Pratade idag om hur fördomar styr oss människor. I beslutsfattande verksamhet kan detta med fördomar vara en oerhört viktig aspekt att tänka igenom innan man tar ställning till ett ärende: Har jag fördomar? Vad vet jag egentligen om en persons erfarenheter? Vad vet jag om vad som är sant?
Och behöver fördomar vara någonting odelat negativt egentligen...?
Jag kom då främst att tänka på ett citat från Gadamer där han säger (i viss bemärkelse följande Heidegger) att: ”It is not so much our judgments as it is our prejudices that constitute our being.” (The Continental Philosophy Reader, s. 115.). Fördomar behöver alltså inte nödvändigtvis vara oberättigade, på så sätt att de omedelbart står i strid med sanningen. Gadamer menar alltså, i fenemenologiska anda, att fördomar konstituerar "den initiala direktheten av hela vår förmåga att erfara saker" och i grunden är någonting positivt.
Eller i vart fall: Fördomarna är grunden för vår öppenhet gentemot omvärlden, enkla villkor genom vilka vi erfar något.
Men han menar nu inte att vi är helt instängda med våra fördomar, utan snarare att vi gärna välkomnar någonting nytt när vi konfronteras med det. Det gamla, fördomarna, determinerar också med nödvändighet vår öppenhet inför det nya och skapar våra förväntningar.
Och det i sin tur handlar om den hermeneutiska metoden: Den hermeneutiska erfarenheten är inte någonting som är utanför oss, utan vi äger redan en uppsättning av fördomar – invanda föreställningar – som alltså gör oss öppna för det nya, det annorlunda och det sanna. Tolkaren av ett fenomen skapar mening genom att röra sig från helheten till delen och tillbaka till helheten. Den sanna förståelsen förutsätter enligt Gadamer hermeneutisk erfarenhet, och den kan inte identifera rationaliteten med vissa givna och oföränderliga regler för metoden. Verklig erfarenhet måste riskera något och också sätta självförståelsen och verklighetsförståelsen på spel, man måste intressera sig för det främmande för att kunna ta in och förstå verkligheten. Hermeneutiken blir alltså för Gadamer ett sätt att vara som människa: Vi föds in i en värld med språk, kultur och seder som inte är våra egna, men där vi ständigt tvingas förhålla oss till detta för att förstå och förklara vår omvärld – och vilka vi själva är.
I likhet med andra hermeneutiker menar Gadamer att tolkningen är en ständigt pågående process, där han framhåller vikten att gå tillbaka till "sakerna själva", texterna, och jämföra med tolkningsutkasten och förförståelsen.
Jag tycker överlag att det verkar vara ett intressant och på det hela taget ganska rimligt resonemang kring fördomar. Det mesta omkring oss består ju just av fördomar (eller kanske bättre uttryckt, "förförståelse"), det är ett sätt att uppfatta verkligheten, att uppfatta strukturer och skeenden i en värld som egentligen är ganska svårbegriplig om vi ska försöka fånga allt som sker. Men genom att vi blir medvetna om våra egna fördomar, och kan sätta in dem i en kontext, tvingas vi också förstå oss själva och våra egna begränsningar när vi konfronteras med fördomarna.
Kanske - bara kanske - kan det vara ett sätt att komma åt diskriminering och snusförnumstig självsäkerhet vid beslutsfattande.