2008-04-27

Behöver Sverige juridifieras?


Jur. dr. Mårten Schultz har i Dagens Juridik skrivit en krönika om behovet av en juridifiering av svensk förvaltning. Han önskar att Sverige inför en författningsdomstol och att juristernas makt ökar på bekostnad av politiken.

Det är en läsvärd krönika, men jag är - trots att jag själv är jurist och har stor respekt för många kunniga jurister i landet - inte helt säker på att han har rätt. Det finns ju också en annan sida av det hela. Svenska myndigheter har en lång tradition av självständighet i myndighetsutövningen, såväl mot andra myndigheter som mot politiker, och jag har inte hört någonting annat än att lagföljsamheten i Sverige trots detta torde vara ganska hög. Frågan är därmed om det verkligen behövs en grupp jurister som överprövar lagar som stiftas. Lagrådets invändningar vid ny lagstiftning brukar ofta följas. Regeringsförslag som läggs till riksdagen utformas främst av, ja, jurister. Ja, och även i riksdagsutskotten finns ju många jurister som ska kontrollera efterlevnaden av lag. Därtill ska väl också nämnas att svenska lagar ofta har karaktären av ramlagar, vilket i sig ökar juristernas makt. Det finns alltså stora tolkningsmöjligheter för jurister och andra byråkrater att lägga in värderingar i politiska begrepp. Det finns också möjlighet till normprövning i Sverige. Så sammantaget får nog ändå sägas att det trots allt finns ganska goda möjligheter för jurister att utöva makt i Sverige.

Måste därmed jurister få en överprövningsrätt gentemot politiken...? Som framgått, så ställer mig lite tveksam till det. Jurister är bra på att tolka lagar, att förstå hur rättssystemet hänger ihop och kan ofta vara till gagn för att få till stånd en bättre process (nå, för det mesta i alla fall).

För enbart att jurister har läst lagen och kan sätta den i sitt sammanhang, så innebär det inte att man som jurist har bättre politiska värderingar än andra (vilket säger sig självt med tanke på att jurister ju även inom juristkollektivet kan ha olika värderingar).

Men juridik är väl knappast samma sak som politik...?

Mvh
Anders

2008-04-23

Principfast eller pragmatiskt försvar?


Nästan varje dag så diskuterar vi filosofiska frågor utan att egentligen närmare reflektera över att det är filosofi vi talar om.

På lunchen så var det en kollega som tog upp de föreslagna nerdragningarna i försvaret och kommenterade den svenska neutraliteten historiskt sett. Han upprördes över att Sverige en gång hjälpt den tyska krigsmaskinen med transporter, och ändå fortsatt att kalla sig neutral stat. Han påpekade att det vore bättre om Sverige helt tagit konsekvenserna av sin neutrala hållning, och nekat nazisterna allt bistånd. Bättre en ockuperad men stolt nation, än en plundrad och feg var argumentationen.

Jag håller nog inte riktigt med. För principer har sitt pris. Och så snart man sätter principerna framför syftena, så kommer man också att riskera ganska mycket. För svensk del hade säkerligen en hel del riskerats under de förhållandena. Som ockuperad stat tvingas man förstås att ha administrativa förbindelser med ockupationsmakten och handla i ockupationsmaktens intressen. Det hade sannolikt inte varit bättre vare sig för svensk del eller för utvecklingen i världen generellt sett.

Sedan är det förstås så att det är lätt att i efterhand vara principfast. Då tar man heller inget ansvar för de människor som levde då. Man behöver inte se någon i ögonen och säga: "Jag skulle gärna riskera ditt liv för mina principer". Pragmatismen har sällan några företrädare. Och den blir ganska bespottad, just eftersom den ser till människors vardag just nu och innehåller sällan några visionära anspråk. Revolution låter alltid mer attraktivt och ungdomligt än att i stort sett godta ramarna men ändra lite i den riktning man önskar.

