel. Men detta gör inte äktenskapet till någonting religiöst, även om man lovar inför gud eller någon annan i rymderna att älska varandra dyrt och heligt. Äktenskapet kan alltså sägas vara en slags rättsfigur som vi har rätt till. Men vad äktenskapet är, det är upp till oss genom demokratiska beslut att avgöra. Och i vår rättsordning är det en statlig angelägenhet att bestämma vad ett äktenskap är. Idag står detta att läsa i äktenskapsbalken.

Hur äktenskapet sedan egentligen ska definieras får kanske avgöras med sedvanliga normativa tillämpningsmodeller (men att avgöra vilken av dessa modeller som är sann tycks inte vara någon särskilt enkel fråga!).

Så till frågan om diskriminering. När blir man diskriminerad? Som jag förstod resonemanget skulle en rätt för homosexuella att få kalla ett registrerade partnerskap för äktenskap innebära en diskriminering mot heterosexuella. Men hur är det möjligt? Om jag har rätt till X, så innebär det väl knappast en diskriminering mot mig ifall även personen P får rätt till X? Däremot kanske man kan se det som en slags principiell fördelningsfråga, men då rör det ju sig just om fördelning och inte om diskriminering. Men vem är egentligen beredd att se äktenskapet som en fråga om ett begränsat antal äktenskapsrätter där man köpslår om sig själv? Dessutom så skulle ju en utökning av X (eller kanske snarast X2) också innebära att resurserna (antal möjliga äktenskap) som skulle fördelas faktiskt ökade. Om så är fallet, kan man ju heller inte mena att fördelningen skulle vara orättfärdig, eftersom det ju inte innebär en fördelning av någonting befintligt minskar.

Jag tror att diskriminering handlar om ett missgynnande av någon eller några i förhållande till andra. Med missgynnande avser jag att en person försätts i ett sämre läge än vad han eller hon annars hade kunnat vara i eller utsätts för en behandling som medför en faktisk skada eller förlust för denne. Den här definitionen förutsätter såväl en fri vilja som en uppfattning om att orsaker är möjliga. Dessutom så måste definitionen förstås relativt och i ett socialt sammanhang. Någon absolut och objektiv diskriminering kan knappast existera. Låt säga att en ateist skulle arbeta i en kyrka och tjäna 5 000 kr mindre i månaden än vad alla kristna på arbetsplatsen tjänade (allt annat lika). Att säga: "Han tjänar 10 000 kr." skulle knappast kunna sägas utgöra en diskriminering. Hans lön kan inte gärna definieras i absoluta termer såsom en diskriminerande lönesättning. Om man däremot betraktar de sociala mönstren och relaterar hans lön till övriga personers lön så kan man hävda att han är utsatt för diskriminering.

På samma sätt måste äktenskapet förstås i sin sociala kontext. Och med en definition av diskriminering såsom ett missgynnande i förhållande till någonting annat (allt annat lika), så torde det väl i så fall snarare vara så att gällande ordning skulle vara diskriminerande. Det är ju rent faktiskt så att homosexuella par inte har möjlighet att ingå äktenskap, vilket alla heterosexuella par har. Å andra sidan har inte heterosexuella möjlighet att ingå registrerat partnerskap med någon av det andra könet, vilket också skulle kunna ses som en diskriminerande ordning.

Vill man därför verka för en ordning utan diskriminering avseende på kön och sexualitet borde man väl snarast verka för en könsneutral lagstiftning med samma juridiska konsekvenser oavsett man är man eller kvinna eller homo- eller heterosexuell. Eller diskriminerar man någon annan då?

Mvh
Anders

2006-03-02

Att förstå värden


Idag pratade jag med Lars Leijonborg i bastun. Han verkar vara en sympatisk man.

Det för mig osökt över på frågan att jag borde försöka redogöra för hur jag ställer mig till frågan om värden. Jag har hittills landat i följande.

I semantisk mening är jag värdeobjektivist. När vi uttalar oss om värden, så tror jag inte att vi uttrycker en empirisk sats. Värderingar är istället trosföreställningar om att vissa icke-naturliga (odefinierbara sakförhållanden föreligger, men dessa är inte reducerbara och kan inte identifieras med empiriska metoder. Värden kan alltså bara förklara sig själva. Säger jag att "solidaritet är bra" så betyder det rent faktiskt att solidaritet har ett inneboende värde. Det enda sättet för mig att beskriva satsen "solidaritet är bra" är utifrån andra värden, t ex rättvisa, lycka m.m. Men empiriskt finns inga metoder för att söka nå en sanning om vad som är det rätta värdet, även om vi ibland ofta försöker övertyga andra om vad som är rätt och fel och bra och dåligt precis som om vi visste exakt alltid vad svaret skulle vara på frågorna.

