2008-01-16

Fördomar gör oss öppna för det nya

Pratade idag om hur fördomar styr oss människor. I beslutsfattande verksamhet kan detta med fördomar vara en oerhört viktig aspekt att tänka igenom innan man tar ställning till ett ärende: Har jag fördomar? Vad vet jag egentligen om en persons erfarenheter? Vad vet jag om vad som är sant?

Och behöver fördomar vara någonting odelat negativt egentligen...?

Jag kom då främst att tänka på ett citat från Gadamer där han säger (i viss bemärkelse följande Heidegger) att: ”It is not so much our judgments as it is our prejudices that constitute our being.” (The Continental Philosophy Reader, s. 115.). Fördomar behöver alltså inte nödvändigtvis vara oberättigade, på så sätt att de omedelbart står i strid med sanningen. Gadamer menar alltså, i fenemenologiska anda, att fördomar konstituerar "den initiala direktheten av hela vår förmåga att erfara saker" och i grunden är någonting positivt.

Eller i vart fall: Fördomarna är grunden för vår öppenhet gentemot omvärlden, enkla villkor genom vilka vi erfar något.

Men han menar nu inte att vi är helt instängda med våra fördomar, utan snarare att vi gärna välkomnar någonting nytt när vi konfronteras med det. Det gamla, fördomarna, determinerar också med nödvändighet vår öppenhet inför det nya och skapar våra förväntningar.

Och det i sin tur handlar om den hermeneutiska metoden: Den hermeneutiska erfarenheten är inte någonting som är utanför oss, utan vi äger redan en uppsättning av fördomar – invanda föreställningar – som alltså gör oss öppna för det nya, det annorlunda och det sanna. Tolkaren av ett fenomen skapar mening genom att röra sig från helheten till delen och tillbaka till helheten. Den sanna förståelsen förutsätter enligt Gadamer hermeneutisk erfarenhet, och den kan inte identifera rationaliteten med vissa givna och oföränderliga regler för metoden. Verklig erfarenhet måste riskera något och också sätta självförståelsen och verklighetsförståelsen på spel, man måste intressera sig för det främmande för att kunna ta in och förstå verkligheten. Hermeneutiken blir alltså för Gadamer ett sätt att vara som människa: Vi föds in i en värld med språk, kultur och seder som inte är våra egna, men där vi ständigt tvingas förhålla oss till detta för att förstå och förklara vår omvärld – och vilka vi själva är.

I likhet med andra hermeneutiker menar Gadamer att tolkningen är en ständigt pågående process, där han framhåller vikten att gå tillbaka till "sakerna själva", texterna, och jämföra med tolkningsutkasten och förförståelsen.

Jag tycker överlag att det verkar vara ett intressant och på det hela taget ganska rimligt resonemang kring fördomar. Det mesta omkring oss består ju just av fördomar (eller kanske bättre uttryckt, "förförståelse"), det är ett sätt att uppfatta verkligheten, att uppfatta strukturer och skeenden i en värld som egentligen är ganska svårbegriplig om vi ska försöka fånga allt som sker. Men genom att vi blir medvetna om våra egna fördomar, och kan sätta in dem i en kontext, tvingas vi också förstå oss själva och våra egna begränsningar när vi konfronteras med fördomarna.

Kanske - bara kanske - kan det vara ett sätt att komma åt diskriminering och snusförnumstig självsäkerhet vid beslutsfattande.

2008-01-03

Skäl för objektiva rättigheter?

God fortsättning på 2008!

Har haft en diskussion kring "objektiva rättigheter" på objektivisten Henrik Sundholms blogg. Eftersom han numera i denna diskussion raderar alla inlägg som försvarar en annan tanketradition än den objektivistiska, så tänkte jag dels kort gå igenom min ståndpunkt i frågan, dels också ge mitt svar till Henrik Sundholm här eftersom han inte vill ha kommentarer på sin egen blogg.

Hans huvudinlägg handlar om att han tycker illa om en person som hävdar att det inte finns några bevis för några objektiva, för alla människor, gällande rättigheter i alla situationer.

Min egen syn på problemet är att den som vill hävda att vi skulle ha sådana specifika “rättigheter”, antingen som något över våra huvuden eller något i våra huvuden, också ska bevisa att så är fallet. Det är alltså inte den som blott kräver skäl för att få veta vilka dessa rättigheter är och hur man kommer fram till dem som ska bevisa att rättigheterna inte finns.

Sundholm invände då i diskussionen: “Kanske blir du övertygad om att rätt till liv är nice, om jag skulle rikta en pistolsmynning mot ditt huvud? Kanske. Kanske inte.”

Detta är som jag ser det en allvarlig missuppfattning som objektivister tyvärr ganska ofta gör. Men om någon säger att det inte finns skäl att tro att det existerar objektiva rättigheter, så betyder inte det: "Ok, alla får göra som de vill - vi behöver ingen moral!". Tvärtom, en emotivist eller socialkonstruktivist kan ha mängder med moraliska omdömen om allting här i världen. Säkerligen många goda uppfattningar om världen likaså.

Frågan är alltså inte huruvida en viss person anser om det är "nice" eller inte att slippa dödas. Det bevisar ingenting. Frågan är om det finns en objektiv sanning i tid och rum som säger att det är absolut moraliskt förbjudet att döda. Och vilka skäl man har för att hävda det.

Sundholm tycks tro att emotivistens eller socialkonstruktivistens resonemang är detta: “Resonemanget är detta: det finns inga rättigheter och därför är det moraliskt att mörda om man kan.”

Av att det inte finns rättigheter, följer förstås inte logiskt att det är moraliskt rätt att döda.

Problemet är bara att ingen socialkonstruktivist eller emotivist för ett sådant resonemang. Sundholm attackerar en halmgubbe. Mitt svar, som sammanfaller med emotivisimens kritik, blir således: “Det finns hittills inga tillräckligt goda skäl för att tro på några objektivt för alla existerande rättigheter. Vi människor har hittills själva avgjort huruvida det ska kallas rätt eller fel att göra någonting i en viss situation.”

Emellertid verkar inte Sundholm särskilt intresserad av att göra sina polemiker rättvisa: "Varför försöka nyansera och rationalisera mordisk ondska? Varför försöka framställa sådant som något annat än vad det är - uselt?"

* * *

Så, till mitt inlägg som raderades av Sundholm för att det var alltför kontroversiellt och ansågs försvara mord (vem har sagt att filosofi skulle vara en lugn tillställning?):

Sundholm skriver: "Finns några rättigheter, så måste de vara objektiva och naturliga."

Jämför nu: "Finns Gud, så måste han vara objektiv och naturlig."

Det går att ställa upp på premisserna helt utan att vi därmed visar det fundamentala för frågeställningen, nämligen: Finns rättigheterna objektivt? Finns Gud objektivt sett?

Svaret på båda frågorna är naturligtvis att vi inte har tillräckliga skäl för att hävda att hypoteserna stämmer i något fall. I vart fall kan vi inte bevisa det inom logiken eller med vanliga vetenskapliga metoder.

Mvh
Anders