Men som försvarstaktik är pragmatismen, eller förmågan att släppa på sina principer, inte alltid en dum försvarsidé. Tvärtom - den kan rädda liv och skapa högre lycka, även om ingen kommer tacka dig i efterhand.

Och nerdragningar i försvaret behöver inte vara något odelat negativt, så länge man vet vad man gör och varför. Ett försvar fyller inget självändamål och bör heller inte i första hand vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Försvaret måste naturligtvis också i sig bygga på en omvärldsanalys med grunden i pragmatiskt tänkande och en djup förståelse kring andra länder och kulturer, inte på principfasta argument om att en organisation för alltid måste vara rätt och riktig.

Mvh
Anders

2008-04-19

Politiska seanser

Den moderata kommunfullmäktigeordföranden i Borås, Maj Steen, har avslöjats med att hålla seanser. Hon kallar sig "spiritualist" och försöker få kontakt med de döda. Dessutom tar hon bra betalt för att dra folk vid näsan.

Företagsamt eller bedrägligt, döm själva.

Men kanske det inte skiljer sig från politiken i stort. Vi vill så gärna höra det som bekräftar vår egen världsbild, och skulle sannolikt betala ett väldigt högt pris för att hellre bli bedragna än att behöva förändra mera grundläggande sätt att tänka.

Men även politiska beslut kostar. De kostar på ett mer djupgående plan. De kan kosta din egen och dina framtida barns livssituation.

En revolution i tanken vore på sin plats. Vi borde sluta lyssna på de politiska seanshållarna, låt dem prata med de döda. Vi har ännu de levande att tänka på. Det kostar bara engagemang. Men så slipper vi känna oss lurade den dagen när vi väl somnar in.

Mvh
Anders

2008-04-18

Vilket värde har en mördare?

Fallet Engla har nog inte lämnat särskilt många människor oberörda. Det måste vara den värsta känslan av alla att förlora en älskad dotter på ett sådant sätt. Att se bilden av den misstänkte på alla tidningslöp och sedan också se sin dotter på samma sida i vit klänning och glasögon.

Det är lätt att förstå reaktionerna på hämnd. Ett öga för ett öga, en tand för en tand. Den mosaiska lagen är djupt rotad i vår kultur och våra moraluppfattningar.

Samtidigt så infinner också en annan fråga. Den misstänkte mördaren - vad har han för värde? Är han lika mycket värd som dig, mig eller vem som helst i övrigt? Eller har han gjort sig oförtjänt av att ha ett värde? Existerar ens "värdet" på personen?

Begreppet "värde" är i sig ganska oklart. Dock tror jag att värde kan sägas existera, som ett abstrakt redskap som vi människor använder oss av i en kulturell kontext. Ungefär som andra fluffiga ord som vi ändå anser betyder någonting för oss, som skapar mening i vårt språk.

Så, för att helt föregripa slutsatsen. Jag tror att Anders Eklund är lika mycket värd som vilken annan människa som helst.

En närmare förklaring kanske krävs, för det låter ju onekligen bisarrt att anse någon som högre högst troligt mördat en oskyldig flicka har ett lika stort värde som vem som helst i övrigt.

Jag brukar ofta försöka dela upp just detta med "värde" i två sfärer; dels en privat sfär, dels en offentlig. I den privata sfären gör vi mängder av olika värderingar. Vi tycker kanske bättre om våra släktingar än andra människor, vi kanske lägger ett större värde på våra vänner än någon helt okänd och så vidare. Vi värderar människor högst olika på ett personligt plan.

Men när vi ska tänka på hur staten ska agera, så kan vi inte längre utgå från det privata. Vi måste böja oss för att staten ska ha neutrala principer och utgångspunkter. Och där är människors lika värde en helt central princip för att staten ska kunna fungera tillfredsställande ur ett demokratiskt perspektiv. Skulle vi svika detta ideal i ett enda fall, skulle trovärdigheten vad gäller upprätthållandet av lag och rättssäkerhet fullkomligt gå om intet. Och det skulle inte bara leda till minskad lycka i det enskilda fallet, utan också öka osäkerheten totalt sett. Ett uttalat lägre värde på en människa skulle förstås också kunna innebära att vi skulle blunda för tortyr och annat godtycke, kanske till slut även i fall där vi verkligen borde reagera.