Som värdeobjektivist är jag också externalist, och anser att de värdeåsikter som uttrycks inte alls behöver ha med min egen motivation att göra. Den kan förstås ha det, och har det ofta, men det är ingen nödvändig koppling mellan att tycka något och att göra något. Av satsen "Det är bra att stötta tredje världen ekonomiskt" följer faktiskt inte att jag måste ge bort allt jag har till röda korset eller någon annan hjälporganisation. Detta är från högerhåll en ganska vanlig invändning mot människor som säger sig stå för ett solidariskt system. Men även om ingen ger pengar till tredje världen, så betyder ju inte det att det är sant att det är rätt därmed. Det kan ju kanske vara sant att man skall skänka pengar till tredje världen, men alla handlar fel som inte ger pengarna i så fall.

I ontologisk mening är jag värdeidealist. Det är alltså inte så att jag i fråga om verkligheten anser att det verkligen existerar oberoende och objektiva värdefakta. Tvärtom anser jag att alla dessa värden som vi formulerar är skapade av oss, av människor. Värden är en konstruktion, men kanske är det en för oss helt nödvändig sådan. Värden kan också ofta sägas höra ihop med våra intressen. Värdeidealismen hänger ganska bra ihop med en traditionell socialistisk uppfattning om att människan är en social varelse och att vi präglas av det samhällssystem som vi lever i.

I epistemologisk mening är jag kognitivist, och då närmare bestämt koherentist.
Om jag nu menar att värden faktiskt betyder någonting rent semantiskt men menar att vi inte har metoder för att ta reda på hur det förhåller sig, och samtidigt också menar att värden faktiskt existerar i mänskliga relationer och samhällen, så skulle jag kanske kunna acceptera skepticismen i kunskapsteoretiskt hänseende. Det vore kanske enklast att säga: Det finns inga metoder för att ta reda på sanningen om värdet som faktiskt existerar.

Men eftersom jag menar att värden finns i verkligheten (även om de förvisso är skapade av oss) så bör det åtminstone gå att ange några "goda skäl" för att ha vissa värden. Absolut visshet lär vi knappast få om detta, kanske inte ens någon fullgod kunskap. Men om värdena är skapade av oss och alltså existerar för oss (och dessutom i semantisk mening betyder något för oss), så lär vi ju också kunna betrakta värdena och ange skäl för dessa värden.

Koherentismen, som jag hittills står bakom med stor tveksamhet, säger att värdeomdömen kan vara rationella om de ingår i en koherent mängd av värden. Säger jag "Mozarts musik är bättre än ABBA" så är det ett värde som är koherent med "klassisk musik är bättre än modern musik", men inkoherent med åsikten "klassisk musik är sämre än modern musik". Att man tycker det senare behöver ju dock inte betyda att man faktiskt samtidigt kan tycka att Mozarts musik verkligen var bättre än ABBA, trots att det inte är koherent med det andra värdepåståendet. Kanske kan det ha något att göra med hur slarvigt vi människor faktiskt uttrycker oss när vi talar om olika värden. Vad vi egentligen menar kanske då är "klassisk musik är generellt sett sämre än modern musik", vilket gör åsiktsmängden koherent samtidigt som vi också har sagt någonting om våra värden.

Eller kanske ska man bara ge upp inför skepticismens ständiga hot? Ska vi bara rycka på axlarna, skita i allt och fnysandes säga: Vem fan bryr sig?

Mvh
Anders

P.S. Jag vill också påpeka att jag är värderelativist i någon mån; nämligen såvitt gäller den triviala värderelativismen (att något är bra för X betyder att det gynnar X), den deskriptiva värderelativismen (att något är bra för X betyder att det är bra enligt X) samt den kunskapsteoretiska relativismen (oförenliga värdeomdömen kan vara lika välgrundade, och dessutom ingå i en koherent mängd av värden var för sig). D.S.

2006-02-25

Det är synd om politiken

Det är inte bara synd om människorna, Strindberg. Det är synd om politiken också.

Jag har svårt att tänka mig ett område som har sämre förutsättningar än just politiken. Å andra sidan har det nog alltid varit så. Kanske var förutsättningarna för politiken ännu sämre i antikens Grekland. Men sin usla grundförutsättning har politiken alltid kvar, vilket också får mig att tro att politiken aldrig kommer att bli bättre.

Jag ser främst tre förutsättningar för politiken som ger den dess mediokra ställning:

1. Politiken är alltid otillräcklig. Idéutveckling kan aldrig vara statisk, vilket innebär att det alltid finns mer att göra. Eller så kan någon annan göra någonting annat. Om vi inte anser att någonting är tillräckligt, kan vi kritisera det. Det som kritiseras sägs heller inte vara perfekt. Politiken kan således aldrig bli perfekt.

2. Människorna. Människor är komplicerade och komplexa varelser. Det finns ingen som kan förstå en annan människa till fullo. Känslor, erfarenheter och tankar som vi tänker kan inte helt förmedlas till andra. Människor gör hela tiden tolkningar, inte sällan på bristfälliga grunder. Grupptryck och andra mänskliga psykologiska företeelser innebär att andra faktorer än t ex rationella skäl kan avgöra en människas val.

3. Verkligheten. Politiken lever i en värld där verkligheten beskrivs olika för olika människor. Ibland beskrivs verkligheten strukturellt, och det kan var korrekt. Ibland beskrivs verkligheten individuellt, och det kan också vara korrekt. Ibland beskrivs inte vissa delar, men andra beskrivs på bekostnad av de andra delarna. Det gör det svårare för politiken att komma till sin rätt.

Så nog är det lite synd om politiken alltid. Och medan utvalda politiska skandaler rullar på i media så påminns vi igen om att det är synd om människorna.

Mvh
Anders

2006-01-04

Studentspex eller verklighet?

Jag tillhör dem som verkligen uppskattar studentspex. Inte lika kul är det när studentspex blir rikspolitik och allvar och några killar får en idé om att de ska starta ett parti vars mål är ett "avskaffande av immaterialrätten (upphovsrätt, patent, varumärken och mönsterskydd) /.../". Partiet är också noga med att poängtera att det inte tar ställning "i några andra frågor, särskilt inte fördelningspolitiska frågor."

Problemet är dock att det s.k. piratpartiet faktiskt tar ställning i fördelningspolitiska och moraliska frågor, och att det finns fog för att säga att de här killarna nog inte riktigt insett vidden av att man måste ha argument för sin sak.

Upphovsrätten är en grundlagsskyddad rättighet och innebär ett skydd för individens intellektuella prestationer. Innan upphovsrätten använde vi oss av ett privilegiesystem, där staten tillerkände enskilda privilegier åt enskilda i form av en tidsbegränsad ensamrätt att trycka en skrift eller påbörja en tillverkning av något slag (Bernitz m fl, Immaterialrätt, 1995, s 4 ff). Staten lät meddela privilegium om det kunde visa ligga samhällsnytta i privilegiet. I ett sådant system blir författarna och uppfinnarna utlämnade till ett antal priviligerade.

Med franska revoultionen slog upphovsrätten igenom, och upphovsmannens intressen sattes främst. Sedan dess har en rad olika internationella konventioner genomdrivits för att säkerställa upphovsmännens rätt till sina egna verk. 1810 fick Sverige sin första upphovsrättslagstiftning. Upphovsrätten innebär bl a att upphovsmannen får själv avgöra när verket skall tryckas eller offentliggöras, han eller hon kan framställa exemplar av verket och har skydd för att ingen må förvanska hans eller hennes skapade konst eller text.

Immaterialrätten är idag en fråga om pengar och ekonomiska resurser. Fördelningspolitiskt är upphovsrätten i första hand ett ställningstagande för den person som har skapat ett visst verk. Det kan röra sig om konstnären som skapar en tavla, skribenten som skriver en artikel, talaren som håller ett tal, fotografen som tar en bild, författaren som skriver en bok och så vidare. Alla dessa behöver upphovsrätten för att klara sig i dagens ekonomiska system.