Staten är felbar, alla dess institutioner är felbara. Och om beslut fattas under osäkerhet, så kommer principen om alla människors lika värde att vara en trygghet för oss alla. Även om den kan leda till en, kan tyckas, motbjudande slutsats. Men vill vi ta principen på allvar, så måste vi erkänna att alla människor har samma värde - även Anders Eklund.

Mvh
Anders

2008-04-02

Är levande döda levande eller döda?


Har varit på ett intressant och väl genomfört seminarium om döden. Och det var faktiskt intressantare än vad det må låta. Och när man tänker på det så är det svårt att hitta ett mer laddat ämne bland de levande än just döden.

Idag regleras svenska personers död i lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död. I korthet innebär detta att vid tillämpning av bestämmelser i lag eller annan författning som tillskriver en människas död rättslig betydelse ska gälla att en människa är död när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort. Hjärndöd, vad man kallar det. Ja, det är i alla fall vad som krävs för att vara död i Sverige. Andra länder har andra lagar, och någon internationell konvention på området har faktiskt ännu inte kommit till stånd.

Döden har en extrem betydelse för våra idéer om vad en människa har rätt till, vad hon förtjänar, vad hon är skyldig m.m. Kort sagt - en död person är inte skyldig oss någonting. Hon har heller inga rättigheter. Eller, i vart fall, hon bryr sig antagligen föga om eventuella rättigheter hon skulle tillskrivas.

Och då inses naturligtvis att dödsögonblicket får en stor betydelse för vårt filosoferande. Det stannar ju någonstans vid döden: I livet, filosofin. Efter döden, spekulationer.

Det slog mig att det finns människor som vi idag betraktar som levande, men som egentligen är i en gråzon mellan de levande och de döda. Hur ställer vi oss t.ex. till en dekortikerad person som saknar storhjärna? Är det fortfarande en människa? Är en person som fastnat i ett permanent vegetativt tillstånd en människa? Den kan reagera på reflexer, men någon mer aktivtet än så verkar inte finnas.

Man kan ställa sig ett antal etiska frågor med anledning av detta. Dels går det att fundera över om man ska ha rätt att i förväg säga att man vill få hjälp med att dö ifall man hamnar i ett liknande tillstånd, dels går det också att fråga sig om inte rentav samhället skulle kunna få gå in och bestämma att en person som hamnat i ett dylikt tillstånd inte längre ska få vård från samhällets sida.

Någon förbättring av individerna kommer aldrig att ske. Den som saknar storhjärna kommer inte ha mycket av det vi kallar livskvalitet. Men det är det förvisso också många som har storhjärna som saknar... så det verkar inte vara något bra kriterium för att bestämma vem som ska få leva och vem som ska få dö.

Kanske bör man ha rätt att få hjälp med att dö ifall man har hamnat i ett dylikt stadium. En svårighet är förstås bevisproblematik om personen verkligen fortfarande vill dö, eller om någon har förfalskat ett medgivande till döden. Men det är ju en rättslig fråga, inte en etisk. Utifrån en utilitaristisk ståndpunkt verkar det svårt att ha ståndpunkten att det skulle vara fel med dödshjälp, inte minst vid sådana fall.

Frågan har också betydelse för huruvida vi kan använda oss av människans organ för organtransplantation eller ej. Organ kan hos den hjärndöde användas för transplantation, men inte för den som är dekortikerad eller hamnat i PVS. Om de senare personerna också ansågs vara döda, skulle fler organ kunna användas till gagn för enskilda och samhället.

Så kanske är det ändå rimligt att vidga dödsbegreppet till att omfatta även de levande döda?