Förvisso är det inte troligt att Sverige skulle frånträda några som helst internationella konventioner på området, inte heller skulle vi gå ut ur EU enbart för att piratpartiet inte accepterar att vi har en upphovsrätt i Sverige (ett urträde ur EU är ett måste för piratpartiet, annars kommer infosocdirektivet att styra de svenska upphovsrättsreglerna även fortsätttningsvis). Men låt oss ändå leka med tanken att upphovsrätten togs bort (finns inget annat parti som driver en sådan fråga, så stödet är lika med noll och frågorna här mycket hypotetiska). Vilka problem kan man tänka sig?

Ett problem är naturligtvis att en sådan ordning innebär att jag som tryckare kan ta en författares manus och sedan trycka upp det i mångmiljonexemplar och tjäna bra med pengar på det utan att författaren får någonting av vinsten. Inte heller skulle det kännas bra att andra än upphovsmannen offentliggjorde verket. Eller att vem som helst kunde sprida det jag hade skrivit och sagt att det egentligen var han själv som kom på det. Och för uppfinnarens del, vad skulle ett borttaget patent kunna innebära? Om jag har en teknisk lösning som löser ett problem för företag i en viss bransch, vad innebär det för mig om jag inte får del av någon som helst vinst av min uppfinning?

Med all sannolikhet skulle en dylik ordning leda till att ytterst få människor vågade framställa ett verk eller trycka böcker. Det skulle inte bli lönsamt om någon annan bara kunde lägga beslag på böckerna och trycka dem istället.

Fördelningspolitiskt skulle en avskaffad immaterialrätt vara ett försvar för den starkes rätt. Det vill säga - du skulle klara dig bra om du hade pengar. Men du skulle klara dig dåligt om du endast hade en bra idé, men inga pengar. Med ett resursstarkt tryckeri skulle du klara dig mycket bra om du bara hade goda känningar om vilka böcker som konsumerades. Var du redan störst på marknaden, så skulle du lätt kunna sno alla andras goda idéer och därmed kunna få en monopolställning.

Ett bra patent skulle lätt exploateras av de ledande företagen på marknaden. Men risken är nog också stor för att ytterst få skulle våga leva som uppfinnare. Det skulle vara omöjligt att försörja sig på, och få idéer som skulle kunna utveckla och förbättra skulle komma ut på marknaden. (Det gäller förstås även forskning och utveckling på företag, som ju skulle bli ytterst hemlig och fördröja utvecklingen. Man bör komma ihåg att patent är offentliga och ett sätt att sprida kunskap om ny teknik, vilket är bra för utvecklingen).

Piratpartiet säger att de beskylls för att vara både höger och vänster. Det finns nog fog för det. Å ena sidan är det en fullkomligt vidrigt rå kapitalism som avspeglar sig i förslaget om avskaffad upphovsrätt. Handeln skulle vara fullständigt okontrollerad och marknaden skulle enbart styras mot den som hade bäst ekonomiska och personella resurser att sno bra idéer. Antagligen skulle denna kapitalism mycket väl kunna tänkas leda till en mycket monopolistisk marknad, där all makt låg i händerna på ett fåtal kapitalister.

Å andra sidan skulle det också finnas fog för det motsatta påståendet, att det skulle vara en närmast anarkistisk ordning eftersom det blir ett totalt regellöst immaterialrättsligt system utan någon som helst immaterialrätt. Eller snarare ett "Bellum omnium contra omnes" - ett allas krig mot alla, med total brist på respekt gentemot individen och det han eller hon har skapat (kanske kan det vara detta som Recording Industry Association of America hakar upp sig på i en mer skruvad propagandavariant mot nerladdning av musik?).

Mot denna bakgrund är det lätt att se att kritiken kan komma från både höger och vänster när det gäller frågan om immaterialrätt åtminstone; piratpartiet företräder en blandning av den råa kapitalismen kombinerad med avartskommunismens intolerans för individen.

Det skulle dock förvåna mig väldigt om piratpojkarna har tänkt på detta. Under fliken "argument" på deras hemsida kan man läsa:

"Argumenten för pirater

Kommer strax. Den här biten är inte riktigt klar ännu."

Nej, det är uppenbart att argumenten inte verkar särskilt goda med tanke på att man inte ser att den enda fråga man egentligen driver handlar om det som man säger sig inte vilja driva. Kort sagt: Politik handlar om fördelning, även om man väljer att fördela dem åt den som redan har.

Men än så länge utgår jag från att piratpartiet är ett studentspex och att vi snart får applådera åt lustigheterna medan ridån sakta går ner för ännu ett hastigt påkommet icke-alternativ i svensk politik.

Mvh
Anders